Ledare; Den cyniska skattepolitiken
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den cyniska skattepolitiken
En genomgång av den svenska skattepolitiken under tiden efter andra världskriget
är en studie i fiskal extremism och samhällsekonomisk huvudlöshet. Under ivrigt
tal om behovet av samhällsresurser, ökad
jämlikhet och ett starkare samhälle har
den socialdemokratiska regeringen manövrerat in den svenska skattepolitiken i ett
tvångsläge som kräver stora, årligen återkommande uppgörelser med oppositionspartier, arbetsgivare, arbetstagarorganisationer och kommuner för att det mest
akuta nödläget skall kunna klaras. Knappt
är en uppgörelse i hamn, förrän arbetet
på nästa års skatteprovisorium måste på-
börjas.
Det för svenska förhållande karakteristiska har varit det oavlåtligt skärpta marginalskattetrycket. Ganska många länder
har idag ett totalt skattetryck som närmar sig det svenska. I vissa extremfall ligger det rent av högre. Men i den internationella skattedebatten hör man mera
sällan talas om marginalskatter. Internationellt är marginalskatt snarast en teoretisk-ekonomisk term och inte ett problem
för gemene man. Här intar Sverige alltså en särställning.
Utvecklingen mot dagens extremt höga
marginalskattetryck har varit konsekvent,
hårdhänt och snabb. Ar 1950, alltså relativt kort efter den uppslitande politiska
striden om de wigforsska skattelagarna,
hade en folkskollärare en slutlön på 11 460
kr om året och en marginalskattesats på
ungefär 32 procent. Sedan dess har förstås
lönen ökat kraftigt, främst i nominella
termer, men också reellt. Men det som
ökat kraftigast är hans
1960 hade folkskollärarens
stigit till 42 procent, 1965 till 51
och 1971 (det år som enligt den
klamerade socialdemokratiska ~r.a.Lu,,c,1111
men skulle ge 2/3 av alla löntagare
tesänkning) till inte mindre än 62
cent. I år betalar folkskolläraren 63
nor av varje hundralapps löneökning i
rekt skatt till stat och kommun.
Inkomsttagare som ligger i nivå
de statliga byråcheferna – och det
idag alltfler tjänstemän på den
sektorn – har ett marginalskattetryck
är ännu högre. Annars har
av byråchefens marginalskatt varit
ka parallell med folkskollärarens.
1950 hade byråchefen en årslön
18 800 kr och en marginalskatt på
procent. 1960 hade marginalskatten
till 53 procent, 1965 till 58 procent
1971 uppgå till hela 68 procent.
några års upprepade skattereformer
lar byråchefen nu inte mindre än 73
nor av varje extra intjänad
direkt skatt. Det finns tjänstemän på
reguljära statliga löneplanen som
80 procents marginalskatt.
Då man ser med vilken obönhörlig
sekvens politiken drivits i riktning
ett allt hårdare marginalskattetryck,
tas man ställa frågan: är de an’v”””~
litikerna, främst finansminister
verkligen fullt medvetna om vad de
på med? När detta skrives, pågår
bäst politiska överläggningar om
talets femte skattereform. Vid var
av de redan genomförda
om
70-
en
ut·
har marginalskattetrycket
ökat, inte alltid i de breda lönför erlagd kommunalskatt
PlliallaLdes i 1970 års skattereform. Ibland
öppet, såsom när skatteutredför 1976 föreslår en ytterligare ökav skattesatsen i de högre inkomstav ”fördelningspolitiska skäl”.
statsfinansiellt meningslösa åtgärd
vidtagits vid varje tillfälle utom vid
års skatteomläggning. Med varje år
denna första rangens inflationsmotor
drivits upp i än högre varvtal.
Trots allt ligger det väl närmast till
att tro att hr Sträng är medveten
vad han gör. Få torde vilja bestrida
intelligens. Många har dock arrledatt fråga sig om han verkligen gör
bruk av sitt goda förstånd. Sett ur
alng statsfinansiell synvinkel ter det sig
….,…~;.~., ,;· tilltalande för en rikshushålla- 107
re att medelst höga marginalskatter försäkra sig om lejonparten av medborgarnas årliga inkomstökningar. Har man,
som den socialdemokratiska regeringen,
försatt landet i en situation där automatiska utgiftsökningar knappast täcks av
automatiska inkomstökningar, måste varje intäktsmöjlighet värnas.
Men vad detta än är – inte är det
statsmannavisdom. Efter fyra hastigt hopkomna skatteomläggningar och med löfte
om ännu ett provisorium 1976 är medborgamas respekt för skattelagstiftningen
undergrävd. Illusionsnumret är avslöjat.
Vid varje skatteomläggning har den enskilde erhållit en mindre dusör till tröst
för stunden, men den har givits till priset
av en ännu större statlig inteckning i nästa års inkomstökning. Häri ligger till sist
det mest demoraliserande i 1970-talets
cyniska skattepolitik: att medborgama
redan i förväg berövas hoppet om att nästa år skall kunna ge dem bättre privatekonomi.
En genomgång av den svenska skattepolitiken under tiden efter andra världskriget
är en studie i fiskal extremism och samhällsekonomisk huvudlöshet. Under ivrigt
tal om behovet av samhällsresurser, ökad
jämlikhet och ett starkare samhälle har
den socialdemokratiska regeringen manövrerat in den svenska skattepolitiken i ett
tvångsläge som kräver stora, årligen återkommande uppgörelser med oppositionspartier, arbetsgivare, arbetstagarorganisationer och kommuner för att det mest
akuta nödläget skall kunna klaras. Knappt
är en uppgörelse i hamn, förrän arbetet
på nästa års skatteprovisorium måste på-
börjas.
Det för svenska förhållande karakteristiska har varit det oavlåtligt skärpta marginalskattetrycket. Ganska många länder
har idag ett totalt skattetryck som närmar sig det svenska. I vissa extremfall ligger det rent av högre. Men i den internationella skattedebatten hör man mera
sällan talas om marginalskatter. Internationellt är marginalskatt snarast en teoretisk-ekonomisk term och inte ett problem
för gemene man. Här intar Sverige alltså en särställning.
Utvecklingen mot dagens extremt höga
marginalskattetryck har varit konsekvent,
hårdhänt och snabb. Ar 1950, alltså relativt kort efter den uppslitande politiska
striden om de wigforsska skattelagarna,
hade en folkskollärare en slutlön på 11 460
kr om året och en marginalskattesats på
ungefär 32 procent. Sedan dess har förstås
lönen ökat kraftigt, främst i nominella
termer, men också reellt. Men det som
ökat kraftigast är hans
1960 hade folkskollärarens
stigit till 42 procent, 1965 till 51
och 1971 (det år som enligt den
klamerade socialdemokratiska ~r.a.Lu,,c,1111
men skulle ge 2/3 av alla löntagare
tesänkning) till inte mindre än 62
cent. I år betalar folkskolläraren 63
nor av varje hundralapps löneökning i
rekt skatt till stat och kommun.
Inkomsttagare som ligger i nivå
de statliga byråcheferna – och det
idag alltfler tjänstemän på den
sektorn – har ett marginalskattetryck
är ännu högre. Annars har
av byråchefens marginalskatt varit
ka parallell med folkskollärarens.
1950 hade byråchefen en årslön
18 800 kr och en marginalskatt på
procent. 1960 hade marginalskatten
till 53 procent, 1965 till 58 procent
1971 uppgå till hela 68 procent.
några års upprepade skattereformer
lar byråchefen nu inte mindre än 73
nor av varje extra intjänad
direkt skatt. Det finns tjänstemän på
reguljära statliga löneplanen som
80 procents marginalskatt.
Då man ser med vilken obönhörlig
sekvens politiken drivits i riktning
ett allt hårdare marginalskattetryck,
tas man ställa frågan: är de an’v”””~
litikerna, främst finansminister
verkligen fullt medvetna om vad de
på med? När detta skrives, pågår
bäst politiska överläggningar om
talets femte skattereform. Vid var
av de redan genomförda
om
70-
en
ut·
har marginalskattetrycket
ökat, inte alltid i de breda lönför erlagd kommunalskatt
PlliallaLdes i 1970 års skattereform. Ibland
öppet, såsom när skatteutredför 1976 föreslår en ytterligare ökav skattesatsen i de högre inkomstav ”fördelningspolitiska skäl”.
statsfinansiellt meningslösa åtgärd
vidtagits vid varje tillfälle utom vid
års skatteomläggning. Med varje år
denna första rangens inflationsmotor
drivits upp i än högre varvtal.
Trots allt ligger det väl närmast till
att tro att hr Sträng är medveten
vad han gör. Få torde vilja bestrida
intelligens. Många har dock arrledatt fråga sig om han verkligen gör
bruk av sitt goda förstånd. Sett ur
alng statsfinansiell synvinkel ter det sig
….,…~;.~., ,;· tilltalande för en rikshushålla- 107
re att medelst höga marginalskatter försäkra sig om lejonparten av medborgarnas årliga inkomstökningar. Har man,
som den socialdemokratiska regeringen,
försatt landet i en situation där automatiska utgiftsökningar knappast täcks av
automatiska inkomstökningar, måste varje intäktsmöjlighet värnas.
Men vad detta än är – inte är det
statsmannavisdom. Efter fyra hastigt hopkomna skatteomläggningar och med löfte
om ännu ett provisorium 1976 är medborgamas respekt för skattelagstiftningen
undergrävd. Illusionsnumret är avslöjat.
Vid varje skatteomläggning har den enskilde erhållit en mindre dusör till tröst
för stunden, men den har givits till priset
av en ännu större statlig inteckning i nästa års inkomstökning. Häri ligger till sist
det mest demoraliserande i 1970-talets
cyniska skattepolitik: att medborgama
redan i förväg berövas hoppet om att nästa år skall kunna ge dem bättre privatekonomi.