Ledare; Reformer och realiteter

Reformer och realiteter
I själva ordet reform ligger i svenskan nå-
got lustbetonat. Tanken leds inte bara till
en förändring utan samtidigt till något
bättre. Våra politiker har utnyttjat detta
förhållande inte till bristningsgränsen
utan långt därutöver. Allt som görs för att
ändra i samhället kallas automatiskt reformer. Men ursprungligen betyder att reformera inte att förändra, varken till det
sämre eller till det bättre. Det betyder att
återställa. Man reformerar till vad fordom
var, heter det. Och detta är precis vad
som numera på flera områden är mest
nödvändigt.
Tag t ex skattereformerna, fyra på fem
år. Inte ens den mest förhärdade demagog
kan kalla dem förändringar till det
bättre: då hade så många inte behövts. I
realiteten har de blivit lappverk, och den
allra senaste lär inte heller bli den sista.
Efter diverse manipulationer blev fyra
politiker ensamma om att besluta hur
svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta skall utövas. Sedan trädde de
leende och glada fram och medförde nya
skatteskalor och i realiteten höjd skatt.
Som reform torde åtminstone energiskatten vara enastående: den drabbar varje
företag, varje kommun, varje hushåll,
varje enskild människa i detta land.
Få områden har blivit så utsatta för reformer som skolan och den högre undervisningen. Att förändringar har behövts,
inte minst vid universiteten, skall ingen
förneka. Det är över huvud inte förändringar som sådana man skall anmärka på.
Men när förändringarna medvetet baseras
på kvalitetsförsämring, då förefaller en
återgång till det gamla vara vida att före·
draga. Vad beträffar skolorna vet alla att
mycket gjorts, som kunde varit ogjort,
och att det är lärarnas förtjänst att myc·
ket inte blivit katastrof. Förbättringar
finns naturligtvis också. Det vore otänk·
bart annat. Men helhetsbilden, alltså re·
sultatet av allt reformerande, är inte god,
och det skall till en rabiat socialdemokra·
tisk skolman för att förneka detta.
Man kan mångfaldiga exemplen på
kostsamma ändringar utan reella förbätt·
ringar. Frågan kan ställas, varför vi ut·
sätts för alla dessa reformer. Svaret är att
de är utslag av en hänsynslös politisk vil·
jeyttring. Den konfiskatoriska beskatt·
ningen, som gör arbetssituationen me·
ningslös för många och som undergräver
skattemoralen, är naturligtvis obehaglig
också för de styrande, som nog hör ett och
annat från ”sitt folk”: fogdar är sedan
gammalt inte älskade i Sverige. Men da·
gens politiska ideal är att så mycket som
möjligt av vad som sker i samhället skaH
försörjas med allmänna medel, dvs gå ge·
nom staten, som därmed samlar makt. Det
råder inget tvivel om att denna maktut·
övning undergräver demokratin, inte
snabbt men säkert. Väljarna i allmälUll
val betyder ännu något, en dag vart tred~
år. Dessemellan är de maktlösa.
Bakom ”reformerna” finns ett reellt, socialistiskt mål. Därför kommer de att
fortsätta, oberoende av vad de kostar,
utan hänsyn till inflation och materiel
och kulturell värdeförstöring. Därfri
måste oppositionen helst gemens
– göra sig beredd att också reforme
1
f
s.
r:
o
a.
u
s1
sa
dt
at
m
str
un
nå
an.
sor
nämligen i den meningen att den gör sitt
yttersta för att återställa något av det som
gått förlorat. Aktuella reformer av det slaget är inte svåra att peka på.
Människor i vårt land måste återfå rätten att arbeta med glädje, också mot mål
som de själva sätter upp. De skall inte
hotas av straffskatt därför att de arbetar.
~u utgör marginalskatterna en sådan på-
laga. I den form de tillämpas hos oss är de
kanske den mest omoraliska beskattningsform som tänkas kan.
Samtidigt behöver människor återfå
sin skattemoral, känslan för att staten har
rätt att taga ut skatter för gemensamma
och nödvändiga ändamål; men inte för
andra. Den känslan är borta nu. Det är
inte överord att säga, att snart ses alla
skatter som orättfärdiga. Detta är inte
sant, men skattemoralen i deklarationstider är undergrävd, och det går knappast
att övertyga någon om att skattelagarna
måste lydas som andra lagar.
Det blir hårda bud att en gång vända
strömmen beträffande skattemoralen. Att
undandraga sig skatt betraktas inte som
något orätt, snarare som en sport. Men ser
man så på moralen i ett avseende, följer
annat med. Slöseri med allmänna medel,
som är andras pengar; slöseri med egna
161
tillgångar då man har några – och
ibland för att dölja vad man har; ovilja
att arbeta och vad därmed följer; lust att
smita undan skyldigheter av alla slag. Allt
detta är omoral, och ändå ingår i denna
uppräkning inga brott.
Men, säger någon, är inte detta att plä-
dera som Glistrup i Danmark? Inte alls.
De glistrupska tankegångarna är negativa
till skatter, till statens skyldigheter, till
andras behov. De är genomgående egoistiska, grundade som de är på en demagogs vilja att skaffa sig en politisk plattform och utformade som löften som inte
går att uppfylla. En svensk opposition
och en ny svensk regering måste gå andra
vägar. Den måste utjämna de motsättningar, som uppstått under socialdemokraternas regeringstid. skattetrycket
känns i vida kretsar orättfärdigt. Ingen
tror, att det nödvändigtvis behöver vara
sådant i Sverige, och alla tror, att regeringen saknar viljan att ändra till det
bättre, alltså att genomföra en verklig reform. Det är uppenbart, att en av förutsättningarna för att oppositionen skall
lyckas är, att den kan övertyga om att den
är villig att föra en förnuftig och rättfärdig skattepolitik.