Frank Bjerkholt; Norsk politik i förvandling

FRANK BJERKHOLT:
Norsk politik i förvandling
Redaktör Frank Bjerkholt, som är Svensk
Tidskrifts medarbetare i Oslo, skriver om
hur situationen är inom norsk inrikespolitik vid årets början. Han dröjer särskilt
vid regeringspartiet. Det tycks förbli ett
parti med 30-33 % av rösterna, och det
söker förgäves en lämplig koalitionspartner. Nu i vår avgår partiordföranden
Bratteli med ålderns rätt, och i skrivande
stund finns ingen säker efterträdare. Partiet drar i viss utsträckning åt radikalt
håll- den nya skollagstiftningen är även
ur svensk synpunkt, där vi är vana vid
mycket, ett egendomligt aktstycke. Andra
krafter drar partiet åt höger och där
märks inställningen till kyrkan. Slutligen
redogör författaren för situationen, på
oljans område: den är inte som man föreställer sig här hemma.
Det karakteristiska draget i norsk inrikespolitik är partiernas sökande efter part·
ners. De borgerliga partierna, som regerade tillsammans under perioden 196~
71, är inte utan vidare beredda att bilda
en koalition på nytt. Mycket har gått i
sär mellan dem sedan den tiden. Ett av
dessa partier, Venstre (det liberala folk·
partiet), håller nästan på att upplösas ef.
ter splittringen, som resulterade i tvi
småpartier.
Längre till vänster måste Arbeiderpar·
tiet gå med på att den tiden är förbi, d1
det kunde hoppas på att bilda majoritetsregering ensamt. Partiet måste ocksi
söka en partner men har inte funnit nå·
gon ännu. Det är tydligt, att dess majoritet hyser en stark motvilja mot att allien
sig med den yttersta vänstern, dvs Sosialistisk Folkeparti och dess förbundna 1
den s k socialistiska valalliansen, som
planerar att bilda ett nytt parti på en p
mensam kongress i mitten av mars. Dtt
är ovisst om kommunisterna kommer all
ansluta sig till dem. De kommer nämJi.
gen inte att kunna räkna med att doDJi.
nera det nya partiet, som inte heller vi
acceptera ”marxism-leninismen” saa
ideologisk bas utan bara marxismen. Fi
kommunisterna är detta en hel värld
skillnad.
Det gamla Venstre kunde ha varit
möjlig partner för Arbeiderpartiet, IIIIJ
det är reducerat till nästan ingenting. Dl
två andra partierna i mitten, Senterp»
tiet (agrarerna) och Kristelig Folkepan
har var för sig sina speciella program,
som Arbeiderpartiet inte kan svälja.
daldemokraterna befinner sig alltså i en
vansklig period. Opinionsmätningarna
visar klart, månad efter månad, att partiet är i färd med att stabilisera sig på
omkring 30-33 procent av väljarna.
Detta gör det till det största partiet i fortsättningen, men inte stort nog att regera
ensamt. Det klarar sig för ögonblicket
bara för att de borgerliga partierna ännu
inte har funnit någon ny gemensam bas
och för att vänstersocialisterna i valalliansen utgör en motvikt mot Arbeiderpartiet å den andra sidan.
Strax före jul hade det så när gått galet, då de borgerliga ställde misstroendevotum i den s k Alcan-affären, som gällde
att köpa tillbaka en aktiepost, som det
kanadensiska aluminiumbolaget hade i
Ardal- och Sundalverken. Också vänstersocialisterna var missnöjda. De krävde
fullständig nationalisering av bolaget,
och regeringen såg sig ställd inför en negativ majoritet. Men i sista minuten
svängde Senterpartiet om och valde att
rädda regeringen med den motiveringen,
att saken inte var så betydelsefull att den
skulle fälla en regering.
Centerpartiet
Man kunde av detta få den uppfattningen, att Senterpartiet kanske övervägde att närma sig Arbeiderpartiet,
också när man tar med i beräkningen att
agrarerna har demonstrerat sitt avstånd
från IWyre. Inom Senterpartiet gör sig
gällande en viss inriktning mot det som
kallats ”grön socialism” med tonvikt på
miljövård, sparande av resurser och de- 139
centralisation och utrikespolitiskt en
skarp front mot EG och för nedtrappning
av medlemskapet i Nato. Det är intressant att notera, att en liknande ”rörelse”
inom Venstre föregick splittringen av
partiet. Detta koncentrerades på frågan
om medlemskap i EG. Den konservativare delen av partiet, under ledning av
Helge Seip (nu presidiesekreterare
Nordiska Rådet) gick ur och bildade Det
nye folkeparti, som emellertid måste nöja
sig med en ledamot i Stortinget.
Ett liknande vänsterbetonat uppror
inom Senterpartiet hotar nu enheten. En
betydande del av partiet avvisar samarbete med Heyre och vill satsa på ”centerpartierna”, vilka emellertid maximalt
kan räkna med 30 procent av väljarna.
Det har också varit en tendens inom opinionsmätningarna att Kristdig Folkeparti och Heyre, som bägge går in för ett
brett borgerligt alternativ, går fram på
bekostnad av Senterpartiet. Detta ledde i
januari till att ordföranden i detta parti,
Vårvik, överraskande förordade samtal
om ett brett borgerligt samarbete. Denna
kovändning, om man så får säga, väckte
strax en reaktion i den del av partiet,
som står för den gröna socialismen. Detta
gäller inte minst ungdomsavdelningen.
Senterpartiets ordförande har emellertid insett att väljarna till höger om socialisterna önskar ett brett borgerligt alternativ och har velat anknyta till denna
inriktning. Arbeiderpartiets accentuerade socialistiska linje har förstärkt önskan om en politisk konstellation, som
skulle kunna betyda en paus i socialde- 140
makraternas experimenteringar. Vad
man i detta sammanhang kan peka på är
skattepolitiken, som har väckt allmän
motvilja till den grad, att regeringen
själv tog hänsyn till det och i årets budget lovade två miljarder i skattelättnader, som väl inte kommer att märkas så
mycket på grund av samtidiga ökningar
i diverse utgifter. Därtill kommer naturligtvis inflationen, som nu ligger på c: a
10-11 procent.
Oljan
Regeringen möter också motstånd när det
gäller oljepolitiken. Den står för en statlig och nationell linje, som väcker motstånd såväl hos de internationella bolagen
som de norska. Det har länge talats om att
oljebolagen har förlorat sitt intresse för
att delta i Nordsjön på grund av regeringens restriktiva linje, när det gäller
tilldelningen av koncessioner och utvinningen och på grund av den hårda skattepolitiska linje, som man följer.
Därtill kommer, att regeringen har valt
att grunda ett statligt oljebolag, som krä-
ver enorma miljardinvesteringar för att
kunna företa alla operationer, från oljeletning till utvinning och distribution.
Alternativet hade varit att överlåta aktiviteten i Nordsjön till de existerande
norska oljebolagen som Saga och Hydro. I
det senare har staten också aktiemajoriteten. Men regeringen har insisterat på
ett eget statligt oljebolag, som kommer
att kräva det mesta av förtjänsten från
Nordsjön under de kommande 5-6 åren.
Det är först efter 1980, som den norska
statens budget kan få något direkt utbyte
av oljerikedomarna.
Därtill kommer, att produktionen i
Nordsjön är försenad av tekniska skäl.
Det uppsatta målet, 90 miljoner ton
oljeprodukter, dvs tio gånger den norska
förbrukningen, kommer inte att uppnås
omkring 1978 som man menat, utan fönt
2-3 år senare. För 1975 kommer oljeproduktionen att ligga på 50 procent av det
som tidigare förutsetts.
Skola och kyrka
På skolsektorn gör sig likaledes en stor oenighet gällande. Regeringen har
fört en lag, som innebär en fullständig
form av gymnasieutbildningen, som
att den traditionsrika
(examen artium) försvinner år 1981.
nya högre skolan skall ge plats för alla
önskar vidare utbildning, oavsett fack
ler anlag. Latinstuderande och <>la.Hr·n+ol·-•
niker skall placeras i samrna
som ett uttryck för den slutliga ”de:molcraol
tiseringen” av all utbildning.
De duktiga eleverna skall inte
ras när det gäller tillträde till utbildn~
Eftersom det inom överskådlig
inte kan ställas tillräckligt med
till de sökandes disposition, har
mentet tänkt sig, att eleverna skall
sig i kö efter ålder. De begåvade far
illa av att ta sig ett praktiskt
medan de väntar, heter det.
Om detta är nationalekonomiskt
nuftigt är ett öppet spörsmål. LIU~i11c.._
är det tvivelaktigt, om man
den fackliga prestigekänslan genom
p
le
K
s1
er;
til
sh
fil
kr
nä
pa
re1
lig
c
nä
t e:
a”’
git
Stc
1
placera de hantverksmässiga och de intellektuella facken inom samma skolhus.
Kanske kommer man tvärtom att fördjupa
skillnaderna.
På ett annat område föreligger en intressant nyorientering. Nyligen avslutade
en kommitte en studie om förhållandet
till kyrka och kristendom och drog den
slutsatsen, att partiet borde formulera en
mera positiv hållning. ”Ty socialism och
kristendom står varandra ju idemässigt
nära”, heter det. Detta initiativ från
partiets sida har utan tvivel varit inspirerat av den klara framgång, som Kristelig Folkeparti har haft de senaste åren.
Norrmännen har över hela linjen varit
nära knutna till kristna värden. Norge är
tex ett av de få länder i Europa, som har
avvisat fri abort. Regeringen har föreslapt det men led ett knappt nederlag i
Stortinget.
Kristdig Folkeparti hämtar till stor
del sina väljare från samma kretsar som
Arbeiderpartiet, som därför känner konkurrensen. Därför har det velat avskaffa
intrycket av att förhålla sig negativt till
kyrka och kristendom.
En ny ordförande
För övrigt fastställes Arbeiderpartiets
framtida linje på partikongressen i mitten av april, då man skall välja ordfö-
rande efter Trygve Bratteli, som nu säger
tack och farväl. Han har inte bara förlorat den stora uppgörelsen om medlemskap
i EG – vilket innebar ett personligt och
politiskt nederlag – utan partiet har
också gått tillbaka i de val, som det delta- 141
git i med honom som chef. Nu är detta
ganska säkert inte förorsakat av personen
Bratteli utan av en förskjutning inom
väljarkåren som beror på andra förhållanden, nämligen på tendensen till större
pluralism och rörlighet hos väljarna.
Men Bratteli skall i alla fall ha avlösning och partiet är delat i en vänsteroch en högerfraktion när det gäller efterföljaren. Vice ordföranden Steen står för
en mera vänsterbetonad kurs, som vill ta
sikte på att vinna tillbaka dem som har
avfallit åt vänster. Denna fraktion hoppas, att partiet skall kunna bli ett stort
socialdemokratiskt parti med bortemot
40 procent av väljarna.
Högerfraktionens kandidat är den parlamentariska ledaren för partiet, Nordli,
som menar att partiet skall följa en kurs
mot centrum, om det inte skall förlora de
nya grupper, som nu kommit fram och
fått inflytande. Det är värt att lägga
märke till att det inte minst är fackarbetarna, som nu kräver en sänkning av skattenivån. Om det är ett ”borgerligt” fenomen att klaga på skatterna, är det tydligt
att stora flertalet av norrmännen nu har
blivit borgerliga.
Utrikespolitiken
Också utrikespolitiskt förekommer svå-
righeter med de två fraktionerna. Ingen
av dem vill ut ur Nato, men Steen-fraktionen vill göra medlemskapet mera passivt under det att Nordii-fraktionen står
för den traditionella linjen, även om den
också är urvattnad.
Det är i alla fall tydligt, att utrikesmi- 142
nister Kissinger inte enbart är nöjd med
regeringen Bratteli, som bl a sade nej till
att gå helt med i den västliga oljeklubben, som Kissinger tog initiativ till. På
det hela taget är Arbeiderpartiets förhållande till USA inte på långt när så hjärtligt som det var under 50-talet. Det som
präglar partiet är snarare reservation inför amerikansk utrikespolitik.
Det är ännu för tidigt att säga om Norges nej till EG var inledningen till en ny
utrikespolitisk kurs med orientering mot
en nationalistisk linje och med nedtrappning av alliansförpliktelserna. Men
den nya oljerikedomen har givit norrmännen en ny känsla av att kunna stå för
sig själva i världen. Nya drag i denna utveckling är regeringens löfte att etablera
en 50 mils fiskegräns före utgången av
detta år – ett tema, som drar med sig åtskillig friktion i förhållandet till allierade som Storbritannien och Västtyskland.
Det lyckades regeringen på nyåret att få
accepterad principen om s k trålfria fiskerizoner utanför Nordnorge, reserverade
för norska kustfiskare, som fiskar med
gam och lina. Dessa har fått många
redskap förstörda av utländska trålare.
Regeringen måste dock nöja sig med häll
ten av dessa zoner i förhållande till dea
ursprungliga uppläggningen, efter km
både från Sovjet och västmakterna. Att
zonerna blev accepterade är en intressalll
ny princip i internationell havsrätt. Mea
det betyder ingalunda att de berörda länderna också kommer att acceptera 50 mla
norsk fiskerigräns.
Från utlandet hör man ofta att man ·
menar sig kunna märka en mera natioo
nalistisk norsk utrikespolitik. Sä
tänker man väl då på oljepolitiken. So~~~o
liga vill också se stoppet för gästarbe
som gäller från den l februari, som
drag i denna riktning. I princip vill in
den norska regeringen utveckla ekono ·
snabbare än att det kan ske med hjälp
norsk arbetskraft. Följden är att No
har världens minsta arbetslöshet, bara
7 procent 1974. I dag finns ca 23 000
ländska arbetare i Norge, men bara
7 000 av dem kommer från typiska u-1
som Spanien och Turkiet, utom en k
tingent på 2 000 pakistanare.
De nya konstellationerna inom n
politik kommer att klarna till hösten, ·
för kommunalvalen.
P.
Fö
do
an
ral
mt
nä:
fra
så 1
mo
ene
soc
att
En
nm.
förl
blir