Ledare; Arvet efter Pompidou
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Arvet efter Pompidou
I ett uttalande efter president Pompidous
bortgång yttrade ledaren för ett tyskt utrikespolitiskt institut att det inte spelade
någon roll vem som blev ny president i
Frankrike, Mitterand eller en gaullist. Vad
som betydde något var, om den nye presidenten skulle fortsätta den politik som
hävdar Frankrikes nationella självständighet, vilken måste förstöra alla utsikter att
genomföra en europeisk integration.
Om någon hyser förhoppningar om en
sådan ändring av den franska politiken,
kommer han med största sannolikhet att
räkna fel. Nationell självständighet har
hävdats före president De Gaulle. Med
honom blev den emellertid så bestämmande för franskt politiskt tänkande, att ingen
president på lång tid framåt kommer att
försöka få franska folket med på större
icke-nationella äventyr. Det märkliga är
egentligen, att De Gaulle accepterade det
europeiska samarbete, som etablerats innan han trädde till. Men han satte gränsen vid Storbritanniens inträde i den europeiska gemenskapen, fullt övertygad
om att detta land genast skulle söka vinna
en dominerande ställning och vilja bestämma egna villkor.
För president Pompidou var läget annorlunda. Han hade ej det nära förhållande till Västtyskland som De Gaulle
uppehöll – man skall ej underskatta betydelsen av det samförstånd som rådde
mellan honom och Adenauer, vilken senare ingalunda förespråkade några brittiska framstötar i Europa. Men förbindelsen mellan Frankrike och Västtyskland
försvagades då Adenauer lämnade sin
post. Att Pompidou skulle låtit sig påverka av hr Brandt kan man icke begära.
Därtill kom, att nya män trätt till i
England då man på nytt begärde inträde
i EG. Ingen kunde misstaga sig på allvaret i mr Heaths önskan. Han var beredd att helt och fullt acceptera det samarbete, som en gemenskap värd namnet
innebär. Hans efterträdare började däremot sin nya regeringstid med hotelser
och krav mot EG. Att detta skulle imponera på någon som helst fransk president
eller regering förefaller uteslutet, och president Pompidous död förefaller att ha
gett mr Wilson ett andrum för att övertänka ställningen.
Går man till Frankrikes förhållande till
USA, överlämnade president De Gaulle
ett arv till sin efterträdare som denne i
sin tur fört vidare. Det är oriktigt, som
det ibland sagts, att De Gaulle var antiamerikan. Han hade på sin tid fullgoda
skäl att se med skepsis på president Roosevelt och dennes Vichypolitik och märkligt
okänsliga antigaullism. Hans amerikanska
sätt att vilja dominera och att avgöra vad
som borde vara rätt och orätt i Europa
var ytterst irriterande för De Gaulle, som
spanade med skarpa blickar efter varje
tendens åt det hållet hos senare presidenter. Vad han menade om deras Vietnampolitik var väl ingen hemlighet, men den
politiken berörde ej direkt Frankrike och
Europa. Det var för Europas självständighets skull som De Gaulle förvisade amerikanska Natostyrkor från franskt område,
då tillfälle härtill gavs. Men han bröt
icke, och det bör man komma ihåg, med
Atlantpakten.
President Pompidou lät på senare tid
sin utrikesminister intaga en nästan skarpare attityd mot USA, och då gällde det
åter Europa. Dr Kissinger talade, givetvis
i fullt samförstånd med sin president, om
ett Europaår och väl om ett amerikanskt
sådant. Han lade fram tankar om en omstrukturering av Atlantpakten med hänsyn tagen till Japan, därmed med åsidosättande av Europa. Båda förslagen kom
onödigt bryskt, och reaktionen blev därefter. Initiativet till en oljekonferens under krisen förra hösten togs också utan
tillräckliga föregående sonderingar i vare
sig Paris eller London. Sådant är lika
oacceptabelt för en fransk president som
det skulle vara för en amerikansk. Kritiken häremot var förvisso baserad på nationell självständighetskänsla, men den
hade intet att göra med antieuropeism.
Det finns ingen anledning att antaga annat än att den i en liknande situation åter
skulle bli densamma.
På det utrikespolitiska området får den
nye presidenten dessutom att taga ställning till förhållandet till Sovjetunionen.
Som bekant gjorde president De Gaulle
på sin tid ganska kuriösa närmanden till
Moskva, möjligen för att därigenom av- 215
balansera Washington. Han hade dessutom en så orubblig tilltro till sig själv att
han menade sig aldrig behöva gå ett steg
längre än han själv ville. Man minns hur
ryssarna tacksamt tog emot hans intresse,
men något inflytande via Paris fick de
aldrig, vare sig under De Gaulle eller under hans efterträdare.
Det svåraste arvet, som den nye presi~
denten har att förvalta, ligger inom Frankrikes gränser. Att sociala reformer behövs
i detta land säger alla, men så mycket har
ej hänt under president Pompidous tid.
En viss decentralisering av förvaltningen
har initierats men möter motstånd hos
den starka centralbyråkratin. Utvecklingen går på detta område i bestämd riktning
mot mer lokal självstyrelse, och problemet hade fått tagas upp av vilken president som än valts.
Frankrike har slutligen i dag hög sysselsättning och ökande inflation. Att bibe~
hålla den förra för näringslivets och för
arbetstagarnas skull och att samtidigt hejda den senare för spararnas skull är
ett konststycke, som är nödvändigt att
söka genomföra men som kommer att
kräva all förmåga som president Giscard
d’Estaing otvivelaktigt i rikt mått besitter.
I ett uttalande efter president Pompidous
bortgång yttrade ledaren för ett tyskt utrikespolitiskt institut att det inte spelade
någon roll vem som blev ny president i
Frankrike, Mitterand eller en gaullist. Vad
som betydde något var, om den nye presidenten skulle fortsätta den politik som
hävdar Frankrikes nationella självständighet, vilken måste förstöra alla utsikter att
genomföra en europeisk integration.
Om någon hyser förhoppningar om en
sådan ändring av den franska politiken,
kommer han med största sannolikhet att
räkna fel. Nationell självständighet har
hävdats före president De Gaulle. Med
honom blev den emellertid så bestämmande för franskt politiskt tänkande, att ingen
president på lång tid framåt kommer att
försöka få franska folket med på större
icke-nationella äventyr. Det märkliga är
egentligen, att De Gaulle accepterade det
europeiska samarbete, som etablerats innan han trädde till. Men han satte gränsen vid Storbritanniens inträde i den europeiska gemenskapen, fullt övertygad
om att detta land genast skulle söka vinna
en dominerande ställning och vilja bestämma egna villkor.
För president Pompidou var läget annorlunda. Han hade ej det nära förhållande till Västtyskland som De Gaulle
uppehöll – man skall ej underskatta betydelsen av det samförstånd som rådde
mellan honom och Adenauer, vilken senare ingalunda förespråkade några brittiska framstötar i Europa. Men förbindelsen mellan Frankrike och Västtyskland
försvagades då Adenauer lämnade sin
post. Att Pompidou skulle låtit sig påverka av hr Brandt kan man icke begära.
Därtill kom, att nya män trätt till i
England då man på nytt begärde inträde
i EG. Ingen kunde misstaga sig på allvaret i mr Heaths önskan. Han var beredd att helt och fullt acceptera det samarbete, som en gemenskap värd namnet
innebär. Hans efterträdare började däremot sin nya regeringstid med hotelser
och krav mot EG. Att detta skulle imponera på någon som helst fransk president
eller regering förefaller uteslutet, och president Pompidous död förefaller att ha
gett mr Wilson ett andrum för att övertänka ställningen.
Går man till Frankrikes förhållande till
USA, överlämnade president De Gaulle
ett arv till sin efterträdare som denne i
sin tur fört vidare. Det är oriktigt, som
det ibland sagts, att De Gaulle var antiamerikan. Han hade på sin tid fullgoda
skäl att se med skepsis på president Roosevelt och dennes Vichypolitik och märkligt
okänsliga antigaullism. Hans amerikanska
sätt att vilja dominera och att avgöra vad
som borde vara rätt och orätt i Europa
var ytterst irriterande för De Gaulle, som
spanade med skarpa blickar efter varje
tendens åt det hållet hos senare presidenter. Vad han menade om deras Vietnampolitik var väl ingen hemlighet, men den
politiken berörde ej direkt Frankrike och
Europa. Det var för Europas självständighets skull som De Gaulle förvisade amerikanska Natostyrkor från franskt område,
då tillfälle härtill gavs. Men han bröt
icke, och det bör man komma ihåg, med
Atlantpakten.
President Pompidou lät på senare tid
sin utrikesminister intaga en nästan skarpare attityd mot USA, och då gällde det
åter Europa. Dr Kissinger talade, givetvis
i fullt samförstånd med sin president, om
ett Europaår och väl om ett amerikanskt
sådant. Han lade fram tankar om en omstrukturering av Atlantpakten med hänsyn tagen till Japan, därmed med åsidosättande av Europa. Båda förslagen kom
onödigt bryskt, och reaktionen blev därefter. Initiativet till en oljekonferens under krisen förra hösten togs också utan
tillräckliga föregående sonderingar i vare
sig Paris eller London. Sådant är lika
oacceptabelt för en fransk president som
det skulle vara för en amerikansk. Kritiken häremot var förvisso baserad på nationell självständighetskänsla, men den
hade intet att göra med antieuropeism.
Det finns ingen anledning att antaga annat än att den i en liknande situation åter
skulle bli densamma.
På det utrikespolitiska området får den
nye presidenten dessutom att taga ställning till förhållandet till Sovjetunionen.
Som bekant gjorde president De Gaulle
på sin tid ganska kuriösa närmanden till
Moskva, möjligen för att därigenom av- 215
balansera Washington. Han hade dessutom en så orubblig tilltro till sig själv att
han menade sig aldrig behöva gå ett steg
längre än han själv ville. Man minns hur
ryssarna tacksamt tog emot hans intresse,
men något inflytande via Paris fick de
aldrig, vare sig under De Gaulle eller under hans efterträdare.
Det svåraste arvet, som den nye presi~
denten har att förvalta, ligger inom Frankrikes gränser. Att sociala reformer behövs
i detta land säger alla, men så mycket har
ej hänt under president Pompidous tid.
En viss decentralisering av förvaltningen
har initierats men möter motstånd hos
den starka centralbyråkratin. Utvecklingen går på detta område i bestämd riktning
mot mer lokal självstyrelse, och problemet hade fått tagas upp av vilken president som än valts.
Frankrike har slutligen i dag hög sysselsättning och ökande inflation. Att bibe~
hålla den förra för näringslivets och för
arbetstagarnas skull och att samtidigt hejda den senare för spararnas skull är
ett konststycke, som är nödvändigt att
söka genomföra men som kommer att
kräva all förmåga som president Giscard
d’Estaing otvivelaktigt i rikt mått besitter.