GU; Namn att minnas – Nils-Hugo Hallenborg
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Nils-Hugo Hallenborg
För en av de egendomligaste upplevelserna
under min trettioåriga bana som journalist har
pg att tacka chefen för Kockums, Nils-Hugo
Hallenborg.
å här gick det till; detta är vad som hände.
För åtskilliga år sedan erhöll jag i uppdrag
av S1·enska Dagbladet att för en sjöfartsbilaga,
lllll tidningen ärrmade utgiva, porträttera en
nd ledande svenska redare och varvschefer.
Bland dessa befann sig även Nils-Hugo Hallmborg, som då nyligen utnämnts till verkställande direktör i Kockums.
Xågot till min förvåning konstaterade jag
att han inte återfanns i några tillgängliga uppslagsböcker och att det inte existerade några
lllll helst uppgifter om honom i tidningens
uki1·. Jag gjorde då, vad jag i min oskuld
tyckte låg närmast till hands, jag ringde helt
cnl:elt till Kockums och bad att få alla personupplysningar om deras nye chef – ja, naturligtvis ingenting av privat karaktär, blott och
bart hans data, hans curriculum vitae som det
mri l’ärlden brukade heta.
Jag ansåg att detta var en rimlig och korrekt
begäran, men jag skulle snart finna att saken
mte var så enkel som jag föreställde mig. Om
Sture ödner i Salenrederierna hade jag blivit
lön·arnad att han var något av en sjöfartsnä-
ungens mystiske man, det visade sig dock vara
ett intet mot hr Hallenborg. Han var inte bara
)”Slisk, han var nästintill obefintlig. Hr Ödner
kunde man i alla fall hitta i olika kalendrar
och han hade, tillmötesgående nog, ingenting
IIIlot att tala om hur han blivit vad han blivit.
Men när jag bad Kockums om att få fakta rö-
rande verkställande direktören, lät hr Hallenborg meddela att den enda uppgift om honom
1111 fick utlämnas för publicering var den alt
ban var född – en omständighet, som han ju
också med anspråk på att bli trodd skulle haft
llin att alldeles förneka – och närmare bellimt den 17 juli 1919.
Jag medger gärna att jag blev så häpen att
pg – nästan – blev mållös. När jag återfått
lllfönnågan försökte jag förklara, att det här
var fråga om en service som alla företag, stora
som små, brukade tillhandahålla pressen, att
jag givetvis kunde inhämta uppgifterna på annat sätt men att detta föreföll mig vara det
riktigaste och rimligaste och det som gav bästa
garantier för saklighet och exakthet. Men förgäves: vederbörande sekreterare underströk
obevekligt att hr Hallenborg dekreterat att det
enda som fick vetas om honom var tidpunkten
för hans födelse.
J ag har varken förr eller senare träffat hr
Hallenborg och har också svårt att tro att hans
ställningstagande var förestavat av några personliga skäl. Hans bevekelsegrunder måste vara rent principiella, men nog får man säga att
det är att driva principfastheten långt. Jag har
i min verksamhet mött människor som vägrat
att låta sig intervjuas resp porträtteras (i varje
fall en), men jag har aldrig mer än denna
enda gång råkat på en person som vägrat vidgå
något annat om sig själv än att han var född.
Respekterande hr Hallenborgs önskan om
anonymitet fick jag den gången nöja mig med
att förutsätta att han även gått i skola, eventuellt fått någon annan form av utbildning och
vid någon tidpunkt blivit anställd hos Kockums, där han år 1968 – ett faktum som förmodligen till följd av någon olyckshändelse
sipprat ut till pressen – blivit verkställande
direktör.
Sedan dess har emellertid inte ens hr Hallenborg kunnat undgå att hamna i ”Vem är
det”, låt vara att han lyckats inskränka omfånget av sin biografi till sju rader. Det räcker
trots allt för att man skall kunna inhämta att
han är son till en bank- resp gymnastikdirektör, att han diplomerades från handelshögskolan i Göteborg 1944, att han anställdes i
Kockums mekaniska verkstad 1944, att han
blev vice verkställande direktör där 1964 och
– vilket vi redan förut visste – företagets
chef fyra år senare. Dessutom framgår det –
med vad man nästan är frestad kalla förvå-
nande lösmynthet från redaktionens sida –
att han är styrelseledamot i bl a ab Malva,
rederi ab Malmoil samt ordförande i Sveriges
varvsindustriförening sedan 1971. Mina giss- 206
ningar om hans levnadslopp har med andra
ord i stort sett bekräftats.
Genast litet kött på benen! Men vad finns
mer att säga om denna blyga varvsviol, denna
sjöfartsnäringens Greta Garbo?
Mot den bakgrund som ovan givits kommer
det knappast som en överraskning, när man av
hr Hallenborgs omgivning får veta att han inte
omedelbart slår an genom ett charmerande vä-
sen, älskvärdhet och smidighet. Men han karakteriseras som en utomordentligt duktig
man, rejäl och klartänkt. Han gjorde sig tidigt
bemärkt inom Kockums som en framstående
ekonom och organisatör. Vad man till en början inte var riktigt säker på var hans förmåga
som förhandlare. För att pröva honom i detta
avseende sände man honom till USA för att
leda försäljningen av Kockums ”gasfartyg”,
fartyg med behållare för flytande nerkyld gas,
som väckte stor internationell uppmärksamhet.
Inte minst med hänsyn till den komplicerade
tekniska konstruktionen var uppgiften allt annat än lätt, men hr Hallenborg skötte enligt
uppgift förhandlingarna alldeles förträffligt
tack vare sin saklighet och sina goda nerver
och banade därmed vägen för sig till chefsposten.
Väl där, infriade han förväntningarna hos
alla som satsat på honom, möjligen med undantag för familjen Kockum. Den svenska
varvsindustrin befann sig redan då i ett kritiskt
läge och Kockums var på fallrepet. Den som
snabbt redde upp situationen var Nils-Hugo
Hallenborg, inte minst genom en hårdhänt J1lo
tionalisering som bl a gick ut över familjca
Kockums representanter i företagsledningeo.
Det var väl knappast detta som gjorde att han
något senare öppet deklarerade att ”yi !w
misslyckats med personalvården och företags.
demokratin.” Men måhända kan det ha bidragit till att medan det under följande ir
gick allt sämre för Götaverken och
och Uddevallavarvet hankade sig fram,
ums bara gick bättre och bättre.
Nu har det gått ända därhän att när indt
striministern övervägt en fusion av de svenm
varven för att rädda den svenska
en, Kockums högdraget kunnat säga nej i
skap av det enda verkligt lönsamma
Och att när Eriksbergs kris blivit sådan att
statligt ingripande nödvändiggjorts, det
Broströmia fått finna sig i att till ururu”uut
i den statliga räddningskommissionen, där
ströms inte ens får ha en representant, har
setts den mest framgångsrika
chef – Nils-Hugo Hallenborg. Undra på
en sådan man – trots sin anonymitet –
hotats med kidnapping och åsatts en
summa av 5,7 miljoner kr.
En av de industriledare, som lade sitt
för Hallenborgs befordran till
beskriver honom som allvarlig, tystlåten,
tiv och kunnig.
Ur rent journalistisk synpunkt får man
– trots de sju talträngda raderna i
det” – lägga tonvikten vid tystlåten.
GU
Nils-Hugo Hallenborg
För en av de egendomligaste upplevelserna
under min trettioåriga bana som journalist har
pg att tacka chefen för Kockums, Nils-Hugo
Hallenborg.
å här gick det till; detta är vad som hände.
För åtskilliga år sedan erhöll jag i uppdrag
av S1·enska Dagbladet att för en sjöfartsbilaga,
lllll tidningen ärrmade utgiva, porträttera en
nd ledande svenska redare och varvschefer.
Bland dessa befann sig även Nils-Hugo Hallmborg, som då nyligen utnämnts till verkställande direktör i Kockums.
Xågot till min förvåning konstaterade jag
att han inte återfanns i några tillgängliga uppslagsböcker och att det inte existerade några
lllll helst uppgifter om honom i tidningens
uki1·. Jag gjorde då, vad jag i min oskuld
tyckte låg närmast till hands, jag ringde helt
cnl:elt till Kockums och bad att få alla personupplysningar om deras nye chef – ja, naturligtvis ingenting av privat karaktär, blott och
bart hans data, hans curriculum vitae som det
mri l’ärlden brukade heta.
Jag ansåg att detta var en rimlig och korrekt
begäran, men jag skulle snart finna att saken
mte var så enkel som jag föreställde mig. Om
Sture ödner i Salenrederierna hade jag blivit
lön·arnad att han var något av en sjöfartsnä-
ungens mystiske man, det visade sig dock vara
ett intet mot hr Hallenborg. Han var inte bara
)”Slisk, han var nästintill obefintlig. Hr Ödner
kunde man i alla fall hitta i olika kalendrar
och han hade, tillmötesgående nog, ingenting
IIIlot att tala om hur han blivit vad han blivit.
Men när jag bad Kockums om att få fakta rö-
rande verkställande direktören, lät hr Hallenborg meddela att den enda uppgift om honom
1111 fick utlämnas för publicering var den alt
ban var född – en omständighet, som han ju
också med anspråk på att bli trodd skulle haft
llin att alldeles förneka – och närmare bellimt den 17 juli 1919.
Jag medger gärna att jag blev så häpen att
pg – nästan – blev mållös. När jag återfått
lllfönnågan försökte jag förklara, att det här
var fråga om en service som alla företag, stora
som små, brukade tillhandahålla pressen, att
jag givetvis kunde inhämta uppgifterna på annat sätt men att detta föreföll mig vara det
riktigaste och rimligaste och det som gav bästa
garantier för saklighet och exakthet. Men förgäves: vederbörande sekreterare underströk
obevekligt att hr Hallenborg dekreterat att det
enda som fick vetas om honom var tidpunkten
för hans födelse.
J ag har varken förr eller senare träffat hr
Hallenborg och har också svårt att tro att hans
ställningstagande var förestavat av några personliga skäl. Hans bevekelsegrunder måste vara rent principiella, men nog får man säga att
det är att driva principfastheten långt. Jag har
i min verksamhet mött människor som vägrat
att låta sig intervjuas resp porträtteras (i varje
fall en), men jag har aldrig mer än denna
enda gång råkat på en person som vägrat vidgå
något annat om sig själv än att han var född.
Respekterande hr Hallenborgs önskan om
anonymitet fick jag den gången nöja mig med
att förutsätta att han även gått i skola, eventuellt fått någon annan form av utbildning och
vid någon tidpunkt blivit anställd hos Kockums, där han år 1968 – ett faktum som förmodligen till följd av någon olyckshändelse
sipprat ut till pressen – blivit verkställande
direktör.
Sedan dess har emellertid inte ens hr Hallenborg kunnat undgå att hamna i ”Vem är
det”, låt vara att han lyckats inskränka omfånget av sin biografi till sju rader. Det räcker
trots allt för att man skall kunna inhämta att
han är son till en bank- resp gymnastikdirektör, att han diplomerades från handelshögskolan i Göteborg 1944, att han anställdes i
Kockums mekaniska verkstad 1944, att han
blev vice verkställande direktör där 1964 och
– vilket vi redan förut visste – företagets
chef fyra år senare. Dessutom framgår det –
med vad man nästan är frestad kalla förvå-
nande lösmynthet från redaktionens sida –
att han är styrelseledamot i bl a ab Malva,
rederi ab Malmoil samt ordförande i Sveriges
varvsindustriförening sedan 1971. Mina giss- 206
ningar om hans levnadslopp har med andra
ord i stort sett bekräftats.
Genast litet kött på benen! Men vad finns
mer att säga om denna blyga varvsviol, denna
sjöfartsnäringens Greta Garbo?
Mot den bakgrund som ovan givits kommer
det knappast som en överraskning, när man av
hr Hallenborgs omgivning får veta att han inte
omedelbart slår an genom ett charmerande vä-
sen, älskvärdhet och smidighet. Men han karakteriseras som en utomordentligt duktig
man, rejäl och klartänkt. Han gjorde sig tidigt
bemärkt inom Kockums som en framstående
ekonom och organisatör. Vad man till en början inte var riktigt säker på var hans förmåga
som förhandlare. För att pröva honom i detta
avseende sände man honom till USA för att
leda försäljningen av Kockums ”gasfartyg”,
fartyg med behållare för flytande nerkyld gas,
som väckte stor internationell uppmärksamhet.
Inte minst med hänsyn till den komplicerade
tekniska konstruktionen var uppgiften allt annat än lätt, men hr Hallenborg skötte enligt
uppgift förhandlingarna alldeles förträffligt
tack vare sin saklighet och sina goda nerver
och banade därmed vägen för sig till chefsposten.
Väl där, infriade han förväntningarna hos
alla som satsat på honom, möjligen med undantag för familjen Kockum. Den svenska
varvsindustrin befann sig redan då i ett kritiskt
läge och Kockums var på fallrepet. Den som
snabbt redde upp situationen var Nils-Hugo
Hallenborg, inte minst genom en hårdhänt J1lo
tionalisering som bl a gick ut över familjca
Kockums representanter i företagsledningeo.
Det var väl knappast detta som gjorde att han
något senare öppet deklarerade att ”yi !w
misslyckats med personalvården och företags.
demokratin.” Men måhända kan det ha bidragit till att medan det under följande ir
gick allt sämre för Götaverken och
och Uddevallavarvet hankade sig fram,
ums bara gick bättre och bättre.
Nu har det gått ända därhän att när indt
striministern övervägt en fusion av de svenm
varven för att rädda den svenska
en, Kockums högdraget kunnat säga nej i
skap av det enda verkligt lönsamma
Och att när Eriksbergs kris blivit sådan att
statligt ingripande nödvändiggjorts, det
Broströmia fått finna sig i att till ururu”uut
i den statliga räddningskommissionen, där
ströms inte ens får ha en representant, har
setts den mest framgångsrika
chef – Nils-Hugo Hallenborg. Undra på
en sådan man – trots sin anonymitet –
hotats med kidnapping och åsatts en
summa av 5,7 miljoner kr.
En av de industriledare, som lade sitt
för Hallenborgs befordran till
beskriver honom som allvarlig, tystlåten,
tiv och kunnig.
Ur rent journalistisk synpunkt får man
– trots de sju talträngda raderna i
det” – lägga tonvikten vid tystlåten.
GU