Ledare; Vietnam och Sverige
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vietnam och Sverige
Som alla vet är programmet Rapport i
TV-2 inte känt för någon påfallande sanningskärlek. Dock innehöll rapporteringen
av Vietnamkriget i dess senaste och avgörande skede i ett avseende sanningar,
som tidigare dolts. Man gjorde inte
längre gällande, att det varit FNL- eller
PRR som det nu skall heta – som avgjorde kriget mot Saigonsidans trupper. I
stället sades rent ut, att nordvietnameserna ingripit i Sydvietnam.
I längden går det uppenbarligen inte
heller att påstå, att endast Sydvietnam
bröt mot Parisavtalet. Båda sidorna bröt
mot detta avtal, om man nu ens vill fortsätta att tala om ett avtal, som egentligen
bara fungerade så att USA fullgjorde sin
del och drog bort sina stridande förband.
Därmed låg vägen öppen för en uppladdning från annat håll, som var mindre
noggrant i fråga.om avtal.
Enligt v1ssa utländska beräkningar
skall mot slutet de nordvietnamesiska
trupperna i Sydvietnam ha upgått till
200 000 man. Enligt andra skall de utgjort
10 divisioner. Siffrorna låter höga, men
de är möjliga. Förbandens utrustning var
kinesisk och sovjetrysk. Däremot har
ingen trupp från någotdera hållet förekommit. På sydvietnamesiskt område har
nordvietnameserna opererat självständigt, vilket torde vara mer än man kan
säga om FNL-förbanden, som fått underordna sig Nordvietnams ledning.
Nordvietnam gick till sist direkt in i
ett krig, som kan visa sig ha varit ett
erövringskrig. I detta lämnades avgö-
rande hjälp av de två kommunistiska
stormakterna. Från icke-kommunistiskt
håll har hjälp- ej avgörande, men betydande – kommit åtminstone från Sverige.
Hur denna hjälp låtit sig förenas med
svensk neutralitetspolitik har svenska fol·
ket ej fått reda på. Den massiva svenska
miljonsatsningen till Nordvietnam har
kallats u-hjälp, eller hjälp till återupp·
byggnad, eller humanitär hjälp, eller nå-
gonting annat. Den har använts till att
på olika sätt stärka hemmafronten i ett
land i krig. Kalla hjälpen vad man vill,
men detta är verkligheten.
”Sverige har stött det vietnamesiska
folkets frihetskamp”, yttrade statsminister Palme den 30 april. Verkligen? Sverige har stött en upprorsrörelse inom den
sydvietnamesiska staten och givit hjälp
åt den nordvietnamesiska staten, som befunnit sig i krig. ”Vi har verkat för deu
(det vietnamesiska folkets) rätt att utan
främmande inblandning avgöra sin egen
framtid”, sade statsministern vidare. Politikern har talat, men annars är det ju så
att det nordvietnamesiska folket står under kommunistiskt styre utan rätt att ens
yttra sig om sitt politiska system. Därhän
går det nu också för det sydvietnamesiska
folket, och den enda fråga, som står öppen, är i vilken grad Nordvietnam kommer att utnyttja sin seger och taga över
vad som varit Sydvietnam.
Uttalanden av nyssnämnda slag hör till
den svenska utrikespolitikens egendomligheter och kommenteras som sådana utomlands. Ett land, som talar om sin fasta
vilja att bedriva neutralitetspolitik och
som samtidigt kraftigt hjälper den ena
sidan i en militär konflikt, är ju redan
en märkvärdig företeelse. Samma land
har vidare meddelat, att dess politik skall
gå ut på att motverka de negativa konsekvenserna för små länder av supermakternas avspänningspolitik. För att
demonstrera hur denna motverkan skall
gå till, uppträder landet till förmån för
den ena parten i en krigisk konflikt.
Detta sker visserligen inte i samverkan
med de stormakter, som är invecklade
med direkt militär hjälp på den ena sidan, men det sker i uppenbar motsatsställning till en annan stormakt, för vilken regeringsledamöter i det s k neutrala
213
landet öppet uttalat omväxlande sin avsky och sitt förakt.
Att röja i den snårskog av politiska uttalanden som gjorts särskilt från regeringshåll i Vietnamfrågan blir en sak för
kommande generationers historiker. Med
ett uttalande av statsministern i samband
med krigsslutet kan man emellertid vara
enig. Han hoppades på en fredlig återuppbyggnad i Vietnam och utlovade
svensk hjälp till denna. Det blir riksdagsoppositionens sak att envist försöka se
till, att denna hjälp inte lämnas så ensidigt och så politiskt i stället för humanitärt motiverat som hittills skett.
Som alla vet är programmet Rapport i
TV-2 inte känt för någon påfallande sanningskärlek. Dock innehöll rapporteringen
av Vietnamkriget i dess senaste och avgörande skede i ett avseende sanningar,
som tidigare dolts. Man gjorde inte
längre gällande, att det varit FNL- eller
PRR som det nu skall heta – som avgjorde kriget mot Saigonsidans trupper. I
stället sades rent ut, att nordvietnameserna ingripit i Sydvietnam.
I längden går det uppenbarligen inte
heller att påstå, att endast Sydvietnam
bröt mot Parisavtalet. Båda sidorna bröt
mot detta avtal, om man nu ens vill fortsätta att tala om ett avtal, som egentligen
bara fungerade så att USA fullgjorde sin
del och drog bort sina stridande förband.
Därmed låg vägen öppen för en uppladdning från annat håll, som var mindre
noggrant i fråga.om avtal.
Enligt v1ssa utländska beräkningar
skall mot slutet de nordvietnamesiska
trupperna i Sydvietnam ha upgått till
200 000 man. Enligt andra skall de utgjort
10 divisioner. Siffrorna låter höga, men
de är möjliga. Förbandens utrustning var
kinesisk och sovjetrysk. Däremot har
ingen trupp från någotdera hållet förekommit. På sydvietnamesiskt område har
nordvietnameserna opererat självständigt, vilket torde vara mer än man kan
säga om FNL-förbanden, som fått underordna sig Nordvietnams ledning.
Nordvietnam gick till sist direkt in i
ett krig, som kan visa sig ha varit ett
erövringskrig. I detta lämnades avgö-
rande hjälp av de två kommunistiska
stormakterna. Från icke-kommunistiskt
håll har hjälp- ej avgörande, men betydande – kommit åtminstone från Sverige.
Hur denna hjälp låtit sig förenas med
svensk neutralitetspolitik har svenska fol·
ket ej fått reda på. Den massiva svenska
miljonsatsningen till Nordvietnam har
kallats u-hjälp, eller hjälp till återupp·
byggnad, eller humanitär hjälp, eller nå-
gonting annat. Den har använts till att
på olika sätt stärka hemmafronten i ett
land i krig. Kalla hjälpen vad man vill,
men detta är verkligheten.
”Sverige har stött det vietnamesiska
folkets frihetskamp”, yttrade statsminister Palme den 30 april. Verkligen? Sverige har stött en upprorsrörelse inom den
sydvietnamesiska staten och givit hjälp
åt den nordvietnamesiska staten, som befunnit sig i krig. ”Vi har verkat för deu
(det vietnamesiska folkets) rätt att utan
främmande inblandning avgöra sin egen
framtid”, sade statsministern vidare. Politikern har talat, men annars är det ju så
att det nordvietnamesiska folket står under kommunistiskt styre utan rätt att ens
yttra sig om sitt politiska system. Därhän
går det nu också för det sydvietnamesiska
folket, och den enda fråga, som står öppen, är i vilken grad Nordvietnam kommer att utnyttja sin seger och taga över
vad som varit Sydvietnam.
Uttalanden av nyssnämnda slag hör till
den svenska utrikespolitikens egendomligheter och kommenteras som sådana utomlands. Ett land, som talar om sin fasta
vilja att bedriva neutralitetspolitik och
som samtidigt kraftigt hjälper den ena
sidan i en militär konflikt, är ju redan
en märkvärdig företeelse. Samma land
har vidare meddelat, att dess politik skall
gå ut på att motverka de negativa konsekvenserna för små länder av supermakternas avspänningspolitik. För att
demonstrera hur denna motverkan skall
gå till, uppträder landet till förmån för
den ena parten i en krigisk konflikt.
Detta sker visserligen inte i samverkan
med de stormakter, som är invecklade
med direkt militär hjälp på den ena sidan, men det sker i uppenbar motsatsställning till en annan stormakt, för vilken regeringsledamöter i det s k neutrala
213
landet öppet uttalat omväxlande sin avsky och sitt förakt.
Att röja i den snårskog av politiska uttalanden som gjorts särskilt från regeringshåll i Vietnamfrågan blir en sak för
kommande generationers historiker. Med
ett uttalande av statsministern i samband
med krigsslutet kan man emellertid vara
enig. Han hoppades på en fredlig återuppbyggnad i Vietnam och utlovade
svensk hjälp till denna. Det blir riksdagsoppositionens sak att envist försöka se
till, att denna hjälp inte lämnas så ensidigt och så politiskt i stället för humanitärt motiverat som hittills skett.