Anders Arfwedson; Om socialgrupper
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
socialgrupper
Sedan några år tillbaka är det återigen
vanligt att tala om Sverige som ett klasssamhälle. Gamla värdeladdade tenner
som ”kapitalistklassen” och ”arbetarklassen” används dagligen i den politiska
propagandan från vänster. I vänsterns
föreställningsvärld är det hela mycket en·
kelt. En liten, rik klass står mot den stora,
fattiga arbetarklassen. Genom klasskam·
pen och revolutionen skall denna funda·
mentala antagonism slutligen undanrö-
jas.
Om det vore så, att klasstänkandet en·
dast odlades på den yttersta
ten, och för syften som alla väl känner till,
skulle många ord knappast behöva spillas
på företeelsen. Men tendensen att tänka,
känna och handla i klasstermer är fortfarande utbredd. Knappast så att de flesta
människor går omkring och känner siJ
inbegripna i en fortgående klasskamp,
men i alla fall så att var och en har en nå·
gorlunda klar uppfattning om den egna
positionen i ett större socialt sammanhang. <
Fackföreningsrörelsen och det socialde- r
mokratiska partiet bygger mycket av sia ~
styrka på just betonandet av klassamhö- a
righeten. Men klasstänkandet närs ocksl
på andra sätt. En viktig t
faktor i sammanhanget är utan tvivel dr~ ]
gamla indelningen av medborgama i tre c
socialgrupper. s’
Den socialgruppsindelning som a
används tillkom redan 1911, närmast a
syfte att belysa olika k
politiska röstande. Indelningen i 1:
grupperna I, II och III blev i hmmcll~RA
endast en neutralare terminologi för e
gamla begreppen överklass, medelklass
och underklass. Och därvid har det blivit. Ännu 63 år senare arbetar statliga utredare, ledarskribenter, sociologer, statistiker o sv med klassbegrepp som hämtats
från ett längesedan försvunnet ståndssamhälle.
Ingen förnekar väl att det alltjämt finns
skillnader i socialt och ekonomiskt avseende mellan individer och grupper. Men
vilken verklighetsbeskrivning ger den nuvarande socialgruppsindelningen?
Till socialgrupp I räknas förvisso alltjämt godsägare, företagsledare och professorer. Men i socialgrupp I ingår också
alla andra med någon form av högre utbildning, oavsett yrke, inkomst osv. En
ung, fattig, skuldsatt och trångbodd akademiker hänförs alltså till den högsta socialgruppen, trots att hans enda kvalifikation för inplaceringen består i ett visst
mått av bildning.
I socialgrupp III återfinns å andra sidan många kvalificerade yrkesarbetare
med hög årsinkomst, villa, bil, sommarstuga och barn vid universitetet. Från varje
annan synpunkt än den utbildningsmässiga kan de ta upp tävlan med majoriteten av dem som bildar socialgrupp l.
Men de hänförs alltså till den lägsta socialgruppen, där man också hittar diversearbetare, turkiska städerskor, hemlösa
alkoholister, notoriska fängelsekunder och
arbetsoförmögna understödstagare. I vilken mening bildar människorna i dessa
båda socialgrupper skilda ”klasser” ?
Om socialgruppsindelningen skall fylla
en funktion, måste grupperingarna själv- 345
fallet vara någorlunda homogena med avseende på några väsentliga faktorer. Det
är de alltså inte. Det allvarliga med den
nedvärvda socialgruppsindelningen är
därför, att den cementerar fördomsfulla
politiska attityder genom en falsk verklighetsbeskrivning. Attityden till arbetslösa och skuldtyngda yngre akademiker
skulle antagligen vara en annan, om dessa
inte ständigt bokfördes som medlemmar
av ett privilegierat översta samhällsskikt.
Likaså styrs det politiska tänkandet och
handlandet av att också stora, relativt
välbeställda grupper buntas ihop med de
nödlidande och utslagna längst ned på
samhällsstegen.
Hur ofta förekommer det inte att starka fackliga organisationer skjuter de sämst
ställda grupperna framför sig när det gäller att hämta argument för krav som primärt syftar till något helt annat än att
hjälpa just dessa grupper (som inte är
medlemmar) ?
Man kommer inte ifrån misstanken, att
en uråldrig socialgruppsindelning bibehållits därför att den på ett utmärkt sätt
tjänar vissa politiska syften. Till skillnad
från vänsterns iögonfallande grova och
falska indelning av medborgarna i kapitalistklass och arbetarklass har den också
– genom att användas i bl a vetenskapliga sammanhang – ett slags officiell sanktion, vilket gör den extra användbar. Därför är det hög tid att ersätta
den med en mer tidsenlig socio-ekonomisk gruppindelning.
Anders Arfwedson
Sedan några år tillbaka är det återigen
vanligt att tala om Sverige som ett klasssamhälle. Gamla värdeladdade tenner
som ”kapitalistklassen” och ”arbetarklassen” används dagligen i den politiska
propagandan från vänster. I vänsterns
föreställningsvärld är det hela mycket en·
kelt. En liten, rik klass står mot den stora,
fattiga arbetarklassen. Genom klasskam·
pen och revolutionen skall denna funda·
mentala antagonism slutligen undanrö-
jas.
Om det vore så, att klasstänkandet en·
dast odlades på den yttersta
ten, och för syften som alla väl känner till,
skulle många ord knappast behöva spillas
på företeelsen. Men tendensen att tänka,
känna och handla i klasstermer är fortfarande utbredd. Knappast så att de flesta
människor går omkring och känner siJ
inbegripna i en fortgående klasskamp,
men i alla fall så att var och en har en nå·
gorlunda klar uppfattning om den egna
positionen i ett större socialt sammanhang. <
Fackföreningsrörelsen och det socialde- r
mokratiska partiet bygger mycket av sia ~
styrka på just betonandet av klassamhö- a
righeten. Men klasstänkandet närs ocksl
på andra sätt. En viktig t
faktor i sammanhanget är utan tvivel dr~ ]
gamla indelningen av medborgama i tre c
socialgrupper. s’
Den socialgruppsindelning som a
används tillkom redan 1911, närmast a
syfte att belysa olika k
politiska röstande. Indelningen i 1:
grupperna I, II och III blev i hmmcll~RA
endast en neutralare terminologi för e
gamla begreppen överklass, medelklass
och underklass. Och därvid har det blivit. Ännu 63 år senare arbetar statliga utredare, ledarskribenter, sociologer, statistiker o sv med klassbegrepp som hämtats
från ett längesedan försvunnet ståndssamhälle.
Ingen förnekar väl att det alltjämt finns
skillnader i socialt och ekonomiskt avseende mellan individer och grupper. Men
vilken verklighetsbeskrivning ger den nuvarande socialgruppsindelningen?
Till socialgrupp I räknas förvisso alltjämt godsägare, företagsledare och professorer. Men i socialgrupp I ingår också
alla andra med någon form av högre utbildning, oavsett yrke, inkomst osv. En
ung, fattig, skuldsatt och trångbodd akademiker hänförs alltså till den högsta socialgruppen, trots att hans enda kvalifikation för inplaceringen består i ett visst
mått av bildning.
I socialgrupp III återfinns å andra sidan många kvalificerade yrkesarbetare
med hög årsinkomst, villa, bil, sommarstuga och barn vid universitetet. Från varje
annan synpunkt än den utbildningsmässiga kan de ta upp tävlan med majoriteten av dem som bildar socialgrupp l.
Men de hänförs alltså till den lägsta socialgruppen, där man också hittar diversearbetare, turkiska städerskor, hemlösa
alkoholister, notoriska fängelsekunder och
arbetsoförmögna understödstagare. I vilken mening bildar människorna i dessa
båda socialgrupper skilda ”klasser” ?
Om socialgruppsindelningen skall fylla
en funktion, måste grupperingarna själv- 345
fallet vara någorlunda homogena med avseende på några väsentliga faktorer. Det
är de alltså inte. Det allvarliga med den
nedvärvda socialgruppsindelningen är
därför, att den cementerar fördomsfulla
politiska attityder genom en falsk verklighetsbeskrivning. Attityden till arbetslösa och skuldtyngda yngre akademiker
skulle antagligen vara en annan, om dessa
inte ständigt bokfördes som medlemmar
av ett privilegierat översta samhällsskikt.
Likaså styrs det politiska tänkandet och
handlandet av att också stora, relativt
välbeställda grupper buntas ihop med de
nödlidande och utslagna längst ned på
samhällsstegen.
Hur ofta förekommer det inte att starka fackliga organisationer skjuter de sämst
ställda grupperna framför sig när det gäller att hämta argument för krav som primärt syftar till något helt annat än att
hjälpa just dessa grupper (som inte är
medlemmar) ?
Man kommer inte ifrån misstanken, att
en uråldrig socialgruppsindelning bibehållits därför att den på ett utmärkt sätt
tjänar vissa politiska syften. Till skillnad
från vänsterns iögonfallande grova och
falska indelning av medborgarna i kapitalistklass och arbetarklass har den också
– genom att användas i bl a vetenskapliga sammanhang – ett slags officiell sanktion, vilket gör den extra användbar. Därför är det hög tid att ersätta
den med en mer tidsenlig socio-ekonomisk gruppindelning.
Anders Arfwedson