T G Wickbom; Vart är vi på väg

T G WICKBOM:
Vart är VI på väg?
I en värld av våld och hårda motsättningar gör vissa av våra massmedia allt
för att skärpa spänningarna här hemma
och för att minska förståelsen för andras
meningar. Vart vill alla vänstervridna
opinionsbildare komma? Frågan ställs av
direktör T G Wickbom, som vänder sig
mot ogenerade förvrängare av alla slag,
även mot sådana högst uppe i samhället.
Sverige har reformerat sig självt i demokratisk ordning på några decennier,
utan tvivel under ledning av radikala
krafter. För den värsta vänsterfalangen
räcker inte detta. Enligt den bekämpar
”överklassen” tryggheten och saboterar
framstegen. Detta är inte sant. Det finns i
vårt samhälle gemensamma värden, om
man bara vill erkänna dem. Det är vår
skyldighet att försvara och förvalta dem
och att inte bara lealöst se på hur de
förstörs.
Vart är vi egentligen på väg här i landet?
Slå upp tidningen en dag vilken som
helst: den berättar om inbördeskrig i
Nordirland, med tålmodiga engelska försök att bryta motsättningarna; om Mellersta Östern på knivseggen mellan vapenvila och krig, med ett internationellt avspänningsmaskineri i febril verksamhet.
Namn som Vietnam, Grekland, Chile
hålls levande i vårt medvetande, till den
grad att vi inte orkar tänka på hur det
gick för dem som nyss lade beslag på det:
Algeriet, Bangladesh, Biafra, Kongo …
Det är en värld av våldsamma spänningar, lidelsefulla motsättningar. Vi ser
vilka lidanden som vållas av att de skärps
och fördjupas. Vi upprörs över vad vi ser
som uttryck för oresonlighet och aggressivitet.
Och här hemma? Vi kan knappast ögna
över någon av våra vanligaste tidningar
eller slå på vår radio eller TV utan att
stöta på ett öppet eller förstucket partitagande för snart sagt allt som är ägnat
att skärpa motsättningar och minska viljan
till förståelse för andras åsikter: en journalist, som finner att socialt välfärdsarbete bara fördröjer den nödvändiga revolutionen, blir föremål för ett omfångsrikt vänporträtt i en åtminstone till namnet borgerlig tidning; en juris kandidat
får under femspaltig rubrik ägna en sk
kulturartikel åt att underblåsa vad han
kallar den minskade tilltron till den svenska polisen; ”fria teatergrupper” breder ut
sig över att man inte ger dem tillfälle att
framföra vilka pjäser de vill. Och Sveriges
författarförbund tar vid sin höststämma
ett eventuellt spionmål till förevändning
för ett magnifikt indignationsutbrott mot
hela den svenska rättsordningen.
Hur representativa stämmodehagarna
är för vår litterära kulturelit kan den
utomstående inte klart bedöma. Ett tidningsreferat noterar debattinlägg av, förutom ordföranden Jan Gehlin, Torbjörn
Tömgren, Arvid Rudling, Arvid Rundberg, Sture Källberg, Rickard Cedergren,
Jan Myrdal, Olle Lövenmo och Helmer
Lång – ett något förbryllande Parnassuppbåd, kan det kanske tyckas.
Rätt triviala belägg för att det skulle
råda vänstervridning här i landet, kan det
kanske också menas. Javisst. Men exemplen är plockade på måfå en dag vilken
som helst. Vem som helst skulle när som
helst kunna sätta ihop en annan, vältaligare exempelsamling, det vet vi alla.
Den behöver ju inte ens hålla sig blott till
de enklare numren bland våra stortyckare
och deras eftersägare. Hör bara hur själve
Nordal Åkerman, ibland apostroferad som
en av den s k nya vänsterns intellektuellt
hederligaste företrädare, i en artikel med
den karakteristiska rubriken ”Chile är
också här” över ett par spalter får göra
överklassen och den politiska högern här
i landet till synonymer och som ett faktum anföra att ”ledande personligheter i
det svenska högerpartiet uttrycker sin belåtenhet över kuppen i Chile” – helt ogenerad av alla sina politiska överklasskompisar, av alla de medel- och arbetarklassare, som enligt redovisade opinionsundersökningar och elementär statistisk ofrånkomlighet ingår bland moderata samlings- 15
partiets 737 584 väljare i höstas, och av
att sagda partis valda och erkända ledare
öppet och oförblommerat tagit avstånd
från det militära maktövergreppet i Chile.
Om också småvänsterns knaprande i
samhällskanten kan förefalla bra mycket
oförargligare än så mycket annat somhänder i vår plågade värld, varthän är det
ändå den syftar att få oss? Förstår inte
den handfull författarförbundsmedlemmar, som nu tror sig slåss för yttrandefrihetens höga ideal, att det – för att citera
Tore Zetterholrn, en kollega till dem med
oklanderligt radikalt frejdebetyg – i själva verket är fråga om ”politisk taktik av
grupper som snabbt skulle avskaffa flertalet demokratiska rättigheter, om de själva fick makten”?
Är ABF-talesmannen ute i ogjort väder,
när han gentemot teatergruppernas klagan ställer frågan ”varför skulle vi välja
sådana pjäser som uteslutande tar sikte
på att släpa de ideal som arbetarrörelsen
kämpat för i smutsen”? Eller är det överkänsligt att bekymra sig över det ideliga
misstänktiggörandet av den samhällsfunktion som polisväsendet utgör- för att nu
inte tala om försvarsmakten – när justitieministern själv tar okontrollerade tidningsuppgifter till intäkt för att stämrna
in i skallet: ”Efter vad jag läste i morgontidningen så har polisen handlat alldeles
fel”, tillkännager hr Geijer i Sveriges Radio på kvällen efter en lång dags synbarligen outnyttjade möjligheter att verifiera
om det han läste på morgonen stämde eller ej. Tio dagar efteråt måste han i riksdagen medge att inga formella hinder fö-
16
relåg för polisens handlande i det aktuella
fallet. Det vore inte möjligt, upplyste han
trankilt, att exakt säga i vilka lägen ingripanden får ske.
Förlorat paradis
För snart en generation sedan kunde Gunnar Hägglöf i sin pseudonymroman ”Paradis för oss” fånga upp svenska samhällsillusioner om vår oberördhet av stormvind
ute i Europa. Många faktorer har hjälpts
åt att riva ned dem. Det nya engagemanget i tidens strömningar utanför våra
egna och hela vår världsdels gränser har
frigjort krafter som tidigare tycktes dö-
vade av folkhemmets relativa problemfrihet. Spänningstillstånd utlöser energi. Ett
perfekt balansläge är livlöshetens fullkomliga imitation. Vi har tillförts en ny vitalitet dessa senaste år. Själva överdrifterna
i debatten har gjort oss bättre rustade att
urskilja och möta de nästan ofattbara problem som mänskligheten har dragit på sig.
Fascinerade betraktar vi mordbränderna bortom vårt staket. Det kan inte vara
fel att vilja ingripa. Men varthän för oss
de som samtidigt vill tända sympatibrasor
här hemma bakom åskådarnas rygg?
Det är bra att vi lever med i vad som
sker i världen, att vi känner dess lidanden
och övergrepp och orättvisor och problem
som en del av vår egen värld. Det är bra
när någon närgånget granskar vad som
händer här, när någon ifrågasätter konventionella värderingar och beteenden och
inte nöjer sig med att det alltid har varit
så. Det är fel att bara viljelöst jama med
om resultatet av granskningen för att visa
sig progressiv och tidsenlig. Men det är
inte ett dugg bättre att bara säga: så får
man inte göra.
Vad vi måste komma fram till, vi som
förfäras av all denna medvetna eller
aningslösa underminering av det samhälle
på vars grundvalar vi står, det är att med
övertygelse och motivering kunna säga:
så skall man inte göra, utanså-om man
vill nå resultat till mänsklighetens bästa.
Det låter vagt på gränsen till meningslöshet. Är det inte just dilemmat på ”vårt”
håll, detta att ”vi” bara kan säga vad vi
är emot men har så svårt att ge profil och
uttryck och riktning åt det vi är för? Vi
kan inte ens ge en definition på vilka ”vi”
är. Överklassare? Högerkrafter? Liberaler? Borgare? Vilka hopplöst missvisande
eller meningslösa karakteristiker!
Det klasslösa samhället
Låt oss ett ögonblick stanna vid den sällsynt oanvändbara term ”överklassen”,
som Nordal Åkerman sysslar med, och
granska den med hans omdömen som utgångspunkt.
’Ibland funderar jag (meddelar Åkerman) över vad det egentligen är överklassen gillar med Sverige. Sommarnatten förstås, årstidsväxlingarna, det plöts- å
liga ljudet av steg på grusgången, de f
ännu någorlunda orörda naturpartierna, Carl Larsson-stämningen mitt i det l!
kommersiella bruset. Men naturligtvis
också den trygghet man genom sina politiska ombud gjort allt för att bekämpa, frånvaron av explosiva spänningar
l.
r
t
a
i sarnhällsklimatet, den generösa attityden gentemot ”handel och samfärdsel”.
e
e
Sådana faktorer kan inte bilda underlag för någon djupare känsla av samhö-
righet med det land där man bor, tror
Åkennan. Kanske det. Men ett är säkert :
kategoriskiljande är de inte. Naturkänsla,
trygghetsbehov, olust inför spänningar,
kravet på att varor skall stå till buds och
trafiken flyta (eller vad Åkerman nu kan
mena) – i sådana termer beskriver man
verkligen inte den svenska socialgrupperingen med ens el~mentär åskådlighet.
Sanningen är naturligtvis att det svensb samhället under loppet av ett par, tre
svindlande snabba decennier har kommit
upp i en sådan nivelleringstakt, att de obestridligen kvarstående skillnaderna i levnadsvillkor och allmänna värderingar har
blivit föga mer än undantag i helhetsintrycket av ett nästan klasslöst samhälle.
Att den utvecklingen efter förmåga har
bromsats av grupper som den direkt gått
ut över är inte särskilt förvånande. Mer
anmärkningsvärt är egentligen, att de i så
stor utsträckning ändå har medverkat aktivt i den och i varje fall funnit sig med
övervägande jämnmod. Men det tycks
vara detta som vänsterfalangen i sin tur
inte vill finna sig i. För dess hetsporrar
räcker det inte med att Sverige i detta
århundrade har reformerat sig mer än de
flesta. De vill också få det till att överklassen har ”gjort allt för att bekämpa”
tryggheten och därtill ännu lever kvar för
att sabotera den.
”Du och jag har visserligen knappast
en enda åsikt gemensam”, utbrister den
enligt egen uppgift socialdemokratiske författaren Sven Lindqvist till Svenska Dag- 17
bladets dåvarande chefredaktör Sven Gerentz, som öppnat sin tidnings spalter för
hans förkunnelse. Hur är det möjligt för
denne vakne världsmedborgare att stirra
sig så blind på blotta nyansskillnader i de
värderingar, på vilka det svenska samhället är uppbyggt? Om inte i hans så i
många andra fall kan förklaringen knappast vara annan än en vilja till polarisering av en verklighet, som tyckes dem outhärdligt spänningsfattig.
Skall man ta dem på orden, är denna
polariseringsvilja i själva verket det som
utmärker vad de gärna i melodramatiska
tonfall kallar ”högerkrafterna”, vilka utmålas som inriktade på att vilja bryta det
folkliga samhällets gemenskap och provocera fram motsättningar. Det finns en
skymt av sanning i denna konspirationsteoretiska vrångbild, ty det har fallit på
de liberala traditionernas arvtagare att
försöka stävja det fyrtioåriga socialdemokratiska etablissemangets tilltagande fallenhet för att kräva anpassning till ett
standardiserat medborgarmönster. Den
gamla högern var det statsbärande partiet
par preference. I dag har socialdemokratin övertagit dess traditionella roll. Den
allt viktigare uppgiften att inom solidaritetssamhällets ram försvara utrymmet för
individuella särbehov har i växande utsträckning kommit att åvila andra.
Gösta Bohman, denne så länge typiske
konventionelle högerpolitiker, som nu vid
sextio års ålder har nått en oväntad bredd
och mognad i sitt synsätt, har på sistone
börjat tala om ”den nya individualismen”.
Om den formuleringen är att föredra
18
framför andra etiketter kan ifrågasättas.
Ordvalet är inte det väsentliga. Men tyvärr är det nog inte enbart en språkfråga
att vi alltjämt saknar ett användbart uttryck för vad det gäller.
De värden vi förvaltar
Låt oss då besinna vad det är vi har att
slå vakt om, vi som tycker att Sverige är
värt att leva i och rymmer något värt att
bevara för världens och våra efterkommandes skull. Låt oss erkänna att mycket
av det har drivits fram av de radikala
krafter, som en gång bäst och mest konstruktivt företräddes av arbetarrörelsen.
Att ”vi” den gången ofta bromsade takten
och alltjämt är mer benägna än ”de” att
se till vad som kan förfaras lika väl till
vad som kan vinnas med reformer, det
kan vi nog konstatera utan att skämmas.
Den attityden behöver inte vara negativ. Vi måste på dagens makthavare ställa
kravet att de slutar upp med att stillatigande låta ”lag och ordning” begagnas
som speglosa och istället börjar tala ur
skägget till försvar för allt det som hela
deras maktutövning förutsätter: ett lagbundet samhälle, där domstolar och ordningsmakt har sin oundgängliga funktion,
ett skydd mot yttre hot som förutsätter ett
militärväsende i nivå med våra anspråk
och resurser, en effektiv, dvs lönsam produktion av varor och tjänster – och först
och sist en syn på människan och hennes
framtid, som förutsätter något så anspråksfullt som en livsåskådning, någonting att
tro på.
Från den punkten är avståndet till den
unga generationens idealbildning bra myc
ket kortare än vad både den och vi vanti
gen vill inse. Vad som kommer de un~
att lockas in bakom de professionella re
volutionärernas paroller är ju att de tyc
ker sig se vår civilisation urarta i förödeb
av naturen, förakt för individens integn
tetskrav och en okänslig prioritering a
materiella värderingar över andliga. DäJ
till kommer en internationell solidaritet
känsla av helt annat slag än skråanda c
hos dem som stämmer in i ”Internatioru
len” vid förstamajdemonstrationem
Man behöver inte Nordal Åkermans o
för att urskilja släktskapen med vad Illl
traditionsbundna grupper söker göra fa
att bryta utvecklingsautomatikens vä
avigsidor.
Likheterna skall inte överdrivas. Uq
domsprotesten är mer befryndad med li
jorna på marken än med såningsmanne
som gick ut för att så. Men skiljaktiglx
terna ligger kanske mindre i innehållet i
i metodiken. Vi skall vara glada över
den unga generationen i så stor utsträd
ning är beredd att engagera sig helhjärtJ
och i gott uppsåt. Den har gjort mydr
för att öppna våra ögon för framtidsp!!
spektiven. Men vi har för den skull ingt
skäl att skämmas för vad som hittills !u
uträttats och än mindre för den anda val
det skett – consensus och inte polarit
nng.
Gentemot försöken att blåsa upp falsk
motsättningar i samhället- av bevekebr
grunder som inte alltid låter sig urskil~
bakom anhängaridealitetens fasad – mi
te vi hävda vår tradition av måtta, samförstånd och solidaritet, med större varsamhet om individuella nyanser och variationer. Också där finns en värdereserv av
energi och vitalitet, inte blott i spänningstillståndet. Den hör bättre samman med
det kynne som förenar oss här i landet.
Det finns inget ingärdat paradis för oss.
Vi kan inte undkomma världen. Men
”Chile är också här” – vilken aningslös
okänslighet för vad det rör sig om i både
Sverige och Chile finns inte kompnmerad
ien sådan paroll! Vad vi skulle kunna lära
av Chile är ju hur det kan gå om en lång
19
tradition av mödosamt demokratiskt byggande i en anda av måttfullhet och samförståndsvilja förbyts i konfrontation och
polarisering. Vi har varit lyckliga nog att
kunna omvälva vår sociala struktur utan
tillnärmelsevis de spänningar som utlöstes
i Chile. Vi behöver inte förhäva oss över
det, men nog borde det mana oss till tacksamhet – och aktsamhet om de värden
vi förvaltar.
Vad är det egentligen vi har för oss, vi
som i stället tycks beredda att låta alla
värden fara för himmelens vindar? Hur
lealösa får vi vara?