T G Wickbom; Utblick mot 80-talet

T G WICKBOM:
Utblick mot 8o-talet
Direktör T G Wickboms artikel är byggd
på ett föredrag, som han hållit vid en
kongress för Folk och Försvar. Han ser
femton år framåt, men han börjar med
att se femton år tillbaka och fortsätter
med en kort överblick av hur det blivit
nu. En slutsats drar han genast: vi kan
inte undkomma världen. Allting har
kommit så mycket närmare, allt är
avhängigt av något annat. Han är i
princip optimist när det gäller sådant
som krigsfara, i varje fall i fråga om
världskrig, även om han framhåller hur
osäkert det är att spå om faror som snabbt
kan materialiseras. Han är däremot
pessimist när det gäller befolkningsutvecklingen, och han pekar på hur
utbildningsproblemen växer med
befolkningsökningen i u-länderna.
Min gamle historielärare på gymnasiet var
en lärd och originell man, som gärna sammanfattade det historiska skeendet i drastiskt koncentrerade formuleringar. Till dem
man minns hör hans definition av den
tsarryska politikens målsättning i riktning
syd, mot ”fet jord, varmt vatten och den
gyllene halvmånen över Bosporen!”
Det var alltså ett försök att uttrycka en
långsiktig tendens i en formel tillräckligt
träffande för att tjäna som vägledning
och tillräckligt förenklad för att slippa
ifrån ett besvärligt hänsynstagande till nyanser och oklarheter. Försöker man säga
något meningsfullt inte blott om det som
faktiskt har skett utan om det som kan
väntas ske måste man nog tillgripa stora
förenklingar och schematiseringar. Man
måste då också ihärdigt påminna sig att
verkligheten inte kommer att vara tillnärmelsevis lika enkel och entydig.
Detta är angeläget inte minst i vår
svenska debatt. Vårt intresse för internationella frågor har kommit att röra sig
över stora delar av världskartan. Men vi
är ganska oerfarna. Inte bara min gymnasietids historiebok utan långt senare upplagor envisades med att betrakta utomeuropeiska länder och händelser som ett rent
bihang till vår egen världsdels historia.
Fastän vi nu har haft Vietnamkriget
hemma i vardagsrummet på TV-skärmen,
fastän vi håller FN-trupp vid Suezkanalen
och genom våra diplomater aktivt deltar
i motståndsrörelsen i Chile, sitter nog vanan ganska djupt inbiten i oss att betrakta problem och spänningar ute i världen
efter ungefär samma schema som vi använder för att definiera problemen här
hemma.
Vad som är sanning i Berlin och Jena
var en gång bara dåligt skämt i Heidelberg. Världsavstånden har krympt, världsperspektiven vidgats. Vår närmare kontakt
med främmande, avlägsna miljöer har
kanske gjort oss mer medvetna om det vi
har gemensamt i Europa. Men den vä-
sentliga skillnaden är den lärdom de allra
senaste åren bör ha givit oss: att det som
händer även i den avlägsnaste vrå av världen direkt eller indirekt påverkar vårt
eget öde. Vi kan inte undkomma världen.
Hur skall denna då se ut framöver, låt
oss säga under tiden fram till 1980-talets
slut? Spaningen kanske underlättas om teleskopet först fokuseras mot motsvarande
punkt i det förflutna. Hur såg vår värld
ut år 1958?
Sverige hade det rätt bra, då som nu.
Det var ATP-reformens år. Ute i Europa
hängde järnridån kvar tvärs över Tyskland. Utanför den pågick det västtyska
undret för fullt, men Västeuropas stater
splittrades i sina försök att bygga upp en
gemensam marknad. De Gaulle kom till
makten i Frankrike, lyft av bajonetter för
att rädda och befästa det franska väldet i
Algeriet men i stället tålmodigt och fördomsfritt manövrerande för att avveckla
det. I mycket var det också hans politik
som vållade den handelspolitiska klyvningen i EEC och Efta.
Bakom järnridån hade Nikita Chrusjtjov tagit makten och inlett en period av
avstalinisering, som i optimistiska bedö-
mares ögon tedde sig som en första libera- 229
liseringstendens. Längre österifrån hördes
åtskilligt om det nya Kina. 1958 var året
för Det Stora Språnget Framåt. Det var
också folkkommunernas år, tidpunkten för
den himlastormande fas i jordbrukets kollektivisering, som avsåg att i ett slag förverkliga socialismen i Kina. Det var ett år
av kinesisk konfrontation med Förenta
Staterna. Artilleriduellerna ekade över Taiwansundet.
Det första Suezkriget låg ett par år tillbaka i tiden. Men västmaktspolitiken visade alltjämt ärren efter det fransk-brittiska militära fiaskot, spår av bitterheten
över det amerikanska ingripandet. Mellersta Östern dominerades av västerns strä-
van att trots Suez bygga upp en allians
med araberna gentemot sovjetpolitikens
förmodade Drang nach Siiden till fet jord,
varmt vatten och den gyllene halvmånen
över Nilen.
Det brittiska imperiet över Indien var
avvecklat, det holländska över Indonesien
likaså. Fransmännen hade fördrivits från
Indokina. Men Afrika var fortfarande kolonialt. Ännu två år återstod till Kongokrisens och den stora svarta avkoloniseringens tid. Från Latinamerika hördes så
gott som intet. Det var ännu några dagar
kvar till Fidel Castros maktövertagande
på Kuba. Politiskt var vår värld alltjämt
åtskilligt mindre än jordklotet. Men en ny
stjärna hade rört sig över firmamentet.
Den hette Sputnik, den första satellit som
av människohand hade slungats upp i en
bana runt jorden.
230
Fredlig samexistens
Femton år efteråt – hur ser det färska
snittet av världsbilden ut?
Andra världskriget har tagit slut i Europa. Järnridån har lyfts; inte helt men
tillräckligt mycket för att tyskarna på ömse sidor officiellt skall erkänna varandras
existens, den faktiska ofrånkomligheten att
det finns två Tyskland. Det är en utveckling av central betydelse för vår världsdel.
1960-talet har sett den stabiliseras, låt vara ryckigt och trevande. Det stora handelspolitiska spelet har slutat i seger för
EG; man kanske kan tillägga utan nederlag för Efta. Frankrike har kommit igenom sin efterkrigskris. England har det
visserligen inte.
Avstaliniseringen har kommit av sig,
Mellersta Östern är oroligare än någonsin. Men avkoloniseringen är ett praktiskt
taget slutfört skede, Kina har trätt fram
ur sin långa isolering och den kosmiska
kapprustningen i terrorbalansens tecken
mellan de båda supermakterna har nästan
omärkligt glidit över i ett slags fredlig samexistens i tecknet av en makthavarnas intressegemenskap.
Och så Vietnam. 1958 hade vi ännu inte en föraning om vad som i dag redan är
ett avslutat kapitel, den amerikanska
världsmaktens engagemang med hela styrkan av sina s k konventionella militära
resurser på en udde på andra sidan Stilla
Oceanen, och dess oförmåga att genomfö-
ra sina intentioner.
Vi kan dra många lärdomar av detta:
för oss svenskar är väl den närmast liggande, att en konflikt kan komma praktiskt taget hela världen att engagera sig
emotionellt och moraliskt. Alldeles nytt är
det inte. Så var det under boerkriget, så i
Spanien, för att blott nämna ett par exempel. Men Vietnam är något för sig.
För amerikanerna blev det en traumatisk upplevelse. Reellt innebär den att
Förenta Staterna förlorat sin obestridda
ledarställning i väster och förspillt en kanske oersättlig tid då det kunnat ge sig i
kast med de djupgripande sociala problem, som har stockat sig på hemmaplan.
Vidare: Vietnam fann USA och kommuniststaterna på motsatta sidor, utlöste
en massförödelse och engagerade hela
världens lidelser – men det blev inget
världskrig. Sedan atombomberna föll mot
Hiroshima och Nagasaki för snart tre decennier sedan, har väl inte ett år gått utan
krig i något hörn av världen – uppror,
inbördeskrig, internationellt krig. Dessa
ständiga tillbud brukar tas som vittnesbörd om vad vi har att hålla beredskap
mot. Men de kan också tas som vittnesbörd om att faran kanske är mindre än
den ögonskenligen kan tyckas vara. Om
kriserna i världen spriddes skulle de beröra också oss. Men de sprids inte -har
hittills inte spritts, rättare sagt. Det fatala
är ju bara, att om krisen en gång drabbar
oss är det fullkomligt ointressant om risken borde ha bedömts som liten eller stor.
Det är försvarspolitikens eviga dilemma.
Detta pekar hän mot den fjärde viktiga
lärdom Vietnam kan ge oss. När som helst
under överskådlig tid framöver kan vi rå-
ka in i ett världspolitiskt skeende som vi i
dag egentligen inte i våra vildaste fantasier kan göra oss en rätt föreställning om.
Ändå finns det hållpunkter, efterkrigshändelser som inte kan undgå att väsentligt påverka åren framöver. Det mesta har
redan hunnit bli oss så välbekant, att vi
nästan har tappat sinnet för dess revolutionerande innebörd.
Betydelsen av att vi i dag på TV-skärmen hemma i vardagsrummet kan bevittna händelser på andra sidan jordklotet i
samma ögonblick de inträffar, att vi snart
kan lyfta luren och slå ett samtal till Tokio och Santiago lika lätt och hörbart som
till närmsta grannen, att det knappast
finns en plats på jorden man inte kan nå
inom ett dygn – betydelsen av allt detta
kan inte överskattas. Samtidigt har vi
gjort oss så mycket mer beroende än förr
av ett varuutbyte med hela världen och
därför beroende av utveckling och levnadsvillkor i de mest avlägsna länder. Enbart ordet olja räcker som en påminnelse
om att hushållningen med världens samlade råvarutillgångar har blivit ett gemensamt världsproblem – eller kommer
att erkännas som sådant, innan, vi ens
nått fram till det orwellska år 1984.
Det gäller industriråvaror, till stor del
sådana som inte kan förnyas, blott ersättas
av andra material. Det gäller livsmedel,
mest sådana som kan ha återväxt – under den avgörande förutsättningen att vi
inte låter jorden eroderas eller utarmas,
vattnet sina och luften skämmas – men
som inte räcker till, om vi blir för många.
Befolkningsexplosionen
Om hur hastigt jordens folkmängd kom- 231
mer att öka fram till 1980 eller år 2000
finns många hypoteser. Men på en punkt
tycks all expertis vara ense: under den
tid vi över huvud taget kan överblicka
kommer vi inte att kunna få kontroll på
tillväxten. Vi kan inte göra mycket åt utsikten att de flesta av oss en gång kommer att leva bland dubbelt så många människor på jorden som i dag.
Fattningsförmågan förlamas inför följderna av en sådan utveckling. Till att
börja med kanske man nöjer sig med att
säga, att det dock alltjämt finns gott om
utrymme på jorden. Även Kina, ett av
världens notoriskt tätbefolkade länder, anser sig ha stora nyodlingsmöjligheter. Sibirien tycks ännu inte tillnärmelsevis ha
tillgodogjort sig sina. Stora delar av Afrika anses klart underbefolkade. Man drömmer om att med bevattning i jätteskala
och utnyttjande av solenergin göra Sahara fruktbart på nytt – Israel har ju i
Negevöknen i modellskala visat på sådana
möjligheter. Man drömmer om Amazonas
urskogar som en ny kulturbygd.
Låt oss anta att det faktiskt finns realitet i sådana möjligheter, att det går att
hämta föda för miljarder ur oceanernas
plankton och att tämja vätekraften för
fredliga ändamål. Det är helt visst optimistiska antaganden. Men hittills i världshistorien har optimismen i stort sett stått
på människans sida. Tron på att människosläktet i långa loppet ändå skall finna
en utväg synes mig i varje fall vara den
enda möjliga och människovärdiga arbetshypotesen.
Men när man från detta mer eller
232
niindre eskatologiska perspektiv går ned
till den mera handgripliga framtiden under detta och följande decennium, måste
man göra åtminstone två mer prosaiska
och betydligt mindre hoppfulla konstateranden.
För det första innebär denna ofrånkomligt snabba fördubbling av världsbefolkningen en ytterligare kraftig utplattning
av befolkningspyramiden. Redan i dag utgörs u-ländernas befolkning till hälften eller mer av ungdomar under 15 år, och det
·är den proportionen som nu är så snabbt
växande.
Detta att hälften eller mer av jordens
befolkning är tärande och inte närande
– här i Sverige håller vi ju på att komma dithän genom en upp och nedvänd
befolkningspyramid – är inte enbart en
fråga om mat, dryck, husrum och kläder.
Det skapar därtill stora immateriella försörjningsproblem. U-länderna lägger i dag
så gott som undantagslöst ned ett aktningsvärt arbete på utbildningssidan utan
att i praktiken, i form av faktisk läs- och
skrivkunnighet, komma riktigt i närheten
av de resultat statistiken utvisar. Med då-
ligt utbildade och dåligt avlönade lärare
och med föräldrar som själva inte riktigt
vet vad det är fråga om är det inte lätt.
Ändå är detta en bagatell i jämförelse
med hur det blir, när inte ens denna torftiga undervisningsapparat räcker till för
alla – och när samtidigt de som lyckats
få skolgång och lära sig något inte kan få
utlopp för sitt kunnande och sina aspirationer, därför att de administrativa resurserna inte håller takten.
Det andra konstaterande, som är ägnat
att dämpa varje lättvindig utvecklingsoptimism, är detta: det rör sig om problem
av sådan storleksordning att de som en absolut grundförutsättning för framgång
måste hanteras gemensamt. De fordrar en
grad av samspel mellan nationerna, som
hittills har legat långt utanför de politiska
realiteterna – i FN, i Bryssel, längs den
heta linjen Moskva-Washington och i
hela den patetiska raden av halvhjärtade
regionalorgan från Organization of Mrican Unity till Nordiska rådet.
Den stora paradoxen
Denna fråga, om den politisk-sociala utvecklingen skall kunna hålla jämna steg
med den teknisk-ekonomiska, kommer under de närmaste tio–femton åren att hö-
ras som ett internationellt ledmotiv. Hittills – eller låt oss säga tills oljekrisen i
höstas vände upp och ned på begreppen
– har u-länderna inte spelat tillnärmelsevis den roll i världspolitiken som skulle
motsvara den uppmärksamhet vi ägnar
den i våra massmedia, jämfört med den
tid vi ägnar åt framför allt europeiska
problem. Om det sålunda brister i jämvikten har det åtminstone det goda med
sig, att den gör oss bättre beredda för
den fortsättning, där u-ländernas problem
i katastrofalt växande utsträckning måste
sätta sin prägel på de internationella relationerna och det mellanfolkliga samarbetet – och detta inte så mycket genom
deras egna aktiva insatser utan genom den
accelererande omfattningen av deras hjälplöshet. Inte ens i fantasin lär vi kunna
klart se de perspektiv detta öppnar. Det
gapar en klyfta mellan de prestationer vår
generation har visat sig mäktig på det materiella området och vår primitiva efterblivenhet, när det gäller att politiskt och
socialt bemästra och utnyttja våra resurser i världsomspännande skala.
Säkert kommer det att dröja åtskillig
tid, innan det har blivit definitivt omöjligt för världens politiker att blunda för
denna fundamentala paradox. För de närmaste åren framöver kommer nog den
världspolitiska utvecklingen i stort sett att
hålla sig inom sina nuvarande fåror, kanske med någon utvikning av Vietnamkrigets storleksordning. Därmed får vi också
räkna med, att den slutliga konfrontationen mellan teknisk-ekonomisk elefantiasis
och politisk otillräcklighet blir allt svårare att undvika.
Fyra maktcentra
I detta kortare, mer konventionella perspektiv kan det vara skäl att i första hand
se vilka utvecklingslinjer som avtecknar
sig för stormakternas, eller låt oss säga
maktcentras vidkommande: Förenta Statema, Sovjetunionen, Västeuropa, Fjärran Östern.
Förenta Staterna exemplifierar konfrontationen på ett iögonenfallande sätt. Inget
land i världen kan uppvisa motstycke till
den amerikanska kombinationen av teknisk utveckling, ekonomisk potential och
militära maktresurser – i kontrast mot
oförmågan hittills att lösa de problem
denna utveckling har skapat i Jattestädernas miljö genom trafikkaos, pollution, förslumning. Och utrikespolitiskt –
andra världskriget bröt Monroedoktrinens
nedärvda isolationism och ersatte den med
ett världsansvar med anor i Vilda Västerntraditionens förbryllande kombination
av framstegsidealitet och våldsromantik;
inte alltid den rätta bakgrunden för att
framgångsrikt ge sig i kast med vår egen
tids internationella angelägenheter.
Presidentposten i Vita Huset har vuxit
till att direkt angå hela världen, samtidigt
som den blivit världens omöjligaste ämbete. Dess kris nu är symptomatisk. Den demokratiska process, som utvecklas ur en
politisk tradition utan relevans för dagens
problem, har genom något slags oavvislig
automatik åstadkommit en befattningshavare, vars obestridliga fingerfärdighet inte
kan dölja hans djupa otillräcklighet. För
Amerika mer än för de flesta länder gäller den stora frågan att politiskt-socialt –
man kanske kan tillägga moraliskt – hinna i fatt den teknisk-ekonomiska utveck~
lingen och få kontroll över den.
Den amerikanska politiken kan knappast undgå att ganska snart i växande utsträckning upptas av dessa alltmer på-
trängande problem på hemmaplan. Frå-
gan är om det skall ske i fortsatt och fördjupat medvetande om världens gemensamma angelägenheter eller utlösa en ny
isolationism. Det beror inte enbart på
amerikanerna själva utan påverkas också
av hur vi andra beter oss i vårt fortsatta
umgänge med dem.
Sovjetunionens interna problem är märkvärdigt likartat. Men först en blick på K~?-
na/Japan, ännu blott ett potentiellt makt- 234
l s k .. . .. l lcentrum. tar a spanrungar prag ar re ationerna mellan de båda stora i Fjärran
Östern: Japan med dess fabulöst snabba
industriella utveckling och oroväckande
starkt neurotiska prägel, och det både
kvalitativt och kvantitativt nästan ojämförliga Kina, det enda u-land man kan
tilltro förutsättningar att av egen kraft arbeta sig fram till välstånd; i en framtid
kanske en av de verkligt inflytelserika
krafterna i världen men alltjämt präglad
av avskärmningens självupptagna tradition.
Om dessa två skulle finna formen för
en ingående och konstruktiv samverkan,
1 kommer världens tyngdpunkt vid sekelskiftet att ligga här. Det hänger bland annat på Japans förmåga att socialt och
psykologiskt växa sig till mognad i sin nya
industriella stormaktsroll – återigen en
parallell till det amerikanska problemet.
Det hänger också på Kinas möjligheter
att förverkliga sina imponerande nydaningsambitioner. Det realistiska och det
utopiska draget i maoismens fysionomi
måste kunna smälta samman, om det skall
lyckas.
Resultatet kommer att påverka oss alla;
Förenta Staterna möjligen mindre än vad
man i dag vill föreställa sig, Sovjetunionen kanske mindre ur maktpolitisk synpunkt och mer med tanke på vad en så-
dan utveckling kan betyda för möjligheter
och problem i den fortsatta exploateringen av de sibiriska rikedomarna.
Den hypotesen får visst stöd i det allmänna intrycket av de senaste årens sovjetiska utveckling. Bakslagen har varit
många i rysk politik. Den som i likhet med
mig har trott på att framstegen i utbildning och materiell standard ofrånkomligen måste få en liberaliserande följdverkan har ju hittills desavouerats av verkligheten. Men i stort sett blir bilden ett
Ryssland som alltmer upptas av sina egna
inre anpassningsproblem och som följd
därav blir mindre benäget att belamras
med internationella komplikationer.
Entydig är bilden ingalunda. Misstänksamheten gentemot yttervärlden är inte
blott isolationistisk utan tycks ha kvar all
sin gamla inbitna förkärlek för att kliva in
genom olåsta dörrar, varhelst de påträffas.
Den som vill spå om Ryssland gör klokast
i att hålla en spådom i vardera handen.
Det fjärde maktcentrum, Västeuropa,
är i dag splittrat. En av dess huvudfaktorer, Tyskland är själv kluvet och vi tycks
kunna räkna med att den klyvningen blir
bestående och accepterad. Det borde kunna bidraga till en konsolidering och så att
säga harmonisering av den västtyska statsbildningen. Befriad från sitt östtyska trauma skulle den ha förutsättningar att i ännu högre grad än nu göra sitt inflytande
gällande i Västeuropas gemensamma angelägenheter.
Frankrike, den andra huvudfaktorn där,
har för ögonblicket sett sin löftesrika utveckling under en följd av år hejdas.
Men dess problem har naturligtvis en
mycket mer tillfällig karaktär. De är inte
strukturella på samma sätt som de som
anfäktar det tredje europeiska huvudlandet och ger intryck av att skaka det brittiska samhället i dess grundvalar. Ingenting har varit en större olycka för Västeuropa än att segern i det stora demokratiska kriget vanns på bekostnad av Englands
möjligheter att också i efterkrigspolitiken
spela sin, alla egenheter till trots, välgö-
rande roll som mogen, erfaren, balanserad
och pragmatisk opinionsledare i det internationella samarbetet. I fråga om sofistikerade mänskliga resurser är Västeuropa
en väsentlig potentiell tillgång för världssamarbetet. Om den verkligen skall kunna aktiveras beror i hög grad på hur England lyckas bemästra sin kris. Därvidlag
är utsikterna alltjämt mörka.
Om vi skall lyckas
Efterkrigsårens alla krig har alltså kunnat
hållas lokalt avgränsade, trots alla tillbud.
Linjen går från Berlin 1948 över Ungern
1956 och Kuba 1962 till Vietnam och till
Palestina 1973. Det är ett utomordentligt
anmärkningsvärt förhållande. Världens
fortsatta utveckling under överskådlig tid
är helt beroende av om denna tendens kan
bli bestående eller om vad Herman Kahn
har kallat det otänkbara ändå till slut visar sig oundvikligt.
235
De faktorer jag här har skisserat förefaller tyda på att makterna också i fortsättningen och i stigande grad kommer att
bli så upptagna av sina egna problem att
de skyggar för militära äventyrligheter.
Men det finns tyvärr gott om utrymme för
avvikande meningar. Därav det försvarspolitiska dilemma som varje nation möter.
Hur liten krigsrisken än må bedömas vara, blir behovet av maktmedel lika stort
den dag risken ändå faller ut.
Ju starkare folken på jorden blir varse
sitt inbördes beroende, dess mer bleknar
sådana risker. Det synsättet borde ligga
särskilt väl till för oss svenskar, som trots
vårt utkantsläge är så avhängiga av förhållandet till världen i övrigt. Klarare än
de flesta borde vi kunna inse att internationalismens avigsidor är till för att elimineras, inte för att förleda till ängslig nynationalism. Det är för oss en ren livsfrå-
ga att mänsklighetens samfund kan växa
sig till en politisk kompetens och mognad
i någorlunda nivå med de materiella problem, som eljest kommer att lämna oss
hopplöst på efterkälken.