Dagens frågor; Berget till Muhammed

————————————————–~- ——–~
Dagens frågor
Berget till Muhammed
I våras utlovade utbildningsministern att proposition om universitetsreformen skulle föreläggas höstriksdagen. Dessförinnan skulle U
68 granskas av en parlamentarisk beredning
med uppgift bl a att taga hänsyn till remisskritiken.
Efter att ha kämpat med sin uppgift ett par
semestermånader kom beredningen med ett
yttrande, som visserligen ur universitetens
synpunkt på några punkter utgör en förbättring i förhållande till U 68 men som i huvudsak bevarar U 68: s grundläggande misstag. Det, nämligen, att bygga ut den högre
utbildningen genom att tillskapa fjorton nya
högskolor ute i landet.
Remisskritiken från de sakkunniga instanserna hade varit enhällig och förödande. Dess
viktigaste argument därvidlag var att man
skulle skapa ett system av A- och B-universitet, eftersom det var omöjligt att på de nya
högskolorna bygga upp en undervisning anknuten till forskning annat än till priset av
enorma kostnader. Och tog man inte kostnaderna skulle dessa ”bygdehögskolor” inte
kunna prestera mera än en andraklassens undervisning byggd på föråldrade forskningsresultat. I förlängningen avtecknade sig risken
att högskolorna i första hand skulle draga till
sig studerande från s k studiesvaga hem, där
man drog sig för investeringen att bege sig
till A-universiteten. Cirkeln skulle därmed
slutas kring en alltigenom sämre studiemiljö
än vad de ”förstklassiga” universiteten kunde
erbjuda.
U 58-beredningen har haft problemet klart
för sig, men dess majoritet av socialdemokrater och centerpartister har icke förty fortsatt
det hopplösa försöket att flytta berget till Muhammed. I stället för de av U 68 föreslagna högskolestyrelserna vill man ha styrelser
för de sex föreslagna högskoleregionerna. Dessa styrelser skall bl a ha till uppgift att vaka
över forskningen inom regionen. Tanken är
tydligen att regionstyrelserna skall verka för
att forskning och undervisning har anknytning
till varandra även vid de nya små högskolor·
na. Därtill vill beredningen att innehavare av
tjänster med forskning som huvuduppgih
(härmed avses väl främst professorerna) skaD
åläggas ett ansvar även utanför den egna enhetens verksamhet.
Dessa välmenta propåer ligger långt fråa
realiteterna. En forskningsapparat och en
forskningsmiljö kräver stora stationära resur·
ser, främst ifråga om bibliotek och labo!1-
torier. Finns inte dessa blir det ingen forsk·
ning värd namnet; på sin höjd kan mer eller mindre intelligenta referat presteras. Villt
kan yrkesforskarna fara ut i orterna då ock
då. Men vad är glädjen med att ge de studerande en sporadisk träning i forskningsmetodik, om det saknas lokala resurser för all
sedan tillämpa metoderna? Och enstaka ljiJio
glimtar från A-universiteten i undervisningm
vid B-anstalterna lär inte nämnvärt skingu
det mörker, som är ofrånkomligt förbundet
med bristen på forskningsresurser för de lokalt bundna lärarkrafterna.
Dess bättre har utbildningsministern giVIt
upp tanken på en höstproposition. Fortfaraade finns alltså möjlighet att bygga unive!Sio
tetsreformen på realiteter i stället för fantasier.
Uppsala serviceinrättning
statskontoret färdigställde i vintras en utred.
ning om ”De vetenskapliga biblioteken. Orp
nisation och administration”. Den blev U.
tryckt och kom så i skymundan. Det är en t
vande läsning, både på grund av utredningta
förslag och som en studie i avancerad ta
krati.
De stora vetenskapliga biblioteken har bl
två uppgifter. Den ena är kulturhist ·
och samtidigt praktisk: de skall samla sv
tryck och tryck om Sverige. Den andra är
de skall anskaffa och tillhandahålla litt
för forskare och institutioner inom de v
skapsområden som företräds vid universit
eller vissa delar av dessa. Den senare upp- ;ften är fullständigt oundgänglig för att högre
fankning skall kunna bedrivas. Vad de stora
biblioteken har att göra, gäller inom fastlagda
clclar också för de stora specialbiblioteken.
På det tekniska området går utvecklingen
&amåt. Katalogkort kan se lika ut i Uppsala
och i Lund, om det blir billigare att framIlilla dem på det sättet. Att låneexpeditioDmJa ansluts till en databank är bara gott att
liga om. statskontoret har med framgång
vinnlagt sig om att skaffa en sådan. Tack vare
denna kan t ex den viktiga accessionskataloRtn sammanställas snabbare än förr.
För den maskinella delen av bibliotekens
arbtte har Statskontoret god förståelse. Annorlunda är det med den personella. Utredaingen tycks föreställa sig att förvärven till biblioteken flyter in mer eller mindre av sig
själva från kataloger och forskarrekvisitioner;
huwdsaken är att de hamnar i datorn. Så enkelt är det inte. Ett bibliotek kan redan av
ekonomiska skäl inte skaffa allt. Därför gör
yrkesutbildade bibliotekarier ett urval inom
de flesta områden, och härför fordras en betydande vidsyn och omdömesförmåga. De belliller nämligen långt innan forskare begär
litteraturen. De måste hålla biblioteken au
jour, medan böckerna ännu finns anskaffaingsbara, inte först när de blir begärda.
Dessutom måste de jaga böcker, för att inte
tala om tidskriftshäften, för att fylla luckor i
bestånden.
Allt detta vet erfarna forskare, och lär sig
nya. De söker sig till biblioteken för att få
forskningshjälp, inte inom sitt ämne utan
inom det bibliografiska område som hör dit.
Att ge den hjälpen, vilket sker dagligen och
stundligen, är en av de viktigaste uppgifter
som biblioteket har, inom alla avdelningar
och för alla tjänstemän. Det är genom denna
samverkan som forskning blir möjlig. Det är
ingen tillfällighet att bibliotek brukar avtackas i vetenskapliga avhandlingar.
Arbetet inom dessa bibliotek utgör en en- 339
het, av praktiska skäl uppdelad i avdelningar.
Utredningen vill av principiella skäl bryta
upp dem och förstör, utan att veta vad den
gör, förutsättningarna för det arbete som den
tekniska moderniseringen är avsedd att underlätta. Planeringen för stockholmsområdet
är t ex en märklig prestation av ambitiös teknokrati. Kundtjänst skall lämna ut böcker
över disk på många ställen, men administration och förvärv skall sammanföras i en centralbyråkratisk organisation för alla bibliotek
– Kungl Biblioteket tycks därmed även
skola försvinna ur hanteringen. Forskarna får
lära sig att i fortsättningen uppvakta byrådirektörer.
Det behöver väl inte nämnas, att utredningen anslutit sig till U 68, utan att avvakta
någon remisskritik? Stilenligt talar den om
Carolirra i Uppsala som en högskolans, inte
universitetets, serviceinrättning. Bättre kan
det inte uttryckas.
När statsminister Palme invigde Kungl Bibliotekets nya elektriska transportsystem lär
han ha sagt att böcker är sprängämnen.
Transport och service av dessa sprängämnen
tycks i framtiden bli huvudsaken – anskaffning av nya kommer i bakgrunden. Är man
rädd för att nyanskaffning skall kunna leda till
explosion? I varje fall skaffar man sig en
centraliserad kontroll av den.
Dagstidningarnas upplagor
Svenskarna köper dagstidningar mer än något
annat folk i världen och det finns ingenting
som tyder på en ändring. Pressen har i en
överraskande takt erövrat nya marknader efter andra världskrigets slut, trots TV:s genombrott. Konsumtionen har ökat från knappt
3 miljoner exemplar 1946 till drygt 4,5 miljoner i år.
En mer detaljerad granskning av denna
tillväxt avslöjar dock en mindre ljus bild. Det
visar sig att storstädernas morgonpress knappast alls har expanderat ens i absoluta tal –
de kvarvarande tidningarna har sugit upp tio
340
nedlagda dagstidningars upplagor men inte
särskilt mycket mer. Möjligen har det skett
en erövring av nya läsare, medan antalet lä-
sare av flera morgontidningar har minskat.
Landsortspressen har ökat men i ganska obetydlig omfattning. För de stora framgångarna
svarar storstädernas kvällspress. Det är en utveckling som man knappast kan hälsa med
glädje. Med dess ytterst rudimentära utrikesbevakning och ofullständiga kulturbelysning
kan denna press knappast anses uppfylla
andra krav än som rena komplementprodukter.
Ändå har 1970-talet visat att det är morgontidningarna som i ett mindre stabilt ekonomiskt klimat har den trognaste läsekretsen.
Därmed påverkas de inte heller så starkt av
prishöjningar, som tidvis har skrämt kvällstidningsläsarna på flykten. Arets upplagesiffror
är ett exempel på detta, om än inte lika
drastiskt som 1972 års resultat.
Expressen har tappat 6 000 ex av sin vardagsupplaga till 582 000 ex – det är nästan
40 000 ex till rekordsiffrorna från 1971. Aftonbladet har förlorat nära 2 000 läsare och står
nu på 476 000. Den ekonomiska innebörden
av detta är på grund av prishöjningarna inte
fullt så allvarlig som den kan verka. Kollegorna i Malmö och Göteborg har också klarat
sig betydligt bättre, Kvälls-Posten dock med
väsentligt avmattad ökningstakt ( +2 500 till
119 000). Det har räckt för att passera morgon- och koncernkollegan SDS och bli Sveriges sjätte tidning. GT har med GöteborgsPostens resurser bakom ryggen inte så mycket
brutit ny mark som reparerat gamla förluster
( + 2 500 till 80 000). De rikstäckande stockholmstabloiderna kan nog räkna med att möta
knivskarp konkurrens också i Göteborg.
I motsats till kvällspressen har storstädernas morgontidningar ökat överlag. Mest intressant är att Svenska Dagbladet med nya
män och friskt kapital för behövliga satsningar
har vänt en sexårig negativ utveckling och tagit ett rejält kliv uppåt ( + 6 000 till 155 000).
Ökningen lär till ganska stor del ligga bland
lösnummerköpare och landsortens läsare. IJa.
gens Nyheter har också en kraftigare medvind än på länge (+8 000, 452 000). Maa
uppger att expansionen främst skett i Stock·
holmsområdet. Ökningarna anses bara till Cl
mindre del – högst en tredjedel för SrD
och en åttondel för DN – vara en följd at
Handelstidningens nedläggning.
Göteborgs-Posten har troligen fått milli
hälften av sina 8 000 nya läsare på ,·ardagarna från GHT och ligger nu på 308 500 C1
Man visste att överraskande många höll dm
seriösa GHT som endatidning trots att dm
Janeerades som komplementprodukt
Malmö är det relativt jämna förhållan
mellan de stora morgontidningarna i stort
oförändrat trots Arbetets presstöd. Sydsve
Dagbladet-Snällposten har 117 500 ex
Arbetet 106 000 vilket innebär obetydliga
ningar för båda. Skånska Dagbladet är nu
första gången under 30 000 ex (29 000,
l 500) vilket måste te sig bekymmersamt
tersom man under större delen av fö
halvåret 1974 kunnat erbjuda sina läsare –
dagsnummer i samarbete med Arb
Kanske har övergången till sjudagarsutgi\· ·
ännu inte slagit igenom.
Landsortspressen kan med några unda
redovisa mycket goda siffror. Bland de
största är det bortsett från SkD bara Jö
pings-Posten, Östersunds-Posten och
tuna-Kuriren som redovisar någon mins ·
Speciellt framgångsrika med ökningar –
l 000 ex är Helsingborgs Dagblad, Hall
posten (invandring från Göteborgsområd
Norrbottens-Kuriren och Dala-Demok
DD, numera något av socialdemokratins
ciella profileringsanhängare, har dock
28 000 ex alltjämt Falu-Kuriren (som
något också) 4 000 ex framför sig. På vår
ra ”jämna” tidningsort marscherar både
Dagblad och Arbetarbladet sakta framåt,
den sistnämnda tidningen har inte ly
knappa in något.
l
I
o
d
I
l
k
n
Ii
f
f
ti
l den nya situtation som uppstått inte bara
pom det allmänna inflationsklimatet utan
!petiellt genom höjningar av papperspriserna
bn även förstatidningarnas situation bli allrutig. Beträffande dem kan upplagesiffrorIII, som gäller första halvåret 1974 jämfört
med motsvarande tid förra året, ge belägg för
att läsarna än så länge är beredda att betala
vad det kostar.
Kraven på daghem
Delegationen för jämställdhet mellan män
och kvinnor har låtit sända ut ett pressmeddelande angående antalet daghemsplatser.
Delegationens nuvarande ordförande, statsrå-
det Anna-Greta Leijon, konstaterar att kommunerna i höst bygger ca 8 400 nya daghemsplatser, vilket är rekord hittills. Planerna för
1975 och 1976 uppvisar däremot en mycket
haftig nedgång.
Arets ökning torde bero på att kommunerna fått en tillfällig fördubbling av de statliga anordningsbidragen för att kunna uppfylla bl a de krav, som lagen om obligatorisk
förskola ställer fr o m l juli 1975. Vid denna
tidpunkt skall alla kommuner kunna erbjuda
sina sexåringar en plats i förskolan, vilken i
fortsättningen omfattar såväl daghem som lekskola. Enligt en enkät som socialstyrelsen gjort
finns det nu drygt 60 000 daghemsplatser i
landet. LO har emellertid beräknat behovet
till ca 240 000.
För att få fram förskollärare till alla nya
befattningar har man inrättat en ettårig förskollärarutbildning för såväl arbetslösa akademiker med utbildning i beteendevetenskaper
som för barnskötare som under lång tid tjänstgjort inom förskoleverksamheten. Då regeringen i våras uppdrog åt Skolöverstyrelsen
att utreda förutsättningarna för att anordna
en förkortad förskollärarutbildning för elever
från den tvååriga vårdlinjens gren för barnaoch ungdomsvård, väckte detta dock stark kritik bl a från lärarkandidaterna vid förskoleseminarierna.
341
Barnstugeutredningens betänkande om utbildningen för förskolans personal föreligger
ännu inte, och många hoppas att den ordinarie utbildningen skall förlängas med en femte
termin. Detta skulle möjliggöra ett förverkligande av utredningens pedagogiska målsättning för förskoleverksamheten. Undersökningar visar att stora skillnader råder mellan
olika daghem i fråga om arbetssätt och pedagogisk målsättning. Det räcker inte bara med
att öka kvantiteten daghem, kvaliteten på
dessa måste även höjas.
Nu har kritik riktats mot daghemmen från
ett oväntat håll. I en intervju i Blekinge Läns
Tidning den 13 augusti tar landshövding Camilla Odhnoff upp frågan, sedan hon gjort ett
besök i Östtyskland och studerat barndaghem
där. Fru Odhnoff framhåller särskilt de höga
kraven på såväl teoretisk som praktisk utbildning av personalen vid de östtyska daghemmen.
Ett pedagogiskt program fanns på alla institutioner som besöktes. I detta underströks
bl a att ”man skall lära sig att följa ett barns
utveckling steg för steg och uppmuntra dem.
På så sätt arbetar man mycket med deras
språkliga utveckling och det redan från två-
årsåldern.”
Detta är en punkt som barnstugeutredningen tryckt hårt på och något som i många
decennier tillämpats t ex i montessoriförskolorna. Det är glädjande att ett f d statsråd vå-
gar framföra kritik och krav på höjd kvalitet
på förskolorna. Är tiden inte snart inne att
anpassa det svenska förskole- och skolsystemet efter internationella förhållanden och
låta barnen börja skolan vid sex år? Då skulle
man kunna taga till vara den stora mottaglighet för kunskaper och sinnesintryck, som
barn i denna ålder har.
Pappersmassa eller katastrofhjälp
SIDA har denna höst kommit med två överraskande besked, som ger förnyad anledning
att fråga, med vad grad av visdom våra nu- 342
mera mycket stora anslag till u-landshjälp
egentligen förvaltas.
Först upplystes att SIDA tecknat avtal med
Nordvietnam om svensk hjälp att bygga en
massa- och pappersfabrik. Projektet har presenterats tidigare och skulle då ligga på en
kostnadsnivå av c:a 500 milj kr. Nu uppges
det kosta närmare 800 milj. En av de många
svagheterna i projektet är att området ifråga
för överskådlig tid framåt kommer att sakna
tillräcklig inhemsk råvara och därför förutsättes importera svensk massa till pappersdelen av fabriken. Förmodligen är det Nordvietnams mening att vi skall ge denna massa gratis.
Givetvis har SIDA onådigt upptagit kritikens bekymrade frågor kring beloppets storleksordning och kring bindningen av våra
hjälpresurser till ett projekt i ett enda land,
ett land, som till på köpet fortsätter att föra
anfallskrig för att erövra ett annat. Projektet
är väl genomtänkt, sägs det. Lövskog skall
planteras och så småningom skall det hela
bli en blomstrande industri.
Om detta kan sägas att erfarenheterna av
komplicerade industribyggen i u-länder pekar
på att SIDA gör klokt i att räkna med långt
större kostnader än de nu aktuella. Dylika
byggen har ofta visat sig kräva oanade följdinvesteringar för att bli meningsfulla. Projektet blir sannolikt ett Ginnungagap, som kommer att för lång tid framåt kräva allt större
andel av u-landshjälpen, om inte pengalll.l
skall bli alldeles bortkastade.
Så mycket allvarligare ter sig då kritikem
andra fråga: skall vi binda våra resurser för
u-landshjälp på detta sätt? Det betyder minskat utrymme för katastrofberedskap. Från tid
till annan drabbas världen av stora humanitära katastrofer – senast Bangla-Desh oå
Cypern – där snabb hjälp är dubbel hjälp.
Är vi för hårt bundna på lång sikt vid jätteprojekt på ett håll, kan vi inte rycka in med
den snabbhet och styrka, som nödsituation11
kräver.
Tydligen är det i känsla av att detta arga.
ment är ovedersägligt som SIDA efter !Je.
skedet om fabriksprojektet i Nordvietnaa
skyndat sig att lägga fram ett förslag om all
bilda en katastroffond på 800 milj, som jUli
skall kunna disponeras i verkligt svåra nödsituationer.
I inflationstider får man vänja sig vid
ror av annan storleksordning än förr.
både anslagens nivå och den humanitåa
aspekten på u-landshjälpen gör det angelä&ll
att riksdagen tager upp SIDA:s sätt il
handskas med sitt fögderi till ingående pröf.
ning. I det aktuella parlamentariska
kan riksdagen själv taga initiativ i den ribo
ningen. Allt fler börjar ifrågasätta, huruvida
våra insatser för att bidraga till att motvelb
nöd och lidande i världen verkligen
och utformas på ett omdömesgillt sätt.