Niels Jörgen Haagerup; Poul Hartlings svåra höst

NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Poul Hartlings svåra höst
Finns det något annat land där en regering klarar sig med 22 mandat i en riksdag med 179? Det är Svensk Tidskrifts
danske medarbetare, redaktör Niels ]0rgen
Haagerup, som frågar, och han svarar att
trots allt regeras det i gamla Danmark!
Han redogör för det parlamentariska
läget inför höstens svåra avgöranden,
svåra, därför att Danmark befinner sig i en
mycket besvärlig ekonomisk situation. Ett
nyval kan tänkas i höst. Men det finns
också den möjligheten, att ingen egentligen vill taga över. Det erkänns också allmänt, även av politiska motståndare, att
statsminister Poul H artling och hans
regering har skött sig bra.
Det finns naturligtvis gränser för vad en
regering kan uträtta, som bara disponerar
22 av Folketingets 179 mandat. Existerar
det någon annan demokratisk regering
med en så svag parlamentarisk bas? Är
dess existens ett bevis på demokratiens
styrka eller svaghet?
Det ligger ingenting märkligt i att det
ständigt florerar vahykten. Otaliga kom·
binationer kan störta regeringen Hartling
– ”träskoregeringen” som den kallas i
Danmark – väl lika mycket av dess an·
hängare som av dess motståndare. När det
ständigt råder osäkerhet om valet, skylles
detta på att det är svårt att peka på en re·
gering med annan bas, som med säkerhet
skulle kunna sköta sig bättre än Poul Hart·
lings. Dessutom finns i de flesta partierna
en viss tvekan om att på nytt appellera till
väljarna, när opinionsmätningarna- och
sådana vimlar det av i Danmark – visar,
att det trots vissa förskjutningar inom par·
tierna knappast skulle bli stora föränd·
ringar i Folketingets sammansättning efter
ett val.
Hardings parti, Venstre, skulle öka, ja·
visst. Men det skulle inte bli en framgång
av sådant format, att det skulle göra det
naturligt för Hartling att fortsätta som
statsminister. 1947 fick den sista Venstre·
regeringen i Danmark, ledd av Knud
Kristensen, stöd av väljarna och stor fram·
gång, som särskilt berodde på dennes akti·
vistiska Sydslesvigspolitik, som flertalet i
Folketinget klart satte sig emot. Valet led·
de till Venstreregeringens fall och kort
därefter skildes Knud Kristensens och
Venstres vägar.
För övrigt är det knappast möjligt att
jämföraVenstres två regeringar. Politiska
iakttagare med vitt skilda synpunkter erkänner i stort sett enstämmigt, att HartJing har skött sig ganska bra hittills –
underförstått att han hållit sin regering
vid liv och att det trots allt regeras i gamla Danmark! Efter valet den 4 december,
som medförde en fördubbling av antalet
partier i Folketinget (från 5 till 10) tvivlade man kanske något på detta …
Men till hösten kommer regeringens
hittills svåraste prövning. Då skall dess
planer på en vittomfattande skattereform
kombinerad med stora besparingar inom
statsbudgeten debatteras och avgöras vid
ett extra septembersammanträde före det
ordinarie öppnandet av Folketinget den
första tisdagen i oktober.
Tre politiska kompromisser
Tills dato har regeringen Harding genomfört tre olika överenskommelser med olika
partner. Det är inte illa gjort. Den första
såg dagens ljus redan i februari och ingicks med socialdemokraterna, Erhard
Jakobsens centrumdemokrater (CD) och
Kristeligt Folkeparti. De två sistnämnda
partierna har visat sig vara Hardings mest
pålitliga stödpartier – men de har tillsammans bara 21 mandat och kan därigenom knappt fördubbla regeringspartiets.
Till en absolut majoritet fordras 90.
I denna kompromiss ingick också det
särskilda tvångssparande, som ingen sedan har velat påta sig ansvaret för och
som under sommarens lopp har varit föremål för åtskillig diskussion. Men rege- 297
ringen har stått fast vid överenskommelsen. Finansminister Anders Andersen,
lantbrukare och tidigare ordförande i
Landbrugsrådet, är en föga tillmöteskommande herre. Tvångssparandet borde
vara tre gånger så stort och gå längre ned
bland skattebetalarna, var hans kommentar till ett förslag att upphäva tvångssparandet, som skall betalas i tre lika stora
delar från 20 september. Folk måste lära
sig att sköta sina pengar, tillfogade han
som en handfast pedagogisk förmaning.
Nästa överenskommelse var den stora
maj-kompromissen om det s k valutaskyddet med de hittills största och mest drastiska höjningar av avgifter, som Danmark
ännu har skådat. Bilpriserna flög upp i ett
läge, som under loppet av sommarmånaderna i det närmaste har satt stopp för
bilhandeln. Beslutet kom till under stor
dramatik. Den Store Bededag – den
danska helgdagen på växlande datum,
som alltid har lockat ansenliga grupper
köplystna danskar över Sundet till Sverige
– var krisen under de sena nattimmarna
så nära att utlösa ett val, att regeringens
medlemmar redan börjat plocka samman
sina papper. Men Erhard Jakobsen räddade situationen genom att föreslå ett förtroendevotum för regeringen, som det visade sig finnas majoritet för, därför att
Mogens Glistrops 27 man starka Fremskridtsparti (Folketingets näst största parti) stödde förtroendeförslaget.
Protestdemonstrationer
Överenskommelsen stöddes av Fremskridtspartiet (som alltså röstade för nya
298
– indirekta – skatter), de radikala, konservativa samt CD och Kristeligt Folkeparti och vad beträffar flera av förslagen
av det lilla Retsforbundet. Den gav anledning till väldiga demonstrationer, särskilt i Köpenhamn, ivrigt understödda av
kommunisterna och Socialistisk Folkeparti, under det att socialdemokraterna var
mera obestämda. Det var en utbredd åsikt,
att de inte ville gå med på ett beslut om
höjda avgifter på grund av de ilskna protesterna från en rad arbetsplatser.
Men varför kan man inte demonstrera
på fritiden, så att arbetsplatserna inte lamslås, frågade en ledande affärsman i dansk
TV. Företagen har ju inte beslutat om avgifterna, och nu innebär demonstrationerna bara att landet blir fattigare, därför att
produktionen drabbas. Ingen kunde svara
på den frågan.
För partierna till vänster om centrum
bäddade beslutet för angrepp. En svart
kompromiss hette det med hänvisning till
att bl a Glistrup hade stött det.
Men redan följande månad kunde man
ingå ännu en överenskommelse, en sådan
på fyra år angående bostadspolitiken mellan Venstre och socialdemokraterna plus
radikala, konservativa, CD och Kristeligt
Folkeparti. Den betydde en väsentlig
dämpning av det högt uppskruvade bostadsbyggandet men var trots socialdemokraternas uttryckliga motivering för att
gå med knappast tillräckligt djupgående
för att lösa kortsiktiga och långsiktiga bostadsproblem. Det finns också en starkt
ökande arbetslöshet inom byggfacket.
Regeringen Harding har med dessa
kompromisser kunnat leva upp till den reklam, som den vid tidpunkten för regeringsbildandet gjorde för den ”smarta regering”, som skulle vara tillräckligt smidig
att genomföra resultat genom att ibland
alliera sig med den ena sidan och ibland
den andra. Ingen förnekar, att Hardings
regering har visat sig manöverduglig.
Den svaga ekonomin
Men, men . . . Kompromisserna sträcker
sig inte särskilt djupt och är i varje fall
inte tillräckliga för att rätta till Danmarks
vacklande ekonomi. Som alla industriländer har Danmark drabbats av oljeprisernas flerdubbling. Men till skillnad från
många andra släpade Danmark redan i
förväg på ett stort betalningsbalansunderskott Varje hopp att för tillfället få det
ur världen är borta.
Man måste med nödvändighet föra en
inkomstpolitik, ett inte särskilt noga definierat begrepp, som är ett omtyckt mål
för angrepp från kommunister och folksocialister. Nationalbanksdire~tören Erik
Hoffmeyer, som emellanåt låter höra sin
röst i debatten med skarpa varningar, sade rent ut, att man måste sätta stopp för
inkomstökningar över 60 000 (danska)
kronor, ett belopp som allt fler kommer
att nå upp till tack vare den galopperande inflationen.
Den automatiska dyrtidsregleringen står
som så ofta förr i sökarljuset. Att den bidrar till inflationen är höjt över varje tvivel. Hittills har dess verkan antagligen
varit övervärderad i den politiska debatten. Men nu är det lätt att inse, att det
är uppåt väggarna att bevilja mass1va
lönehöjningar till löntagarna därför att
oljepriserna har stigit – det är just vad
som skett. I år har det hittills skett en så
stor höjning av prisindex, att sex dyrtidstillägg förfaller till betalning.
Finansministern har följaktligen förberedelsevis antytt, att källskatten 1975
skall beräknas på grundval av en 40 %
höjning av inkomsten från 1973. Det går
gott framåt i gamla Danmark. Det danska
skatterekordet – först helt nyligen taget
från Sverige – ser ut att kunna hålla en
tid ännu.
Regeringen har andra planer, ty det ingår i dess stora skattereformplan, att en
lika procentsats av inkomsten skall betalas upp till 80 000 kr, där den proportionella skatten först riktigt skall börja. Detta
skall ge lust till en extra arbetsinsats, en
lust som saknas i dag, ty marginalskatten
är så svindlande hög. Samtidigt skall det
sparas på statsutgifterna, och både socialutgifterna och undervisningsväsendet –
de två största posterna – är mycket i sö-
karljuset. Dessutom förutses en momshöjning till 20 %från l januari.
Fackföreningsmotstånd
Osäkerheten om en så vittgående reform
kan vidtagas i år är den egentliga bakgrunden till valryktena. Det talas om en
munsbit, som socialdemokraterna får
svårt att svälja och som fackföreningarna
– LO – är på förhand ytterst skeptiska
inför. Det är en skepsis, som ökas av den
kraftiga agitation, som förekommer från
kommunisternas sida.
299
Kommunisterna är stadigt på väg uppåt.
Deras mångårige ledare Knud Jespersen
har haft svårt att slå igenom annat än
som smått komisk figur. Men med den
mera tysta, men politiskt och ideologiskt
starka partisekreteraren Ib N0rlund bakom sig har Jespersen blivit inplacerad i
den politiska bild, där han gärna vill vara.
De ytterligtgående vänstersocialisterna,
som anser sig stå till vänster om DKP
(Danmarks kommunistiska parti), fick
inte någon plats i Folketinget, där Knud
Jespersen däremot leder en partigrupp på
sex man med utsikt till en avsevärd ökning
i fall av ett val inom en snar framtid.
Knud Jespersen gläder sig. I många fackföreningar står kommunisterna oroväckande starkt.
En annan vinnare i dansk politik är
statsminister Poul Hartling, ibland avmotståndare och mera svala anhängare kallad
”Hjerte-Poul”. Han är en sympatisk människa med ett vinnande väsen, vars politiska ambitioner och beslutsamhet har varit undervärderade. Han är en hårdhuding, viskas det i hörnen på Christiansborg,
och inom Venstrekretsar är man inte ledsen över att höra regeringens och partiets
ledare omtalad med större respekt än sympati.
Per Haekkerup erkände Hardings politiska förtjänster i en intervju i Information så sent som i juli. Den förre socialdemokratiske utrikesministern och budgetministern sade: ”Jag ser gärna att vi behåller den här regeringen ett eller ett och
ett halvt år till. Då kommer Erhard ( =
centrumdemokraterna) att vara borta,
300
Retsförbundet kommer att vara borta, och
Glistrup reducerad. Så har vi några bolsjeviker. Men strunt i det. Det är bättre att
ha dem inne än ute.”
Borgerlig majoritet, menMen det kan inte döljas att priset för
Venstres gynnsamma placering bland väljarna har varit högt. Det finns borgerlig
majoritet i Danmark och borgerlig majoritet i Folketinget. Men det finns inte nå-
gon borgerlig samling i dansk politik.
VKR-samarbetet mellan Venstre, konservativa och radikala har gått upp i rök.
Det konservativa partiet har gått mitt itu,
de radikala har försvagats och den radikala ledaren Hitmar Baunsgaard är förargad
över att han inte blev statsminister efter
valet i december. För att undvika HartJing föreslog han en ”bred” regering under den nu 74-åriga förre finansminstern
och mångåriga OECD-generalsekreteraren Thorkil Kristensen, som på sin tid
bröt med Venstres dåvarande ledare Erik
Eriksen och flertalet av partiet. Thorkil
Kristensen, som ofta uppträder i dansk
debatt, hade knappast varit ovillig, om
han hade blivit uppmanad att undersöka
möjligheterna att bilda en majoritetsregering omfattande socialdemokrater, Venstre och radikala samt eventuellt Kristeligt
Folkeparti. Men han blev inte tillfrågad.
Det förminskade konservativa Folkepartiet har så länge som möjligt hållit på det
borgerliga alternativet. Men partiet har
genomlevt svåra tider. Folketingsgruppens
förman Erik Ninn-Hansen avgick som
följd av den utbredda kritiken mot honom – visserligen i mindre grad mot hans
politik – och partiets ledare (och NinnHansens bittra personliga motståndare)
Erik Haunstrup Clemmensen anmälde
samtidigt sin avgång. Till ny ledare val·
des den sympatiske men inte särskilt ef.
fektive advokat Poul Schliiter, som ihärdigt söker ge partiet en mera markant
konservativ profil och vinna inflytande för
de konservativa i Folketinget bland annat
genom ett långt mera markant stöd för
Hardings regering än de radikala har visat sig villiga eller beredda till. De är snarare så smått på väg tillbaka till en ll’f r
allians med socialdemokraterna liksom UJio l:
der 30-talet. n
k
Socialdemokratins ledarkris e
Men dessa två partier – radikala och b
cialdemokrater – är i dag långt från I1Jao g
joriteten. Vid valet i december fick C
demokraterna bara en dryg fjärdedel ar ji
rösterna, det lägsta antalet på många
Opinionsundersökningar visar att d,
inte kan hoppas på att få mer än 30% G
nästa val. Partiets förman Anker J S·
sen är omtyckt och hederlig- långt la
den fiffiga taktiker som Jens Otto rö
var. Men han saknar genomslagskraft n
hans närmaste man, förre
tern Kjeld Olesen, har inte heller EJ
även om han av Time Magazine
blev utnämnd till det enda danska ha
de ledarämnet – i kraft av att han di1
inte fyllt 45 år. nu
Socialdemokraterna har många mf
medlemmar, men de har inte någon pa:
fektiv ledare eller ledning. Per re
spelar alltjämt en roll i den inre kretsen,
men har inget avgörande inflytande på
partiets ställning. Det har snarare den ännu unge Knud Heinesen, som en kort tid
var ekonomiminister, och den förre
marknadsministern Ivar N0rgaard, som
också är under de 50. Redan innan AnkerJergensens ställning som ordförande har
blivit tillräckligt klart etablerad, är en rivalisering och arvsföljdsstrid i gång.
Glistrup klarar sig
Och Mogens Glistrup? Den danske skattemotståndaren par excellence klarar sig politiskt bättre än väntat, ty opinionsmätningarna visar att hans parti fortfarande
kan räkna på 12-14% av röstema vid
ett folketingsval mot 16 vid valet i december. Det är en anmärkningsvärt liten nedgång. Det visar, att misstron till vad
Glistrup kallar ”gammelpartieme” alltjämt lever.
Men det är ovisst, vad följden blir av
den förestående processen mot Mogens
Glistrup om hans skattemanipulationer.
Själv spelar han rollen av martyr och talar bittert om politisk förföljelse, och han
röstade själv emot att hans parlamentariska immunitet skulle upphävas.
Men saken kommer att dra ut på tiden.
Efter det att hans efterträdare som lärare
i skatterätt vid Köpenhamns universitet
har gått med på att deltaga i hans juridiska försvar, är den sidan av saken i ordning. Vid ett eventuellt val i höst kommer han fortfarande att placera sig och sitt
parti starkt i Folketinget, även om Venstre antagligen kommer att ta över platsen
301
som det näst största partiet.
I åtskilliga viktiga fall står Fremskridtspartiets grupp splittrad. Den består av
helt okända människor, som först nu håller
på att bli kända- flera för en starkt konservativ hållning. I utrikes- och försvarspolitiken tillhör Glistrup själv inom sin egen
grupp en minoritet, som vill få Danmark ut ur NATO och avskaffa försvaret.
Majoriteten däremot håller på NATO-politiken och har trots kritiken mot EG inte
heller någon önskan om att träda ut ur
Gemensamma marknaden.
Men partiet stod enat bakom överenskommelsen i maj, som betydde högre avgifter. Förvåningen var stor. Glistrup förklarade, att hans parti bara gått med på
grund av regeringens löften om stora besparingar och skattelättnader. Men regeringen försäkrade, att den inte hade gjort
en enda eftergift. Den avvisade alla beskyllningar för att ha ”sålt sig” till Glistrup.
Regeringens dilemma
Om en ny kompromiss skall uppnås i höst,
kan regeringen mycket väl hänvisas till att
låta sig hållas uppe av Glistroppartiets
röster – om socialdemokraterna inte vill
vara med. Detta tycks vara grunden i det
nuvarande märkliga Folketinget: regeringen måste ha antingen socialdemokrater eller fremskridtsfolk med sig. Den
måste onekligen slingra sig.
HartJing och hans ministrar med den
flitigt skrivande försvarsministern (förut
chefredaktör i Horsens) Erling Bmndum
som talangfull PR-man bedyrar, att den
302
inte önskar nyval till hösten. Men ingen
är blind för att den med sitt omfattande
skattereformförslag och stora planer på
besparingar får ett gott valunderlag. Lusten att hålla val inom de andra partierna
är behärskad – utom hos kommunisterna.
Att det vid ett eventuellt folketingsval
inte skulle bli så stora förändringar jämfört med decembervalet 1973 betyder inte,
att väljarna förblir trofasta mot de partier,
de röstade med den gången. Tvärtom har
undersökningar gjort klart, att det härs·
kar en betydande rådvillhet och vand·
ringslust bland de danska väljarna. Sta·
bilitetsfenomenen är ytliga. Ekonomiskt
står Danmark ohyggligt få steg från av·
grunden. Politiskt är avståndet längre.
Men det är inte längre betryggande långt.
Samtidshistoriker och sociologer uttrycker
sina bekymmer för folkstyrelsens framtid.
Myten om de obekymrade danskarna håller på att få ett grundskott.