GU; Namn att minnas – Erik Grafström
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Erik Grafström
En vacker vårdag i slutet på 1930-talet, då
de skuggor andra världskriget kastade framför
sig började tätna, beslöt några studenter vid
Stockholms Högskola att protestera mot
världsordningen. Det skedde på studentikost
sätt: genom att äta en middag på Hasselbacken, där ingenting saknades och som följaktligen ingen av dem i själva verket hade råd
till. För att ytterligare demonstrera det oansvariga och otillständiga i sitt beteende konstituerade de sig vid sittande bord till Samfundet Vänner av ett Enkelt Levnadssätt, med
uppgift att äta middag på Hasselbacken en
kväll varje vår.
Samfundet sammanträdde ännu en gång:
det var våren 1939. Så kom kriget, och medlemmarna skingrades för att aldrig mera mö-
tas i tecknet av ett enkelt levnadssätt. De utgjorde en brokig samling. En av dem blev
exempelvis med tiden generalsekreterare i
Internationella Röda Korset. En annan blev
specialist på jordbrukets föreningsrörelse. En
tredje blev en ökänd tidningsskrivare. Och
en fjärde blev en stor man i staten, av somliga benämnd kanslihusets grå eminens. Hans
namn är Erik Grafström.
Anekdoten om vännerna av det enkla levnadssättet anföres på det att ingen måtte tro
att det inte fanns – och finns! – ett drag av
mänsklighet, ja t o m av lättsinne och överdåd,
hos den grå eminensen, låt vara väl dolt
bakom tyngden av förkrossande saklighet. sakligheten, i förening med en bedrägligt mild
skärpa, var framträdande redan då det begav
sig och förskaffade honom tidigt kamraternas
respekt. Han fick en auktoritet som verkningsfullt kontrasterade mot hans på den tiden knappast imponerande yttre. Erik Grafström som nykomling på Högskolan kunde
föra tanken till Ölander i Blanches ”Ett resande teatersällskap.” Mager, lätt rödfnasig,
lätt rödögd, med rufsigt hår och mjäll på den
blankslitna kostymen tycktes han be om ursäkt för sin existens. Men det var skenet som
bedrog, det märkte man så snart man lyssnat
en stund till hans lågmälda, torra, sakligt oan·
tastliga sarkasmer. Det allmä1ma förtroende
han tillvann sig tog sig bl a uttryck i att han år
1938 blev studentkårens sekreterare, 1939
dess ordförande och efter ytterligare något år
ordförande i Sveriges Förenade Studentkå·
rer.
Bland det roligaste med Erik Grafström är
att han är bror till Anders Grafström, genera·
len, ryssdödaren, frivilligförbundets ordfö-
rande. Något mera olikt än dessa båda överste·
söner från Norrland har man svårt att
tänka sig. Anders: konservativ, impulsiv, stor·
svenskt blågul, en huggvärja som vill inta alla
fästen med stormande hand, en verklig ka·
rolinerpamp. Erik: radikal, skeptisk, sliJå.
svenskt rödbrokig, en eftertänksam planhUJo
hållare, som inte försmår kringgående refor·
mistiska rörelser och visserligen är en pamp,
men av helt annat slag – en verklig kansli·
huspamp. (Med åren har han fått en e/IJo
quentia corporis som gör att han även till det
yttre bär syn för sägen.) Ty i kanslihusea
centrum – att tala om dess hjärta vore allt·
för poetiskt – sitter Erik Grafström, i rUJDo
met närmast Palme, med vilken han f ö är
granne också på Fårö. Vad han gör i dett1
rum? Han tänker. Man skulle kunna säga att
han ägnar hela sin energi åt att tänka på vår
energi – med andra ord på Sveriges energi.
försörjning. Men de finnas, som tror att haa
också hinner syssla en hel del med regeringtpartiets politiska energiförsörjning. Hur har
han kommit därhän – från Högskolan och
Hasselbacken?
Jo, utgångspunkten var, ironiskt nog- Enskilda banken! Ehuru lärjunge till Tingstea,
Gunnar Myrdal och Karin Kock (han tog ea
pol mag 1939) och redan under högskoletidel
ansedd som socialdemokratisk sympatisiir,
började han sin bana som utredningsman Il
”Wallenberg”. Det var dock blott ett tillfil.
ligt felsteg. Redan 1941 drogs han in i dm
statliga utredningskvarnen av 1941 års befolk·
ningsutredning och påföljande år lockade !Jo.
nom hans gamle studentkamrat Erik Russ
över från banken till industrikommissionens
utrikeshandelsbyrå. Han efterträdde Russ som
chef för denna byrå 1944 och blev två år senare chef för bränslekommissionens utrikesbandelsbyrå. Efter specialuppdrag inom handelsdepartementet utsågs han 1947 till chef
för handelskommissionens utredningsavdelning
för att småningom bli direktör i kommis- ~onen och därefter 1951-55 direktör för utrikeshandelsärenden i den sammanslagna handels· och industrikommissionen.
Ar 1955 var ögonblicket inne för Grafström,
som år 1949 förordnats till e o byråchef, att ta
steget fullt ut eller rättare sagt in i den ordinarie karriären. Han utnämndes till statssekreterare i kommunikationsdepartementet,
där han alltså fick hedern att efterträda
ingen mindre än Arne S Lundberg. Grafström, som under Gunnar Myrdals tid i handelsdepartementet hört till dennes krets av
ekonomiska rådgivare, kom nu att bli en alltmer inflytelserik medlem i kanslihusets braintrust Dessa yngre samhällstänkare hade till
uppgift att med konstruktiv kritik animera
den socialdemokratiska politiken. Om det är
riktigt – som på sina håll påståtts – att
Grafström ansågs alltför konstruktiv eller alltför kritisk eller kanske bådadera, kan här
lämnas därhän. Säkert är att han redan efter två år som statssekreterare ansågs mo- ~n för uppgiften som generaldirektör och
chef för Vattenfallsstyrelsen.
Det var första gången i historien som en
icke tekniker anförtrotts denna post, och det
är inte för mycket sagt att Grafström betraktades med åtskillig skepsis av flera blivande
medarbetare. Själv tröstade han sig som vid
många andra tillfällen- enligt vad han själv
uppgivit – med det gamla talesättet ”Den
Gud giver ett ämbete, giver han ock förrnå-
pn”. Utan att på något sätt vilja dra in Gud i
detta suspekta sammanhang, måste man kon- 155
statera att åtminstone den gången stämde tanken. Grafström är lika arbetsam som receptiv,
har blick för väsentligheter, lätt för att samarbeta och lätt för att förhandla. Han blev
också snart en äkta ”vattenfallare” – på gott
och ont, kan man säga med tanke på dusterna
kring de norrländska älvarna. Om Grafströms
uppriktiga naturskyddsintresse kan dock ingen
tvekan råda. Inte för intet är fjällvandringar
hans favoritrekreation och det var han som så
småningom lyckades åstadkomma ”freden i Sarek”.
Han åstadkom även mycket annat inklusive
en genomgripande rationalisering av vattenfallsverket. Ar 1970 övergick han från generaldirektörsposten till ordförandeposten för
att regeringen skulle kunna utnyttja hans
tjänster mera fritt. Han satte i gång Atomenergi och är en av den fredliga kärnkraftens
främsta och ”tyngsta” förespråkare. Han är
styrelseordförande i LKAB och NJA, styrelseledamot i statsföretag och av regeringen placerad som sådan i Handelsbanken etc. Han
är något av en regeringens ekonomiske allt i
allo. Men politruk har han aldrig kunnat kallas. Han skulle ha kunnat nå dit han nått oberoende av partitillhörighet. Han är intelligent, klok och omdömesgill. Därtill kommer
att han är personligen fin och redbar och till
hela sitt humoristiska väsen försynt på ett sätt
som gör varje antydan om strebertum löjeväckande. Hans gamla kamrater kan undra,
inte över att han en gång föll offer för Myrdals intellektuella förförelsekonster utan över
att han trots alla spår som förskräcka alltjämt
biträder socialdemokratins ekonomiska politik. Men vem vet hur den tett sig utan honom? Trots allt känns det tryggt att ha denne
sympatiske och pragmatiske man, ett inbegrepp av lugn saklighet, i rummet intill
Palme.
GU
Erik Grafström
En vacker vårdag i slutet på 1930-talet, då
de skuggor andra världskriget kastade framför
sig började tätna, beslöt några studenter vid
Stockholms Högskola att protestera mot
världsordningen. Det skedde på studentikost
sätt: genom att äta en middag på Hasselbacken, där ingenting saknades och som följaktligen ingen av dem i själva verket hade råd
till. För att ytterligare demonstrera det oansvariga och otillständiga i sitt beteende konstituerade de sig vid sittande bord till Samfundet Vänner av ett Enkelt Levnadssätt, med
uppgift att äta middag på Hasselbacken en
kväll varje vår.
Samfundet sammanträdde ännu en gång:
det var våren 1939. Så kom kriget, och medlemmarna skingrades för att aldrig mera mö-
tas i tecknet av ett enkelt levnadssätt. De utgjorde en brokig samling. En av dem blev
exempelvis med tiden generalsekreterare i
Internationella Röda Korset. En annan blev
specialist på jordbrukets föreningsrörelse. En
tredje blev en ökänd tidningsskrivare. Och
en fjärde blev en stor man i staten, av somliga benämnd kanslihusets grå eminens. Hans
namn är Erik Grafström.
Anekdoten om vännerna av det enkla levnadssättet anföres på det att ingen måtte tro
att det inte fanns – och finns! – ett drag av
mänsklighet, ja t o m av lättsinne och överdåd,
hos den grå eminensen, låt vara väl dolt
bakom tyngden av förkrossande saklighet. sakligheten, i förening med en bedrägligt mild
skärpa, var framträdande redan då det begav
sig och förskaffade honom tidigt kamraternas
respekt. Han fick en auktoritet som verkningsfullt kontrasterade mot hans på den tiden knappast imponerande yttre. Erik Grafström som nykomling på Högskolan kunde
föra tanken till Ölander i Blanches ”Ett resande teatersällskap.” Mager, lätt rödfnasig,
lätt rödögd, med rufsigt hår och mjäll på den
blankslitna kostymen tycktes han be om ursäkt för sin existens. Men det var skenet som
bedrog, det märkte man så snart man lyssnat
en stund till hans lågmälda, torra, sakligt oan·
tastliga sarkasmer. Det allmä1ma förtroende
han tillvann sig tog sig bl a uttryck i att han år
1938 blev studentkårens sekreterare, 1939
dess ordförande och efter ytterligare något år
ordförande i Sveriges Förenade Studentkå·
rer.
Bland det roligaste med Erik Grafström är
att han är bror till Anders Grafström, genera·
len, ryssdödaren, frivilligförbundets ordfö-
rande. Något mera olikt än dessa båda överste·
söner från Norrland har man svårt att
tänka sig. Anders: konservativ, impulsiv, stor·
svenskt blågul, en huggvärja som vill inta alla
fästen med stormande hand, en verklig ka·
rolinerpamp. Erik: radikal, skeptisk, sliJå.
svenskt rödbrokig, en eftertänksam planhUJo
hållare, som inte försmår kringgående refor·
mistiska rörelser och visserligen är en pamp,
men av helt annat slag – en verklig kansli·
huspamp. (Med åren har han fått en e/IJo
quentia corporis som gör att han även till det
yttre bär syn för sägen.) Ty i kanslihusea
centrum – att tala om dess hjärta vore allt·
för poetiskt – sitter Erik Grafström, i rUJDo
met närmast Palme, med vilken han f ö är
granne också på Fårö. Vad han gör i dett1
rum? Han tänker. Man skulle kunna säga att
han ägnar hela sin energi åt att tänka på vår
energi – med andra ord på Sveriges energi.
försörjning. Men de finnas, som tror att haa
också hinner syssla en hel del med regeringtpartiets politiska energiförsörjning. Hur har
han kommit därhän – från Högskolan och
Hasselbacken?
Jo, utgångspunkten var, ironiskt nog- Enskilda banken! Ehuru lärjunge till Tingstea,
Gunnar Myrdal och Karin Kock (han tog ea
pol mag 1939) och redan under högskoletidel
ansedd som socialdemokratisk sympatisiir,
började han sin bana som utredningsman Il
”Wallenberg”. Det var dock blott ett tillfil.
ligt felsteg. Redan 1941 drogs han in i dm
statliga utredningskvarnen av 1941 års befolk·
ningsutredning och påföljande år lockade !Jo.
nom hans gamle studentkamrat Erik Russ
över från banken till industrikommissionens
utrikeshandelsbyrå. Han efterträdde Russ som
chef för denna byrå 1944 och blev två år senare chef för bränslekommissionens utrikesbandelsbyrå. Efter specialuppdrag inom handelsdepartementet utsågs han 1947 till chef
för handelskommissionens utredningsavdelning
för att småningom bli direktör i kommis- ~onen och därefter 1951-55 direktör för utrikeshandelsärenden i den sammanslagna handels· och industrikommissionen.
Ar 1955 var ögonblicket inne för Grafström,
som år 1949 förordnats till e o byråchef, att ta
steget fullt ut eller rättare sagt in i den ordinarie karriären. Han utnämndes till statssekreterare i kommunikationsdepartementet,
där han alltså fick hedern att efterträda
ingen mindre än Arne S Lundberg. Grafström, som under Gunnar Myrdals tid i handelsdepartementet hört till dennes krets av
ekonomiska rådgivare, kom nu att bli en alltmer inflytelserik medlem i kanslihusets braintrust Dessa yngre samhällstänkare hade till
uppgift att med konstruktiv kritik animera
den socialdemokratiska politiken. Om det är
riktigt – som på sina håll påståtts – att
Grafström ansågs alltför konstruktiv eller alltför kritisk eller kanske bådadera, kan här
lämnas därhän. Säkert är att han redan efter två år som statssekreterare ansågs mo- ~n för uppgiften som generaldirektör och
chef för Vattenfallsstyrelsen.
Det var första gången i historien som en
icke tekniker anförtrotts denna post, och det
är inte för mycket sagt att Grafström betraktades med åtskillig skepsis av flera blivande
medarbetare. Själv tröstade han sig som vid
många andra tillfällen- enligt vad han själv
uppgivit – med det gamla talesättet ”Den
Gud giver ett ämbete, giver han ock förrnå-
pn”. Utan att på något sätt vilja dra in Gud i
detta suspekta sammanhang, måste man kon- 155
statera att åtminstone den gången stämde tanken. Grafström är lika arbetsam som receptiv,
har blick för väsentligheter, lätt för att samarbeta och lätt för att förhandla. Han blev
också snart en äkta ”vattenfallare” – på gott
och ont, kan man säga med tanke på dusterna
kring de norrländska älvarna. Om Grafströms
uppriktiga naturskyddsintresse kan dock ingen
tvekan råda. Inte för intet är fjällvandringar
hans favoritrekreation och det var han som så
småningom lyckades åstadkomma ”freden i Sarek”.
Han åstadkom även mycket annat inklusive
en genomgripande rationalisering av vattenfallsverket. Ar 1970 övergick han från generaldirektörsposten till ordförandeposten för
att regeringen skulle kunna utnyttja hans
tjänster mera fritt. Han satte i gång Atomenergi och är en av den fredliga kärnkraftens
främsta och ”tyngsta” förespråkare. Han är
styrelseordförande i LKAB och NJA, styrelseledamot i statsföretag och av regeringen placerad som sådan i Handelsbanken etc. Han
är något av en regeringens ekonomiske allt i
allo. Men politruk har han aldrig kunnat kallas. Han skulle ha kunnat nå dit han nått oberoende av partitillhörighet. Han är intelligent, klok och omdömesgill. Därtill kommer
att han är personligen fin och redbar och till
hela sitt humoristiska väsen försynt på ett sätt
som gör varje antydan om strebertum löjeväckande. Hans gamla kamrater kan undra,
inte över att han en gång föll offer för Myrdals intellektuella förförelsekonster utan över
att han trots alla spår som förskräcka alltjämt
biträder socialdemokratins ekonomiska politik. Men vem vet hur den tett sig utan honom? Trots allt känns det tryggt att ha denne
sympatiske och pragmatiske man, ett inbegrepp av lugn saklighet, i rummet intill
Palme.
GU