Gunnar Unger; Om namn att minnas

Att författa ”Namn att minnas” har i mer
än ett avseende sina sidor. Det vågar jag
påstå efter att ha åstadkommit bortåt två-
hundra.
Skriver man för vänligt om en vän kallas det ett vänporträtt. Skriver man för
ovänligt om en ovän kallas det ett nidporträtt. Skriver man om en som man
känner för väl kallas man indiskret. Skriver man om en som man aldrig mött eller
ens sett kallas man oinitierad. Allt enligt
tjänstvilliga meddelanden av kritiska lä-
sare. Hur man än vänder sig har mansom det i folkmun heter – ändan bak.
Och vanligtvis är den då exponerad för
en åsnespark eller, vilket åtminstone är
mera smickrande, om också mera kännbart för offret, slaget av ett lejons tass.
Det senare har just hänt undertecknad
och det är därför jag – på redaktionens
uppmaning, annars skulle det verka väl
egocentriskt – tar denna dyrbara plats i
anspråk för mina reflexioner. När man
skriver om en person, som varken är vän
eller ovän, som visserligen är en politisk
meningsmotståndare, men som man bara
känner genom hans skönlitterära skrifter
och kulturkritiska artiklar och som man
har den djupaste beundran för i hans
egenskap av författare, tycker man att
man skulle vara på den säkra sidan. Vad
man skriver kan visserligen bli ytligt, men
man löper knappast risk att vara indiskret
och kan ej heller, med ett rimligt mått av
försiktighet, bli beskylld för att skriva vare
sig ett vän- eller nidporträtt. Dock – inte
ens då kan man vara lugn, som det visar
sig. Det hör ju till genren att man komnamn att minnas
pletterar sin bild med några personliga
smådrag. Man utfrågar bekanta till föremålet, eller, om sådana icke finns inom
räckhåll, forskar man i sin tidnings arkiv
och läser vad andra skrivit om vederbö-
rande, eller vad han själv sagt i intervjuer. Det är då man kan gå på vad som ser
ut som dygdens smala stig, men i själva
verket döljer en mina.
Det är vad jag har gjort och den mina
jag gått på gäller Sven Delblanc.
I föregående nummer av Svensk Tidskrift skrev jag, i all oskuld, följande:
”Sven Delblanc- han påstår att han härstammar från en fransk desertör, som dröjde sig kvar i Tyskland efter la grande
armee …” Uppgiften grundade sig, väl
att märka, på ett uttalande som tillskrivits Delblanc själv i en intervju, bevarad
i SvD :s outtömliga arkiv. Men lejonets
rytande lät inte länge vänta på sig.
Om slaget med tassen kan jag fatta mig
kort. Jag medger gärna att jag icke borde
ha använt formuleringen ”påstår”. Det
borde ha hetat ”det påstås att han på-
står …” eftersom det rörde sig om ett
overifierat intervjuuttalande. Kanske får
jag tillägga att jag aldrig ett ögonblick
drömt om att kasta en skugga över vare
sig Sven Delblancs förfäder – är för övrigt inte desertör i våra dagar närmast en
hederstitel? – eller honom själv. För mig
är namnet Delblanc vitt som snö, som
snön på vår kontinents högsta alptopp.
Sedan är det naturligtvis en annan frå-
ga i vad mån man överhuvudtaget skall
dra in personers härstamning, när man
porträtterar dem. Den frågan kan, enligt
min erfarenhet och uppfattning, bara besvaras från fall till fall. Ibland är vederbörandes släktförhållanden utan allt intresse, ibland är motsatsen fallet. Nog har
det, exempelvis, för bedömningen av Olof
Palmes utveckling sitt givna intresse att
veta att han på fädernet härstammar från
en svensk patricierfamilj i vilken man
återfinner grundarna av Inteckningsbanken, Djursholms stad, Livförsäkrings AB
Thule och Militärekiperings AB resp att
han på mödernet är av tyskbaltisk adel
och att hans mor var en frenetisk för att
inte säga fanatisk högerkvinna?
Inte heller är det ointressant att ambassadören Harald Edelstam härstammar
från Sandels tappre Fahlander. Men det
gäller att vara exakt och korrekt i sina genealogiska likaväl som i sina ideologiska
uppgifter. Föga- måste jag till min stolthet eller åtminstone mitt försvar säga –
har därvidlag under årens lopp lagts mig
till last av uppmärksamma läsare. Men
just beträffande Harald Edelstam har jag
begått en pinsam blunder, som länge kommer att plåga mitt känsliga samvete. Icke
mindre än två av Svensk Tidskrifts falkögda prenumeranter har på denna punkt
och med allt fog visat mig till rätta – det
minsta jag kan göra är att här öppet vidgå min skuld.
227
Jag uppgav sålunda i min artikel om
Harald Edelstam att Edelstams väg å
Kungl Djurgården är uppkallad efter ambassadörens aktningsvärde släkting justitierådet som tillika var preses i Kungl
Akademin för de Fria Konsterna. Varför?
Ja- och det är ingen ursäkt- helt enkelt bara därför att jag under mina otaliga Djurgårdspromenader fått för mig
det. J ag tyckte det var en så vacker tanke
att man med detta namn ville hedra en
konsternas lagfarne beskyddare att jag
aldrig ens brydde mig om att kontrollera
saken.
Det var, om inte i tryckfrihetsförordningens mening brottsligt, så dock i hög
grad klandervärt, ty jag hade helt fel. Vä-
gen är i stället uppkallad efter ambassadörens säkerligen lika aktningsvärde anförvant överjägmästaren, som under nå-
gon tid av sitt liv var anställd i Kungl
Djurgårdsförvaltningen. Vad kan jag anföra som förmildrande omständighet?
Ingenting – möjligen med undantag för
att det inte påverkar min bedömning av
Harald Edelstam. Särskilt inte sedan denne från en tribun på Norra Bantorget den
l maj applåderade statsrådet Ingvar
Carlssons utfall mot moderatledaren Gösta Bohman.
Gunnar Unger