Ledare; En ny nordism
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En ny nordism
I de finländska socialdemokraternas
största tidning Demari förekom den 9 februari en ledare, i vilken en ny nordism
förespråkades. Tidningen hade funnit att
de nordiska länderna utvecklats på olika
sätt. En politisk helhet förkommer inte
längre. Danmark har gått till EG. Norge
har blivit ett oljeland med egna intressen. Sveriges strikta utrikespolitik är
inte vad den varit: anslutningen till
oljeklubben är ett uttryck härför, försöken
att sälja Viggen till Nato-länder är ett
annat. Finland måste underkasta sin
ställning en omprövning. I avspänningens tecken borde kanske Finland förmedla
övergången till en ny nordism, i vilken
Sovjetunionen kunde deltaga. Nordeuropa kunde bli ett modellområde för
samarbetet mellan Öst och Väst, menade
tidningen.
Att en socialdemokratisk redaktör i
Finland själv skulle funnit på detta egendomliga förslag är föga troligt. Upphovsmannen måste sökas högre upp – eller
längre bort. Hur därmed än förhåller sig,
är tanken allt igenom orealistisk.
I den gamla romerska rätten ingick bestämda förbud mot vad man kallade lejonbolag, societas leonina. Uttrycket
stammar från en fabel av Aesopus och syftar på förbund mellan två eller flera svagare partners och en stark, så stark, att
man har skäl att från början misstänka
att han kan kamma in vinsten ensam,
medan de svagare får betala. Ett mera utsökt exempel på ett sådant förbund än
den föreslagna nordismen kan man knappast tänka sig. Ty vad skulle Danmark
betala för sitt inträde annat än att ge
EG och eventuellt Nato? För Island
det också fråga om Nato liksom
Norge, som dessutom kanske finge
med sig av sin rätt till oljan i norr.
rige skulle tydligen gå ut ur OECD
över sin exportpolitik. Finland vet
vad där kan finnas att ge. Men
unionen? Är det sannolikt att
samförståndets intresse vill t. ex.
Murmanskområdet eller dra bort sin
mer aggressiva Östersjöflotta?
Svaren är givna på förhand och
gorna är meningslösa.
inget ”nordiskt land”.
derna har inte bara sin geografiska
genhet som förenar dem. De har
hela en gemensam syn i sociala och
rella frågor, mycket gemensamt i
nomi, sedan länge också en töxma&
samarbeta på det politiska omträ<jet.,l-;
jetunionen är en av
dess intressen sträcker sig vida
till ett snävt område i norr, där
diska länderna har sina. Hela
hällsutveckling är också en
är inte vår sak att kritisera
vi har rätt att konstatera, att den
olikartad vår egen att en )’;”’J’ll”’”””UII
dism inte kan byggas på så
grunder.
Hur uppenbart detta än är, har
likt iden om det nordiska mc>dell011l1
inte tillkommit av en slump.
nämligen sammanfalla med att
gor aktualiserats. Som läses i en
Fråga i detta nummer av
skrift har förhandlingarna om
frå-
gens
Tid- ;berställning och oljefyndigheterna i
Havet inte gått så lätt som man
i Moskva. Inom ett nordiskt movore det troligen enklare att
om icke överens, så dock till ett
Sverige har regeringen
för att den vill sälja krigsmatill Nato-länder. Eftersom vi köpt
vapen därifrån är det enligt
modell inte orimligt att vi också
vapen dit. Samtidigt har överbedrabbats av ryskt missnöje,
har fått veta att man inte hade
taga emot honom på ett avtalat
Uttrycket är lika intressant som
och mera dylikt gör att den nya
förmodligen bör betraktas som
i ett mönster av varningar eller,
säga, som ett höjt pekfinger, åtmot Sverige och Norge. Så har
utrikesminister Sven Andersson
saken. Annars hade han knapkommenterat den finska artikeln i
intervju i Dagens Nyheter den 14
avvisade hr Andersson klart
tanken på en nordism med
letUmOI1en som medlem. Han underatt möjligheterna till ökat ekonoutbyte bör iakttagas. Han stödde
tillvida som han menade att den- 109
nes bedömanden i en utrikespolitisk översikt varit korrekta. Att han sade att
svensk utrikespolitik kunde tillåta att
man säljer flygplan var självklart: regeringen själv har visat ett lovvärt intresse
för just denna vapenhandel.
Han tillbakavisade påståendet i Demari att Sverige skulle vara i färd med
att ompröva grunderna för sin internationella ställning. Man skulle önska att
tidningen haft rätt: då kanske vi sluppit
att höra hr Anderssons eget obehärskade
utfall mot USA i riksdagen för en tid sedan.
Men i fråga om Norden är svensk utrikespolitik veterligen oförändrad. Det är
närmast häpnadsväckande att Finlands
representant hr Tuomioja (s) trots utrikesministerns intervjuuttalande framförde exakt Demaris argument vid Nordiska Rådets möte i Reykjavik några dagar
senare. Att så skedde tyder på att det inte
bara varit dåligt omdöme hos en socialdemokratisk huvudredaktör som tagit sig
uttryck i tidningen. Man misstänker en
medveten styrning, som den socialdemokratiske regeringschefen hr Sorsa visserligen tagit avstånd från men som inte kan
vara honom obekant. Och det är olycksbå-
dande, att i detta sammanhang president
Kekkonens kungstanke åter tagits upp:
ett nordiskt-sovjetiskt ”s~arbete” på
Nordkalotten.
I de finländska socialdemokraternas
största tidning Demari förekom den 9 februari en ledare, i vilken en ny nordism
förespråkades. Tidningen hade funnit att
de nordiska länderna utvecklats på olika
sätt. En politisk helhet förkommer inte
längre. Danmark har gått till EG. Norge
har blivit ett oljeland med egna intressen. Sveriges strikta utrikespolitik är
inte vad den varit: anslutningen till
oljeklubben är ett uttryck härför, försöken
att sälja Viggen till Nato-länder är ett
annat. Finland måste underkasta sin
ställning en omprövning. I avspänningens tecken borde kanske Finland förmedla
övergången till en ny nordism, i vilken
Sovjetunionen kunde deltaga. Nordeuropa kunde bli ett modellområde för
samarbetet mellan Öst och Väst, menade
tidningen.
Att en socialdemokratisk redaktör i
Finland själv skulle funnit på detta egendomliga förslag är föga troligt. Upphovsmannen måste sökas högre upp – eller
längre bort. Hur därmed än förhåller sig,
är tanken allt igenom orealistisk.
I den gamla romerska rätten ingick bestämda förbud mot vad man kallade lejonbolag, societas leonina. Uttrycket
stammar från en fabel av Aesopus och syftar på förbund mellan två eller flera svagare partners och en stark, så stark, att
man har skäl att från början misstänka
att han kan kamma in vinsten ensam,
medan de svagare får betala. Ett mera utsökt exempel på ett sådant förbund än
den föreslagna nordismen kan man knappast tänka sig. Ty vad skulle Danmark
betala för sitt inträde annat än att ge
EG och eventuellt Nato? För Island
det också fråga om Nato liksom
Norge, som dessutom kanske finge
med sig av sin rätt till oljan i norr.
rige skulle tydligen gå ut ur OECD
över sin exportpolitik. Finland vet
vad där kan finnas att ge. Men
unionen? Är det sannolikt att
samförståndets intresse vill t. ex.
Murmanskområdet eller dra bort sin
mer aggressiva Östersjöflotta?
Svaren är givna på förhand och
gorna är meningslösa.
inget ”nordiskt land”.
derna har inte bara sin geografiska
genhet som förenar dem. De har
hela en gemensam syn i sociala och
rella frågor, mycket gemensamt i
nomi, sedan länge också en töxma&
samarbeta på det politiska omträ<jet.,l-;
jetunionen är en av
dess intressen sträcker sig vida
till ett snävt område i norr, där
diska länderna har sina. Hela
hällsutveckling är också en
är inte vår sak att kritisera
vi har rätt att konstatera, att den
olikartad vår egen att en )’;”’J’ll”’”””UII
dism inte kan byggas på så
grunder.
Hur uppenbart detta än är, har
likt iden om det nordiska mc>dell011l1
inte tillkommit av en slump.
nämligen sammanfalla med att
gor aktualiserats. Som läses i en
Fråga i detta nummer av
skrift har förhandlingarna om
frå-
gens
Tid- ;berställning och oljefyndigheterna i
Havet inte gått så lätt som man
i Moskva. Inom ett nordiskt movore det troligen enklare att
om icke överens, så dock till ett
Sverige har regeringen
för att den vill sälja krigsmatill Nato-länder. Eftersom vi köpt
vapen därifrån är det enligt
modell inte orimligt att vi också
vapen dit. Samtidigt har överbedrabbats av ryskt missnöje,
har fått veta att man inte hade
taga emot honom på ett avtalat
Uttrycket är lika intressant som
och mera dylikt gör att den nya
förmodligen bör betraktas som
i ett mönster av varningar eller,
säga, som ett höjt pekfinger, åtmot Sverige och Norge. Så har
utrikesminister Sven Andersson
saken. Annars hade han knapkommenterat den finska artikeln i
intervju i Dagens Nyheter den 14
avvisade hr Andersson klart
tanken på en nordism med
letUmOI1en som medlem. Han underatt möjligheterna till ökat ekonoutbyte bör iakttagas. Han stödde
tillvida som han menade att den- 109
nes bedömanden i en utrikespolitisk översikt varit korrekta. Att han sade att
svensk utrikespolitik kunde tillåta att
man säljer flygplan var självklart: regeringen själv har visat ett lovvärt intresse
för just denna vapenhandel.
Han tillbakavisade påståendet i Demari att Sverige skulle vara i färd med
att ompröva grunderna för sin internationella ställning. Man skulle önska att
tidningen haft rätt: då kanske vi sluppit
att höra hr Anderssons eget obehärskade
utfall mot USA i riksdagen för en tid sedan.
Men i fråga om Norden är svensk utrikespolitik veterligen oförändrad. Det är
närmast häpnadsväckande att Finlands
representant hr Tuomioja (s) trots utrikesministerns intervjuuttalande framförde exakt Demaris argument vid Nordiska Rådets möte i Reykjavik några dagar
senare. Att så skedde tyder på att det inte
bara varit dåligt omdöme hos en socialdemokratisk huvudredaktör som tagit sig
uttryck i tidningen. Man misstänker en
medveten styrning, som den socialdemokratiske regeringschefen hr Sorsa visserligen tagit avstånd från men som inte kan
vara honom obekant. Och det är olycksbå-
dande, att i detta sammanhang president
Kekkonens kungstanke åter tagits upp:
ett nordiskt-sovjetiskt ”s~arbete” på
Nordkalotten.