Sven Servin; Att vara präst

SVEN SERVIN:
Att vara präst
Författaren till artikeln Att vara präst är
komminister i Vallentuna norr om
Stockholm. Han utgår från sin
arbetsvecka och beskriver de svårigheter
som möter i den del av arbetet, som
utomstående minst ser, nämligen i
expeditionsarbetet. Han menar, att det
var olyckligt att det aldrig blev något
beslut i fråga om förhållandet stat-kyrka.
Samtidigt som statskyrkan finns kvar, sker
en politisering inom kyrkan själv, och
många av dem som nu kommer in i den
kommer ”från vänster”. Detta betyder,
menar han, en breddning, som endast är
av godo. M ed den tillströmning, som nu
sker till prästämbetet, kommer prästbristen
snart att vara hävd, men den unga
generationen ser fram emot en mer
internationell kyrka än en äldre
generation har upplevt.
Det slår aldrig fel, att man inför varje
julhelg möts av repliken: ”Nu får väl ni
präster verkligen ligga i med alla helgdagar och alla gudstjänster.” Om det är
med beklagande eller litet skadeglädje
man konstaterar detta är ibland svårt att
avgöra. Lika sällan slår det fel, att vederbörande blir uppriktigt förvånad, när man
svarar: ”Nja, det är nog snarare så, att
julhelgen innebär en hel del mera ledighet än normalt.”
Tydligen lever det djupt nere i folksjä-
len, att präster arbetar på sön- och helgdagar förutom några veckotimmar på pastorsexpeditionen. I övrigt dricker de väl
kaffe med äldre damer eller odlar någon
excentrisk hobby eller klipper gräsmattan
mellan prästgårdens syrenbersåer!
Visst finns det väl här och var sådana
reservat. Men mycket få präster i Svenska
kyrkan – det rör sig om drygt 3 000 i aktiv tjänst – känner idag igen sig själva i
den här bilden. På ett sätt kanske det är
synd, om den helt skulle tona bort. Det
bör ju få finnas oaser för människor, där
det är legitimt att sitta ner och prata, där
det finns en människa som lyssnar utan
att vara på språng. Sammanhang där prestationsraseriet får tonas ner, och man får
vara – får vara en människa rätt och
slätt.
Det är därför en viss risk i att avslöja,
att för många präster är problemet detsamma som för många andra yrkeskategorier, nämligen tiden. Dels att den inte räcker till för det som borde göras. Dels att
den som arbetstid betraktad för prästen
ofta är särdeles oregelbunden och ofta
”obekväm”. Det brukar alltid väcka viss
förvåning, när man avslöjar att präster
inte har i författning definierad arbetstidslängd och icke uppbär ersättning för
övertid eller ”ob-tillägg”. För många av
oss är detta ibland en svårighet. Har jag
gjort tillräckligt för idag? Har jag rätt att
få vara ledig nu? Problemet finns naturligtvis inom alla ”fria” yrken, men det är
symtomatiskt att syndromet fått namnet
”pastorssjukan”.
Ändå är detta med den förhållandevis
fria arbetssituationen en fördel. Det ger
utrymme för olika begåvningar och intresseinriktningar, och det ger framförallt
utrymme – eller borde åtminstone göra
det – för människovård i djupaste mening. Här finns en människa som inte ser
sin medmänsklighet begränsad till 9-
16.30.
Arbetsveckan
I denna serie om olika yrken skrev chefredaktör Tore Zetterberg om ”Att vara
redaktör” (nr l/74). Han avslutar sin artikel så här:
”Riktigt ledig är man sällan. Man måste ha
hög insatsberedskap. Uppge telefonnummer,
om man är borta på någon tillställning. Se
till att jacken sitter i vid telefonen vid nattduksbordet. Vara redo att svara på frågor
snart sagt när som helst. Och beredd att
med kort varsel ställa upp …, om något
viktigt skulle inträffa. Men kanske är det
just detta man trivs med. Att stå i ett slags
ständig jour. . . Att ha ett så levande arbete”.
I allt detta kan prästen instämma. Inte
minst i den sista meningen!
207
Hur ser då arbetsveckan ut? Det kunde
vara frestande att skriva en slags dagbok,
i stil med vad olika hel- och halvkändisar
gör i diverse veckotidningar. Låt mig hellre peka på några komponenter i arbetsstrukturen.
Det faller sig ganska naturligt att börja
med gudstjänsten. Med avsikt skriver jag
singularis, eftersom det i grunden är en
och samma sak det gäller, formen må sedan vara predikogudstjänst, nattvardsmässa, skolmorgonbön, andakt på ålderdomshem, en bön och en psalmvers vid en
sjuksäng, ett dop, en vigsel, en jordfästning. Det är överallt gudstjänst det handlar om, att förmedla ett möte emellan
Gud och människa. Ett möte som vill ge
befrielse, nytt mod, stillhet, glädje, förväntan- vem kan mäta och katalogisera
sådant?
Formerna för allt detta både kan och
skall ändras. Formen är till för människan
och inte tvärtom. Men själva saken kan
inte undvaras. Om något hör det med till
mänskligt liv i alla kulturer i alla tider.
Att i namn av någon slags individualism
eller hemgjord liberalism förneka detta
avslöjar endast brist på historiskt kunnande och psykologisk insikt.
Av prästen kräver detta tid och engagemang, både i förberedelsearbetet, som i
allmänhet är mycket mer omfattande och
krävande än de flesta kanske föreställer
sig, och i själva ”situationen”. Jag kan
försäkra, att man efter två atre gudstjänster, som ofta är min personliga, söndagliga lott, är fysiskt och psykiskt så pass utmattad, att jag fått gå ifrån middagsbor- ——–
208
det för att inte somna mitt i maten.
Sedan rullar veckan vidare- som präst
håller jag givetvis fast vid den tvåtusenåriga traditionen att låta veckan börja
med söndag. Konfirmandgrupperna trä-
der fram i centrum. Fortfarande får jag
ta emot 75% av 14-15-åringar för undervisning i Kyrkans tro. Människor i sin
jobbigaste period – inte minst jobbig för
dem själva – som så tydligt ropar efter
någon som tar dem på allvar, som bryr sig
om dem på riktigt, d v s inte bara ger dem
materiell omvårdnad och standardiserade,
kommunala fritidsintressen. Arbetsamt, för
vem tror att man förbereder en konfirmandlektion på en kafferast, men meningsfullt. Som att ge vatten åt en som
törstar i en öken av självosäkerhet och
mindervärdesföreställningar.
Ibland upplever jag starkt att kyrkan
framförallt borde se sig som en slags befrielserörelse. Med ett budskap som befriar människor från rädsla, prestationsjakt, skuld. Liksom från det självhävdelsebehov och den aggressivitet, som följer
av de tre förstnämnda tillstånden.
Egentligen kan allt arbete under hela
veckan ses ur den synvinkeln. Det må vara konfirmander, arbetskretsar, ungdomsarbete, studiecirklar, gudstjänster – det
handlar om att hjälpa att våga vara fri.
Fri till medmänsklighet, kärlek, omtanke,
engagemang. Fri att älska, därför att man
själv är obeskrivligt älskad av Någon. Ända till döds på ett kors och genom döden
ut till Nytt liv.
Men visst är det mycket i strukturerna
som försvårar detta och skymmer frihetens evangelium. Av ålder och vana uppfattas ju prästen snarare som en representant för den kontrollerande överheten än
som någon slags frihetskämpe. Olov Hartman har präglat uttrycket ”en vandrande
förebråelse” om prästen, så som han uppfattas. Här någonstans kommer en annan
av de arbetsuppgifter in, som ofta förknippas med prästens person, nämligen
pastorsexpeditionen.
Expeditionsarbetet
En verkligen problematisk uppgift! Inte
på grund av den tid och ansträngning
den kräver, ty det är numera i huvudsak arbetsuppgifter, som sköts av specialutbildad kontorspersonal. För de flesta
präster torde de rent folkbokförande uppgifterna inskränka sig till på sin höjd 10%
av arbetstiden. Problemet ligger snarare
på det ideologiska planet, i och med att
folkbokföringsarbetet alltmer blivit en rent
fiskal uppgift: att hålla reda på folk, så
att de inte smiter undan skattmasens arm.
Jag menar nu inte att man skall få gö-
ra det. Men är det kyrkans uppgift att se
till detta? Kan hon räkna med trovärdighet, när hon talar om frihet, kärlek, accepterande utan mänskliga gränser, samtidigt som hon blir den som med papper
och stenciler och konstifika blanketter
krånglar till en redan hopplöst byråkratiserad vardagstillvaro?
Är detta ett politiskt ställningstagande?
Ja, åtminstone ett kyrkopolitiskt. Personligen anser jag att beslutet att t v och förmodligen för mycket lång tid inte göra nå-
got åt relationerna mellan stat och kyrka
var detta århundrades verkligt ödesdigra
beslut. Inte minst för samhällets egen
skull: om kyrkan själv alltmer bara blir en
bit av det genombyråkratiserade och i djupet avpersonaliserade samhället, var finns
då frihetens, människovärdets, individens
tillflyktsort? Vem – för att tillspetsa det
– tror på evangelium, om indrivningsmannen tar ifrån en tv-apparaten, därför
att man inte klarat av att betala kyrkaskatten?
Den politiska kyrkan
Detta är naturligtvis också politiska frå-
gor. Hur är det egentligen med politiseringen i och av kyrkan? Många menar att
den ökat på senare år. Det ligger nog en
riktig iakttagelse i detta. I viss mån har
ju kyrkan alltid spelat en politisk roll. Det
är ju gamla välkända sanningar att kyrka
och prästerskap såsom institution – individuella undantag finns naturligtvis många
– genom sin roll och nära förbindelse
med statsmakten har kommit att spela en
politiskt konservativ, för att inte säga reaktionär roll. Ofta har detta varit omedvetet och utan att ta sig uttryck i någon
bestämd partilojalitet. Ibland har det varit i högsta grad medvetet.
Vad som nu sker, är att den politiska
medvetenheten inom kyrkan bland dess
praktiserande medlemmar har ökat betydligt. Detta har naturligtvis då också betytt
en ”inbrytning från vänster”. Egentligen är
väl detta knappast något att beklaga, eftersom sammansättningen av ”kyrkfolket”
därigenom något mer kommit att motsvara den faktiska befolkningsstrukturen. Och
209
jag utgår från att det är ett värde, att
kontaktytan kyrka-folk upplevs så bred
som möjligt.
En replik från en teol stud är ganska
belysande. På frågan varför han tänkte bli
präst svarade han: ”Jag har länge varit
socialist, så därför kändes det naturligt att
börja läsa teologi.”
Men givetvis är detta bara en liten del
av sanningen. En ökad politisk medvetenhet ger utslag i alla politiska väderstreck.
Det är bara att man inte längre automatiskt förknippar borgerlighet med kyrkligt
engagemang. Man är socialist och kyrklig,
borgerlig och kyrklig, och medveten om
varför man är både det ena och det andra. I klarhetens intresse måste det alltid
vara en fördel.
Detta medför att alla de politiska partiernas röstfiske med agnet ”vi slår vakt
om de kristna värderingarna” inte längre
på något sätt upplevs som entydigt. För
somliga bland kyrkfolket betyder det en
slags allmän uppskattning av traditionell
kyrklig framtoning med tonvikten på individualetiska frågeställningar, för andra betyder precis samma uttryck ett ökat socialt-ekonomiskt ansvarstagande för eftersatta grupper i samhället, det svenska likaväl som det internationella. Med andra
ord: det är dags för samtliga politiska partier att skärpa sin kyrkopolitiska profil!
Varför man blir präst
Det är dags att från detta kannstöperi
återvända till huvudfåran i den här artikeln: att vara präst. Varför blir man det?
Ja, knappast av ekonomiska skäl. Mer än
210
hälften av prästerskapet når i slutlön aldrig över 5 000 kr i månaden, vilket med
hänsyn till den fyraåriga akademiska utbildningen idag inte kan betraktas som
särskilt lysande, även om det inte heller
ger anledning till något klagande.
Den som blir präst blir det därför att
han eller hon upplevt en kallelse. Luthersk
teologi har ofta varit återhållsam, då det
gäller kallelsens mera uppseendeväckande
former. Det är förvisso inte nödvändigt att
peka på uppenbarelser eller daterbara personliga omvälvningar. Men utan någon
form av inre förvissning om att ”detta är
min väg, därför att detta vill min Herre”,
går det inte. Utan den kallelsen bryts man
ner, vilket inte hindrar att man dessvärre
– till förfång för sig själv inte minst –
kan fortsätta att fungera i en inövad och
mekaniserad roll.
Naturligtvis skyddar ingen som helst
kallelseupplevelse från tvivel. Snarare
tvärtom. För den som satsat sitt liv och
kanske sin familjs uppehälle på något som
plötsligt betvivlas, blir tvivlets börda dubbelt svår. Och visst rasar det för en ibland.
För somliga blir bördan så tung, att man
lämnar tjänst och yttre position. Men sällan tycks kallelsen svika på djupet. Man
bryter upp för att vara ännu trognare, ännu sannare mot sitt innersta, mot den
Herre, som säger sig vara Sanningen.
De flesta av oss står kvar. Och det kommer många fler. Tillströmningen till prästutbildningen har ökat kraftigt på senare
år. Trots det kritiska läge som uppstått,
genom att en oproportionerligt stor del av
prästkåren nu står inför sin pensionering,
kommer prästbristen, både den nuvarande
och den genom ålderskurvan ökande, att
på något längre sikt hävas – förutsatt att
tillströmningstrenden står sig, vilket det
torde finnas all anledning att räkna med.
Den utbildning, som dessa nya bröder
och systrar kommer att få, blir på många
områden säkert mer effektiv och verklig·
hetsnära än vad som ofta varit fallet un·
der tidigare skeden. Bl a ökar möjligheten
till specialisering. Tyvärr kommer risken
för en viss historielöshet att bli större ock·
så inom prästkåren, men i stället kommer
förhoppningsvis insikterna i moderna människors livssituation att öka.
Hur kommer den kyrka att se ut, som
dessa nya tillsammans med oss andra blir
satta att tjäna? Det blir naturligtvis frå-
ga om förhoppningar utifrån personliga
värderingar. Framför allt måste kyrkan i
framtiden få vara öppen och varm. Den
måste samtidigt ha profil och inre säkerhet. Den kommer nog att upplevas mycket mer internationell än som ofta varit
fallet under de senaste decennierna. Betecknande nog hör psalmen ”Fädernas
kyrka” redan till de ovanliga, men Frostensons ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga” hör till de mest
populära. Naturligtvis är detta riktigt. Kyrkan är till sitt väsen övernationell, och
hemvändande missionärer berättar, att
just denna prägel i många länder upplevs
som ett verkligt framtidshopp.
En kyrka för andra har det formulerats
-egentligen en självklarhet. Förvemoch
vilka skulle den annars vara?