Matti Häggström; Om jämlikhet
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
jämlikhet
Under senare delen av 1960-talet kom
kravet på ökad jämlikhet att i hög grad
prägla samhällsdebatten. Jämlikhet upphöjdes till rang och värdighet av politiskt
modeord. För regeringen var det skräddarsytt. Det blev den röda marsipanrosen
på gräddtårtan, det som satte extra piff
på alla sockersöta löften om kommande
materiella härligheter som skulle flöda
över folkmajoriteten, bara socialdemokraterna fick behålla taburetterna.
Vad ordet jämlikhet egentligen innebar
eller vad man konkret menade med det,
betydde inte så mycket. Det odefinierbara
och diffusa var snarast en fördel. Därigenom kunde jämlikhetens lovsång –
jämlikeri, jämlikera! – sjungas i de mest
varierande sammanhang och tonarter,
från visionernas högsta höjder – Olof
Palme – till moraliserandets och moralismens bråddjup – Sten Andersson. Ordet jämlikhet blev sålunda någon sorts
gemensamt njutningsmedel för det socialdemokratiska etablissemanget, ungefär
som tandborsten varit det vid sekelskiftet
för den överklass som då fanns, om man
får tro Albert Engström.
Jämlikhetspropagandan visade sig till
en början effektiv. Den fungerade som
dyrken som låste upp förseglade portar.
Den inledde på allvar den konfrontationsattityd, som karakteriserat regeringens
agerande sedan slutet av 1960-talet och
ända fram till våren 1974. Det nya i denna politik var i första hand att nu skulle
inte längre alla få det åtminstone något
bättre. I stället skulle förbättringar för
vissa grupper genomföras genom försämringar för andra.
Så gick det också. Jämlikheten i dess
speciella, socialdemokratiska tappning
gjorde sitt segertåg. Triumferna vanns
framför allt över akademiker och en del
andra tjänstemannakategorier, som såg
sin privata köpkraft väsentligt reducerad
år efter år. I gengäld fick andra det så
mycket bättre – t ex en viss låginkomstutredare, vars inkomster i jämlikhetens
namn steg till oanade höjder.
Men hur har det egentligen gått med
jämlikheten? Den har på sistone inte varit sig riktigt lik. Det verkar som om den
mest onyanserade och flåsiga jämlikhetsagitationen fått svårigheter med andhämtningen i den grå verklighetens motlut.
I dag kan mer än ett statsråd resa runt
och hålla politiska anföranden där jämlikhetsbegreppet i varje fall inte förekommer i var och varannan mening. Jämlikheten är inte längre det enda honnörsordet. Vissa tecken tyder tvärtom på att
uttrycket nu börjar uppfattas som en smula omodernt, precis som spetsiga skor och
stuprörssmala byxor. Och – vad som är
ännu väsentligare- även strävandena att
i praktisk handling förverkliga den hämningslösa jämlikheten förefaller ha tonats
ner en smula.
Den senaste avtalsrörelsen visar att
jämlikheten inte riktigt är vad den en
gång varit. Vid de närmast föregående tillfällena blev akademiker och vissa andra
225
tjänstemän nästan helt utan nominella
lönepåslag – de reella köpkraftsminskningarna var sålunda avsevärda. Riktigt
så gick det inte den här gången, låt vara
att dessa gruppers inkomstökningar sannolikt inte heller denna gång på långt när
förslår att uppväga en allt kraftigare inflation.
Också skattedebatten och de aviserade
skatteomläggningarna antyder att de hetaste jämlikhetsivrarna inte längre har
lika mycket vatten på sina pratkvarnar.
För ett par år sedan ansågs det i regeringskretsar ohemult att ens diskutera
marginalskatterna. Finansminister Gunnar Sträng förnekade t o m problemets
existens. I dag talar även socialdemokraterna om att genom diverse ändringar i
skattesystemet mildra just marginaleffekterna.
Ingen vill väl förneka att jämlikhetskravet också kan ha ingredienser som är
väl värda att omsätta i praktisk politik.
Så mycket viktigare är det då att de komprometterande överdrifterna samt den
hätska aggressiviteten och den unkna avundsjukan mot vissa samhällsgrupper elimineras. Förhoppningsvis håller detta på
att ske. Samtidigt med det socialistiska
blockets tillbakagång i väljarkåren tycks
den uppblåsta jämlikhetsvisionen ha tappat vind, och luften känns plötsligt något
friskare.
M atti H äggström
Under senare delen av 1960-talet kom
kravet på ökad jämlikhet att i hög grad
prägla samhällsdebatten. Jämlikhet upphöjdes till rang och värdighet av politiskt
modeord. För regeringen var det skräddarsytt. Det blev den röda marsipanrosen
på gräddtårtan, det som satte extra piff
på alla sockersöta löften om kommande
materiella härligheter som skulle flöda
över folkmajoriteten, bara socialdemokraterna fick behålla taburetterna.
Vad ordet jämlikhet egentligen innebar
eller vad man konkret menade med det,
betydde inte så mycket. Det odefinierbara
och diffusa var snarast en fördel. Därigenom kunde jämlikhetens lovsång –
jämlikeri, jämlikera! – sjungas i de mest
varierande sammanhang och tonarter,
från visionernas högsta höjder – Olof
Palme – till moraliserandets och moralismens bråddjup – Sten Andersson. Ordet jämlikhet blev sålunda någon sorts
gemensamt njutningsmedel för det socialdemokratiska etablissemanget, ungefär
som tandborsten varit det vid sekelskiftet
för den överklass som då fanns, om man
får tro Albert Engström.
Jämlikhetspropagandan visade sig till
en början effektiv. Den fungerade som
dyrken som låste upp förseglade portar.
Den inledde på allvar den konfrontationsattityd, som karakteriserat regeringens
agerande sedan slutet av 1960-talet och
ända fram till våren 1974. Det nya i denna politik var i första hand att nu skulle
inte längre alla få det åtminstone något
bättre. I stället skulle förbättringar för
vissa grupper genomföras genom försämringar för andra.
Så gick det också. Jämlikheten i dess
speciella, socialdemokratiska tappning
gjorde sitt segertåg. Triumferna vanns
framför allt över akademiker och en del
andra tjänstemannakategorier, som såg
sin privata köpkraft väsentligt reducerad
år efter år. I gengäld fick andra det så
mycket bättre – t ex en viss låginkomstutredare, vars inkomster i jämlikhetens
namn steg till oanade höjder.
Men hur har det egentligen gått med
jämlikheten? Den har på sistone inte varit sig riktigt lik. Det verkar som om den
mest onyanserade och flåsiga jämlikhetsagitationen fått svårigheter med andhämtningen i den grå verklighetens motlut.
I dag kan mer än ett statsråd resa runt
och hålla politiska anföranden där jämlikhetsbegreppet i varje fall inte förekommer i var och varannan mening. Jämlikheten är inte längre det enda honnörsordet. Vissa tecken tyder tvärtom på att
uttrycket nu börjar uppfattas som en smula omodernt, precis som spetsiga skor och
stuprörssmala byxor. Och – vad som är
ännu väsentligare- även strävandena att
i praktisk handling förverkliga den hämningslösa jämlikheten förefaller ha tonats
ner en smula.
Den senaste avtalsrörelsen visar att
jämlikheten inte riktigt är vad den en
gång varit. Vid de närmast föregående tillfällena blev akademiker och vissa andra
225
tjänstemän nästan helt utan nominella
lönepåslag – de reella köpkraftsminskningarna var sålunda avsevärda. Riktigt
så gick det inte den här gången, låt vara
att dessa gruppers inkomstökningar sannolikt inte heller denna gång på långt när
förslår att uppväga en allt kraftigare inflation.
Också skattedebatten och de aviserade
skatteomläggningarna antyder att de hetaste jämlikhetsivrarna inte längre har
lika mycket vatten på sina pratkvarnar.
För ett par år sedan ansågs det i regeringskretsar ohemult att ens diskutera
marginalskatterna. Finansminister Gunnar Sträng förnekade t o m problemets
existens. I dag talar även socialdemokraterna om att genom diverse ändringar i
skattesystemet mildra just marginaleffekterna.
Ingen vill väl förneka att jämlikhetskravet också kan ha ingredienser som är
väl värda att omsätta i praktisk politik.
Så mycket viktigare är det då att de komprometterande överdrifterna samt den
hätska aggressiviteten och den unkna avundsjukan mot vissa samhällsgrupper elimineras. Förhoppningsvis håller detta på
att ske. Samtidigt med det socialistiska
blockets tillbakagång i väljarkåren tycks
den uppblåsta jämlikhetsvisionen ha tappat vind, och luften känns plötsligt något
friskare.
M atti H äggström