Ledare; En återvändsgränd
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En återvändsgränd
När förslaget till nytt program för det socialdemokratiska partiet för någon tid
sedan publicerades, mottogs det med
måttligt intresse. Oppositionens talesmän och press konstaterade med någon
skadeglädje att programmet var lika diffust i de principiella deklarationerna
som vagt i de handlingspolitiska anvisningarna. I den socialdemokratiska pressen ansträngde man sig lojalt att visa
tillbörlig entusiasm. Men leveropen över
de nya djärva målen klang något ihåligt.
Icke förty är programförslaget intresseväckande ur idehistorisk synpunkt. Accepteras dess principuttalanden, och annat är knappt tänkbart, har den svenska
socialdemokratin lämnat den marxistiska
idetradition, som var levande ännu i
”Efterkrigsprogrammet”, och övergått till
en ideologi, som närmast kan beskrivas
som syndikalistisk. Förslaget hudflänger
nämligen lika energiskt privatkapitalism
som statskapitalism. Med den senare termen betecknar förslaget det system, som
man får genom att som i Sovjetunionen
helt förstatliga produktionsmedlen. I stället förordas en ”demokratisk socialism”,
som karakteriseras av två huvudprinciper. Den ena är en obunden hållning till
socialisering genom förstatligande – här
skall ”medborgarintresset” avgöra och
även privatföretagande kan vara förtjänt
av stöd, om det drivs i en anda av social
ansvarskänsla. Den andra är att ”arbete
skall ge makt – inte kapital”, vilket lå-
ter som en typisk propagandafras. Men
den har förtydligats i uttalandet att de
anställda skall ha reellt inflytande i företagen på alla nivåer. ”På alla nivåer!”
Man säger det inte rent ut, men det
måste rimligen bl a betyda att de anställ·
das representation i företagsstyrelserna
skall förstärkas kraftigt. Intressant nog är
just detta vad den unge LO-mannen An·
ders Leion kräver i sin uppmärksammade
skrift ”Den svenska modellen”. Han säger
emellertid rent ut vad han vill – nämJi.
gen att de anställda skall ha majoritet i
företagsstyrelserna.
Så långt går inte programförslagetoch man förstår att dess upphovsmän tvekar inför denna tanke. En sådan poliii
skulle få revolutionerande verkningat
Den skulle nämligen innebära att företagen konfiskerades med syndikalistisk tek·
nik. SAF skulle bli en intresseföreniDa
för till obligationsinnehavare förvandlade aktieägare. Dessa skulle ju inm
längre ha någon rätt att bestämma ÖWI
företagskapitalet eller vinsten. Ett system
med majoritet för de anställda i styrelserna förutsätter antingen att bolagsstämman blir maktlös eller att de anställda får
majoritet där också. LO skulle förrnocJi.
gen sprängas, eftersom det inte länga
funnes någon för fackföreningarna p
mensam motpart att mäta krafterna me4
solidaritet kräver något att hålla saJio
man kring och någon att stå samlad Dllt
solidariteten hos de anställda, som saJio
tidigt realiter vore sina egna arbeiJt
vare, skulle i ett dylikt system gälla dit
egna företaget eller på sin höjd den epa
branschen. Lönerna måste då bestäiiiiiii
genom statliga diktat för att inte liialo
skillnaderna mellan t ex framgångdia
!”
Ii- : l
eik
II.
aklg
:lte
er
m
:1-
)-
ir
l- ~e
:l.
l·
t.
lla
lS
!-
a
aportföretag och hemmamarknadens lågtiastföretag skulle bli orimliga.
Vad som skisserats i det socialdemoInriska programförslaget är egentligen
ta steg i riktning mot ett jugoslaviskt
.,.rem – men man vill inte taga steget
fallt ut. Det kan man nämligen inte göra
IlaD att sätta LO-byråkratins existens
IIIder debatt. Och vilken etablerad socialdemokratisk partiman skulle gå så
lingt. Det lär dröja innan det socialdemokratiska partiet engagerar sig för en
Jditik, som måste föra det i konflikt
med den centrala fackliga maktapparaa.
Om socialdemokratiens ideologiska
ledning alltså avsvurit en marxistisk
lUllhällsorganisation och i vart fall tills
Yilare nöjer sig med att halvhjärtat rekmmendera syndikalistiska metoder,
wad återstår då av den socialistiska läran.
Inte mycket, dessbättre. Programförslaget
ir såtillvida att hälsa med glädje från
110tståndarsidan. Det innebär i själva
taket en orientering i riktning mot en
pragmatisk välfärdspolitik – bakom en
dimridå av ovett mot det kapital och de
vinster, som man vill göra de anställda
delaktiga av och lära dem förvalta på ett
effektivt sätt.
I vad mån programförslagets princip
att arbete skall ge inflytande låter sig i
praktiken förena med det av konservativa
335
och liberala höjda kravet på ägardemokrati lär visa sig efterhand. Men nog
borde tiden nu vara inne för en seriös
diskussion mellan regeringspartiet och
oppositionen om hur ägardemokrati och
företagsdemokrati skall gestaltas för att
de anställdas inflytande inte skall bli en
fiktion av sanJma typ som deras inflytande genom den fjärde AP-fonden.
Så värst länge till lär nämligen socialdemokraterna inte kunna lura löntagarna
genom att kalla AP-medlen för ”deras
pengar” och påstå att dessa utövar inflytande över företag, där den fjärde APfonden köpt aktier. Likheten med inflytandet i Statens Järnvägar är alltför på-
tagligt. Inte heller skulle löntagarna i
längden låta sig nöja med glädjen att få
se toppgestalter ur partiets och LO:s
makteliter befolka de branschfonder, som
nu utmålas som framtidens form för de
anställdas delägande, sedan må detta kallas för företagsdemokrati hur mycket som
helst.
Den svenska socialdemokratin bereder
sig på att säga farväl till Marx. Så långt,
så väl. Den för framtiden mest intressanta frågan om partiets ideologiska huvudinriktning blir emellertid: kommer
partiet också att kunna frigöra sig från
den förkärlek för elitstyre och centralbyrå-
kratisk dirigering, som ytterst går tillbaka på den marxistiska idetraditionen?
När förslaget till nytt program för det socialdemokratiska partiet för någon tid
sedan publicerades, mottogs det med
måttligt intresse. Oppositionens talesmän och press konstaterade med någon
skadeglädje att programmet var lika diffust i de principiella deklarationerna
som vagt i de handlingspolitiska anvisningarna. I den socialdemokratiska pressen ansträngde man sig lojalt att visa
tillbörlig entusiasm. Men leveropen över
de nya djärva målen klang något ihåligt.
Icke förty är programförslaget intresseväckande ur idehistorisk synpunkt. Accepteras dess principuttalanden, och annat är knappt tänkbart, har den svenska
socialdemokratin lämnat den marxistiska
idetradition, som var levande ännu i
”Efterkrigsprogrammet”, och övergått till
en ideologi, som närmast kan beskrivas
som syndikalistisk. Förslaget hudflänger
nämligen lika energiskt privatkapitalism
som statskapitalism. Med den senare termen betecknar förslaget det system, som
man får genom att som i Sovjetunionen
helt förstatliga produktionsmedlen. I stället förordas en ”demokratisk socialism”,
som karakteriseras av två huvudprinciper. Den ena är en obunden hållning till
socialisering genom förstatligande – här
skall ”medborgarintresset” avgöra och
även privatföretagande kan vara förtjänt
av stöd, om det drivs i en anda av social
ansvarskänsla. Den andra är att ”arbete
skall ge makt – inte kapital”, vilket lå-
ter som en typisk propagandafras. Men
den har förtydligats i uttalandet att de
anställda skall ha reellt inflytande i företagen på alla nivåer. ”På alla nivåer!”
Man säger det inte rent ut, men det
måste rimligen bl a betyda att de anställ·
das representation i företagsstyrelserna
skall förstärkas kraftigt. Intressant nog är
just detta vad den unge LO-mannen An·
ders Leion kräver i sin uppmärksammade
skrift ”Den svenska modellen”. Han säger
emellertid rent ut vad han vill – nämJi.
gen att de anställda skall ha majoritet i
företagsstyrelserna.
Så långt går inte programförslagetoch man förstår att dess upphovsmän tvekar inför denna tanke. En sådan poliii
skulle få revolutionerande verkningat
Den skulle nämligen innebära att företagen konfiskerades med syndikalistisk tek·
nik. SAF skulle bli en intresseföreniDa
för till obligationsinnehavare förvandlade aktieägare. Dessa skulle ju inm
längre ha någon rätt att bestämma ÖWI
företagskapitalet eller vinsten. Ett system
med majoritet för de anställda i styrelserna förutsätter antingen att bolagsstämman blir maktlös eller att de anställda får
majoritet där också. LO skulle förrnocJi.
gen sprängas, eftersom det inte länga
funnes någon för fackföreningarna p
mensam motpart att mäta krafterna me4
solidaritet kräver något att hålla saJio
man kring och någon att stå samlad Dllt
solidariteten hos de anställda, som saJio
tidigt realiter vore sina egna arbeiJt
vare, skulle i ett dylikt system gälla dit
egna företaget eller på sin höjd den epa
branschen. Lönerna måste då bestäiiiiiii
genom statliga diktat för att inte liialo
skillnaderna mellan t ex framgångdia
!”
Ii- : l
eik
II.
aklg
:lte
er
m
:1-
)-
ir
l- ~e
:l.
l·
t.
lla
lS
!-
a
aportföretag och hemmamarknadens lågtiastföretag skulle bli orimliga.
Vad som skisserats i det socialdemoInriska programförslaget är egentligen
ta steg i riktning mot ett jugoslaviskt
.,.rem – men man vill inte taga steget
fallt ut. Det kan man nämligen inte göra
IlaD att sätta LO-byråkratins existens
IIIder debatt. Och vilken etablerad socialdemokratisk partiman skulle gå så
lingt. Det lär dröja innan det socialdemokratiska partiet engagerar sig för en
Jditik, som måste föra det i konflikt
med den centrala fackliga maktapparaa.
Om socialdemokratiens ideologiska
ledning alltså avsvurit en marxistisk
lUllhällsorganisation och i vart fall tills
Yilare nöjer sig med att halvhjärtat rekmmendera syndikalistiska metoder,
wad återstår då av den socialistiska läran.
Inte mycket, dessbättre. Programförslaget
ir såtillvida att hälsa med glädje från
110tståndarsidan. Det innebär i själva
taket en orientering i riktning mot en
pragmatisk välfärdspolitik – bakom en
dimridå av ovett mot det kapital och de
vinster, som man vill göra de anställda
delaktiga av och lära dem förvalta på ett
effektivt sätt.
I vad mån programförslagets princip
att arbete skall ge inflytande låter sig i
praktiken förena med det av konservativa
335
och liberala höjda kravet på ägardemokrati lär visa sig efterhand. Men nog
borde tiden nu vara inne för en seriös
diskussion mellan regeringspartiet och
oppositionen om hur ägardemokrati och
företagsdemokrati skall gestaltas för att
de anställdas inflytande inte skall bli en
fiktion av sanJma typ som deras inflytande genom den fjärde AP-fonden.
Så värst länge till lär nämligen socialdemokraterna inte kunna lura löntagarna
genom att kalla AP-medlen för ”deras
pengar” och påstå att dessa utövar inflytande över företag, där den fjärde APfonden köpt aktier. Likheten med inflytandet i Statens Järnvägar är alltför på-
tagligt. Inte heller skulle löntagarna i
längden låta sig nöja med glädjen att få
se toppgestalter ur partiets och LO:s
makteliter befolka de branschfonder, som
nu utmålas som framtidens form för de
anställdas delägande, sedan må detta kallas för företagsdemokrati hur mycket som
helst.
Den svenska socialdemokratin bereder
sig på att säga farväl till Marx. Så långt,
så väl. Den för framtiden mest intressanta frågan om partiets ideologiska huvudinriktning blir emellertid: kommer
partiet också att kunna frigöra sig från
den förkärlek för elitstyre och centralbyrå-
kratisk dirigering, som ytterst går tillbaka på den marxistiska idetraditionen?