Frank Bjerkholt; Problem kring Spetsbergen
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Problem kring Spetsbergen
Ett nytt och stort säkerhetsproblem har
seglat upp för Norge, anser redaktör Frank
Bjerkholt, Svensk Tidskrifts norske medarbetare. Svalbard-eller Spetsbergenär norskt område, på vilket Norge har
medgivit Sovjetunionen vissa koncessioner. Nu gäller frågan kontinentalsockeln kring Svalbard, där ganska säkert
olja finns och där man i varje fall skall
leta efter olja, och hela Barents hav.
Därvid kommer även sovjetiska militära
intressen in. I Murmanskområdet finns
numera världens kanske största militärkomplex, något som vi i Sverige sällan
får höra talas om. I längden kommer
Sovjetunionens intresse av att behärska
hela det arktiska området att ta sig uttryck
i direkta krav på att Norge måste konsultera Sovjetunionen beträffande aktiviteter på norskt område, skriver författaren.
Norges förhållande till Sovjet har kommit
in i ett nytt och vanskligare läge i och med
de stora problem, som är under utveckling i det arktiska området. Under statsminister Brattelis besök i mars i Moskva
fick man den första känningen av den
nya frågan. I oktober skall överläggningarna om delning av kontinentalsockeln i
Barents hav börja på allvar, och det är
klart och tydligt att detta problem blir
vanskligt att lösa. Moskva har hitintills
inte önskat förhandla konkret om delningen, antagligen därför att man först
önskade klara av vissa principiella frågor.
Hela det arktiska området har mer och
mer blivit en rysk säkerhetszon på grund
av utbyggnaden av den enorma marinstyrkan i Kolaområdet, som numera vuxit
ut till världens största baskomplex. Farvattnet mellan Svalbard och Norge har
blivit en utfartsled för Sovjets flotta, som
därför icke önskar någon omfattande aktivitet från väst i detta område.
Innan man delar kontinentalsockeln som
en förutsättning för oljeletning, vill Sovjet försäkra sig om att Norge å sin sida
håller alla västmakter utanför. Helst skulle Moskva vilja, att Norge och Sovjet gemensamt skulle utforska och utnyttja det
arktiska området. Den norska ståndpunkten går ut på att hävda full suveränitet i
sin del av området, men man är beredd
att taga hänsyn till de sovjetiska stormaktsintressena t ex genom att inte ge västliga
bolag koncessioner för oljeletning.
En ide om vilka problem man står inför fick man när frågan om en flygplats
på Svalbard togs upp. Den norska rege- 254
ringen har under många år velat bygga
en helårsflygplats på Svalbard (nu har
man bara en landningsbana då marken är
frusen) men Moskva har gjort invändningar under hänvisning till att flygplatsen
skulle kunna användas av NATO, fastän
Svalbard har förklarats som icke-militärt område. Efter lång tids förhandlingar med Sovjet blev parterna i våras eniga
om att flygplatsen kunde byggas, men
Norge gick med på att låta Aeroflot få
stationera en personalstyrka på sex man
på flygplatsen som också fick ha sin egen
radiostation. Detta är egentligen oförenligt
med norsk suveränitet på Svalbard, men
den norska regeringen fann, att den måste ge denna koncession till ryssarna och
åberopar därvid ”praktiska hänsyn”.
Litet historia
Det är huvudsakligen Norge och Sovjet,
som driver någon verksamhet på Svalbard
– kolbrytning och borrning efter olja. Det
finns ca l 000 norrmän i staden Longyear
och omkring 2 000 ryssar i Barentsburg.
Också fransmän letar olja på Svalbard,
och det amerikanska bolaget Caltex har
betydande koncessioner på Spetsbergen,
s k ”utmål”.
Genom Parisavtalet om Svalbard 1920
tillerkändes Norge denna arkipelag som
egendom, men de stater, som undertecknade avtalet, skulle ha rätt att fritt idka
näringar på öarna. De områden, där andra makter redan hade etablerat verksamhet, tillerkändes dem som privat egendom
men under norsk laglig överhöghet. För
att sätta i gång någon som helst verksamhet på Svalbard måste norsk koncession
begäras. Sådan kan ges, när den som ansöker kan påvisa grund för att utnyttja
ifrågavarande område, t ex i form av förekomst av kol eller geologisk indikation på
olja.
Sovjet, som senare anslöt sig till Parisavtalet, försökte 1944 hos den norska regeringen i London att utverka en revision
av avtalet. Sovjet hade inte varit med om
att utforma det, och området var mycket
känsligt för Moskva. Det föreslogs att
Norge och Sovjet gemensamt skulle administrera arkipelagen och bl a etablera gemensamma försvarsanläggningar. Björnön
längre söderut var egentligen rysk och
borde överlämnas till Sovjet, hette det.
Dåvarande utrikesminister Trygve Lie
avvärjde förhandlingar om denna fråga
med hänvisning till det pågående kriget,
men 1947 tog Moskva upp saken igen. Då
föreslog faktiskt den norska regeringen,
att Svalbard skulle bli ett gemensamt sovjetisk-norskt område under säkerhetsrå-
dets kontroll. Detta blev en ganska pinsam sak för Norge, eftersom förslaget lades fram utan att de andra signatärmakterna var tillfrågade. Bl a reagerade USA
omgående. Den norska regeringen insåg
att den hade givit sig ut på farliga vägar
och fick stort besvär med att dra tillbaka
förslaget. Men Moskva har aldrig glömt
att man i Oslo en gång i tiden accepterat
tanken på ett gemensamt norsk-sovjetiskt
ansvar för ishavsområdet, och det är detta förhållande som nu uppenbart läggs
till grund i Moskva när man åter vill förhandla om delningen av Barents hav och
om den framtida verksamheten där uppe.
Ar 1947 insisterade inte Moskva på att
pressa fram norsk-sovjetiska förhandlingar om Svalbard och Björnön. Då hade
landet inte någon flotta och Centraleuropa ådrog sig Kremls fulla uppmärksamhet. I dag har tvärtom det arktiska området kommit att bli en central sovjetisk
säkerhetspolitisk zon.
Dagens situation
Dagens sovjetiska utrikespolitik vad Europa beträffar är principiellt orienterad mot
att uppnå medbestämmanderätt i frågor
som rör de västeuropeiska länderna. Den
europeiska säkerhetskonferensen har detta
som mål, bl a åskådliggjort genom förslagen om ett alleuropeiskt sekretariat och ett
alleuropeiskt säkerhetsråd, som bägge skall
behandla frågor av gemensamt intresse.
Detta skulle ge Moskva inflytande i västeuropeiska angelägenheter. Denna sovjetiska målsättning kommer ännu starkare
fram på det arktiska området, som är speciellt viktigt för USSR. Avspänningen leder alltså inte till ökad säkerhet för Västeuropa. Tvärtom måste man i Norge vara
på det klara med att denna avspänning
medför nya säkerhetsproblem, och på det
hela taget kan man göra gällande att
medlemskapet i NATO är mera nödvändigt i dag än för 25 år sedan. För 25 år
sedan var Sovjet en enväldigt styrd stat
utan flotta, men i dag är Sovjet ett halvt
envälde med en stor flotta. Detta gör det
mera behagligt för den som är hänvisad
till att bo i Sovjet, men för norrmännen
har grannskapet till Sovjet blivit mera
255
problematiskt och farligt.
Det sovjetiska militära komplexet i
Murmansk-området med nordflottan representerar en gigantisk styrka. Flottan
består av 500 fartyg, även hjälpfartyg inräknade, med omkring l 00 000 man. Den
inkluderar 170 undervattensbåtar, varav
ca 75 är atomdrivna. 35 av dessa är av
Y-klass med 16 raketer av typen SS-N-6
med en räckvidd av l 500 nautiska mil.
En ny typ av D-klass är under utprovning.
Var och en av dessa u-båtar kommer att
få raketen SS-N-8 med en räckvidd av
4 000 nautiska mil (med andra ord tvärs
över Atlanten). Här finns vidare 30 kryssare och jagare och 200 mindre fartyg.
Av speciellt intresse för Norge är att flottan omfattar 25 landstigningsfartyg, som
naturligtvis är avsedda att användas i den
närmaste omgivningen.
På Kolahalvön finner vi 2 motoriserade
divisioner, som är utbildade under amfibieövningar. Här finns också 2 raketbatterier för medeldistansraketer, 10 moderna
flygplatser och över 20 mindre med tillsammans 300 flygplan och dessutom helikopteravdelningar.
Flottans övningsprogram har ökat starkt
de senare åren. Den största manövern tills
dato ägde rum 1970, den s k Okean-övningen med 80 fartyg. Det har också förekommit kombinerade övningar mellan
Nordflottan och den baltiska flottan, så
att det norska havet har varit fullständigt
dominerat av den sovjetiska marinen. I
övningarna har ingått amfibiemanövrer
med landstigning mot försvarat område
på Kola.
256
Övningsprogrammet visar, att Sovjet
uppfattar såväl Barents hav som Norska
havet som sitt operationsområde. Flottan
skall hindra amerikanska och andra allierade styrkor, särskilt hangarfartyg, från att
komma nära sovjetiskt område och från
att använda norska havet till maritim
stödjepunkt för operationer på kontinenten. Den maritima sovjetiska säkerhetslinjen har skjutits fram till en linje Grönland
-lsland-Skottland. Norge befinner sig
med andra ord bakom den sovjetiska försvarslinjen.
Norska problem
Denna nya situation sätter ett frågetecken
för den försvarspolitik, som Norge hittills följt. Den är baserad på möjligheten
av snabb allierad hjälp vid en konflikt.
Norge har avstått från främmande baser
och från lagring av kärnvapen på norsk
jord och har också av hänsyn till grannen
underlåtit att arrangera allierade övningar närmare än 500 km från gränsen. Med
den sovjetiska maritima dominansen i
Norska havet kan man inte längre vara
säker på snabb allierad hjälp, vilken skulle vara tvungen att forcera sovjetmarinens
område. Därför uppstår nu frågan i Norge
om en revision av baspolitiken, t ex i riktning att lagra tung allierad materiel
Norge.
Den sovjetiska militära dominansen i
ishavsområdet kan bli ett obehagligt psykologiskt kort, när de två parterna skall
förhandla om gemensamma angelägenheter i denna region.
Själva frågan om delningen är t o m
problematisk, ty Sovjet accepterar inte
utan vidare mittlinjeprincipen, som är
den internationellt erkända och som användes t ex i Nordsjön. Sovjet har traditionellt använt sektorsprincipen (med linjer mot nordpolen) för att ange sina intressen i Arktis. Denna princip skulle ge
Sovjet flera tusen kvadratkilometer mera
sockel än den förra.
Teoretiskt kunde Sovjet också hävda,
att Svalbard har sin egen kontinentalsockel, som skulle kunna innefattas av Parisavtalet. Det skulle då ge Sovjet tillgång
till stora och viktiga områden på havet.
Men också de andra signatärmakterna
skulle då få tillgång till dessa, vilket just
är vad Sovjet vill förhindra. Det är därför
rimligt att anta att Moskva kommer att
acceptera den norska synen att Svalbard
inte har någon egen kontinentalsockel
utan att det är fråga om en fortsättning
på den norska fastlandssockeln. I stället
kommer Sovjet att försöka lägga fram
sina krav på att det har överordnade intressen i den arktiska regionen och att
Norge måste konsultera Moskva i förväg
för varje aktivitet på norskt område.
Norsk suveränitet och landets roll som
partner i Atlantpakten har kommit i sö-
karljuset genom den nya utvecklingen i
Arktis.
Problem kring Spetsbergen
Ett nytt och stort säkerhetsproblem har
seglat upp för Norge, anser redaktör Frank
Bjerkholt, Svensk Tidskrifts norske medarbetare. Svalbard-eller Spetsbergenär norskt område, på vilket Norge har
medgivit Sovjetunionen vissa koncessioner. Nu gäller frågan kontinentalsockeln kring Svalbard, där ganska säkert
olja finns och där man i varje fall skall
leta efter olja, och hela Barents hav.
Därvid kommer även sovjetiska militära
intressen in. I Murmanskområdet finns
numera världens kanske största militärkomplex, något som vi i Sverige sällan
får höra talas om. I längden kommer
Sovjetunionens intresse av att behärska
hela det arktiska området att ta sig uttryck
i direkta krav på att Norge måste konsultera Sovjetunionen beträffande aktiviteter på norskt område, skriver författaren.
Norges förhållande till Sovjet har kommit
in i ett nytt och vanskligare läge i och med
de stora problem, som är under utveckling i det arktiska området. Under statsminister Brattelis besök i mars i Moskva
fick man den första känningen av den
nya frågan. I oktober skall överläggningarna om delning av kontinentalsockeln i
Barents hav börja på allvar, och det är
klart och tydligt att detta problem blir
vanskligt att lösa. Moskva har hitintills
inte önskat förhandla konkret om delningen, antagligen därför att man först
önskade klara av vissa principiella frågor.
Hela det arktiska området har mer och
mer blivit en rysk säkerhetszon på grund
av utbyggnaden av den enorma marinstyrkan i Kolaområdet, som numera vuxit
ut till världens största baskomplex. Farvattnet mellan Svalbard och Norge har
blivit en utfartsled för Sovjets flotta, som
därför icke önskar någon omfattande aktivitet från väst i detta område.
Innan man delar kontinentalsockeln som
en förutsättning för oljeletning, vill Sovjet försäkra sig om att Norge å sin sida
håller alla västmakter utanför. Helst skulle Moskva vilja, att Norge och Sovjet gemensamt skulle utforska och utnyttja det
arktiska området. Den norska ståndpunkten går ut på att hävda full suveränitet i
sin del av området, men man är beredd
att taga hänsyn till de sovjetiska stormaktsintressena t ex genom att inte ge västliga
bolag koncessioner för oljeletning.
En ide om vilka problem man står inför fick man när frågan om en flygplats
på Svalbard togs upp. Den norska rege- 254
ringen har under många år velat bygga
en helårsflygplats på Svalbard (nu har
man bara en landningsbana då marken är
frusen) men Moskva har gjort invändningar under hänvisning till att flygplatsen
skulle kunna användas av NATO, fastän
Svalbard har förklarats som icke-militärt område. Efter lång tids förhandlingar med Sovjet blev parterna i våras eniga
om att flygplatsen kunde byggas, men
Norge gick med på att låta Aeroflot få
stationera en personalstyrka på sex man
på flygplatsen som också fick ha sin egen
radiostation. Detta är egentligen oförenligt
med norsk suveränitet på Svalbard, men
den norska regeringen fann, att den måste ge denna koncession till ryssarna och
åberopar därvid ”praktiska hänsyn”.
Litet historia
Det är huvudsakligen Norge och Sovjet,
som driver någon verksamhet på Svalbard
– kolbrytning och borrning efter olja. Det
finns ca l 000 norrmän i staden Longyear
och omkring 2 000 ryssar i Barentsburg.
Också fransmän letar olja på Svalbard,
och det amerikanska bolaget Caltex har
betydande koncessioner på Spetsbergen,
s k ”utmål”.
Genom Parisavtalet om Svalbard 1920
tillerkändes Norge denna arkipelag som
egendom, men de stater, som undertecknade avtalet, skulle ha rätt att fritt idka
näringar på öarna. De områden, där andra makter redan hade etablerat verksamhet, tillerkändes dem som privat egendom
men under norsk laglig överhöghet. För
att sätta i gång någon som helst verksamhet på Svalbard måste norsk koncession
begäras. Sådan kan ges, när den som ansöker kan påvisa grund för att utnyttja
ifrågavarande område, t ex i form av förekomst av kol eller geologisk indikation på
olja.
Sovjet, som senare anslöt sig till Parisavtalet, försökte 1944 hos den norska regeringen i London att utverka en revision
av avtalet. Sovjet hade inte varit med om
att utforma det, och området var mycket
känsligt för Moskva. Det föreslogs att
Norge och Sovjet gemensamt skulle administrera arkipelagen och bl a etablera gemensamma försvarsanläggningar. Björnön
längre söderut var egentligen rysk och
borde överlämnas till Sovjet, hette det.
Dåvarande utrikesminister Trygve Lie
avvärjde förhandlingar om denna fråga
med hänvisning till det pågående kriget,
men 1947 tog Moskva upp saken igen. Då
föreslog faktiskt den norska regeringen,
att Svalbard skulle bli ett gemensamt sovjetisk-norskt område under säkerhetsrå-
dets kontroll. Detta blev en ganska pinsam sak för Norge, eftersom förslaget lades fram utan att de andra signatärmakterna var tillfrågade. Bl a reagerade USA
omgående. Den norska regeringen insåg
att den hade givit sig ut på farliga vägar
och fick stort besvär med att dra tillbaka
förslaget. Men Moskva har aldrig glömt
att man i Oslo en gång i tiden accepterat
tanken på ett gemensamt norsk-sovjetiskt
ansvar för ishavsområdet, och det är detta förhållande som nu uppenbart läggs
till grund i Moskva när man åter vill förhandla om delningen av Barents hav och
om den framtida verksamheten där uppe.
Ar 1947 insisterade inte Moskva på att
pressa fram norsk-sovjetiska förhandlingar om Svalbard och Björnön. Då hade
landet inte någon flotta och Centraleuropa ådrog sig Kremls fulla uppmärksamhet. I dag har tvärtom det arktiska området kommit att bli en central sovjetisk
säkerhetspolitisk zon.
Dagens situation
Dagens sovjetiska utrikespolitik vad Europa beträffar är principiellt orienterad mot
att uppnå medbestämmanderätt i frågor
som rör de västeuropeiska länderna. Den
europeiska säkerhetskonferensen har detta
som mål, bl a åskådliggjort genom förslagen om ett alleuropeiskt sekretariat och ett
alleuropeiskt säkerhetsråd, som bägge skall
behandla frågor av gemensamt intresse.
Detta skulle ge Moskva inflytande i västeuropeiska angelägenheter. Denna sovjetiska målsättning kommer ännu starkare
fram på det arktiska området, som är speciellt viktigt för USSR. Avspänningen leder alltså inte till ökad säkerhet för Västeuropa. Tvärtom måste man i Norge vara
på det klara med att denna avspänning
medför nya säkerhetsproblem, och på det
hela taget kan man göra gällande att
medlemskapet i NATO är mera nödvändigt i dag än för 25 år sedan. För 25 år
sedan var Sovjet en enväldigt styrd stat
utan flotta, men i dag är Sovjet ett halvt
envälde med en stor flotta. Detta gör det
mera behagligt för den som är hänvisad
till att bo i Sovjet, men för norrmännen
har grannskapet till Sovjet blivit mera
255
problematiskt och farligt.
Det sovjetiska militära komplexet i
Murmansk-området med nordflottan representerar en gigantisk styrka. Flottan
består av 500 fartyg, även hjälpfartyg inräknade, med omkring l 00 000 man. Den
inkluderar 170 undervattensbåtar, varav
ca 75 är atomdrivna. 35 av dessa är av
Y-klass med 16 raketer av typen SS-N-6
med en räckvidd av l 500 nautiska mil.
En ny typ av D-klass är under utprovning.
Var och en av dessa u-båtar kommer att
få raketen SS-N-8 med en räckvidd av
4 000 nautiska mil (med andra ord tvärs
över Atlanten). Här finns vidare 30 kryssare och jagare och 200 mindre fartyg.
Av speciellt intresse för Norge är att flottan omfattar 25 landstigningsfartyg, som
naturligtvis är avsedda att användas i den
närmaste omgivningen.
På Kolahalvön finner vi 2 motoriserade
divisioner, som är utbildade under amfibieövningar. Här finns också 2 raketbatterier för medeldistansraketer, 10 moderna
flygplatser och över 20 mindre med tillsammans 300 flygplan och dessutom helikopteravdelningar.
Flottans övningsprogram har ökat starkt
de senare åren. Den största manövern tills
dato ägde rum 1970, den s k Okean-övningen med 80 fartyg. Det har också förekommit kombinerade övningar mellan
Nordflottan och den baltiska flottan, så
att det norska havet har varit fullständigt
dominerat av den sovjetiska marinen. I
övningarna har ingått amfibiemanövrer
med landstigning mot försvarat område
på Kola.
256
Övningsprogrammet visar, att Sovjet
uppfattar såväl Barents hav som Norska
havet som sitt operationsområde. Flottan
skall hindra amerikanska och andra allierade styrkor, särskilt hangarfartyg, från att
komma nära sovjetiskt område och från
att använda norska havet till maritim
stödjepunkt för operationer på kontinenten. Den maritima sovjetiska säkerhetslinjen har skjutits fram till en linje Grönland
-lsland-Skottland. Norge befinner sig
med andra ord bakom den sovjetiska försvarslinjen.
Norska problem
Denna nya situation sätter ett frågetecken
för den försvarspolitik, som Norge hittills följt. Den är baserad på möjligheten
av snabb allierad hjälp vid en konflikt.
Norge har avstått från främmande baser
och från lagring av kärnvapen på norsk
jord och har också av hänsyn till grannen
underlåtit att arrangera allierade övningar närmare än 500 km från gränsen. Med
den sovjetiska maritima dominansen i
Norska havet kan man inte längre vara
säker på snabb allierad hjälp, vilken skulle vara tvungen att forcera sovjetmarinens
område. Därför uppstår nu frågan i Norge
om en revision av baspolitiken, t ex i riktning att lagra tung allierad materiel
Norge.
Den sovjetiska militära dominansen i
ishavsområdet kan bli ett obehagligt psykologiskt kort, när de två parterna skall
förhandla om gemensamma angelägenheter i denna region.
Själva frågan om delningen är t o m
problematisk, ty Sovjet accepterar inte
utan vidare mittlinjeprincipen, som är
den internationellt erkända och som användes t ex i Nordsjön. Sovjet har traditionellt använt sektorsprincipen (med linjer mot nordpolen) för att ange sina intressen i Arktis. Denna princip skulle ge
Sovjet flera tusen kvadratkilometer mera
sockel än den förra.
Teoretiskt kunde Sovjet också hävda,
att Svalbard har sin egen kontinentalsockel, som skulle kunna innefattas av Parisavtalet. Det skulle då ge Sovjet tillgång
till stora och viktiga områden på havet.
Men också de andra signatärmakterna
skulle då få tillgång till dessa, vilket just
är vad Sovjet vill förhindra. Det är därför
rimligt att anta att Moskva kommer att
acceptera den norska synen att Svalbard
inte har någon egen kontinentalsockel
utan att det är fråga om en fortsättning
på den norska fastlandssockeln. I stället
kommer Sovjet att försöka lägga fram
sina krav på att det har överordnade intressen i den arktiska regionen och att
Norge måste konsultera Moskva i förväg
för varje aktivitet på norskt område.
Norsk suveränitet och landets roll som
partner i Atlantpakten har kommit i sö-
karljuset genom den nya utvecklingen i
Arktis.