Matti Häggström; Pressen och samhället

MATTI HÄGGSTRöM:
Pressen och samhället
Den svenska pressen har svårigheter –
kostnadsstegringarna har varit stora. För
att lösa problemen har flera förslag
lagts fram. Ett kommer från Harry
Schein: man bör skapa en Sverigetidning, med staten som ägare. Man kan
tänka sig resultatet, som i varje fall
inte skulle taga några hänsyn till
tidningsläsarna. Redaktör M atti H äggström i Kalmartidningen Barometern har
med utgångspunkt från en Göteborgsundersökning gått igenom de nuvarande
formerna för presstöd, i fråga om både
fördelning och verkningar. Att de
socialdemokratiska tidningarna inte
förlorat i konkurrensen om presstöd är
självklart. De betraktar sig ofta som
partiblad och inte som allsidiga nyhetsorgan. Sannolikt är det därför de går
sämre: läsarna väljer inte tidningar enbart
efter partifärg.
Under 1950- och 1960-talen nedlades åtskilliga svenska dagstidningar av varieran·
de storlek. Andra slogs samman till större
enheter. Eftersom det mest rörde sig om
borgerliga organ, talade socialdemokrater·
na tämligen tyst om faran för den fria
opinionsbildningen. När Stockholms-Tid·
ningen och Ny Tid gick överstyr kom den·
na dock plötsligt att hotas.
Två parlamentariska pressutredningar
tillsattes under förra decenniet. Den enas
arbete resulterade i de statliga subventioner, som nu i växande omfattning utgår
till de politiska partierna och som regeringspartiet delvis använder för att stödja
den egna dagspressen. Men det räckte inte.
och 1972 befanns det vara nödvändigt att
tillsätta ytterligare en utredning. Denna
väntas komma med sitt betänkande någon
gång i vår. Nyligen offentliggjorde utred·
ningen en undersökning, som ekonornie licentiat Karl Erik Gustafsson vid Göteborgs universitets företagsekonomiska in·
stitution gjort om de företagsekonomiska
aspekterna på den svenska pressen. Denna
rapport, ”Svensk Press. Presstödet och
tidningskonkurrensen”, är intresseväckan- r
de och ger anledning till en del reflektioo
ner.
Det finns indirekta och direkta stödfor. a
mer till pressen. Till de förra brukar hän- s.
föras befrielse från moms på prenumera- n
tions- och lösnummersförsäljning samt ea ?l
subventionerad taxa vid postdistributi(l s;
av tidningar. Till de senare hör sam- ä
distributionsrabatt, lån från pressens Jåne- e
fond och direkta statliga produktionslio s:
drag. De förstnämnda av dessa dire I
hjälpåtgärder är generella, medan de båda
senare är selektiva.
Samdistributionsrabatten vill främja gemensam distribution av tidningar. Även
om flera tidningsföretag hade startat samdistribution långt innan rabatten kom till,
är denna stödform utan tvekan motiverad.
Det finns ingen anledning till att inte
mer än en tidning skall kunna transporteras i samma bil till abonnenterna.
Den femåriga försöksperioden för
pressens lånefond gick ut i och med budgetåret 1973/74 men har sedermera förlängts i avvaktan på pressutredningens
dutliga ställningstagande. En ram för utlåningen på 125 miljoner kr fastställdes
för de första fem åren, men under denna
tid hade bara 81,3 miljoner utnyttjats. De
två största lånen, 10,6 respektive 6 mil- ~ner kr, hade beviljats de socialdemokratiska tidningarna Arbetet och Norrländska
Socialdemokraten.
En avsikt med inrättandet av pressens
lånefond var att stimulera till produktionsteknisk samverkan mellan olika tidningsföretag. Ändå fick inte presstödsnämnden – som är den instans som avgör
vilka som skall erhålla lån – några praktiska möjliglieter att främja sådant samarbete. Detta har följaktligen inte heller
skett. I en rad kommuner – Luleå, Härnösand, Falun, Eskilstuna, Karlskrona och
Malmö – har lån tvärtom beviljats för
sammanlagt drygt 46 miljoner kr till mer
än en tidning för maskininvesteringar. På
en rad andra orter har frågan om teknisk
samverkan skjutits på en oviss framtid.
Det kan alltså fastslås att ett väsenligt syf- 125
te med lånefondens tillkomst inte uppnåtts. I stället har fonden fått den motsatta effekten. Tidningarna har uppmuntrats till egna kostnadskrävande produktionstekniska satsningar. Till bilden
hör att det inte finns många maskiner som
används under så kort tid per dygn som
tidningspressar. En normal landsortstidnings dagsupplaga är färdigtryckt på
högst ett par timmar.
Produktionsbidraget
Det direkta produktionsbidraget har åren
1971-74 beviljats 61 tidningar, varav 31
flerdagarstidningar – 4-7 nr/vecka –
och 30 fådagarstidningar – 1-3 nr/
vecka. Basbeloppen och beloppsgränserna
har ändrats vid två tillfällen, vilket medfört att bidraget per år nästan tredubblats
sedan starten. Det är nu uppe i 96,2 miljoner kr. Ar 1971 var maximigränsen för
storstadspress 3,5 miljoner kr i produktionsstöd per år, och en miljon för landsortspress. Tre år senare hade beloppen
höjts till 13,5 respektive 3,75 miljoner.
Någon ökning föreslås inte i årets budgetproposition. Det är värt att notera, med
tanke på tidningarnas kraftigt ökade kostnader det senaste året.
Det är tankeväckande att studera bidragstidningarnas politiska tendens.
Av de moderata tidningarna erhåller en
fådagarstidning och fem flerdagarstidningar sådant stöd. Motsvarande siffror för
folkpartisympatiserande organ är exakt desamma. Av centerpressen får sexton få-
dagarstidningar och tre flerdagarstidning- 126
ar bidrag. En av socialdemokraternas få-
dagarstidningar och inte mindre än femton av deras flerdagarstidningar stöds på
motsvarande sätt.
Socialdemokraterna och centerpartiet
gjorde en gång upp om presstödet och dess
utformning. Onekligen var det en god affär för parterna.
Efter det att produktionsbidraget infördes har inom flerdagarspressen en tidning
lagts ner. Det är anrika Handelstidningen
(fp) i Göteborg, som sedan återuppstått
som veckotidning. Dessutom är Karlshamns Allehandas (m) framtida öde osä-
kert när detta skrivs – det förefaller som
om den skall övergå i KDS’ ägo. Fyra
stödtidningar, samtliga socialdemokratiska,
har visat fortsatt negativ upplageutveckling. De flesta flerdagarstidningarna har
lyckats stoppa den sjunkande upplagetrenden, dock utan att i stort kunnat förbättra sin konkurrensposition. Två andratidningar, Skaraborgs Läns Annonsblad
(m) och Gotlands Tidningar (s+ c), har
blivit förstatidningar. Svenskarna är sedan
länge ett tidningsläsande folk och upplageökningar måste därför mest tas från
andra tidningar.
Vad som förefaller ha gett en viss effekt
på upplageutvecklingen för en del tidningar är bytet av produktionsteknik. Övergången från högtryck till direktlito eller
offset har lett till en utseendemässigt mera
tilltalande vara. Detta har läsarna uppenbarligen uppskattat.
Partifärgen
Av Gustafssons undersökning framgår som
väntat att tidningarnas politiska hållning
är tämligen ointressant ur upplagesynvinkeL Socialdemokratiska andratidningschefer har med bitterhet konstaterat att regeringspartiets press möts med uppseendeväckande kallsinnighet bland merparten
medborgare. Förklaringen är enkel, rne1
ändå har den s-märkta pressen under
många år inte velat låtsas om den. Den
politisering av nyhetsmaterialet, som
präglat och alltjämt präglar många •
presstidningar, har inte tilltalat läsarna.
De borgerliga förstatidningarna har där·
emot låtit de politiska värderingarna komma till uttryck enbart på ledarsidan. Dl
strävar, generellt sett, efter en saklig od
objektiv nyhetsrapportering. De bevakar
sorgfälligt samtliga partiers göranden od
låtanden. Socialdemokratiska tidningar
noterar ytterst sporadiskt exempelvis bor·
gerliga partiers lokala arrangemang. När
det sker är reportagen inte sällan kryddack
av invektiv och nersättande kommentarer.
Det är som om tidningen inte trodde ~i?-
sarna om att själva kunna ta ställning ti
fakta. En politisk skribent i Aftonbiadit
(s) har sagt att hans tidning inte bara v.
opinionsbildande på ledarsidan utan h
igenom. Denna sköna själs bekännelse ·
representativ även för många socialde
kratiska landsortstidningar. Så går dd
också som det går med upplagan.
I utredningen konstateras fullt riktif
att andratidningen ofta har en geografisil
större spridning än förstatidningen. Dal
sistnämnda har i regel en bredare od
lättre nyhetsbevakning och får därigenom
llarkare grepp om annonsmarknaden på
lllgivningsorten. Men varför har då socialdemokratiska tidningar mot allt företagsekonomiskt förnuft inriktat sig på stora
~dningsområden? Jo, även det av polilika skäl. Tidningen betraktar sig själv
10111 till stor del ett politiskt medlemsblad,
mderordnat den höga socialdemokratiska
bllelsen. Den måste därför finnas bland
de partitrogna i hela partidistriktet. Också
den relativt sett låga tillströmningen av
kblannonser blir följaktligen självförvålid-en naturlig konsekvens av en medteten upplageinriktning.
Partistöd?
Gustafsson gör några konstateranden av
fundamental betydelse för den som vill se
~~Sakerna till den nuvarande dagspressituationen. Han fastslår att man hos förstatidningarna i vanliga fall prioriterar de
företagsekonomiska målen, medan man
IU.nd andratidningarna anser de politiska
1111bitionerna vara viktigast. Även om
företrädare för den senare gruppen numera erkänner detta, är de inte villiga
att ändra sin målsättning. De springer i
llället till staten och ber om hjälp.
Med sådana strävanden som andratidDingarna vill förverkliga borde inte ett
presstöd utan ett ännu mera utbyggt partistöd logiskt sett vara den korrekta lösDingen. Gustafsson påpekar att syftet med
produktionsbidraget och tillskotten från
iltressenterna också är att förhindra att
tidningarna skulle behöva ge avkall på de
127
politiska målen. Såtillvida hade alltså regeringen rätt när den en gång införde partistödet.
Moderaternas förste vice ordförande
Staffan Burenstam Linder har påpekat att
det socialdemokratiska partiet är störst –
och får därför mest statligt partistöd. Den
socialdemokratiska pressen är minst – och
får därför mest statligt presstöd.
I praktiken fungerar det nuvarande
presstödet egentligen inte som någonting
annat än ytterligare en indirekt statlig
subvention, framför allt till det redan mest
gynnade och särklassigt rikaste partiet.
Erfarenheten från Karlshamn
Det selektiva presstödets konsekvenser är
värda att diskutera även mot bakgrund av
Karlshamns Allehandas ekonomiska bekymmer. Möjligen har den statliga bidragsgivningen här spelat en annorlunda
och ödesdiger roll.
I Blekinge län finns tre flerdagarstidningar. De är Sydöstra Götalands Tidningar – bestående av bl a Blekinge Läns
Tidning (fp) och Växjö-Bladet (c) –
Syrlöstran (s) samt Karlshamns Allehanda.
Samtliga dessa företag har erhållit produktionsbidrag och har därutöver fått lån
från pressens lånefond. Allt detta kan ha
medfört ett högte generellt kostnadsläge
för hela branschen i länet, vilket då främst
drabbat den svagaste tidningen.
Det är också tänkbart att förekomsten
av produktionsbidrag skapade en falsk
trygghetskänsla inom Karlshamns Allehanda. Kanske trodde man att staten inte
128
skulle tillåta att ytterligare en tidning gick
omkull, inte ens om den hade moderata
förtecken. Kanske var detta en av orsakerna till att tidningsledningen inte tidigare utnyttjade de möjligheter som fanns
att gå samman med ett företag med större
resurser.
Konkurrensen
Produktionsbidraget är så egendomligt
konstruerat att andratidningarna har svårt
att genom formatminskningar förbilliga
sin vara. Medan förstatidningarna tvingas
till stor sparsamhet med pappersförbrukningen på grund av stigande papperskostnader, kan andratidningarna mer eller
mindre obehindrat sl&a med papperet. Ju
mer en bidragstidning förbrukar desto
mer ökar nämligen det statliga stödet.
Ändå har många chefredaktörer och re·
daktionschefer erkänt att de genom hårdare redigering och mera koncentration
mycket väl skulle kunna minska utgifterna.
Gustafsson tycks för egen del stödja en
tanke, som sannolikt inte nämnvärt skulle
inverka på konkurrensförhållandet mellan
första· och andratidningar men som inte
desto mindre är betänklig. Det är en allmän minskning av utgivningsfrekvensen
till fem dagar i veckan. Enlig Gustafsson
skulle det bara vara en tidsfråga innan så
sker inom landsortspressen. Verkligen? Atgärden vore knappast förnuftig. Vilken
dag skulle bli tidningsfri? Det är ett svårt
problem. Det skulle också vara att tunna
ut den svenska dagstidningsfloran betydligt mer än om några svaga tidningar fick
slå vantama i bordet. Och slutligen –
vad skulle läsarna tycka? De bör också ha
någonting att säga till om.
På ett helt annat plan ligger däremot
de strävanden som pågår för att skapa
veckotidningar av samma slag som Han·
delstidningen nu blivit – alltså publika·
tioner med kvalificerat politiskt, samhälleligt och kulturellt innehåll. Som Gustafs·
son framhåller kan en sådan lösning på
sikt bli den enda realistiska för några av
de nuvarande andratidningarna, om de
vill fortsätta att komma ut.
Tidningarna kan naturligtvis konkurrera med varandra genom prisåtgärder.
Många andratidningar har tidigare klagat
på att förstatidningarna håller för lågt
prenumerationspris. Det har inte hindrat
en del av dem från att – efter att ha fått
selektivt statligt presstöd – söka dra till
sig nya läsare genom att hålla ett väsen!·
ligt lägre abonnemangspris än förstatid·
ningen. Den procentuelia ökningen av prenumerationspriset har varit lägre under
1970-talet än under hela 1960-talet.
Över huvud taget har tidningsbranschen
gjort för litet för att informera medborgar·
na om hur billig en abonnerad dagstidning
i själva verket är, trots de prishöjningar
som blivit oundvikliga de senaste åren. En
landsortstidning kostar i dag cirka 60 öre
per exemplar. För det priset får prenumeranten tidningen hemburen vardagar och
lördagar, vinter och sommar, på obekväm
arbetstid, i ur och skur. Vilken annan
produkt skulle han få hemtransporterad
på det sättet till den kostnaden?
Oberoendet
Gustafsson hävdar att tidningsföretagen
numera ”överlag” är positivt inställda till
det presspolitiska målet om ett differentierat tidningsutbud. Givetvis. Ingen tidning önskar konkurrentens död. Han menar vidare att bara en minoritet av de tidningar han undersökt fruktar att ett selektivt stöd kan resultera i en ofri press. Men
den risk som finns är hur en av statsmaklmla beroende press – fortfarande ,·’den
tredje statsmakten”? – skulle agera i en
krissituation. Det är då pressens självständighet och pressfriheten prövas på allvar.
Gör tankeexperimentet att Handelstidningen under andra världskriget fått selektiva bidrag av myndigheterna! Hade
ttgeringen då kunnat svara de utländska
kritikerna att den saknade allt ansvar för
det statliga stöd, som möjliggjorde tidningens utgivning? Hade tidningen då
kunnat vara lika frispråkig?
I debatten har framskymtat en del
makabra infall om den framtida presspolitiken. Till de värsta avarterna hör filmdirektören Harry Scheins hugskott om nå-
gon sorts Sverige-tidning med staten som
dominerande intressent. Det har talats om
olika former av annonspooler, om att staten skulle gå in och bekosta alla förstatidningarnas annonser i andratidningen. I
boken Makten över medierna har lektor
Lars Furhoff bl a hävdat att ägarna måste
”avskriva tidningen som propagandaorgan
för sina ideer – och detta är ett krav som
måste ställas också på politiska organisationer som äger monopoltidningar”. Det
behövs inte mycket fantasi för att tänka
129
sig hur tidningarna skulle se ut efter så-
dana ingrepp från högre ort.
Ytterligare ett uppslag framfördes från
Grafiska Fackförbundet i början av januari i år. Dess andre ordförande framhöll
att LO-medlemmarna skulle kunna avstå
en krona per månad till en ”arbetarpressens fond”. Det skulle alltså vara frå-
ga om ett kollektivt avgiftsuttag – tydligen även från fackföreningsmedlemmar
som stöder andra partier än det socialdemokratiska!
Läsarna
Oroande är också att man så relativt litet
har funderat på läsarnas åsikter och de
enskilda tidningarnas innehåll.
Det är egentligen ett förnämligt betyg
åt en tidning att den regelbundet köps
av 80-90 procent av hushållen på en
ort, trots att det politiska parti som den
står närmast kanske bara har 15-20 procent av väljarna bakom sig. Det tyder på
att tidningen väl lyckats tillgodose kraven
på allsidighet och objektivitet. Det tyder
också på att pressen kan vara mångsidig
utan att antalet tidningar är speciellt
stort.
Ju mer man manipulerar med ingrepp
i konkurrensen, desto farligare vägar är
man inne på. Då åsidosätts läsarnas fria
val. De framgångsrika tidningarna har
uppnått sina positioner därför att de framställt en konsumentvänlig produkt. I det
fallet skiljer de sig inte nämnvärt från
lyckosamma företag i andra branscher.
Gustafssons utredning bekräftar vad man
130
redan visste, att andratidningarnas svårigheter inte behöver vara ödesbestämda. De
är åtminstone delvis självförvållade. Tidningsledningarna har inte varit nog lyhörda för läsamas önskemål, och en del
av dem vägrar fortfarande att söka vara
det. Också av det skälet är hårda ingrepp
i konkurrenssituationen oacceptabla.
Det är läsamas sak att avgöra hur framtidens press skall se ut. De bör få göra det
genom sina val av tidningar, inte genom
sina val av politiska partier.
Det har sagts även av andra än hr
Furhoff att opinionsbildningen är en så
allvarlig sak att den inte bör få anförtros
exempelvis enskilda familjer. Varför?
Skulle familjeägda tidningar i Sverige ha
missbrukat sin ställning på något sätt? Det
är dock inte främst de som har störst
svårigheter för närvarande. De tidningar
som tvingat regeringen att rycka in som
hjälpgumma är mest partiägda och har
stått samma regering närmast. Hittills
gjorda erfarenheter av olika ägandeformer
tyder på att partiägda tidningar är den
sämsta ägandeformen av de nu existerande. De har svårast att ge de anställda
trygghet utan statliga brandkårsinsatser.
Pressens framtid är inte bara ett
branschproblem. Det är en fråga som i av·
görande grad rör den enskilde människans
vardagstillvaro. Men inte bara det. Det
handlar även om samhällets sätt att
fungera. Utan en fri, oberoende och vital
press försumpas demokratin.