Thede Palm; Elof Tegnérs minnesanteckningar
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Elof Tegners minnesanteckningar
De anteckningar, som överbibliotekarien vid
Lunds universitetsbibliotek Elof Tegner skrev
ner vid 1890-talets mitt, har visserligen använts av någon forskare men har inte utgivits
förrän nu (”Minnen och silhouetter. Anteckningar nedskrifna under sommarvistelser vid
Arild på 1890-talet”, Lund 1974, CWK Gleerups förlag, capris 32 kr). Han hade själv be- -stämt, att de ej fick tryckas förrän 25 år efter
hans död, som inträffade 1900. Då ansågs de
vara alldeles för uppriktiga och, kan man förmoda, för nära den lundensiska miljön.
Samma bedömning gjordes efter 50 år. Nu
kan man bara lyckönska utgivarna, dr Ingeborg Tegner och dr Rolf Arvidsson, som kunnat publicera detta sällsynta bidrag till svensk
kulturhistoria.
Den stora grannlagenhet, som visats efterkommande i och med det sena utgivandet,
kunde skapa misstanke om att Tegners minnen skulle innehålla avslöjanden i modern
stil, alltså rena skvallret. Så är inte fallet. De
är ganska skarpa, i några fall ovänliga och går
ibland in på en kort karakteristik av några
samtidas privatliv. Först blir man överraskad.
Elof Tegner var bror till den blidaste av
lärde, Esaias d y, som kan förmodas aldrig ha
sagt en elakhet. Deras far var lärd och av ett
hetsigt lynne men i övrigt inte framträdande.
Farfadern, Esaias Tegner, kunde som man
vet vara frispråkig men var egentligen ganska
mild i omdömena, medan farmodern, Anna
Myhnnan, var känd för sin skarpa tunga.
Elof Tegner stod inte någon i sin släkt efter i begåvning. Han visade sig dessutom vara
god organisatör och blev en framstående bibliotekarie med moderna ideer. Som historiker ansågs han rent av vara radikal. Han gav
ut jubelfestupplagan av farfaderns skrifter,
där brev publicerades som chockerade och
där i kärleksdikterna från Växjötiden namnet
Emilie kom i tryck. Hänsyn till släkten och
till minnet hade tagits länge nog, och san·
ningen var värd sitt pris.
Den strävan efter klarhet och sanning, som
utmärker t ex Elof Tegners Armfeltbiograf1.
återfinnes i hans minnen. Han ställer rnänni·
skor på plats inför eftervärlden, men deras
svagheter tillät honom inte att göra det inför
samtiden. Han undviker inte personliga drag:
Strindberg tjänstgjorde en tid vid KB i Stock·
holm och gjorde ”ej väsen af sig” ens vid per·
sonalfester ”förr än han mot slutet blef berusad, då han blef högljudd och obehagli(
Däremot ligger inte sådant till grund för !Jt.
dämningar: där gäller endast vad en person
kunde och vad han dög till.
Man väntar att de många lundensare, viJ.
kas namn han nämner, skulle bli närmare och
säkrare karakteriserade än de kamrater, som
han hade under sina år i Stockholm. Det är
knappast så. Orsaken är nog den, att Tegner
Lund var en ung och ivrig man – han promoverades innan han blivit myndig – medaD
det först var vid mognare år som han arbetade i Stockholm. Han såg där människor,
inte mindre klart men med mer förståelse.
Först när han återvänt till Lund, kunde haD
betrakta sina medarbetare där mera nyanscrat och rent av milt. å
När Elof Tegner sökte tillbaka till Ltml, k
fick han av sin originelle chef vid KB~ Gusul l·
Klemming, ett testimonium, som slutade med
att han ägde ”alla de egenskaper som IJI.
märka och pryda en rättskaffens bibJio.
tekarie”. Det låter litet obestämt, men H
kan svårligen tänka sig ett bättre betyg. n
samma kan sägas gälla för honom i n
egenskap av författare. b
g’
r~
,.,~
et
THEDE PALM:
Elof Tegners minnesanteckningar
De anteckningar, som överbibliotekarien vid
Lunds universitetsbibliotek Elof Tegner skrev
ner vid 1890-talets mitt, har visserligen använts av någon forskare men har inte utgivits
förrän nu (”Minnen och silhouetter. Anteckningar nedskrifna under sommarvistelser vid
Arild på 1890-talet”, Lund 1974, CWK Gleerups förlag, capris 32 kr). Han hade själv be- -stämt, att de ej fick tryckas förrän 25 år efter
hans död, som inträffade 1900. Då ansågs de
vara alldeles för uppriktiga och, kan man förmoda, för nära den lundensiska miljön.
Samma bedömning gjordes efter 50 år. Nu
kan man bara lyckönska utgivarna, dr Ingeborg Tegner och dr Rolf Arvidsson, som kunnat publicera detta sällsynta bidrag till svensk
kulturhistoria.
Den stora grannlagenhet, som visats efterkommande i och med det sena utgivandet,
kunde skapa misstanke om att Tegners minnen skulle innehålla avslöjanden i modern
stil, alltså rena skvallret. Så är inte fallet. De
är ganska skarpa, i några fall ovänliga och går
ibland in på en kort karakteristik av några
samtidas privatliv. Först blir man överraskad.
Elof Tegner var bror till den blidaste av
lärde, Esaias d y, som kan förmodas aldrig ha
sagt en elakhet. Deras far var lärd och av ett
hetsigt lynne men i övrigt inte framträdande.
Farfadern, Esaias Tegner, kunde som man
vet vara frispråkig men var egentligen ganska
mild i omdömena, medan farmodern, Anna
Myhnnan, var känd för sin skarpa tunga.
Elof Tegner stod inte någon i sin släkt efter i begåvning. Han visade sig dessutom vara
god organisatör och blev en framstående bibliotekarie med moderna ideer. Som historiker ansågs han rent av vara radikal. Han gav
ut jubelfestupplagan av farfaderns skrifter,
där brev publicerades som chockerade och
där i kärleksdikterna från Växjötiden namnet
Emilie kom i tryck. Hänsyn till släkten och
till minnet hade tagits länge nog, och san·
ningen var värd sitt pris.
Den strävan efter klarhet och sanning, som
utmärker t ex Elof Tegners Armfeltbiograf1.
återfinnes i hans minnen. Han ställer rnänni·
skor på plats inför eftervärlden, men deras
svagheter tillät honom inte att göra det inför
samtiden. Han undviker inte personliga drag:
Strindberg tjänstgjorde en tid vid KB i Stock·
holm och gjorde ”ej väsen af sig” ens vid per·
sonalfester ”förr än han mot slutet blef berusad, då han blef högljudd och obehagli(
Däremot ligger inte sådant till grund för !Jt.
dämningar: där gäller endast vad en person
kunde och vad han dög till.
Man väntar att de många lundensare, viJ.
kas namn han nämner, skulle bli närmare och
säkrare karakteriserade än de kamrater, som
han hade under sina år i Stockholm. Det är
knappast så. Orsaken är nog den, att Tegner
Lund var en ung och ivrig man – han promoverades innan han blivit myndig – medaD
det först var vid mognare år som han arbetade i Stockholm. Han såg där människor,
inte mindre klart men med mer förståelse.
Först när han återvänt till Lund, kunde haD
betrakta sina medarbetare där mera nyanscrat och rent av milt. å
När Elof Tegner sökte tillbaka till Ltml, k
fick han av sin originelle chef vid KB~ Gusul l·
Klemming, ett testimonium, som slutade med
att han ägde ”alla de egenskaper som IJI.
märka och pryda en rättskaffens bibJio.
tekarie”. Det låter litet obestämt, men H
kan svårligen tänka sig ett bättre betyg. n
samma kan sägas gälla för honom i n
egenskap av författare. b
g’
r~
,.,~
et