GU; Namn att minnas – Margaretha af Ugglas
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Margaretha af Ugglas
När Margaretha af Ugglas för något år sedan
framfördes som kandidat till riksdagen för
moderata samlingspartiet tillät sig underteckoad att genom en artikel i Vecko-Journalen
livligt förorda hennes val. Då inträffade nå-
got som – märkligt att säga – aldrig tidigare hänt mig under min snart trettioåriga bana
som journalist. Inom loppet av en timme blev
jag uppringd av två framstående unga moderata politiker – av vilka dock ingendera var
Bertil af Ugglas – som utgöt sin vredes skå-
lar över mig. J ag kan bara hoppas att de
bägge herramas raseri sedan dess bedarrat och
att de med kristligt – eller i varje fall moderat- tålamod fogat sig i sitt öde. Ty Margaretha af Ugglas blev invald ändå – och hon
pryder enligt allmän mening sin plats i moderata samlingspartiets riksdagsgrupp.
Hur väl hon pryder den framgår bäst av att
hon var flickan som kunde ha röstat nej i
grundlagsfrågan, men inte gjorde det. Hennes
naturliga instinkt – eftersom hon råkar vara
monarkist och reagerar mot att se kungen förvandlas till en marionett – var att rösta nej.
Men hennes politiska instinkt rådde henne att
rösta ja. Det berodde inte på principlöshet
utan uteslutande på politisk pragmatism. Hon
insåg att hon ingenting kunde vinna för saken
genom en vacker men verkningslös gest mot
galleriet. Följaktligen avhöll hon sig från varje demonstration. Det fick räcka med att en
greve förenade sig med kommunisterna. En
friherrinna på köpet skulle blivit för mycket
av det goda.
Margaretha af Ugglas har utan minsta tvivel en framtid inom politiken. Icke blott Euphrasia, den lilla elaka niecen, utan även förste livmedikus, professor Gunnar Biörck, har
medtagit henne på sin ministerlista.
Vår hjältinna föddes 1939 som dotter till
den framstående juristen och finansmannen,
advokat Hugo Stenbeck. Hon fick en vårdad
och gedigen uppfostran, umgicks i de bästa
kretsar – såsom sessorna på Haga – tog studenten och gick igenom Handelshögskolan.
Hennes begåvning var så påfallande att hon
efter att ha fullföljt sina ekonomiska studier i
USA och under någon tid arbetat på Veckans
Affärer år 1968 anställdes i Svenska Dagbladet.
Hur hennes tillvaro på denna tidning gestaltade sig har man kunnat inhämta av en initierad artikel i veckopressen. Får man tro denna
– och andra tillförlitliga källor – samlas
Svenska Dagbladets politiska redaktion varje
dag kl 10.30 till en konferens, i enlighet med
UD:s språkbruk kallad morgonbön. Därvid
diskuteras dagens ledarämnen och man kommer överens om vem som skall skriva vad. Allan Hernelius gjorde det till en vana eller rättare ovana att – jäktad av sina många offentliga uppdrag – komma 20-30 minuter för
sent till denna sammankomst. Han tog igen
den förlorade tiden genom att, road som han
är av vad vi herrar när det gäller damer kallar skvaller, gärna dra ut på konferenserna
någon timma.
Detta retade i hög grad tidningens nuvarande politiske huvudredaktör som uppskattar a)
punktlighet, b) korta sammanträden. Efter
Hernelius avgång blev det därför de rigeur att
helst komma ett par minuter för tidigt till
morgonbönen, som numera endast sällan varar mer än tio minuter. Den enda som inte
iakttog denna konvention var – fortfarande
om man får tro ovannämnda uppgiftslämnare
– signaturen MafU. Hon kom praktiskt taget regelbundet minst fem minuter för sent till
morgonbönen, som då ej sällan var överstö-
kad. Knorrande fann sig den politiske huvudredaktören efterhand i detta men hade alltid
svårt att förstå och acceptera att hon kunde
tala på valmöten, delta i bolagsstämmor eller
revidera Handelsbankens räkenskaper, när hon
skulle kunnat ha förmånen att i stället befiima
sig på Svenska Dagbladet.
Att han – och alla andra – trots allt resignerade berodde på flera olika orsaker. Den
viktigaste är att denna s k fulsnygga jänta lyser upp varje kollektiv i vilket hon hamnar
212
genom sin förening av charm och intelligens.
Hon ser – säger de blaserade – ingenting
ut, men hennes ut. och invändigt renskrubbade natur, hennes glada, friska, orädda mänsklighet och hennes sunda förnuft, som ibland
stegras till klokhet och inte sällan får en tillsats av skärpa gör att hon blir omtyckt och respekterad var hon kommer. Lägg härtill att
hon aldrig sade nej till ett uppdrag och mycket ofta kom med egna uppslag och man kan
förstå att mycket skulle varda henne förlåtet.
Hon skrev säkerligen det mesta som stod om
ekonomi, familjefrågor och u-landsfrågor på
Svenska Dagbladets ledarspalt, vartill kom att
hon vanligtvis gjorde pressöversikten, Dagens
Debatt. Hon är ingen lysande stilist, men hon
skriver som hon talar, klart och redigt och
missar inga poänger. Hon arbetar snabbt och
fermt och är på sina specialområden mycket
kunnig och så har hon som sagt ett gott naturligt förstånd.
Ett av hennes mest sympatiska drag är hennes oräddhet. Hon var aldrig ett spår förlägen
eller försagd i den krets av äldre herrar på
Svenska Dagbladet, i vilken hon ensam representerade det motsatta könet. Hon är utomordentligt ambitiös för att inte säga ärelysten
och när hon som för ett år sedan icke utan
fog kände sig illa behandlad i fråga om riksdagsnomineringen tog hon bladet från munnen
och skrädde inte orden. Hon hade – inte
minst som kvinnaordförande i Oscars – gjort
ett utomordentligt energiskt och framgångsrikt
arbete på fältet, och hennes självmedvetande
var välmotiverat. De vise männen från Stadshuset var sorgmodigt förebrående men MafU
lät sig inte bekomma.
Man kan naturligtvis säga att det är lätt för
henne, som är född Stenbeck (en av hr C H
Hermanssons femton familjer) och gift af
Ugglas och följaktligen har både storfinansen,
societeten och moderatpartiet bakom sig, att
stå på sig. Men det fina med henne är att hon
säkert skulle gjort det ändå. När hon från och
med januari i år började sin politiska karriär
i riksdagen och på obestämd tid tog tjänstledigt från Svenska Dagbladet kvarlämnade hon
på tidningen mycken saknad.
GU
Margaretha af Ugglas
När Margaretha af Ugglas för något år sedan
framfördes som kandidat till riksdagen för
moderata samlingspartiet tillät sig underteckoad att genom en artikel i Vecko-Journalen
livligt förorda hennes val. Då inträffade nå-
got som – märkligt att säga – aldrig tidigare hänt mig under min snart trettioåriga bana
som journalist. Inom loppet av en timme blev
jag uppringd av två framstående unga moderata politiker – av vilka dock ingendera var
Bertil af Ugglas – som utgöt sin vredes skå-
lar över mig. J ag kan bara hoppas att de
bägge herramas raseri sedan dess bedarrat och
att de med kristligt – eller i varje fall moderat- tålamod fogat sig i sitt öde. Ty Margaretha af Ugglas blev invald ändå – och hon
pryder enligt allmän mening sin plats i moderata samlingspartiets riksdagsgrupp.
Hur väl hon pryder den framgår bäst av att
hon var flickan som kunde ha röstat nej i
grundlagsfrågan, men inte gjorde det. Hennes
naturliga instinkt – eftersom hon råkar vara
monarkist och reagerar mot att se kungen förvandlas till en marionett – var att rösta nej.
Men hennes politiska instinkt rådde henne att
rösta ja. Det berodde inte på principlöshet
utan uteslutande på politisk pragmatism. Hon
insåg att hon ingenting kunde vinna för saken
genom en vacker men verkningslös gest mot
galleriet. Följaktligen avhöll hon sig från varje demonstration. Det fick räcka med att en
greve förenade sig med kommunisterna. En
friherrinna på köpet skulle blivit för mycket
av det goda.
Margaretha af Ugglas har utan minsta tvivel en framtid inom politiken. Icke blott Euphrasia, den lilla elaka niecen, utan även förste livmedikus, professor Gunnar Biörck, har
medtagit henne på sin ministerlista.
Vår hjältinna föddes 1939 som dotter till
den framstående juristen och finansmannen,
advokat Hugo Stenbeck. Hon fick en vårdad
och gedigen uppfostran, umgicks i de bästa
kretsar – såsom sessorna på Haga – tog studenten och gick igenom Handelshögskolan.
Hennes begåvning var så påfallande att hon
efter att ha fullföljt sina ekonomiska studier i
USA och under någon tid arbetat på Veckans
Affärer år 1968 anställdes i Svenska Dagbladet.
Hur hennes tillvaro på denna tidning gestaltade sig har man kunnat inhämta av en initierad artikel i veckopressen. Får man tro denna
– och andra tillförlitliga källor – samlas
Svenska Dagbladets politiska redaktion varje
dag kl 10.30 till en konferens, i enlighet med
UD:s språkbruk kallad morgonbön. Därvid
diskuteras dagens ledarämnen och man kommer överens om vem som skall skriva vad. Allan Hernelius gjorde det till en vana eller rättare ovana att – jäktad av sina många offentliga uppdrag – komma 20-30 minuter för
sent till denna sammankomst. Han tog igen
den förlorade tiden genom att, road som han
är av vad vi herrar när det gäller damer kallar skvaller, gärna dra ut på konferenserna
någon timma.
Detta retade i hög grad tidningens nuvarande politiske huvudredaktör som uppskattar a)
punktlighet, b) korta sammanträden. Efter
Hernelius avgång blev det därför de rigeur att
helst komma ett par minuter för tidigt till
morgonbönen, som numera endast sällan varar mer än tio minuter. Den enda som inte
iakttog denna konvention var – fortfarande
om man får tro ovannämnda uppgiftslämnare
– signaturen MafU. Hon kom praktiskt taget regelbundet minst fem minuter för sent till
morgonbönen, som då ej sällan var överstö-
kad. Knorrande fann sig den politiske huvudredaktören efterhand i detta men hade alltid
svårt att förstå och acceptera att hon kunde
tala på valmöten, delta i bolagsstämmor eller
revidera Handelsbankens räkenskaper, när hon
skulle kunnat ha förmånen att i stället befiima
sig på Svenska Dagbladet.
Att han – och alla andra – trots allt resignerade berodde på flera olika orsaker. Den
viktigaste är att denna s k fulsnygga jänta lyser upp varje kollektiv i vilket hon hamnar
212
genom sin förening av charm och intelligens.
Hon ser – säger de blaserade – ingenting
ut, men hennes ut. och invändigt renskrubbade natur, hennes glada, friska, orädda mänsklighet och hennes sunda förnuft, som ibland
stegras till klokhet och inte sällan får en tillsats av skärpa gör att hon blir omtyckt och respekterad var hon kommer. Lägg härtill att
hon aldrig sade nej till ett uppdrag och mycket ofta kom med egna uppslag och man kan
förstå att mycket skulle varda henne förlåtet.
Hon skrev säkerligen det mesta som stod om
ekonomi, familjefrågor och u-landsfrågor på
Svenska Dagbladets ledarspalt, vartill kom att
hon vanligtvis gjorde pressöversikten, Dagens
Debatt. Hon är ingen lysande stilist, men hon
skriver som hon talar, klart och redigt och
missar inga poänger. Hon arbetar snabbt och
fermt och är på sina specialområden mycket
kunnig och så har hon som sagt ett gott naturligt förstånd.
Ett av hennes mest sympatiska drag är hennes oräddhet. Hon var aldrig ett spår förlägen
eller försagd i den krets av äldre herrar på
Svenska Dagbladet, i vilken hon ensam representerade det motsatta könet. Hon är utomordentligt ambitiös för att inte säga ärelysten
och när hon som för ett år sedan icke utan
fog kände sig illa behandlad i fråga om riksdagsnomineringen tog hon bladet från munnen
och skrädde inte orden. Hon hade – inte
minst som kvinnaordförande i Oscars – gjort
ett utomordentligt energiskt och framgångsrikt
arbete på fältet, och hennes självmedvetande
var välmotiverat. De vise männen från Stadshuset var sorgmodigt förebrående men MafU
lät sig inte bekomma.
Man kan naturligtvis säga att det är lätt för
henne, som är född Stenbeck (en av hr C H
Hermanssons femton familjer) och gift af
Ugglas och följaktligen har både storfinansen,
societeten och moderatpartiet bakom sig, att
stå på sig. Men det fina med henne är att hon
säkert skulle gjort det ändå. När hon från och
med januari i år började sin politiska karriär
i riksdagen och på obestämd tid tog tjänstledigt från Svenska Dagbladet kvarlämnade hon
på tidningen mycken saknad.
GU