Danne Nordling; Socialistisk ekonomi

DANNE NORDLING:
Socialistisk ekonomi
Om de utpräglade vänsterkrafterna inom
SMtSk socialdemokrati får som de vill,
lommer framtidens Sverige att bli ett regIningamas samhälle, menar pol mag
DaneNordting i sin artikel. På alla sätt
;i/l man nu tvinga företagen till avsättIiagar till branschfonder och dylikt, och
isddana skall arbetstagarna ha bestämunde inflytande. Men man går längre
iaså. Man vill ha majoritet för de anllillda i företagens styrelser, eller man vill
b in representanter för stat och komaan; huvudsaken är att ägarna och äganUintressena hålls utanför. Men det blir
itu i längden de anställda som kommer
~placeras i de avgörande ställningarna
ltan politiker, byråkrater och fackförelirtgsfunktionärer.
Den svenska socialdemokratin befinner
sig vid ett ideologiskt vägskäl. Valet står
mellan traditionell reformpolitik eller radikal förnyelse i socialistisk riktning.
Detta vägskäl utgör samtidigt ett ideologiskt dilemma. En ideologi bör förvisso
innehålla teoretiskt välmotiverade uppfattningar om hur samhället borde vara
beskaffat. Därvid står typen av ekonomiskt system i centrum. Problemet för socialdemokratin är att den traditionella
politiken inte uppfattas som socialistisk
medan den socialistiska politiken inte
framstår som nödvändig. Resultatet blir
att man saknar en hållbar teori om varför
socialismen egentligen behövs.
Alltsedan 30-talet har den traditionella
reformpolitiken kunnat förenas med den
då nya synen på hur en politik för full sys~
selsättning bör bedrivas. Denna politik
kallades något oegentligt ”planhushållning”. Varje liberalt samhälle baserat på
marknadshushållning behöver en överordnad ekonomisk politik för att en stabil
ekonomisk utveckling skall garanteras.
Detta förstod inte de borgerliga på 20-
och 30-talet. Socialdemokraterna fick
däremot vissa impulser från de engelska
liberalerna (bl a Keynes). Eftersom de då
(liksom nu) var i behov av ett teoretiskt
godtagbart program i stället för det sterila marxistiska tankegods, som man dragits med under årtionden av fruktlösa expansionsförsök, var det inte förvånande
att man var öppen för de nya ideerna.
Dessutom kunde efterfrågeteorin utformas så att det kunde framställas som nödvändigt att den statliga verksamheten
314
blev kraftigt utökad. Självfallet passade
en sådan teori socialdemokraterna förträffligt.
Efterfrågeteorin är egentligen inte så
handhar, men på ett betydligt effektivare l
sätt. Den totala välfärden i samhället ~
hade då varit större genom mindre byrå- f,
krati och bättre effektivitet samt n
svår att förstå om man bara kan inse att ligtvis genom den
samhällsekonomins funktionssätt är principiellt skiljt från hur ett hushålls ekonomi fungerar. Det är därför så mycket
mer förvånande att de borgerliga ekonomerna på 30-talet inte förefaller ha förstått poängen i teorin eller orsakerna till
arbetslösheten. De borgerliga hävdade att
arbetslösheten berodde på alltför höga lö-
ner för att alla arbetssökande skulle få arbete. Receptet mot arbetslöshet var då att
lönerna skulle sänkas. Att detta samtidigt
minskade köpkraften och därmed den totala efterfrågan uppmärksammades inte.
Men det hade naturligtvis varit lika tokigt att hävda att lönerna måste höjas för
att öka efterfrågan så att fler skulle få arbete. Företagens kostnader hade JU
därmed ökat, vilket skulle motverkat
nyanställningar.
Lösningen låg i att öka den totala efterfrågan genom upplåning av penningmedel. Socialdemokraterna förordade att
dessa pengar skulle användas för ökade
statliga utgifter. En liberal borgerlig politik borde i stället ha förordat sänkta
skatter och eventuellt lönesubventioner.
På så sätt hade medborgama/konsumenterna själva fått bestämma den fortsatta
samhällsutvecklingen. I dag hade vi kanske haft en betydligt mindre offentlig sektor. Troligtvis hade i stället den privata
sektorn ombesörjt en stor del av den sociala service, som dagens offentliga sektor
vat system medför.
Socialdemokratisk ideologi
Genom de borgerligas oförmåga blev
inte så, och grunden lades för ett
rigt socialdemokratiskt
Delvis berodde detta på att de hru·crpr·h•l
inte kunde eller ville förstå något av
nya ekonomiska tänkesättet. Men dc
trots allt förstod kunde ändå inte
lera ett teoretiskt hållbart liberalt
tiv. Här vilar ett visst ansvar på
Ohlin. Därmed blev planhushållning
full sysselsättning och sedermera mera
mänt för ekonomisk effektivitet det
rande argumentet för den ~v'”””””’”’””!Vl”’”’
tiska ideologins ekonomiska innehåll.
Men så småningom framstod ·
gins ekonomiska innehåll alltmer som
mänt accepterat att staten skulle
en övergripande stabiliseringspolitik
att förebygga konjunkturnedgångar
effektivisera det ekonomiska livet för
uppnå snabb ekonomisk tillväxt. Det
liga engagemanget på detta område
inte längre som specifikt
Socialdemokratins ideologi
inte längre anvisningar för hur en
listisk ekonomi skall organiseras,
man inte anser att dagens ekonomi
cialistisk. Sannolikt skulle väl många
20- och 30-talet ha ansett att dagens
d
d
fr
lil
ut
bi:
bille verkligen är socialistiskt. Men daP socialister är inte nöjda. Vill man
lirändra samhället till varje pris kan
an aldrig bli nöjd.
Den reformpolitik och utvidgning av
den offentliga sektorn som bedrivits under senare tid förefaller inte alls att tillfmlsställa de ideologiskt medvetna socialilerna. Många av dem är ju inte heller
* efter att genomföra ekonomiska förhittringar för medborgarna. I stället strä-
var de efter att införa det ”socialistiska
lllllhället”, vilket främst innebär försämriugar för ”borgarklassen”. En fortsatt
traditionell reformpolitik menar de leder
till ideologisk utplåning. Men dilemmat
ir att den nya socialismen ofta är enbart
en radikal teoretisk konstruktion utan
förankring i några verkliga behov i sambäilet De svenska socialisterna har inte
längre någon hållbar teori om varför ett
o:ialistiskt organiserat samhälle är nödrindigt.
Socialdemokratisk politik
Vad står då den svenska socialdemokratin egentligen för? Man framstår inte
längre som en garant för den fulla sysselsättningen efter den stora arbetslösheten
och lågkonjunkturen under början av 70-
lalet. I själva verket förnekade man då
sin nya teori från 30-talet genom att inte
vidta efterfrågestimulerande åtgärder.
Den politik som då fördes bedrevs på ett
sätt som om Wigforss och Keynes aldrig
existerat.
Socialdemokratin är inte heller en garant för stabilt penningvärde eller för- 315
bättrad materiell standard. Inflationen
frånsäger man sig allt ansvar för och menar att den inte ens går att bekämpa när
den ”kommer från utlandet”. Ekonomisk
tillväxt klassas som en andra rangens målsättning: ”Prylsamhället kan vi lätt avstå
ifrån”, menar t ex statsminister Palme.
Ett friare samhälle är givetvis inte heller socialdemokraternas mål. Utvecklingen går i stället mot mera byråkrati
och regleringar, statsingripanden och
kontroll. Man kan inte undgå intrycket
att socialdemokratins medel blivit dess
mål: förändring för förändringens egen
skull, styrning för styrningens egen skull
– kort sagt socialism för dess egen skull.
De mål som anges som sådana saknar
anknytning till den konkreta verkligheten
och uttrycks med svävande abstraktioner.
Socialdemokratin vill sålunda skapa ett
samhälle som präglas av ökad jämlikhet,
solidaritet och demokrati. Hur detta
samhälle skall vara ekonomiskt organiserat anges i de flesta fall inte. Det enda
som står klart är hur detta samhälle inte
skall se ut. Man avser att minska eller avskaffa arbetsgivarnas rätt att leda arbetet
i företagen. Samtidigt vill man reducera
”marknadskrafternas” inflytande. Karakteristiskt för de aktiva ideologiska debattörerna är den massiva kritiken mot
marknadshushållningen. De har till stor
del övertagit den s k nya vänsterns uppfattningar från mitten av 60-talet.
Men medan den nya vänsterns lösningsrecept låg i en omfattande socialisering av näringslivet, har dagens socialdemokratiska debattörer inga lika enkla
316
lösningsförslag. De vill undvika en starkt
centraliserad ekonomi med administrativt bestämda priser och löner, med huvudsakligen statliga företag som genom
centrala direktiv producerar och distribuerar politiskt godkända varor och
tjänster. En ekonomi av detta slag kallas
något oegentligt för ett statskapitalistiskt
system. Vari det specifikt kapitalistiska
i detta system består framgår inte klart.
Möjligen skulle man kunna göra jämfö-
relser med ett storföretag och påstå att ett
helt socialiserat näringsliv, som arbetar
efter administrativa grunder, är en större
variant av ett modernt storföretag. En så-
dan analogi är emellertid inte helt adekvat.
Ett språkbruk av ovanstående slag leder
till att den liberala marknadshushållningen kommer i motsatsställning till begreppet ”kapitalism”. Detta är något förvirrande, eftersom socialister ofta sätter
likhetstecken mellan dessa båda benämningar. Men med tendensen hos en del av
vänstern att hävda att det socialistiska
Sovjetunionen ”egentligen” är ett statskapitalistiskt land är det kanske naturligt att skilja mellan kapitalism och
marknadshushållning.
Ett nytt sr.stem
De socialdemokratiska debattörerna är
emellertid inte benägna att förorda lösningar som syftar till att förbättra marknadsekonomins funktionssätt. Man kan
något förenklat säga att sedan socialdemokratin på 30-talet övergav sin marxistiska ödestro på socialismens ofrånkomlighet har dess ekonomiska politik präglats av just korrigeringar av den ek0110o
miska verksamheten så att den bättre
skulle överensstämma med den marknads.
ekonomiska teorin. Undantag i form If
hyresreglering, jordbrukspolitik och Di
ringspolitik har dock förekommit. M
nu har man kommit till den punkt Il
denna ”förbättringspolitik” inte framsti
som ett ideologiskt alternativ. Bryto
ningen med fyra decenniers framsteg31»
litik är aktuell vid den förestående prt
gramrevision, som skall beslutas vid 19
års partikongress.
Ideologidebattörerna vill sålunda ·
ha kvar vårt nuvarande ekonomiska
stem både av taktiska skäl – en ra
förnyelse är numera möjlig endast gen
ett nytt system – och av andra, mera
ligt betonade skäl. Det senare inn
att de verkligen önskar att ekono
skall fungera på ett mer socialistiskt •
men utan att det byggs upp en aukto ·
maktapparat av centralistisk och by ’
tisk modell som i Sovjetunionen.
detta skall gå till är ett verkligt dile
eftersom tillgången på ekonomiska sys
är begränsad. Man kan urskilja två •
bara utvecklingslinjer men som av
måste uppfattas som skenlösningar.
ena linjen har redan påbörjats i form
regleringspolitik och näringspolitik.
andra linjen har ännu bara märkts i
batten om löntagarstyrda företag.
gen kan fackföreningsrörelsens fr
tade positioner ses som en första •
till ett nytt system.
Näringspolitiken
a
e
g
sägas vara ett första försök att skapa ett
alternativ till den traditionella reformpotitiken. Till att börja med koncentrerade
man sig på statlig företagsamhet vilket
blev ett fiasko, eftersom socialdemokraterna trodde att de kunde driva statens
företag effektivare och samtidigt mera
”socialt” än privata företag. Därefter lades näringspolitiken om till att mera omfatta planering, utredande och interventioner. Ännu syftar politiken huvudsakiigm till kontroll över investeringsverksamheten – dvs styrning av investeringarna dels till lämpliga tidpunkter i en
konjunkturcykel och dels till lämpliga regioner. Så länge prisutvecklingen inte
kan påverkas kommer denna politik dessutom att bygga på ett ökat inslag av subventioner åt näringslivet.
Ingrepp i prisbildningen har redan
gjorts beträffande livsmedel, papper och
byggnadsmaterial. Om liknande kommer
att ske på övriga områden återstår att se. I
en marknadsekonomi skall priserna bl a
ge information om resursåtgången vid
produkternas framställning så att en effektiv användning av knappa resurser
kan uppnås. Men det är fara värt att socialdemokraterna kommer att använda
priserna som ett fördelningspolitiskt instrument i analogi med prisregleringen
av livsmedel. Kommunisternas krav att
mervärdeskatten på livsmedel skall bort
har emellertid avvisats. Motiveringen
har varit att de fördelningspolitiska effekterna .av just denna åtgärd är obetydliga. En deformering av prissystemet i
fördelningspolitiskt syfte skulle förvisso
317
vara ett grundskott i marknadshushållningens mest centrala princip. Meningarna inom socialdemokratin om detta är
lämpligt är dock ännu delade.
Ingrepp i lönebildningen betraktas som
mer legitima. Fackföreningsrörelsens låglönepolitik anges ofta syfta till att sätta
”marknadskrafterna” ur spel. Till en del
har man lyckats med en snedvridning,
men politiken har också lett till snabbare
prisstegringar och en alltför kraftig strukturomvandling inom näringslivet. De
klassiska effekterna av en ”prisreglering”
i en marknadsekonomi har också uppstått: brist på kvalificerade yrkesarbetare
och överskott på okvalificerad arbetskraft. Priset – dvs lönen – är alltså för
lågt respektive för högt för de båda arbetskraftskategorierna för att jämvikt
skall uppnås.
Ytterligare en form av socialistisk dirigering är värd att notera, nämligen
strävan efter kontroll över kapitalbildningen. Den offentliga sektorn inklusive
AP-fonderna svarar för ca 2/3 av nysparaodet i samhällsekonomin. Rätten för
den fjärde AP-fonden att köpa aktier är
ett led i utnyttjandet av den kontroll socialdemokraterna ägt redan i flera år.
Kontrollen över hushållssparandet är svå-
rare att uppnå men ett medel härför utgör
de statliga representanterna i affärsbankernas styrelser.
Företagens sparande av tidigare vinstmedel har hittills lämnats opåverkat om
man undantar investeringsfonderna och
de nya tvångsvisa avsättningarna till
miljöfonder. Men tanken på branschfon- 318
der eller liknande, som skall frånhända de
enskilda företagen rätten att själva besluta om icke utdelade vinstmedel, är mer
aktuell än någonsin. På detta sätt kommer företagen att klämmas mellan två
sköldar: dels genom administrativa beslut i industridepartementet och industriverket med underorgan om vilka investeringar som får göras och dels genom att
en stor del av de vinstmedel som skulle
använts till självfinansierade investeringar snart kan kontrolleras av särskilda
fonder med socialdemokratiska styrelser.
Regleringarnas samhälle
Att den väldiga statliga regleringsapparat som är under uppbyggnad knappast
kan vara förenlig med en liberal marknadshushållning framstår som uppenbart.
Det är också marknadskrafternas avskaffande som är den bärande tanken bakom
den regleringspolitiska linjens intentioner. Styrning och kontroll kan förvisso
uppfattas som socialism, men så länge
steget inte tagits fullt ut och staten inte
har skaffat sig fullständig makt över ekonomin t ex genom att avskaffa den privata äganderätten kan kritikerna på
vänsterkanten hävda att verklig socialism
ej införts. Den regleringspolitiska linjen
kan uppenbarligen också lätt leda till att
så många nya missförhållanden uppstår,
att endast en totalsocialisering återstår
om en fortsatt socialistisk utveckling i
stället för en återgång till en friare ekonomi anses vara det politiskt önskvärda
alternativet. I så fall hamnar man trots
eventuella goda föresatser i en centralplanerad byråkrati.
En mera nära till hands liggande brist
hos regleringslinjen är att den inte kan
motiveras med konkreta sakskäl. Social·
demokraternas alternativ till en liberal
marknadshushållning, som är kombinerad med en traditionell reformpolitik,
förefaller inte att kunna ge medborgarna
några förbättrade levnadsförhållanden.
Några materiella framsteg är det inte
fråga om. Snarare kommer strävandena
att försämra kapitalägamas eller företa·
gamas materiella utbyte av sin egendom
att också leda till minskad ekonomisk ef.
fektivitet näringslivet. Då drabbas
medborgama i form av minskade möjligheter till nya sociala reformer eller hög~e
löner.
Inte heller torde medborgama uppfatta
statens och fackföreningarnas dirigerin(
av investeringar och produktion som ea
”social” förbättring för löntagarna elltt
konsumenterna. I stället kan det hävdas
att även detta tillstånd innebär försämringar. Företagen är i en marknadsekonomi beroende av konsumenternas önskemål. De som leder företagen ”styr” inle
näringslivet på samma sätt som en statlig-korporativ maktapparat kan styra
företagen och ekonomin i dess helhet.
Regleringslinjen riskerar därför att medföra ett åsidosättande av konsumenterna
önskemål som t ex i Sovjetunionen. Ret
leringslinjen är uppenbarligen mera tl
för de politiker, fackföreningsfunktiouarer och byråkrater som får sina maktbef
genheter utökade om den genomförs.
Den första utvecklingslinjen kan b<
rakteriseras som en början till centralplanerad socialism. Löntagarstyrda företag
bo å andra sidan betecknas som en långt
pomförd marknadssocialism. Idedebattörerna tänker sig här att centralplanering och byråkrati kan undvikas genom
att man bibehåller ett decentraliserat
marknadssystem men med löntagarna som
”makthavare” i företagen. Ett flertal
olika sätt har föreslagits för att ge löntagarna majoritet i företagens styrelser. När
detta är genomfört tänker man sig tydligen att en helt ny, mera socialistisk politik mer eller mindre automatiskt blir
följden. Men frågan hur detta kan uppnås ägnas endast förstrött intresse. Socialdemokraterna på vänsterflygeln är i stället
mera intresserade och fascinerade av
själva tanken att beröva de förhatliga
”kapitalägarna” makten över företagen
och samhällsekonomin.
Vilka förbättringar för de vanliga löntagarna som blir följden av detta ”maktövertagande” underlåter ideologerna
nogsamt att precisera. För konsumenterna
däremot erkänner man att försämringar
kan inträffa. Det förutsätts nämligen att
de löntagarstyrda företagen i stället för att
producera för maximal vinst skall maximera lönen per anställd. Detta kan matematiskt visas medföra, att en eventuell
prishöjning inte som i ett privatägt
företag leder till ökad produktion utan i
stället leder till att produktionen mins- 319
kas, vilket därmed bidrar till fortsatta
prisstegringar.
Idedebattörerna förefaller vara något
splittrade i sin syn på statens roll i sammanhanget. Några förordar också en kombination av centralplanering och marknadssocialism. En sådan kombination
går ut på att löntagarna inte skall få egen
majoritet i företagsstyrelserna. Staten eller eventuellt kommunerna menar man
bör få en tredjedel av styrelseplatserna.
Dessutom avses staten ha inflytande i den
uppsjö av fristående fonder som man vill
införa.
Den svenska socialdemokratin kommer
uppenbarligen att få svårt att forma en ny
socialistisk ideologi som är teoretiskt
hållbar och samtidigt acceptabel för
breda grupper sakligt orienterade människor i samhället. Det har producerats
en mängd debattinlägg de senaste åren –
bl a i form av antologiserien ”Det nya
samhället” i 15 volymer- utan att socialisterna ens kunnat enas om vad som skall
avskaffas i det gamla samhället. Utan
ideologi blir socialdemokraterna svaga
och benägna att föra en ryckig och opportunistisk politik för att till varje pris demonstrera handlingskraft. Det kan inte
heller vara bra för samhällsekonomin.
Marknadshushållningens anhängare har
därför ett utmärkt tillfälle att föra fram
sina ideer som ett alternativ till den ”demokratiska” socialismen.