Ledare; Internationell osäkerhet
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————————…………
Internationell osäkerhet
I mitten av maj i år detonerades en kärnladdning under jord i ett ödsligt område
i Indien. Det var ingen atombomb i den
meningen att den var färdig att användas
i krig. Forskningar och experiment och
alltså nya sprängningar återstår innan Indien hunnit så långt. Veterligen återstår
också att skaffa fram kärnvapenbärare.
Men har indiska tekniker hunnit dit de
nu nått, kommer de också att gå vidare.
Fru Indira Gandhi, Indiens premiärminister, förklarade offentligt att sprängningen ej hade samband med förberedelser för tillverkning av en bomb. Det var
svårt att tro henne. Hennes eget regeringsparti jublade och talade om hur försvaret stärkts, underförstått mot Pakistan
och Kina. I Pakistan höjdes röster om
hur nödvändigt det var att också få kärnvapen. Kanada, som lämnat tekniskt bistånd till Indien för att bygga kärnkraftverk, meddelade att så länge misstanke
fanns att Indien utnyttjat hjälpen för annat än fredliga ändamål skulle den stoppas. Liknande tongångar hördes från Japan, som också haft tekniker i Indien för
att påskynda utbyggnaden av högre industri.
Sverige lämnar genom SIDA 175 milj
kronor årligen till Indien i dess egenskap
av behövande och rent av svältande uland. Om detta u-land har råd att börja
tillverka kärnvapen, kunde hjälpen
kanske indragas, till båtnad för tyngda
svenska skattebetalare. Frågan restes också
genast (Barometern den 25 maj ) ; sällan
har det varit så uppenbart att ett beslut
om u-hjälp borde omprövas. Ambassadör
Inga Thorsson (s), på sin tid ivrig mot·
ståndare mot svenska kärnvapen, invände
att det var stormakternas fel att tredje
världen skaffar sig sådana vapen, eftersom de förra svikit sina nedrustningslöften. Fru Gandhi skulle tydligen ha mora·
lisk rätt att tillverka kärnvapen och
svenska folket skyldighet att hjälpa till
med betalningen. Skall samma princip
utsträckas till alla u-länder som drömmer
om atombomber?
Tyvärr är det riktigt att stormaktema
fortsätter sina utvecklingsprogram. Förhandlingama i Moskva vid president
Nixans senaste besök ledde till ingenting:
man fastställde status quo ifråga om vissa
existerande försvarssystem, och man tillät
fortsatta underjordiska försök med hög
sprängverkan till långt in på 1976. Vid
försök ovan jord sprängde Kina och
Frankrike i juni var sin kärnladdning,
den franska liksom tidigare över Stilla
Havet. Nu driver det radioaktiva nedfal·
let mot Nya Zeeland. Det betydligt smul·
sigare avfallet från den kinesiska spräng·
ningen beräknas drabba Australien efter
något år. Indien har åtminstone hållit
sina löften i provstoppavtalet 1963, vilket
förbjuder sprängningar ovan jord. Frank·
rike och Kina har ej skrivit på
besvärande avtal. De kommer alltså au
fortsätta som hittills, och Frankrike har
förmodligen redan gjort det.
Många har beklagat de nya experimenten. En stämma har icke hörts. FN c:d
dess säkerhetsråd skulle under Dag Hammarskjöld som generalsekreterare förmorJ.
!igen oförskräckt tagit upp frågan. Ävra
U Thant skulle, trots sina indiska sympatier och sin allmänna försiktighet, ha
gjort sin stämma hörd. Om den nu fungerande generalsekreteraren yttrat någon
åsikt är ej bekant. Ingen tycks i varje fall
taga hänsyn till den.
Detta är en tragisk och oroande utveckling, som svensk opinion ej blivit medveten om. Sverige betalar troget sina avgifter till FN. Svenska regeringsmedlemmar och av regeringen godkända politiker reser till sessionerna i New York.
Snart kommer Sverige återigen att få en
plats i Säkerhetsrådet. FN utgör alltjämt ett forum för förnuftiga meningsutbyten. FN fullgör ett gott arbete på flera
områden, bl a då det gäller u-hjälpen.
Men bortsett från att FN-trupp ännu används i fredens tjänst på några håll, är
FN:s inflytande på säkerhet och fred i
världen numera obetydligt.
Stormakterna demonstrerar detta på
flera sätt. Sovjetunionen har aldrig tilllåtit FN att påverka sin med våld stödda
utrikespolitik. Ungern och Tjeckoslovakien blev de mest talande exemplen. Innan Vietnamkriget gick amerikanerna ur
händerna visade USA åtminstone formell
hänsyn för FN. Hr Kissinger har gjort en
förnämlig insats i Mellersta Östern, men
ej i FN:s namn, vilket knappast nämnts
i sammanhanget. Kina slutligen har
kärnvapen och robotar, och dess inträde i
FN på Taiwans bekostnad har ingenting
ändrat i detta förhållande.
281
För Sveriges del är det viktigt att det
öppet klarlägges, att en ändring till det
sämre inträtt ifråga om internationell sä-
kerhet. Vår försvarspolitik är baserad på
alliansfrihet och därjämte på en föreställning om internationell solidaritet.
Tillit till FN:s vilja och åtminstone i
någon mån förmåga att ge visst skydd har
funnits i bakgrunden. Att i dag tro på så-
dant är att hänge sig åt illusioner.
Erfarenheterna från Cypernkrisen bekräftar detta. Ett krig mellan Grekland
och Turkiet stod för dörren. Det var ej,
som hr Palme i sitt tal i Piteå den 4 augusti ville göra gällande, säkerhetsrådets
resolution som förhindrade ett krigsutbrott. Det var icke heller supermakterna
– vad skulle Sovjetunionen haft emot en
konflikt mellan två NATO-stater? Det
var först NATO, och därefter Greklands
svaghet, som tvingade landet att ge upp.
Vid en konflikt i Nordeuropa, och möjligheten av en sådan förnekar icke hr
Palme, står Sverige fullständigt ensamt.
Vi begär för den skull ej att Sverige skall
upprusta, allra minst som hr Palme insinuerar i det ”taktiska syftet att kritisera
vår försvarspolitik”. Vi önskar däremot
uppriktigt, att statsministern hade det moraliska modet att förklara för sina meningsfränder varför den pågående svenska
nedrustningen måste stoppas: den gör
svensk utrikespolitik allt mindre trovärdig och den utgör- redan på ganska kort
sikt – en verklig fara för vårt land.
Internationell osäkerhet
I mitten av maj i år detonerades en kärnladdning under jord i ett ödsligt område
i Indien. Det var ingen atombomb i den
meningen att den var färdig att användas
i krig. Forskningar och experiment och
alltså nya sprängningar återstår innan Indien hunnit så långt. Veterligen återstår
också att skaffa fram kärnvapenbärare.
Men har indiska tekniker hunnit dit de
nu nått, kommer de också att gå vidare.
Fru Indira Gandhi, Indiens premiärminister, förklarade offentligt att sprängningen ej hade samband med förberedelser för tillverkning av en bomb. Det var
svårt att tro henne. Hennes eget regeringsparti jublade och talade om hur försvaret stärkts, underförstått mot Pakistan
och Kina. I Pakistan höjdes röster om
hur nödvändigt det var att också få kärnvapen. Kanada, som lämnat tekniskt bistånd till Indien för att bygga kärnkraftverk, meddelade att så länge misstanke
fanns att Indien utnyttjat hjälpen för annat än fredliga ändamål skulle den stoppas. Liknande tongångar hördes från Japan, som också haft tekniker i Indien för
att påskynda utbyggnaden av högre industri.
Sverige lämnar genom SIDA 175 milj
kronor årligen till Indien i dess egenskap
av behövande och rent av svältande uland. Om detta u-land har råd att börja
tillverka kärnvapen, kunde hjälpen
kanske indragas, till båtnad för tyngda
svenska skattebetalare. Frågan restes också
genast (Barometern den 25 maj ) ; sällan
har det varit så uppenbart att ett beslut
om u-hjälp borde omprövas. Ambassadör
Inga Thorsson (s), på sin tid ivrig mot·
ståndare mot svenska kärnvapen, invände
att det var stormakternas fel att tredje
världen skaffar sig sådana vapen, eftersom de förra svikit sina nedrustningslöften. Fru Gandhi skulle tydligen ha mora·
lisk rätt att tillverka kärnvapen och
svenska folket skyldighet att hjälpa till
med betalningen. Skall samma princip
utsträckas till alla u-länder som drömmer
om atombomber?
Tyvärr är det riktigt att stormaktema
fortsätter sina utvecklingsprogram. Förhandlingama i Moskva vid president
Nixans senaste besök ledde till ingenting:
man fastställde status quo ifråga om vissa
existerande försvarssystem, och man tillät
fortsatta underjordiska försök med hög
sprängverkan till långt in på 1976. Vid
försök ovan jord sprängde Kina och
Frankrike i juni var sin kärnladdning,
den franska liksom tidigare över Stilla
Havet. Nu driver det radioaktiva nedfal·
let mot Nya Zeeland. Det betydligt smul·
sigare avfallet från den kinesiska spräng·
ningen beräknas drabba Australien efter
något år. Indien har åtminstone hållit
sina löften i provstoppavtalet 1963, vilket
förbjuder sprängningar ovan jord. Frank·
rike och Kina har ej skrivit på
besvärande avtal. De kommer alltså au
fortsätta som hittills, och Frankrike har
förmodligen redan gjort det.
Många har beklagat de nya experimenten. En stämma har icke hörts. FN c:d
dess säkerhetsråd skulle under Dag Hammarskjöld som generalsekreterare förmorJ.
!igen oförskräckt tagit upp frågan. Ävra
U Thant skulle, trots sina indiska sympatier och sin allmänna försiktighet, ha
gjort sin stämma hörd. Om den nu fungerande generalsekreteraren yttrat någon
åsikt är ej bekant. Ingen tycks i varje fall
taga hänsyn till den.
Detta är en tragisk och oroande utveckling, som svensk opinion ej blivit medveten om. Sverige betalar troget sina avgifter till FN. Svenska regeringsmedlemmar och av regeringen godkända politiker reser till sessionerna i New York.
Snart kommer Sverige återigen att få en
plats i Säkerhetsrådet. FN utgör alltjämt ett forum för förnuftiga meningsutbyten. FN fullgör ett gott arbete på flera
områden, bl a då det gäller u-hjälpen.
Men bortsett från att FN-trupp ännu används i fredens tjänst på några håll, är
FN:s inflytande på säkerhet och fred i
världen numera obetydligt.
Stormakterna demonstrerar detta på
flera sätt. Sovjetunionen har aldrig tilllåtit FN att påverka sin med våld stödda
utrikespolitik. Ungern och Tjeckoslovakien blev de mest talande exemplen. Innan Vietnamkriget gick amerikanerna ur
händerna visade USA åtminstone formell
hänsyn för FN. Hr Kissinger har gjort en
förnämlig insats i Mellersta Östern, men
ej i FN:s namn, vilket knappast nämnts
i sammanhanget. Kina slutligen har
kärnvapen och robotar, och dess inträde i
FN på Taiwans bekostnad har ingenting
ändrat i detta förhållande.
281
För Sveriges del är det viktigt att det
öppet klarlägges, att en ändring till det
sämre inträtt ifråga om internationell sä-
kerhet. Vår försvarspolitik är baserad på
alliansfrihet och därjämte på en föreställning om internationell solidaritet.
Tillit till FN:s vilja och åtminstone i
någon mån förmåga att ge visst skydd har
funnits i bakgrunden. Att i dag tro på så-
dant är att hänge sig åt illusioner.
Erfarenheterna från Cypernkrisen bekräftar detta. Ett krig mellan Grekland
och Turkiet stod för dörren. Det var ej,
som hr Palme i sitt tal i Piteå den 4 augusti ville göra gällande, säkerhetsrådets
resolution som förhindrade ett krigsutbrott. Det var icke heller supermakterna
– vad skulle Sovjetunionen haft emot en
konflikt mellan två NATO-stater? Det
var först NATO, och därefter Greklands
svaghet, som tvingade landet att ge upp.
Vid en konflikt i Nordeuropa, och möjligheten av en sådan förnekar icke hr
Palme, står Sverige fullständigt ensamt.
Vi begär för den skull ej att Sverige skall
upprusta, allra minst som hr Palme insinuerar i det ”taktiska syftet att kritisera
vår försvarspolitik”. Vi önskar däremot
uppriktigt, att statsministern hade det moraliska modet att förklara för sina meningsfränder varför den pågående svenska
nedrustningen måste stoppas: den gör
svensk utrikespolitik allt mindre trovärdig och den utgör- redan på ganska kort
sikt – en verklig fara för vårt land.