Bo Ekegren; De nya protektionisterna

BOEKEGREN:
De nya protektionisterna
Det finns ganska egenartade uttalanden
särskilt av unga centerpartister men även
av andra, som vill hävda en svensk protektionism och allmän isolationism. Särskilt riktar de sig mot de multinationella
företagen, men bakom ligger något mycket mera. Civilekonom Bo Ekegren analyserar i denna artikel de nya tankegångarna
och exemplifierar dem med citat ur bl a
tidskriften Ung Center. Han finner att
kritiken mot den internationella handeln
skjuter långt över målet, eftersom denna i
själva verket främjar välståndsutvecklingen.
Multinationella företag har under flera
år varit föremål för debatt, utredande och
ställningstaganden. Samtliga debattörer
har varit ense om att företagandets internationalisering ställer krav på anpassningsåtgärder från staters och internationella organs sida.
Förra året presenterade FN:s ”Group of
Eminent Persons” sin rapport. I enlighet
med rapporten har nu ett speciellt FNorgan av permanent karaktär inrättats för
att samla och sammanställa material om
multinationella företag. Därigenom skall
man bl a kunna stärka enskilda staters position vid förhandlingar med sådana
företag. I samband med att nationer förhandlar om att ge utländska företag tillstånd för investeringar, skall man kunna
inhämta råd och erfarenhet från FN-organet. Detta kommer att utgöra ett stöd
främst för u-länder. På sikt är att vänta
fler initiativ från FN:s sida, bl a när det
gäller internationellt samarbete angående
beräkning och kontroll av företagens skattebetalningar. På det fackliga området
kommer man bl a via de yrkesinternationaler, som finns, att försöka samordna det
fackliga arbetet vid anläggningar i olika
länder till samma företag.
Många av de internationella och nationella åtgärderna med anledning av
framväxten av multinationella företag är
alltså bara en tidsfråga. Dessutom är de
föga kontroversiella. Att man genom internationellt samarbete täpper till de luckor i kontrollnät, som skapas vid nationsgränserna, är naturligt.
Men vad kommer att ske på sikt? Det
236
är oroande att så mycket i den svenska
debatten varslar om ”en ny protektionism”, som framförallt gör sig gällande
hos de unga socialisterna och den unga
centern. Det är inte bara de specifika
problem, som är förknippade med företagande över gränserna, man angriper utan
man ifrågasätter internationellt ekonomiskt utbyte överhuvudtaget. De multinationella företagen får också tjäna som
katalysator för angrepp som egentligen
gäller marknadsekonomi och internationell handel. De nya protektionisterna av
radikalt snitt ser ekonomiskt utbyte med
utlandet som ett hinder för den politik
de vill driva i Sverige. I mångt och mycket är argumenten en återupprepning av
dem man förde fram i debatten om Sveriges anslutning till EG. Parollen kan sägas
vara: ”Sverige åt svenskarnas regering!”.
I och för sig är det kanske naturligt att
multinationella företag för många radikala debattörer framstår som ”gefundenes
Fressen”. De marxistiskt bokstavstroende
tycker sig i multinationella företag se Lenms imperialistteori omsatt l CocaCola. Inför det som är stort, kapitalistiskt
och av amerikanskt ursprung måste en socialist osäkra sin revolver. Om företeelsen
dessutom är modern, internationell och
snabbt växande måste den framstå som en
styggelse för den som drömmer om lokalsamhällets fridfulla isolering från
omvärld och utveckling. Eftersom de multinationella företagens framväxt främst
skett under efterkrigstiden och då samtidigt med standardstegringen i industriländerna, skall man dessutom inte förvåna sig över att även utvecklingspessimisternas dystra skara instämmer i klagakören.
Kritikens inriktning
Mycket av kritiken gäller egentligen inte
alls multinationella företag utan är kritik
riktad mot marknadsekonomin i allmänhet. Följer man de råd om åtgärder mot
multinationella företag, som förs fram
från vissa debattörer, är det inte bara
företagande över gränserna man påverkar
utan det ekonomiska systemets funktionssätt. Ett exempel på detta är när SSU krä-
ver att Sveriges handel i större utsträckning skall inriktas mot Östeuropa. Det
stora ekonomiska utbytet med USA och
Västeuropa står enligt SSU i strid med
kravet att ”handelspolitiken samordnas
med utrikespolitiken”. Krav att handeln
generellt sett skall underordnas politiska
beslut skulle leda till orimliga konsekvenser. Vi bedriver ju handel till följd av
ekonomiska faktorer, därför måste också
ekonomiska faktorer fälla utslaget. Att
Sverige har en relativt blygsam östhandel
bottnar i att svenska konsumenter i första
hand efterfrågar produkter från stater i
Västeuropa. Ett konsekvent tillämpande
av det socialdemokratiska ungdomsförbundets linje att handelsutbytet skall underordnas politiska prioriteringar skulle
t ex leda till att svenska folket av sina sty·
rande förhindrades att konsumera amerikanska LP-skivor och kläder från England för att i stället hänvisas till att köpa
östeuropeiska cyklar och konserver.
Multinationella företag har fördelar
och nackdelar. I debatten framkommer
egentligen bara nackdelarna. I FN-rapporten konstaterar man att de multinationella företagen har unika möjligheter
att befrämja utveckling, eftersom de sammanför finansiella, materiella och
mänskliga resurser från hela världen. De
utvecklar och sprider ny teknologi. I och
med att produktionen sprids till flera
länder, sprids inte bara produkterna utan
också sysselsättningstillfällen, investeringar och know-how. I jämförelse med
export innebär detta en besparing, eftersom man sparar in transportkostnader och
pappersexercis som är förbundet med
handel. Nationellt ägd tillverkning
grundad på patenträttigheter skulle vara
ett alternativ, som gav spridning av produkterna men som däremot inte skulle ge
tillgång till fortlöpande förbättringar och
produktutveckling.
Kritiken mot multinationella företag
bygger i stor utsträckning på värdeladdade ord. Inför det som är stort är det lätt
att skrämmas. Ett exempel på detta är
skrivningen i förslaget till nytt socialdemokratiskt handlingsprogram. Det heter
där: ”Världsomspännande företag styr i
stor utsträckning den tekniska utvecklingen. De skaffar sig kontroll över naturtillgångarna och världshandeln. De på-
verkar de internationella kapitalrörelserna och medverkar därmed till kriser i
det internationella betalningssystemet.
De bär genom sin prispolitik en stor del
av ansvaret för den allt svårare inflatio- 237
Om det tekniska utvecklingsarbete,
som äger rum i de multinationella företagens regi, heter det att det ”styr” den tekniska utvecklingen. Är detta någonting
negativt? Skall regering och riksdag fastställa vad som får uppfinnas och vad som
inte får uppfinnas? I den mån det är en
anklagelse, riktar den sig ju inte bara
mot multinationella företag utan mot all
form av företagande och tekniskt utvecklingsarbete utom det som sker i regi av
Styrelsen för Teknisk Utveckling. När det
gäller naturtillgångarna i världen är utvinningen av dessa kontrollerad av respektive lands regering. Gemensamt
ägande stat-företag är vanligt. Inför på-
ståendet att multinationella företag
”skaffar sig kontroll” över världshandeln
frågar man sig vad som menas med
”kontroll’. Att världsomspännande företag
säljer varor över hela världen och att de
har kontroll över sin försäljning är knappast något att oroas över.
Världsekonomin
Valutakriserna och världsinflationen är
två företeelser som de multinationella
företagen anklagas vara orsak till. Från
att konstatera att en mycket stor del av de
internationella kapitalrörelserna äger
rum inom och mellan multinationella
företag är det emellertid långt till att konstatera att de därmed skulle ge upphov
till valutakriser. De multinationella företagen har tillhört förlorarna på valutamarknaden. Det ligger snarare i deras intresse att se till att valutamarknaden staJ
238
biliserades. Att de i likhet med nationalbanker och andra aktivt försöker skydda
sig mot kursförluster, sedan en valutakris
väl inträtt, är knappast spekulation.
Ingen, inte ens ett multinationellt företag, kan iscensätta en världsomspännande
valutakris och vara förvissad om att den
kommer att ge vinst.
Företagen har genom sin framväxt
gjort valutarörelserna över gränserna
större än vad de annars skulle ha varit,
vilket är ytterligare en anledning att
hitta en lösning på problemen med det
internationella betalningssystemet. Det är
där problemet ligger, inte i de multinationella företagen.
När det gäller världsinflationen tvistar
ju både lärde och olärde om dess orsaker.
Stegrade råvarupriser, stegrade arbetskraftskostnader, offentliga sektorns expansion, penningpolitiskt förfall och
multinationella företag har alla nämnts
som orsaker. Det är givet att i den mån
företagandets internationalisering leder
till att enskilda företag får monopol på
världsmarknaden kan detta resultera i att
monopolföretagen driver upp prisnivån.
Hittills kan man dock inte säga att så
har skett. Det scenario, som ibland utmå-
las och som innebär att vi i framtiden
kommer att få se hela världsekonomin dominerad av ett par hundra företag med
monopolsituation i respektive bransch,
lär aldrig kunna inträffa. Utvecklingen
inom de två äldsta ”multinationella”
branscherna, oljeindustrin och dataindustrin, visar tvärtom en motsatt utveckling. Både de stora oljebolagen och datagiganten IBM har fått uppleva minskade
marknadsandelar under det senaste decen·
niet. Vill man garantera konkurrens i
framtiden, är en internationell konkur·
renslagstiftning kanske möjlig att genomföra. Det är i alla fall ett bättre alternativ än den protektionism, som de frä-
naste kritikerna av multinationella företag sätter som alternativ.
Centerkritik
Centerns Ungdomsförbund har länge argumenterat mot multinationella företag. I
en ledare i förbundsorganet ”Ung Cen·
ter” betitlad ”Stoppa multinationella
företagen” skriver man att multinationella företag är ”ett allvarligt hot mot
vårt nationella självbestämmande”. Man
ger prov på en besynnerlig inställning till
vad som befrämjar respektive motverkar
ökad internationell förståelse, när man
skriver att de multinationella företagen
”genom sin spridning till ett stort antal
länder kan orsaka störningar och konflik·
ter i förbindelserna mellan olika stater”.
Klarare har väl aldrig isolationismens
budskap skallat.
Det huvudkrav man för fram är att
multinationella företags utveckling skall
stoppas genom att de särbehandlas. Likabehandling av alla företag skall ersättas
med särbehandling av utiandsägda företag. ”Den maktfaktor som de multinati<>-
nella företagen är nödvändiggör kraftfulla
åtgärder för att hindra en fortsatt utveck·
ling av dessa. Hittills har alla företag i
vårt land behandlats lika. Genom de
olika förutsättningar som företag, med
tex olika storlek äger, har detta resulterat
i att storföretag givits fördelar framför de
små.” Argumentationen är intressant rent
teoretiskt. Här hävdas att lika villkor ger
fördelar åt vissa, varför alla bör behandlas
olika om ingen skall få fördelar framför
andra. Jämlikhet är alltså ojämlikt.
Ojämlikhet är jämlikt.
Om Sverige skulle börja utöva diskriminering gentemot utländska företag
skulle det sannolikt inte bara leda till att
de försvann, vilket ju vore målet med aktionen, utan också till att andra länder
började diskriminera svenska företag i
utlandet. För ett land som Sverige, med
stor produktion och försäljning utomlands, skulle detta få ödesdigra konsekvenser. För den som tröttnat på materiell
välfärd och snabbt önskar befrias från
”överflödssamhället” är detta kanske att
se som en ”Gordonsk knut”, för att citera
en äldre partibroder till ledarartikelns
författare.
Rent principiellt kan man konstatera
att rekommendationen om olika behandling av nationella och multinationella
företag strider mot vad som rekommenderas i FN-rapporten. Den nationella självständigheten ger varje land frihet att utforma förutsättningarna för alla företag,
som verkar inom landet, men generell
diskriminering på grundval av nationalitet är främmande för FN:s och internationalismens principer. Det regelsystem
för internationellt företagande som FN
vill skapa utgår från principen att varje
nation har rätt att reglera näringslivet
239
inom sitt land och att företagen bör ”ta
seden dit man kommer”. Företagen skall
varken själva agera, eller av värdlandet
behandlas eller betraktas som främmande
element eller utväxter från ett annat land
utan integreras med ekonomin i övrigt.
I en artikel i Politisk Tidskrift (cp)
går en författare så långt man kan gå när
det gäller det motsatta synsättet. Enligt
honom är varje utiandsägt företag en farlig gäst: ”De amerikanska bankerna, serviceföretagen och industrierna i Europa
måste betraktas som Washingtonregeringens allierade.” Artikeln fortsätter: ”Man
skulle kunna säga, att de flesta multinationella företag är amerikanskt multinationella på samma sätt som den svenska
armen under 30-åriga kriget var svenskt
multinationell. soldaterna lejdes i
många länder och talade många språk
men denna maktkoncentration tjänade
uteslutande svenska intressen.” Här framställs alltså de anställda vid utländska
företag som något slags femtekolonnare,
quislingar, trojanska hästar eller potentiella landsförrädare!
Företag och frihandel
Resultatet av en onyanserad debatt om
multinationella företag, en debatt som
bara tar upp deras nackdelar och dessutom överdriver dem, kan bli åtgärder
som slår inte bara mot multinationella
företag utan mot all form av internationellt ekonomiskt utbyte. Många av argumenten mot multinationella företag är i
grunden mer angrepp mot marknadseko- 240
nomi och internationell ekonomi än mot
den specifika företeelse som multinationella företag utgör. Det kan tyckas osannolikt att man i dagens Sverige skulle behöva argumentera för handelns fördelar,
men så förhåller det sig faktiskt inte. Det
fick Torsten Bengtson erfara när han på
centerstämman förra året fick kämpa i
debatten mot yngre stämmoombud, som
ville ha bort alla positiva programskrivningar om frihandel.
”Frihandelssystemet är ingenting annat än en del av den imperialism som
idag skapar ett liv i svält och förtryck för
majoriteten av jordens befolkning”,
skrev Håkan Larsson, redaktör för centerns idetidskrift Politisk Tidskrift, i en
debattartikel i Expressen. Samma uppfattning finns i Centerns U ngdomsförbunds handlingsprogram. Han medgav
dock att den unga centern inte var motståndare till all handel, men nästan:
”handeln ska begränsas till viktiga och
nödvändiga varor”. Samma ide, att det
idag forslas en massa onödiga ting över
gränserna, återkommer i flera debattinlägg från ungsocialistiskt, ungcenteristiskt eller allmänt utvecklingspessimistisk håll. Björn Gillberg menar att om
alla länders ekonomier blev i balans med
ekologins lagar, skulle man inom varje
land kunna framställa de nödvändigaste
varorna och därmed befria sig från behovet av att i så stor utsträckning handla
med andra länder. Endast råvaror som enbart finns i vissa länder skulle då behöva
gå i internationell handel. Att utvecklade
industriländer handlar industrivaror med
varandra tycker han är onödigt. Det är
uppenbart att inte ens utrikeshandelsteorien om de komparativa fördelarna är
accepterad av nyprotektionisterna. Att
specialisera sig på kullager eller datamaskiner är att gå onödigt långt – det räcker att stanna på råvarustadiet.
Om man sätter in uppfattningar om
världshandel i stil med Björn Gillbergs i
ett större sammanhang – hur föresprå-
karna önskar samhällsutvecklingen i stort
– kan man till viss del förstå dem. önskar man ett slut på standardstegring som
man bedömer vara ”Onödig BNP-hets”
är det logiskt att vara motståndare till
handel. Handel ökar möjligheterna till
materiell välfärd. Men om man utgår
från att det finns otillfredsställda materiella behov – och det finns det anledning
tro bl a mot bakgrund av årets avtalsrö-
relse – då finns det heller ingen anledning lyssna till den typen av kritik av
handel och multinationella företag. Den
innebär tvärtom ett erkännande av att
multinationella företag bidrar till välståndsutvecklingen.