Dagens frågor; Den svarta veckan
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Den svarta veckan
För landets skattebetalare närmar sig nu obevekligt årets mörkaste tid – deklarationsveckan före skatteyxans fall den 15 februari. Det
gäller att vara på alerten den dagen och
lämna deklarationen i tid. Kommer den för
sent blir det en kännbar förseningsavgift.
Aterigen skall skattebetalarna under kvällar och nätter brottas med deklarationsblanketter och anvisningar, som numera är så
krångliga och suddiga i formuleringarna att
till och med kvalificerade jurister får tänka
sig för mer än en gång innan de tolkar dem.
Men svenskarna är ett tåligt och lojalt folk.
Man stretar så gott man kan med termer och
siffror och hoppas att allt skall gå väl. Ofta
går det illa, därför att man inte kunnat begripa texten i anvisningarna. Ibland har man
rentav råkat ut för misstaget att räkna fel till
egen fördel. Då kan det hända att straffavgiften kommer, trots att det är uppenbart att
felräkningen tillkommit av våda och i god tro.
Skulle man däremot räkna fel till egen nackdel är det alls inte säkert att taxeringsmyndigheterna på tjänstens vägnar rättar till felräkningen. Om detta – liksom om en tendens hos myndigheterna att slå till med en
förseningsavgift även vid ursäktliga förseningar med deklarationens avgivande –
hade JO bistra ord att säga i höstas. Låt oss
hoppas att hans varningar och förmaningar
blir beaktade av dem det vederbör.
Att JO överhuvudtaget skall behöva ingripa för att rätta till dylikt är ytterligare ett
tidens tecken på att vårt nuvarande inkomstskattesystem med dess orimliga progressivitet
är direkt farligt för medborgerlig lojalitet och
allmänt rättsmedvetande.
Hur länge kan det här fortsätta. Inte mycket länge till. Vi har sedan ett par decennier
begåvats med en underjordisk ”sedvanerätt”,
som godkänner inte bara skatteflyktsoperationer utan rent skattefusk. Denna ”sedvanerätt” är så utbredd och tillämpas så allmänt
hos den stora massan eljest lojala medborgare att den förmodligen betyder en mycket
större förlust för det allmänna än vissa speciella gruppers mera kvalificerade skattebrott. Det ”skattefria” extraknäcket och tjänstebytena är på grund av mängden sådana
företeelser oåtkomliga för myndigheterna. D
har inte större chans att komma åt detta all·
mänt utbredda skattefusk än trafikpolisen att
effektivt upprätthålla 70 och 90 km fartgränserna.
Och värre kommer det att bli. Ur den nya
grundskolan väller årligen fram elever, som
möjligen är bättre samhällsorienterade än
förr och framför allt bättre utbildade för fri·
tidslivet Men med förmågan att läsa, skriva
och räkna är det sämre beställt. Vilken blir
deras inställning till ett obegripligt skattesy·
stem?
Den nya inkvisitionen
Alltifrån dess tillkomst har TV i Sverige dra.
git på sig mycken och häftig kritik för sk vink·
ling. Ofta har det rentav funnits skäl att
klaga över medveten förvrängning av nyhetsmaterial eller debattstoff i bestämd politisk
avsikt. Vänstervridningen i vårt utan all jämförelse viktigaste massmedia är en realite~
som alla människor snart sagt dagligen kaa
iakttaga.
Denna politiska partiskhet erbjuder politiskt-moraliska problem av sådan komplika·
tion, att det sannolikt kommer att taga lållf
tid att komma till rätta med dem. Mot dylih
företeelser kan man nämligen inte ens i eJ
demokrati ingripa med rättsliga metoder. ViD
den majoritet, som förvaltar den suveräm
folkviljan, kränka den demokratiska värdegemenskapen, kan ingen hindra den att göra
det. Vill majoriteten utnyttja ett av statsmak·
ten behärskat massmedia i eget politiskt intresse, är minoriteten värnlös. Den kan bara
hoppas på en majoritetens självbesinning, på
dess insikt om att demokratins samarbetsprincip förutsätter fair play i opinionsbildningen.
Ännu för några år sedan såg regeringen på
vänstervridningen i TV med ett visst välbehag. Den var ett stöd för den egna politikeJ
och kunde utnyttjas i valrörelserna. Men så
förgrep sig TV på vördade socialdemokratiska ledargestalter från fordom. Sveriges Radio fick en erinran om vem som har makten
genom att sättas på svältkost. Sedan dess
finns det inte mycket att anmärka på lojalitetrn mot socialdemokratin.
Det skall bli intressant att se om regeringen kallar TV till ordningen också beträffande de inkvisitoriska metoder, som ofta förekommer i s k samhällsreportage. Ett typexempel på dessa metoder gavs före jul då TV i en
programserie kallad ”Rikets affärer” angrep
SAF för att ha missbrukat ett tillstånd att fö-
ra ut valuta till ett fritidsprojekt på Kanarieöarna. SAF erbjöds bemöta kritiken och ville
då se programtexten, för att veta vad man
skulle bemöta. Det fick man inte. Önskemål
från SAF att i en ansluten direktsänd debatt
åtminstone få försvara sig avvisades likaså. Nå-
gon ”styrning” av programmen kunde inte
medges. Det enda som erbjöds den anklagade
var att få svara på frågor i en inspelad intervju, där producenten kunde klippa efter behag.
I samband med en repris av programmet
rrbjöds SAF något bättre villkor – men inte
likaberättigat svaromål. SAF avböjde givetvis.
Ungefär så arbetade den ”heliga” inkvisitionen. Den anklagade fick veta att han beskylldes för att vara kättare, men han fick inte
veta vilken bevisning, som skulle åberopas.
Inte heller fick han försvara sig genom att
själv agera i rättegången. Inkvisitionen hörde
åklagarvittnena och fastslog den anklagades
skuld. För denne återstod endast att bekänna
eller att framhärda i ett nekande – med bå-
let för ögonen.
Sedan århundraden har vi i västerländsk
rättskultur lyckats avskaffa denna parodi på
en opartisk rättegång. Inkvisitionens metoder,
sådana de fortfarande tillämpas som vapen
för politisk terror i diktaturstater, betraktas
med allmän avsky i demokretiska rättsamhällen. Men Sveriges Radio får ostraffat tilllämpa dem – trots att detta monopolmedias
7
oerhörda genomslagskraft i opinionen kan tillfoga människor svåra lidanden och stor ekonomisk skada.
Förskolor (s)
Varför är socialdemokraterna så rädda för de
privata förskolorna? Den frågan ställer man efter den snöpliga behandlingen i riksdagen av
frågan om statsbidrag till dessa. Omkring
60 000 barn går i icke-kommunala förskolor av
olika slag. Den största gruppen utgörs av kyrkans småbarnsskola, men det finns också
andra trossamfunds förskolor och skolor med
speciell pedagogik som t ex montessoriförskolorna. Det är svårt att se vad man vinner på
att stänga välordnade förskolor med godkända lokaler och kompetenta förskollärare
och i stället öppna nya kommunala som ersättning.
Lagen om obligatorisk förskola föreskriver
att alla kommuner äger skyldighet att ordna
platser för samtliga sexåringar fr o m l juli
1975. Många kommuner har svårigheter att
uppfylla detta krav, även om begreppet förskola enligt lagen innebär såväl lekskola som
daghem. Alla skulle vinna på att få räkna in
existerande privata förskolor som uppfyller
de krav som ställs på kommunala förskolor.
Kommunerna – d v s skattebetalarna –
skulle slippa bekosta nya institutioner. Att inrätta och driva förskolor är dyrt. Stockholms
skoldirektion räknar med att utrustningen till
en montessoriförskola hittills gått på ca 25 000
kronor, men materielkostnaderna ökar kraftigt och risk föreligger att beloppet kommer
att stiga till det dubbla inom kort. Då det gäller daghemmen kan man räkna med att subventionerna ligger mellan 7 000 och 15 000
per plats sedan avgifterna betalts.
Föräldrarna skulle få valfrihet att sätta sina
barn i den förskola de önskar. Kolliderar inte
riksdagsbeslutet med de internationella konventioner om föräldrarätten som Sverige har
undertecknat? Enligt Europarådets konvention om skyddet för de mänskliga rättigheterna och FN-konventionen om medborger- 8
liga rättigheter har föräldrarna rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och
filosofiska övertygelse. Hur rimmar det med
riksdagsbeslutet?
Alla vet att om man inte får statsbidrag, så
ger som regel inte heller kommunerna några
anslag. Hur många har råd att sätta sina barn
i förskolor med terminsavgifter på ca 900 kronor. Det är vad det kostar i dag att ha ett
barn tre timmar om dagen i en förskola 5 dagar i veckan, om denna inte har några anslag
av stat och kommun.
Frågan om statsbidrag till de privata förskolorna skulle ha avgjorts genom lottning. En
centerpartist glömde emellertid att anmäla
frånvaro och en tryckte på fel knapp vid omröstningen. Vad anser egentligen föräldrarna
till de 60 000 barnen i de privata förskolorna
om disciplinen bland riksdagens ledamöter?
Det rika Kuba
Under detta decennium har det svenska ulandsbiståndet till det kommunistiska Kuba
höjts avsevärt. Förra budgetåret var det 30
miljoner kr och innevarande budgetår 45 miljoner. Den frikostiga svenska u-hjälpen till
Kuba är numera en utmaning mot de humanitära principer, som biståndsverksamheten
grundar sig på.
För något år sedan stod att läsa i Aftonbladet (s) att Kuba inte längre var något u-land.
Otvivelaktigt har välståndet ökat på ön. Det
är inte underligt. Landet har under åtskilliga
år erhållit omfattande bistånd från Sovjetunionen och andra kommunistiska stater.
Därtill kommer att Kuba haft en osedvanlig
tur. Inte mindre än 80 procent av landets export består av socker. Sockerpriset på världsmarknaden har det senaste året mångdubblats. Just nu är det stor brist på socker i olika
delar av världen – inte minst de nyrika oljeländerna i Mellanöstern lär vara villiga att
betala synnerligen höga priser för denna
vara. Fidel Castro har alltså, inte genom regimens effektivitet utan genom prisutvecklingen på världsmarknaden, kunnat etablera
sig som sockerschejk.
I reportageinslag i TV-aktuellt i höstas har
livsmedelskonferensen i Rom behandlats. Då
har man visat världskartor, på vilka världens
rika och fattiga stater markerats. Det förtjä-
nar att noteras, att Kuba på dessa kartor hänförts till de ”rika” nationerna!
Vid livsmedelskonferensen redovisades förfärande siffror om nöden i världen.
I ett sådant läge ger Sverige en långt ifrån
obetydlig del av sin u-hjälp till en nation,
som genom en rad lyckosamma omständigheter inte längre kan karakteriseras som ett uland – en nation som snarast är ett välståndsland och som nyligen beslutat att bygga
sitt första kärnkraftverkl
Det allvarliga med den uppseendeväckande svenska generositeten mot Kuba är att
solidaritetstanken bakom biståndspolitiken
äventyras. Det är redan nu svårt att få allmänna opinionen att acceptera en omfattande u-hjälp. Det kommer inte att bli lättare om denna komprometteras genom att
Sverige av politiska orsaker – Kuba räknas
av regeringen till de ”progressiva” länderna
– låter en betydande del av u-landsbiståndet gå till ett välmående land, samtidigt som
nöden i de fattiga staterna bara växer.
Norge på glid
Under den gångna hösten har ett stående debatterna förekommit i norsk press. Har Norge
utrikespolitiskt kommit på glid? Betyder beslutet att inte gå med i EG och en del anna~
som hänt senare, att landet håller på att söka
sig tillbaka till en mer nationalistisk och neutralistisk ställning?
Inte minst dansk press har ansett sig kunna
konstatera en ny norsk nationell självgodh~
baserad på den nya oljerikedom som ger
norrmännen en känsla av att vara ”separat
beskyttet”, för att tala med Per Gynt. Förmodligen anser man sig vara säkrare i Norge
än man kan vara i de flesta andra västländer.
Därmed följer att man är mera oberoende av
västlig solidaritet.
Detta har kommit till uttryck i frågan om
norskt deltagande i det energisamarbete, som
upprättats inom ramen av OECD. Norge var
från början intresserat i det s k ECG, Energy
Coordination Group. Regeringen ville visa,
att den trots att Norge sagt nej till EG dock
var starkt införstådd med västligt samarbete.
Men intresset svalnade. Inom Arbeiderpartiet föreföll ”oljeklubben” med sin övernationalitet och den automatiska utlösningen
av ett krisprogram i händelse av oljebrist för
mycket likna EG. Partiet var redan skakat av
splittringen beträffande EG och ville inte
komma in i sådan konflikt igen. Regeringen
bestämde sig för att säga nej till ECG.
Detta föranledde en stark reaktion både
hemma och utomlands. Utrikesminister Kissinger skall ha uttalat sig särdeles bestämt om
denna brist på lojalitet från ett land, som beträffande sin säkerhet är helt beroende av
västlig hjälp. Hemmaoppositionen gjorde gällande att Norge utrikespolitiskt kommit på
drift. Även Kristdig Folkeparti, som brukat
ställa sig negativt till EG, ansåg att man
borde ha gått med i oljesamarbetet.
Regeringen fann uppenbarligen situationen
pinsam och föreslog oljeklubben att Norge
skulle vara med i allt samarbete utom krisprogrammet. Den föreslog t o m att Norge
skulle kunna avstå betydande kvantiteter
olja till medlemmarna i händelse av en ny
kris. Enligt krisprogrammet skulle Norge som
medlem bara var skyldigt att avstå 7 % av
landets normala förbrukning, dvs ungefär
800 000 ton olja. Detta representerar l % av
den norska produktionen omkring 1978. Man
måste fråga sig varför regeringen avstod att
vara fullvärdig medlem i ECG när den automatiska skyldigheten var så obetydlig, samtidigt som regeringen erbjöd sig att leverera
betydligt mer olja om landet fick bevara sin
”nationella självbestämmanderätt”.
Ett annat förhållande som betydde att re- 9
geringen utsattes för kritik var röstningen i
FN till fördel för PLO. Den utlöste ett ramaskri i pressen och resolutioner till Israels
förmån. Även majoriteten av Arbeiderpartiets riksdagsmän skrev på en förklaring om
stöd till Israel. Bakgrunden var Arafats förklaring i FN att hans mål var att ersätta Israel med en palestinsk stat. Sympatin för Israel är stor i Norge, och man uppfattade regeringens röstning i FN som en övergång till
stöd för araberna. Under den utrikespolitiska
debatten i stortinget i november riktades
hård kritik mot regeringen. Då utrikesminister Frydenlund blev tillfrågad om han efter
vad som förekommit återigen skulle rösta för
PLO i FN, svarade han till sist att han ”först
skulle tänka över saken två gånger”.
Markus glädjebud
I Uppsala strävar två professorer med att
översätta Nya Testamentet. De reviderar
inte bibelöversättningen från 1917 utan gör
en helt ny, där hänsyn tags till hur långt
forskningen kommit. Uppenbarligen har de
alla förutsättningar att tolka den grekiska texten, ty om deras lärdom råder intet tvivel.
Man kan bara hoppas att de är lika skickliga i
att uttrycka sina tolkningar på svenska.
Några smakprov publicerades i Sv Dagbladet den 9 december förra året. Där finns
mycket att glädjas åt, framför allt en viss åtstramning. ”Hör rösten av en som ropar i öknen” (1917) blir ”Hör han ropar i öknen”.
Fem ord i stället för åtta säger exakt samma
sak, endast något klarare. Nytt vin i gamla
”skinnläglar” blir ”lädersäckar”, vilket är mycket bättre. Ljuset skall inte sättas under skäppan utan lampan inte under krukan; naturligtvis bättre, därför att det är fråga om en
orientalisk liten oljelampa och inte om 1917
års mera allmänna ljus.
Däremot är det beklagligt att vi i fortsättningen får klara oss utan publikaner och syndare. De förra blir tullindrivare, en i svenskan ny tjänstebeteckning. Egentligen borde
10
det stå tjänstemän i Kungl, förlåt, Statliga
Tullverket. Ordet ”tullnär” är annars bra,
men kanske för gammalt.
Publikanerna får vika därför att ordet inte
är svenskt. Men det finns tillfällen då främmande ord i svenska språket bör accepteras.
Evangelium betyder glatt budskap, eller enklare och som professorerna vill, glädjebud.
Men i svenskan betyder det också en bok, i
vilken glädjebudet om frälsningen står upptecknat. Detta bud är ett och detsamma och
ändras inte av att man har fyra evangelier:
dessa är fyra böcker som handlar om samma
budskap, inte om fyra olika. Översättarna
skriver i Markus l: l ”Här börjar glädjebudet
om Jesus Kristus”, men så kan inte meningen
vara. Det är skriften som innehåller glädjebudet som börjar.
Märkvärdigt nog finner man på ett ställe
ordet evangelium kvar, och därmed har
översättningen alldeles ställts på huvudet.
Det är i missionsbefallningen i Markus 16:15
Pärmar fdr årgång 1975
”Gå ut överallt i världen och förkunna evan·
geliet”. Men just här gäller det att predika,
som 1917 års översättning vill, eller att för·
kunna frälsningsbudskapet, inte att sticka en
bokrulle i händerna på hedningarna.
1917 års översättning var medveten om
svårigheten och rubricerade Markusevange·
liet, liksom de andra, korrekt men tungt:
Evangelium enligt Markus. Det kan inte be·
hövas numera, om man bara skiljer på ordet!
två betydelser.
En god nyhet skall noteras. Liksom biblar
förr skall också den nya få förklarande noter i
anslutning till texten. Ett ställe att rekom·
mendera är då nyöversättningen av Hebreer·
brevet 11:2 ”På grund av den (tron) fick fä.
derna sitt erkännande”. Vad som menas med
ordet erkännande i detta sammanhang, och
därmed med hela uttrycket, torde förbli för·
dolt för de flesta, om inte en mycket förkla·
rande not läggs till i kanten.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 20:- (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.
Den svarta veckan
För landets skattebetalare närmar sig nu obevekligt årets mörkaste tid – deklarationsveckan före skatteyxans fall den 15 februari. Det
gäller att vara på alerten den dagen och
lämna deklarationen i tid. Kommer den för
sent blir det en kännbar förseningsavgift.
Aterigen skall skattebetalarna under kvällar och nätter brottas med deklarationsblanketter och anvisningar, som numera är så
krångliga och suddiga i formuleringarna att
till och med kvalificerade jurister får tänka
sig för mer än en gång innan de tolkar dem.
Men svenskarna är ett tåligt och lojalt folk.
Man stretar så gott man kan med termer och
siffror och hoppas att allt skall gå väl. Ofta
går det illa, därför att man inte kunnat begripa texten i anvisningarna. Ibland har man
rentav råkat ut för misstaget att räkna fel till
egen fördel. Då kan det hända att straffavgiften kommer, trots att det är uppenbart att
felräkningen tillkommit av våda och i god tro.
Skulle man däremot räkna fel till egen nackdel är det alls inte säkert att taxeringsmyndigheterna på tjänstens vägnar rättar till felräkningen. Om detta – liksom om en tendens hos myndigheterna att slå till med en
förseningsavgift även vid ursäktliga förseningar med deklarationens avgivande –
hade JO bistra ord att säga i höstas. Låt oss
hoppas att hans varningar och förmaningar
blir beaktade av dem det vederbör.
Att JO överhuvudtaget skall behöva ingripa för att rätta till dylikt är ytterligare ett
tidens tecken på att vårt nuvarande inkomstskattesystem med dess orimliga progressivitet
är direkt farligt för medborgerlig lojalitet och
allmänt rättsmedvetande.
Hur länge kan det här fortsätta. Inte mycket länge till. Vi har sedan ett par decennier
begåvats med en underjordisk ”sedvanerätt”,
som godkänner inte bara skatteflyktsoperationer utan rent skattefusk. Denna ”sedvanerätt” är så utbredd och tillämpas så allmänt
hos den stora massan eljest lojala medborgare att den förmodligen betyder en mycket
större förlust för det allmänna än vissa speciella gruppers mera kvalificerade skattebrott. Det ”skattefria” extraknäcket och tjänstebytena är på grund av mängden sådana
företeelser oåtkomliga för myndigheterna. D
har inte större chans att komma åt detta all·
mänt utbredda skattefusk än trafikpolisen att
effektivt upprätthålla 70 och 90 km fartgränserna.
Och värre kommer det att bli. Ur den nya
grundskolan väller årligen fram elever, som
möjligen är bättre samhällsorienterade än
förr och framför allt bättre utbildade för fri·
tidslivet Men med förmågan att läsa, skriva
och räkna är det sämre beställt. Vilken blir
deras inställning till ett obegripligt skattesy·
stem?
Den nya inkvisitionen
Alltifrån dess tillkomst har TV i Sverige dra.
git på sig mycken och häftig kritik för sk vink·
ling. Ofta har det rentav funnits skäl att
klaga över medveten förvrängning av nyhetsmaterial eller debattstoff i bestämd politisk
avsikt. Vänstervridningen i vårt utan all jämförelse viktigaste massmedia är en realite~
som alla människor snart sagt dagligen kaa
iakttaga.
Denna politiska partiskhet erbjuder politiskt-moraliska problem av sådan komplika·
tion, att det sannolikt kommer att taga lållf
tid att komma till rätta med dem. Mot dylih
företeelser kan man nämligen inte ens i eJ
demokrati ingripa med rättsliga metoder. ViD
den majoritet, som förvaltar den suveräm
folkviljan, kränka den demokratiska värdegemenskapen, kan ingen hindra den att göra
det. Vill majoriteten utnyttja ett av statsmak·
ten behärskat massmedia i eget politiskt intresse, är minoriteten värnlös. Den kan bara
hoppas på en majoritetens självbesinning, på
dess insikt om att demokratins samarbetsprincip förutsätter fair play i opinionsbildningen.
Ännu för några år sedan såg regeringen på
vänstervridningen i TV med ett visst välbehag. Den var ett stöd för den egna politikeJ
och kunde utnyttjas i valrörelserna. Men så
förgrep sig TV på vördade socialdemokratiska ledargestalter från fordom. Sveriges Radio fick en erinran om vem som har makten
genom att sättas på svältkost. Sedan dess
finns det inte mycket att anmärka på lojalitetrn mot socialdemokratin.
Det skall bli intressant att se om regeringen kallar TV till ordningen också beträffande de inkvisitoriska metoder, som ofta förekommer i s k samhällsreportage. Ett typexempel på dessa metoder gavs före jul då TV i en
programserie kallad ”Rikets affärer” angrep
SAF för att ha missbrukat ett tillstånd att fö-
ra ut valuta till ett fritidsprojekt på Kanarieöarna. SAF erbjöds bemöta kritiken och ville
då se programtexten, för att veta vad man
skulle bemöta. Det fick man inte. Önskemål
från SAF att i en ansluten direktsänd debatt
åtminstone få försvara sig avvisades likaså. Nå-
gon ”styrning” av programmen kunde inte
medges. Det enda som erbjöds den anklagade
var att få svara på frågor i en inspelad intervju, där producenten kunde klippa efter behag.
I samband med en repris av programmet
rrbjöds SAF något bättre villkor – men inte
likaberättigat svaromål. SAF avböjde givetvis.
Ungefär så arbetade den ”heliga” inkvisitionen. Den anklagade fick veta att han beskylldes för att vara kättare, men han fick inte
veta vilken bevisning, som skulle åberopas.
Inte heller fick han försvara sig genom att
själv agera i rättegången. Inkvisitionen hörde
åklagarvittnena och fastslog den anklagades
skuld. För denne återstod endast att bekänna
eller att framhärda i ett nekande – med bå-
let för ögonen.
Sedan århundraden har vi i västerländsk
rättskultur lyckats avskaffa denna parodi på
en opartisk rättegång. Inkvisitionens metoder,
sådana de fortfarande tillämpas som vapen
för politisk terror i diktaturstater, betraktas
med allmän avsky i demokretiska rättsamhällen. Men Sveriges Radio får ostraffat tilllämpa dem – trots att detta monopolmedias
7
oerhörda genomslagskraft i opinionen kan tillfoga människor svåra lidanden och stor ekonomisk skada.
Förskolor (s)
Varför är socialdemokraterna så rädda för de
privata förskolorna? Den frågan ställer man efter den snöpliga behandlingen i riksdagen av
frågan om statsbidrag till dessa. Omkring
60 000 barn går i icke-kommunala förskolor av
olika slag. Den största gruppen utgörs av kyrkans småbarnsskola, men det finns också
andra trossamfunds förskolor och skolor med
speciell pedagogik som t ex montessoriförskolorna. Det är svårt att se vad man vinner på
att stänga välordnade förskolor med godkända lokaler och kompetenta förskollärare
och i stället öppna nya kommunala som ersättning.
Lagen om obligatorisk förskola föreskriver
att alla kommuner äger skyldighet att ordna
platser för samtliga sexåringar fr o m l juli
1975. Många kommuner har svårigheter att
uppfylla detta krav, även om begreppet förskola enligt lagen innebär såväl lekskola som
daghem. Alla skulle vinna på att få räkna in
existerande privata förskolor som uppfyller
de krav som ställs på kommunala förskolor.
Kommunerna – d v s skattebetalarna –
skulle slippa bekosta nya institutioner. Att inrätta och driva förskolor är dyrt. Stockholms
skoldirektion räknar med att utrustningen till
en montessoriförskola hittills gått på ca 25 000
kronor, men materielkostnaderna ökar kraftigt och risk föreligger att beloppet kommer
att stiga till det dubbla inom kort. Då det gäller daghemmen kan man räkna med att subventionerna ligger mellan 7 000 och 15 000
per plats sedan avgifterna betalts.
Föräldrarna skulle få valfrihet att sätta sina
barn i den förskola de önskar. Kolliderar inte
riksdagsbeslutet med de internationella konventioner om föräldrarätten som Sverige har
undertecknat? Enligt Europarådets konvention om skyddet för de mänskliga rättigheterna och FN-konventionen om medborger- 8
liga rättigheter har föräldrarna rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och
filosofiska övertygelse. Hur rimmar det med
riksdagsbeslutet?
Alla vet att om man inte får statsbidrag, så
ger som regel inte heller kommunerna några
anslag. Hur många har råd att sätta sina barn
i förskolor med terminsavgifter på ca 900 kronor. Det är vad det kostar i dag att ha ett
barn tre timmar om dagen i en förskola 5 dagar i veckan, om denna inte har några anslag
av stat och kommun.
Frågan om statsbidrag till de privata förskolorna skulle ha avgjorts genom lottning. En
centerpartist glömde emellertid att anmäla
frånvaro och en tryckte på fel knapp vid omröstningen. Vad anser egentligen föräldrarna
till de 60 000 barnen i de privata förskolorna
om disciplinen bland riksdagens ledamöter?
Det rika Kuba
Under detta decennium har det svenska ulandsbiståndet till det kommunistiska Kuba
höjts avsevärt. Förra budgetåret var det 30
miljoner kr och innevarande budgetår 45 miljoner. Den frikostiga svenska u-hjälpen till
Kuba är numera en utmaning mot de humanitära principer, som biståndsverksamheten
grundar sig på.
För något år sedan stod att läsa i Aftonbladet (s) att Kuba inte längre var något u-land.
Otvivelaktigt har välståndet ökat på ön. Det
är inte underligt. Landet har under åtskilliga
år erhållit omfattande bistånd från Sovjetunionen och andra kommunistiska stater.
Därtill kommer att Kuba haft en osedvanlig
tur. Inte mindre än 80 procent av landets export består av socker. Sockerpriset på världsmarknaden har det senaste året mångdubblats. Just nu är det stor brist på socker i olika
delar av världen – inte minst de nyrika oljeländerna i Mellanöstern lär vara villiga att
betala synnerligen höga priser för denna
vara. Fidel Castro har alltså, inte genom regimens effektivitet utan genom prisutvecklingen på världsmarknaden, kunnat etablera
sig som sockerschejk.
I reportageinslag i TV-aktuellt i höstas har
livsmedelskonferensen i Rom behandlats. Då
har man visat världskartor, på vilka världens
rika och fattiga stater markerats. Det förtjä-
nar att noteras, att Kuba på dessa kartor hänförts till de ”rika” nationerna!
Vid livsmedelskonferensen redovisades förfärande siffror om nöden i världen.
I ett sådant läge ger Sverige en långt ifrån
obetydlig del av sin u-hjälp till en nation,
som genom en rad lyckosamma omständigheter inte längre kan karakteriseras som ett uland – en nation som snarast är ett välståndsland och som nyligen beslutat att bygga
sitt första kärnkraftverkl
Det allvarliga med den uppseendeväckande svenska generositeten mot Kuba är att
solidaritetstanken bakom biståndspolitiken
äventyras. Det är redan nu svårt att få allmänna opinionen att acceptera en omfattande u-hjälp. Det kommer inte att bli lättare om denna komprometteras genom att
Sverige av politiska orsaker – Kuba räknas
av regeringen till de ”progressiva” länderna
– låter en betydande del av u-landsbiståndet gå till ett välmående land, samtidigt som
nöden i de fattiga staterna bara växer.
Norge på glid
Under den gångna hösten har ett stående debatterna förekommit i norsk press. Har Norge
utrikespolitiskt kommit på glid? Betyder beslutet att inte gå med i EG och en del anna~
som hänt senare, att landet håller på att söka
sig tillbaka till en mer nationalistisk och neutralistisk ställning?
Inte minst dansk press har ansett sig kunna
konstatera en ny norsk nationell självgodh~
baserad på den nya oljerikedom som ger
norrmännen en känsla av att vara ”separat
beskyttet”, för att tala med Per Gynt. Förmodligen anser man sig vara säkrare i Norge
än man kan vara i de flesta andra västländer.
Därmed följer att man är mera oberoende av
västlig solidaritet.
Detta har kommit till uttryck i frågan om
norskt deltagande i det energisamarbete, som
upprättats inom ramen av OECD. Norge var
från början intresserat i det s k ECG, Energy
Coordination Group. Regeringen ville visa,
att den trots att Norge sagt nej till EG dock
var starkt införstådd med västligt samarbete.
Men intresset svalnade. Inom Arbeiderpartiet föreföll ”oljeklubben” med sin övernationalitet och den automatiska utlösningen
av ett krisprogram i händelse av oljebrist för
mycket likna EG. Partiet var redan skakat av
splittringen beträffande EG och ville inte
komma in i sådan konflikt igen. Regeringen
bestämde sig för att säga nej till ECG.
Detta föranledde en stark reaktion både
hemma och utomlands. Utrikesminister Kissinger skall ha uttalat sig särdeles bestämt om
denna brist på lojalitet från ett land, som beträffande sin säkerhet är helt beroende av
västlig hjälp. Hemmaoppositionen gjorde gällande att Norge utrikespolitiskt kommit på
drift. Även Kristdig Folkeparti, som brukat
ställa sig negativt till EG, ansåg att man
borde ha gått med i oljesamarbetet.
Regeringen fann uppenbarligen situationen
pinsam och föreslog oljeklubben att Norge
skulle vara med i allt samarbete utom krisprogrammet. Den föreslog t o m att Norge
skulle kunna avstå betydande kvantiteter
olja till medlemmarna i händelse av en ny
kris. Enligt krisprogrammet skulle Norge som
medlem bara var skyldigt att avstå 7 % av
landets normala förbrukning, dvs ungefär
800 000 ton olja. Detta representerar l % av
den norska produktionen omkring 1978. Man
måste fråga sig varför regeringen avstod att
vara fullvärdig medlem i ECG när den automatiska skyldigheten var så obetydlig, samtidigt som regeringen erbjöd sig att leverera
betydligt mer olja om landet fick bevara sin
”nationella självbestämmanderätt”.
Ett annat förhållande som betydde att re- 9
geringen utsattes för kritik var röstningen i
FN till fördel för PLO. Den utlöste ett ramaskri i pressen och resolutioner till Israels
förmån. Även majoriteten av Arbeiderpartiets riksdagsmän skrev på en förklaring om
stöd till Israel. Bakgrunden var Arafats förklaring i FN att hans mål var att ersätta Israel med en palestinsk stat. Sympatin för Israel är stor i Norge, och man uppfattade regeringens röstning i FN som en övergång till
stöd för araberna. Under den utrikespolitiska
debatten i stortinget i november riktades
hård kritik mot regeringen. Då utrikesminister Frydenlund blev tillfrågad om han efter
vad som förekommit återigen skulle rösta för
PLO i FN, svarade han till sist att han ”först
skulle tänka över saken två gånger”.
Markus glädjebud
I Uppsala strävar två professorer med att
översätta Nya Testamentet. De reviderar
inte bibelöversättningen från 1917 utan gör
en helt ny, där hänsyn tags till hur långt
forskningen kommit. Uppenbarligen har de
alla förutsättningar att tolka den grekiska texten, ty om deras lärdom råder intet tvivel.
Man kan bara hoppas att de är lika skickliga i
att uttrycka sina tolkningar på svenska.
Några smakprov publicerades i Sv Dagbladet den 9 december förra året. Där finns
mycket att glädjas åt, framför allt en viss åtstramning. ”Hör rösten av en som ropar i öknen” (1917) blir ”Hör han ropar i öknen”.
Fem ord i stället för åtta säger exakt samma
sak, endast något klarare. Nytt vin i gamla
”skinnläglar” blir ”lädersäckar”, vilket är mycket bättre. Ljuset skall inte sättas under skäppan utan lampan inte under krukan; naturligtvis bättre, därför att det är fråga om en
orientalisk liten oljelampa och inte om 1917
års mera allmänna ljus.
Däremot är det beklagligt att vi i fortsättningen får klara oss utan publikaner och syndare. De förra blir tullindrivare, en i svenskan ny tjänstebeteckning. Egentligen borde
10
det stå tjänstemän i Kungl, förlåt, Statliga
Tullverket. Ordet ”tullnär” är annars bra,
men kanske för gammalt.
Publikanerna får vika därför att ordet inte
är svenskt. Men det finns tillfällen då främmande ord i svenska språket bör accepteras.
Evangelium betyder glatt budskap, eller enklare och som professorerna vill, glädjebud.
Men i svenskan betyder det också en bok, i
vilken glädjebudet om frälsningen står upptecknat. Detta bud är ett och detsamma och
ändras inte av att man har fyra evangelier:
dessa är fyra böcker som handlar om samma
budskap, inte om fyra olika. Översättarna
skriver i Markus l: l ”Här börjar glädjebudet
om Jesus Kristus”, men så kan inte meningen
vara. Det är skriften som innehåller glädjebudet som börjar.
Märkvärdigt nog finner man på ett ställe
ordet evangelium kvar, och därmed har
översättningen alldeles ställts på huvudet.
Det är i missionsbefallningen i Markus 16:15
Pärmar fdr årgång 1975
”Gå ut överallt i världen och förkunna evan·
geliet”. Men just här gäller det att predika,
som 1917 års översättning vill, eller att för·
kunna frälsningsbudskapet, inte att sticka en
bokrulle i händerna på hedningarna.
1917 års översättning var medveten om
svårigheten och rubricerade Markusevange·
liet, liksom de andra, korrekt men tungt:
Evangelium enligt Markus. Det kan inte be·
hövas numera, om man bara skiljer på ordet!
två betydelser.
En god nyhet skall noteras. Liksom biblar
förr skall också den nya få förklarande noter i
anslutning till texten. Ett ställe att rekom·
mendera är då nyöversättningen av Hebreer·
brevet 11:2 ”På grund av den (tron) fick fä.
derna sitt erkännande”. Vad som menas med
ordet erkännande i detta sammanhang, och
därmed med hela uttrycket, torde förbli för·
dolt för de flesta, om inte en mycket förkla·
rande not läggs till i kanten.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 20:- (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.