Göran Elgfelt; Bostadspolitikens bankrutt
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GöRAN ELGFELT:
Bostadspolitikens bankrutt
I sin artikel både recenserar och diskuterar kommunalrådet Göran Elgfelt
en bok som docenten Kurt Samuelsson
gett ut i våras, ”Såhär får det bara inte
fortsätta” (Raben & Sjögren 1974).
Att bostadspolitiken gått mot bankrutt
vet regeringen numera själv. Tre statliga
utredningar har varit och är sysselsatta
med att komma med förslag, som skulle
göra en fortsättning möjlig för statliga
regleringar. M en i det läge, i vilket vi
befinner oss, med t ex jättelika betongkolosser som byggts som om det inte vore
för människors skull, går det inte längre
att fortsätta på den vägen. Till sist måste
man vända på den socialdemokratiska
satsen, att boendet är något så betydelsefullt att det inte får utlämnas åt den fria
marknadens spel. Motsatsen, det bör man
nu ha insett, är fallet.
Vår bostadspolitiska debatt här i landet
präglas nästan uteslutande av mer eller
mindre professionella tyckare, som vuxit
upp i eller åtminstone in i den bostadspolitiska maktsfären. De är bostadsbyråkrater, planerare, bostadskooperatörer och i
någon mån byggare. Följden har blivit att
debatten i mycket liten utsträckning har
kommit att röra sig om verkliga väsentligheter utan mest om kanske i och för sig
viktiga marginella ting. Själva grunden
tas i allmänhet för given.
När därför en utomstående granskare
av Kurt Samuelssons format på allvar ger
sig in i debatten, har man anledning att
vänta sig friska fläktar. Och man blir inte
besviken. Mot bakgrund av att tre statliga utredningar just presenterat ett sammelsurium av förslag om ytterligare stora
steg på den hittillsvarande bankrutterade
bostadspolitiska linjen, kan man gott säga
att Kurt Samuelssons bok är rätt bok om
rätt ämne vid rätt tidpunkt.
”Fel hyra i fel lägenhet i fel hus med
fel belägenhet” är den tyvärr mycket träffande sammanfattande beskrivning som
Samuelsson gör av dagens bostadsmarknad. Varje beskrivning av verkligheten,
som skall ha något intresse för en vidare
analys, måste givetvis vara grundad på
vissa värderingar. Själv säger sig Samuelsson grunda sin tolkning av bostadsmarknaden på den värderingen ”att bostaden
borde ges en väsentligt högre prioritet i
människors konsumtion än för närvarande”.
Denna värdering må vara grundläggande för hans recept för framtiden. Däremot
244
är den knappast väsentlig för hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling och
nuvarande tillstånd. Bakom denna spårar
man snarare, kanske inte nödvändigtvis
en tro på att marknadshushållningen som
system är överlägsen planhushållning, men
åtminstone den uppfattningen att det fysiska bostadsutbud, som skulle blivit ett
resultat av konsumenternas fria val i en
marknadshushållning är den lämpligaste
mätaren på den hittillsvarande planhushållningens effektivitet – eller snarare ineffektivitet.
Problemen och deras orsaker
Huvuddelen av sin bok ägnar Kurt Samuelsson åt att beskriva hur det idag ser
ut på bostadsmarknaden och att analysera
varför det har blivit som det har blivit –
eller med Samuelssons terminologi ”återvändsgränden” respektive ”syndabockarna” och ”undanflykterna”. Fenomenen är
välkända: flerfamiljshus istället för små-
hus, väldiga trista storbyggnationer istället för organiskt växande samhällen, årsringsfördelade hyror (attraktivt och billigt
i centrum, allt dyrare och tristare längre
ut), tomma lägenheter men ändå trångboddhet, höga hyror i nyproduktionen
men trots detta väldiga statliga subventioner i form av paritetslån och samtidigt
konkurshotade bostadsföretag. Allt detta
må vara välbekant, men Samuelssons breda och klargörande framställning är ändå
mycket läsvärd.
Av större intresse är emellertid Samuelssons analys av orsakerna till den nuvarande situationen, en klar och koncis svidande vidräkning med regeringens bostadspolitik under de senaste 30 åren. Han
visar upp hur den ena regleringen har fött
den andra. Regleringar och subventioner
i kombination med en växande bostadsbyråkrati har lett till onödiga kostnadsstegringar, som i sin tur fött nya subventioner och regleringar. Socialdemokraternas och folkpartiets hysteriska överbjudande av varandra i lägenhetsproduktion ledde till ett ”produktionsanpassat byggande”, där alla andra hänsyn fick vika för
kravet på att med en begränsad insats
åstadkomma så många lägenheter som
möjligt.
Han gör också rent hus med tesen att
den representativa demokratin vare sig direkt eller via monopoliserade, kommunala
bostadsföretag med specialförmåner skulle
vara bättre ägnad att bestämma bostadsutbudets utseende än bostadsföretagens
anpassning till människornas fria val. Detta sker under framhållande av att det inte
är bostaden som skall vara en social rättighet, utan ”det är resurserna att med en
betydande valfrihet välja mellan bostad
och annan konsumtion som bör vara en
social rättighet.”
En sådan tes är ju en ren applikation
av den gamla liberala, optimistiska människosynen i kombination med misstron
mot statens förmåga att reglera allting till
det bästa.
Misslyckandet
Socialdemokrater och bostadsbyråkrater
brukar hävda att bostaden inte är en vara
som andra varor. På grund av sin socialt
viktiga funktion i samhället kan den inte
få utlämnas till de fria marknadskrafternas spel. Bostadsmarknaden reagerar
trögt, genom att den årliga nyproduktionen är en ringa bråkdel av hela bostadsutbudet varför detta endast långsamt kan
ändras vid ändringar i efterfrågesituationen.
Enligt Samuelsson borde den enda rimliga slutsatsen inte vara att ytterligare befästa denna tröghet genom stela regleringar utan att istället bostadsmarknaden behöver alla de stimulanser till rörlighet, utbytbarhet och valfrihet, som överhuvudtaget kan åstadkommas. Han varnar också för att överdriva den naturliga trögheten hos bostadsmarknaden. Utbudet förändrar sig faktiskt inte bara genom nyproduktionen. Människorna byter bostäder i
rätt betydande utsträckning. Man bygger
om, sanerar, moderniserar och ändrar
planlösningar. Utbudet varierar sålunda
ständigt och skulle göra det i än större utsträckning om man ti11ät en fungerande
marknad, som gav människorna chansen
att i större utsträckning byta bostad.
Även den som inte övertygas av teoretiska resonemangsskäl, kan dock inte gärna undgå att instämma i den helt avgö-
rande slutsatsen: Utifrån de bittra erfarenheterna av över 30 års reglering borde
man kunna vända på satsen, att boendet
är så socialt betydelsefullt att det inte kan
utlämnas åt den fria marknadens spel.
Motsatsen är fallet.
En genomgående huvudtes, som Samuelsson återkommer till med olika infallsvinklar, är de skrämmande resultaten
245
av onödiga regleringar och onödig byrå-
kratisering. Dessa ger redan i sig upphov
till en kraftig fördyring av bostadsproduktionen. De har delvis utformats så att de
premierar de kommunala bostadsföretagen, och genom att således hämma konkurrensen ger de ytterligare onödiga bostadskostnadshöjningar. Vi har i allt för
hög grad likriktat bostadsproduktionen, på
ett sätt som inte alls motsvarar människornas divergerande önskemål – med
andra ord, hur många vill att en trea skall
ha just den storlek, som lånereglerna dikterar i ett visst ögonblick, eller att utrustningsstandarden skall vara just den, som
blir ett resultat av lånereglerna vid samma tidpunkt?
Den kanske långsiktigt viktigaste konsekvensen av dessa missriktade regleringar
i kombination med en viljeinriktning från
socialdemokratins sida är dock, att den
lett till en helt annan typ av stadsbyggande under flera decennier än vad människorna önskar. Häri ligger inte enbart det
envisa fasthållandet vid att bygga flerfamiljshus till största delen, när de flesta
människor vill bo i småhus. Dit hör i lika
hög grad den likriktning av den yttre miljön i dessa flerfamiljshusområden, som
följt i regleringarnas spår.
Den enda punkt, där det är litet svårt
att följa med i Samuelssons resonemang,
är hans försök att hävda att småhusen inte
skulle vara skattefavoriserade. Att ägaren
till ett nybyggt småhus är starkt favoriserad i skattehånsende jämfört med den som
bebor en motsvarande lägenhet i flerfamiljshus, torde vara omöjligt att gendri- 246
va. Detsamma gäller för övrigt den som
har ett äldre småhus men ser till att hålla
det högt belånat.
Framtiden
Vad vill så Samuelsson slutligen med den
framtida bostadspolitiken? Av det föregå-
ende har redan indirekt framgått, att han
förnämligast syftar till att ånyo ge marknadshushållningen en chans på bostadsområdet, kombinerat med en kraftig förenkling av hela den byråkrati och de regleringar som byggandet är insnärjt i –
även vid sidan av de regleringar som gäller själva bostadsmarknadens funktion.
Ökad konkurrens skulle tvinga bostadsföretagen att anpassa sin produktion efter
vad konsumenterna efterfrågar. En bättre miljö i stadsbygden och en bostadsmarknadsstruktur, som inte tvingar människor att bo i bostäder som de inte önskar, låter idag som en nåd att stilla bedja
om. Men detta vore fullt möjligt att uppnå på längre sikt med en annan bostadspolitisk inriktning. Att det också åtminstone skulle minska en lång rad sociala problem, som vi har i samhället idag, är
självklart.
Samuelsson tror emellertid också att benägenheten att prioritera bostaden i konsumtionen skulle öka påtagligt i den mån
det fanns faktiska förutsättningar att realisera de bostadsönskemål som varje hushåll har. Detta måste obestridligen vara
riktigt. Däremot är det kanske tveksamt
om denna faktor skulle betyda så mycket,
som Samuelsson själv anser. Hans målsättning är i princip att bygga ett rum mer i
varje lägenhet samtidigt som produktionen av antalet lägenheter skulle stegras
från nuvarande 70 000-80 000 till cirka
130 000 om året. Och det verkar inte sannolikt.
Huruvida Samuelssons beräkningar angående den volymmässiga uppgången i
bostadsbyggandet är riktig eller inte har
kanske mindre betydelse trots allt. Det vä-
sentligaste är väl att den bostadspolitik,
som han förfäktar, utan tvekan skulle kunna leda till ett ökat byggande och alltså
en bättre sysselsättning. Samtidigt kunde
människorna på sikt få möjlighet att realisera sina bostadsdrömmar. Vi kunde
komma åtminstone några steg närmare
att anpassa vår stadsbygd efter människan
istället för tvärtom.
Bostadspolitikens bankrutt
I sin artikel både recenserar och diskuterar kommunalrådet Göran Elgfelt
en bok som docenten Kurt Samuelsson
gett ut i våras, ”Såhär får det bara inte
fortsätta” (Raben & Sjögren 1974).
Att bostadspolitiken gått mot bankrutt
vet regeringen numera själv. Tre statliga
utredningar har varit och är sysselsatta
med att komma med förslag, som skulle
göra en fortsättning möjlig för statliga
regleringar. M en i det läge, i vilket vi
befinner oss, med t ex jättelika betongkolosser som byggts som om det inte vore
för människors skull, går det inte längre
att fortsätta på den vägen. Till sist måste
man vända på den socialdemokratiska
satsen, att boendet är något så betydelsefullt att det inte får utlämnas åt den fria
marknadens spel. Motsatsen, det bör man
nu ha insett, är fallet.
Vår bostadspolitiska debatt här i landet
präglas nästan uteslutande av mer eller
mindre professionella tyckare, som vuxit
upp i eller åtminstone in i den bostadspolitiska maktsfären. De är bostadsbyråkrater, planerare, bostadskooperatörer och i
någon mån byggare. Följden har blivit att
debatten i mycket liten utsträckning har
kommit att röra sig om verkliga väsentligheter utan mest om kanske i och för sig
viktiga marginella ting. Själva grunden
tas i allmänhet för given.
När därför en utomstående granskare
av Kurt Samuelssons format på allvar ger
sig in i debatten, har man anledning att
vänta sig friska fläktar. Och man blir inte
besviken. Mot bakgrund av att tre statliga utredningar just presenterat ett sammelsurium av förslag om ytterligare stora
steg på den hittillsvarande bankrutterade
bostadspolitiska linjen, kan man gott säga
att Kurt Samuelssons bok är rätt bok om
rätt ämne vid rätt tidpunkt.
”Fel hyra i fel lägenhet i fel hus med
fel belägenhet” är den tyvärr mycket träffande sammanfattande beskrivning som
Samuelsson gör av dagens bostadsmarknad. Varje beskrivning av verkligheten,
som skall ha något intresse för en vidare
analys, måste givetvis vara grundad på
vissa värderingar. Själv säger sig Samuelsson grunda sin tolkning av bostadsmarknaden på den värderingen ”att bostaden
borde ges en väsentligt högre prioritet i
människors konsumtion än för närvarande”.
Denna värdering må vara grundläggande för hans recept för framtiden. Däremot
244
är den knappast väsentlig för hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling och
nuvarande tillstånd. Bakom denna spårar
man snarare, kanske inte nödvändigtvis
en tro på att marknadshushållningen som
system är överlägsen planhushållning, men
åtminstone den uppfattningen att det fysiska bostadsutbud, som skulle blivit ett
resultat av konsumenternas fria val i en
marknadshushållning är den lämpligaste
mätaren på den hittillsvarande planhushållningens effektivitet – eller snarare ineffektivitet.
Problemen och deras orsaker
Huvuddelen av sin bok ägnar Kurt Samuelsson åt att beskriva hur det idag ser
ut på bostadsmarknaden och att analysera
varför det har blivit som det har blivit –
eller med Samuelssons terminologi ”återvändsgränden” respektive ”syndabockarna” och ”undanflykterna”. Fenomenen är
välkända: flerfamiljshus istället för små-
hus, väldiga trista storbyggnationer istället för organiskt växande samhällen, årsringsfördelade hyror (attraktivt och billigt
i centrum, allt dyrare och tristare längre
ut), tomma lägenheter men ändå trångboddhet, höga hyror i nyproduktionen
men trots detta väldiga statliga subventioner i form av paritetslån och samtidigt
konkurshotade bostadsföretag. Allt detta
må vara välbekant, men Samuelssons breda och klargörande framställning är ändå
mycket läsvärd.
Av större intresse är emellertid Samuelssons analys av orsakerna till den nuvarande situationen, en klar och koncis svidande vidräkning med regeringens bostadspolitik under de senaste 30 åren. Han
visar upp hur den ena regleringen har fött
den andra. Regleringar och subventioner
i kombination med en växande bostadsbyråkrati har lett till onödiga kostnadsstegringar, som i sin tur fött nya subventioner och regleringar. Socialdemokraternas och folkpartiets hysteriska överbjudande av varandra i lägenhetsproduktion ledde till ett ”produktionsanpassat byggande”, där alla andra hänsyn fick vika för
kravet på att med en begränsad insats
åstadkomma så många lägenheter som
möjligt.
Han gör också rent hus med tesen att
den representativa demokratin vare sig direkt eller via monopoliserade, kommunala
bostadsföretag med specialförmåner skulle
vara bättre ägnad att bestämma bostadsutbudets utseende än bostadsföretagens
anpassning till människornas fria val. Detta sker under framhållande av att det inte
är bostaden som skall vara en social rättighet, utan ”det är resurserna att med en
betydande valfrihet välja mellan bostad
och annan konsumtion som bör vara en
social rättighet.”
En sådan tes är ju en ren applikation
av den gamla liberala, optimistiska människosynen i kombination med misstron
mot statens förmåga att reglera allting till
det bästa.
Misslyckandet
Socialdemokrater och bostadsbyråkrater
brukar hävda att bostaden inte är en vara
som andra varor. På grund av sin socialt
viktiga funktion i samhället kan den inte
få utlämnas till de fria marknadskrafternas spel. Bostadsmarknaden reagerar
trögt, genom att den årliga nyproduktionen är en ringa bråkdel av hela bostadsutbudet varför detta endast långsamt kan
ändras vid ändringar i efterfrågesituationen.
Enligt Samuelsson borde den enda rimliga slutsatsen inte vara att ytterligare befästa denna tröghet genom stela regleringar utan att istället bostadsmarknaden behöver alla de stimulanser till rörlighet, utbytbarhet och valfrihet, som överhuvudtaget kan åstadkommas. Han varnar också för att överdriva den naturliga trögheten hos bostadsmarknaden. Utbudet förändrar sig faktiskt inte bara genom nyproduktionen. Människorna byter bostäder i
rätt betydande utsträckning. Man bygger
om, sanerar, moderniserar och ändrar
planlösningar. Utbudet varierar sålunda
ständigt och skulle göra det i än större utsträckning om man ti11ät en fungerande
marknad, som gav människorna chansen
att i större utsträckning byta bostad.
Även den som inte övertygas av teoretiska resonemangsskäl, kan dock inte gärna undgå att instämma i den helt avgö-
rande slutsatsen: Utifrån de bittra erfarenheterna av över 30 års reglering borde
man kunna vända på satsen, att boendet
är så socialt betydelsefullt att det inte kan
utlämnas åt den fria marknadens spel.
Motsatsen är fallet.
En genomgående huvudtes, som Samuelsson återkommer till med olika infallsvinklar, är de skrämmande resultaten
245
av onödiga regleringar och onödig byrå-
kratisering. Dessa ger redan i sig upphov
till en kraftig fördyring av bostadsproduktionen. De har delvis utformats så att de
premierar de kommunala bostadsföretagen, och genom att således hämma konkurrensen ger de ytterligare onödiga bostadskostnadshöjningar. Vi har i allt för
hög grad likriktat bostadsproduktionen, på
ett sätt som inte alls motsvarar människornas divergerande önskemål – med
andra ord, hur många vill att en trea skall
ha just den storlek, som lånereglerna dikterar i ett visst ögonblick, eller att utrustningsstandarden skall vara just den, som
blir ett resultat av lånereglerna vid samma tidpunkt?
Den kanske långsiktigt viktigaste konsekvensen av dessa missriktade regleringar
i kombination med en viljeinriktning från
socialdemokratins sida är dock, att den
lett till en helt annan typ av stadsbyggande under flera decennier än vad människorna önskar. Häri ligger inte enbart det
envisa fasthållandet vid att bygga flerfamiljshus till största delen, när de flesta
människor vill bo i småhus. Dit hör i lika
hög grad den likriktning av den yttre miljön i dessa flerfamiljshusområden, som
följt i regleringarnas spår.
Den enda punkt, där det är litet svårt
att följa med i Samuelssons resonemang,
är hans försök att hävda att småhusen inte
skulle vara skattefavoriserade. Att ägaren
till ett nybyggt småhus är starkt favoriserad i skattehånsende jämfört med den som
bebor en motsvarande lägenhet i flerfamiljshus, torde vara omöjligt att gendri- 246
va. Detsamma gäller för övrigt den som
har ett äldre småhus men ser till att hålla
det högt belånat.
Framtiden
Vad vill så Samuelsson slutligen med den
framtida bostadspolitiken? Av det föregå-
ende har redan indirekt framgått, att han
förnämligast syftar till att ånyo ge marknadshushållningen en chans på bostadsområdet, kombinerat med en kraftig förenkling av hela den byråkrati och de regleringar som byggandet är insnärjt i –
även vid sidan av de regleringar som gäller själva bostadsmarknadens funktion.
Ökad konkurrens skulle tvinga bostadsföretagen att anpassa sin produktion efter
vad konsumenterna efterfrågar. En bättre miljö i stadsbygden och en bostadsmarknadsstruktur, som inte tvingar människor att bo i bostäder som de inte önskar, låter idag som en nåd att stilla bedja
om. Men detta vore fullt möjligt att uppnå på längre sikt med en annan bostadspolitisk inriktning. Att det också åtminstone skulle minska en lång rad sociala problem, som vi har i samhället idag, är
självklart.
Samuelsson tror emellertid också att benägenheten att prioritera bostaden i konsumtionen skulle öka påtagligt i den mån
det fanns faktiska förutsättningar att realisera de bostadsönskemål som varje hushåll har. Detta måste obestridligen vara
riktigt. Däremot är det kanske tveksamt
om denna faktor skulle betyda så mycket,
som Samuelsson själv anser. Hans målsättning är i princip att bygga ett rum mer i
varje lägenhet samtidigt som produktionen av antalet lägenheter skulle stegras
från nuvarande 70 000-80 000 till cirka
130 000 om året. Och det verkar inte sannolikt.
Huruvida Samuelssons beräkningar angående den volymmässiga uppgången i
bostadsbyggandet är riktig eller inte har
kanske mindre betydelse trots allt. Det vä-
sentligaste är väl att den bostadspolitik,
som han förfäktar, utan tvekan skulle kunna leda till ett ökat byggande och alltså
en bättre sysselsättning. Samtidigt kunde
människorna på sikt få möjlighet att realisera sina bostadsdrömmar. Vi kunde
komma åtminstone några steg närmare
att anpassa vår stadsbygd efter människan
istället för tvärtom.