Richard Schönmeyr; Skatter och pensioner
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RICHARD SCHöNMEYR:
Skatter och pensioner
Den för något år sedan tillsatta livförsäkringsskattekommitten (LSK) har nyligen avgivit ett delbetänkande ”Pensionsförsäkringar”. Verkställande direktören i
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Richard Schönmeyr är ledamot av kommitten. H an tillhör emellertid den minoritet- 4 av 9 ledamöter- som anser att
LSK gått väsentligt längre i sina förslag
än vad direktiven kan anses ge anledning
till. Det förslag som framlagts bryter på
ett mycket drastiskt sätt in i bl a civilrättsliga och arbetsrättsliga förhållanden.
Försäkringssparande är ett sparande under samhällets fulla insyn. Det borde
därför rimligen vara skäl för att även i
fortsättningen använda pensionsförsäkring i dessa sammanhang anser författaren.
Pensionsförsäkringar har under senare år
då och då varit föremål för en uppmärksamhet bl a i pressen och i riksdagen,
som har medfört att dessa försäkringar i
viss utsträckning råkat i vanrykte. Låt
mig försöka kort analysera vari de mera
väsentliga anmärkningarna bestått och
om de kan anses vara berättigade.
En mera allmän aversion mot pensionsförsäkringarna har grundat sig på
att en försäkringstagare har •kunnat göra
avdrag för premien – t o m hela premien
– om bara den rymts inom deklarerad
inkomst. Motviljan mot detta fenomen
har uppenbarligen grundat sig på den
föreställningen att den ·skattskyldige därigenom omgående praktiskt taget får
pengar i handen, vilka han egentligen
skulle ha betalat i skatt. Motviljan har
vidare förstärkts av det faktum, att pensionering är kostbar, vilket har inneburit
att det ofta kan röra sig om ganska stora
belopp i kronor räknat som på detta sätt
blivit föremål för avdrag.
Däremot har man mera sällan gjort sig
besväret eller funnit det ointressant dels
att göra klart för sig att den skattskyldige
vid avdragstillfället också avstår ett belopp från sitt konsumtionsutrymme, dels
hur stora de utfallande beloppen blir i
framtiden i förhållande till en viss premie och dels att dessa belopp då skall beskattas. Det gäller alltså inte ett ”undandragande” från beskattning utan ett uppskjutande av inkomst och beskattningen
av denna. De som har gjort detta klart för
sig brukar emellertid framhålla, att i vart
fall kan den skattskyldige då räkna med
246
en lägre marginalskatt. Med den fortlö-
pande inflationen kombinerad med den
progressiva beskattningen är dock detta i
regel ett önsketänkande – och i vart fall
rör det sig här om mycket små margina,
ler, som väl bör kunna tolereras i de fall
de uppkommer, eftersom de sparade medlen under tiden bidragit till att bygga
upp ett samhällsnyttigt sparande. Till
denna bild hör också att lagstiftarna direkt hänvisat till pensionsförsäkring som
ett instrument för inkomstutjämning i
fall där en större inkomst av engångsnatur i vårt progressiva skattesystem skulle
bli oskäligt hårt beskattad.
En annan anmärkning mot pensionsförsäkringarna har varit, att det varit
möjligt att inbetala en pensionsförsäkringspremie, göra avdrag för denna och
därefter omedelbart flytta utomlands –
kanske till ett land med väsentligt mildare skatteklimat. Visserligen ligger .det
väl i tiden att man inte skall försöka
hindra människor att byta hemvist. Det
finns ju också de för vilka detta är av
t ex hälsoskäl absolut nödvändigt. Men å
andra sidan bör man känna förståelse för
de synpunkter som innebär, att det knappast kan åligga den svenska staten att
subventionera vissa pensionärers uppehälle genom en transaktion som tillkommit praktiskt taget enbart i syfte att
uppnå just detta resultat. Det bör dock
hållas i minnet, att de fall som man här
talar om är ett litet fåtal – kanske något
tiotal per år.
Livförsäkringsskattekommitten
Det är mot den ovan angivna bakgrunden
som finansministern för något år sedan
tillkallade den s k livförsäkringsskattekommitten (LSK), som nyligen avgivit
· ett delbetänkande ”Pensionsförsäkringar”
(SOU 1975: 21). Direktiven för LSK har
i huvudsak angivit de skärför en översyn
av beskattningsreglerna som ovan antytts.
Men LSK har genom sin majoritet (5 av
9 ledamöter) gått väsentligt längre i sina
förslag än vad direktiven kunde anses ge
anledning till.
LSK (varmed i fortsättningen avses
majoriteten) har haft två utgångspunkter
för sina förslag. Det första har varit att
genom att föreskriva vissa regler för hur
de allmänna villkoren för en pensionsförsäkring skall få se ut åstadkomma att
pensionsföräkring endast skall kunna
förekomma när det finns ett bakomliggande pensioneringssyfte. Huvudlinjerna
i detta förslag har inneburit att man efter mönster av tjänstepensionsförsäkring
vill föreskriva att pensionsförsäkring endast skall få innebära ålderspension och
invalidpension till försäkringstagaren samt
efterlevandepension till dennes make och
barn. Temporär ålderspension skall i viss
utsträckning kunna förekomma och likaså temporär efterlevandepension till barn
under 20 år, vilket normalt är den högsta
ålder till vilket barn skall kunna vara försäkrad. Enligt grundtanken att pension
är uppskjuten lön skall inte försäkring
kunna tas på annans liv än försäkringstagarens – bortsett från fall där makar
har minderåriga barn, till vilkas förrnån
försäkring också skall kunna tecknas på
den andre makens liv. Försörjningsränta
(garanti) skall inte längre få förekomma,
eftersom sådan då make och barn ej finns
skulle kunna tillfalla annan förmånstagare
utanför den av LSK uppdragna kretsen
av närstående.
Den andra utgångspunkten för LSK:s
förslag har varit en jämförelse i fråga om
pensionsnivån mellan tjänstepension och
frivillig pensionsförsäkring. Detta har i
fråga om tjänstepension lett LSK till den
ståndpunkten, att det inte finns anledning för staten att genom skatteregler
möjliggöra andra pensionsförmåner än
de som fastlagts i avtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, t ex
genom ITP-planen, eller utgör pension
från stat, kommun och landsting. Utifrån
detta har LSK för frivilliga pensionsförsäkringar konstruerat ett system för avdragsrätt, som är tänkt att kunna ge den
som inte har s k planpension en pension
med motsvarande nivå. Detta innebär för
såväl tjänstepension som frivillig pensionsförsäkring att inkomster över 20 basbelopp (jfr ITP-planen) inte skall anses
vara pensionsgrundande. I korta drag innebär härutöver begränsningsreglerna
följande.
För anställd med försäkrad s k planpension föreslås även i fortsättningen tyst
kvittning ske i fråga om avdrag för avgifter vid beskattningen och några nya
konsekvenser uppkommer alltså inte. För
andra anställda föreslås gälla att pensionsförsäkringspremien påföres den anställde som inkomst och att han där- 247
efter kan göra de avdrag som enligt
nedan skall gälla för frivillig pensionsförsäkring. Är premien i förhållande till avdragsbegränsningen ”för stor” kan den
anställde alltså komma att bli beskattad
dels för den överskjutande premien och
dels i framtiden för hela pensionen. När
det gäller avsättning till konto eller pensionsstiftelse föreslås ett system enligt vilket arbetsgivaren skall kunna göra avsättning med avdragsrätt om han har anställda som omfattas av planpension. Har
han inte det synes han vara hänvisad till
att teckna pensionsförsäkring.
För frivillig pensionsförsäkring föreslås gälla att avdragsrätten i fortsättningen begränsas till A-inkomst. Från så-
dan inkomst föreslås alla skattskyldiga få
rätt att göra avdrag med högst lO% av inkomsten, vilket (se ovan) gör högst 2 basbelopp. Härutöver föreslås skattskyldiga
med A-inkomst av rörelse och jordbruksfastighet samt med sådan inkomst av
tjänst som ej ger rätt till planpension få
göra avdrag före 50 års ålder med 20 %
och därefter med 30 % av sådan inkomst
inom gränsen för 20 basbelopp. Temporär
ålderspension får bara dras av inom
10 %-gränsen.
Felaktiga premisser
Vad först angår det mera pensionspolitiska ståndpunktstagandet innebä-
rande planpension men inte mera –
grundar sig uppenbarligen detta på den
föreställningen, att ATP, statspension
resp planpension skulle ha framkommit
248
ur överväganden om vad som kan vara
rimligt försörjningsmässigt sett att ställa
till förfogande för pensionärer. Så är naturligtvis inte alls fallet. De skilda pensionssystemen har tillkommit på grundval
av överväganden om hur stora pensionskostnader som kan accepteras och om hur
mycket av sin inkomst de anställda är beredda att skjuta framför sig till pensionsåldern resp satsa på efterlevandeskydd.
De enligt min mening felaktiga premisserna har emellertid lett LSK till att
framlägga ett förslag, som på ett mycket
drastiskt sätt bryter in i bl a civilrättsliga och arbetsrättsliga förhållanden. A
ena sidan skulle nämligen om detta förslag genomfördes skapas stora kontrollproblem och orättvisor mellan skilda kategorier anställda – oavsett om de har jämförbara pensionsförmåner eller inte. A
andra sidan skulle föreslaget system uppmuntra till arrangemang med otryggade
pensionsutfästelser, som måhända i .och
för sig kunde fu.ngera där arbetsgivaren
är stabil, men som onekligen strider mot
de linjer efter .vjlka lagstiftarna och arbetsmarknadens ,pa~ter arbetat sedan lång
tid. Med sådana konsekvenser för såväl
arbetsgivare som anställda förefaller det
svårt att se hur förslaget skulle kunna genomföras.
Om det skulle befinnas nödvändigt för
statsmakterna ..~tt . f0lja pensionsfrågorna
för s k huvuddeJägare, arbetstagare med
bestämmande inflytande, så låter det sig
naturligtvis ,göra (1,1ta~ : åtgärder som de
föreslagna och ~tan att därför beta dessa
personer möjligheten .att få skälig pension
i förhållande till sin redovisade inkomst.
Som ovan nämnts har den av LSK konstruerade avdragsbegränsningen för frivillig pensonsförsäkring avsetts vara så
tilltagen att den som inte har planpension själv skall kunna bygga upp en pension motsvarande sådan. Vid en beräkning av vad avdragsrätten skulle innebära i krontal ger den ju också möjligen
det intrycket att den som LSK säger i sitt
betänkande är ”generös”. Detta uttalande
grundar sig emellertid på ett rent teoretiskt betraktelsesätt. Om nämligen LSK:s
avdragsregler skall kunna medge uppbyg·
gandet av åtminstone planpension, förutsätter det att ”pensionären” har en myc·
ket lugn inkomstutveckling och dessutom
börjar bygga upp sin pension åtminstone
i 35-årsåldern och då genom att ”överpensionera” sig i förhoppningen att ha
högre inkomster i t ex 65-årsåldern. Han
måste således tidigt ta hänsyn till, att inkomsthöjningar senare under den aktiva
tiden kostar väsentligt mera att trygga
med pension. Ju äldre man är desto kostsammare är det att trygga pensionen beroende på den kortare tiden till pensionsåldern. Vad nu sagts gäller sålunda såväl
enskilda företagare som sådana anställda
som inte har planpension.
För företagaren torde det i regel vara
helt främmande att på ett tidigt stadium,
när företaget byggs upp, kunna tänka på
sin egen pensionering i vart fall i den här
tänkta utsträckningen. Vad han har att
tänka på är ett gott efterlevandeskydd för
sin familj under det att ålderspensioneringen får anstå till dess företaget är kon·
soliderat och utvecklingen är tryggad. För
anställda utan planpension gäller att de
knappast kan påverka sin inkomstutveckling och därmed inte heller utvecklingen
av de pensionsförsäkringskostnader som
föreslås bli dem påförda som inkomst.
slutsatsen av vad nu sagts måste rimligen ge det resultatet att om LSK:s förslag
till avdragsbegränsningar genomföres
detta måste kompletteras med ett väl fungerande dispensinstitut. Något utbrett
missbruk av pensionsförsäkring har inte
påvisats. Men vill statsmakterna ändock
ha en kontrollerande hand över utvecklingen så får detta inte innebära att möjligheterna att bygga upp en rimlig pension förhindras. Det finns på marknaden
– inom och utom pensionsplaner –
pensionsnivåer i förhållande till visade
inkomster som kan betraktas som marknadsmässiga och omfattade av allmänhetens syn på hur stor pensionen bör vara
jämförd med aktivinkomsten. Utifrån
detta bör ett dispensinstitut fungera, och
det blir lagstiftarens sak att genom snavare eller vidare avdragsbegränsning bestämma om dispensärendena skall bli fler
eller färre.
Svårbedömbara konsekvenser
Konsekvenserna av LSK:s förslag för försäkringssparandet är mycket svårbedömbara och jag avstår från att i detta sammanhang försöka göra något beräkning
härav. Däremot skall jag kort räkna upp
de faktorer, som jag tror är av större betydelse i sammanhanget.
249
För en nedgång i försäkringssparandet
talar:
a) tjänstepensionsförsäkring kommer
i praktiken endast att tecknas inom
gränsen för planpension,
b) vissa anställda får sig påförda avgifter för tjänstepension och betas i motsvarande mån möjligheten av individuella kompletteringar,
c) avdragsrätten begränsas till A-inkomst,
d) begränsningar ”sortimentet”
framförallt vad gäller borttagandet av den
s k försörjningsräntan (garantin).
Mot en nedgång i försäkringssparandet
talar:
En begränsad avdragsrätt kan medföra en
viss ”ransoneringseffekt”, d v s man vill
utnyttja den avdragsram · som lagstiftningen medger.
Den punkt ovan som jag särskilt vill
peka på och där lagstiftaren – i den
mån han är intresserad av försäkringssparande – bör noggrant överväga situatio·
nen är punkten d ). Förekomsten av föP
sörjningsräntan torde otvetydigt ha en
stark sparstimulerande effekt. Försäkringssparandet har många gånger framhållits som väsentligt för kapitalmarknaden och som inflationshämmande. Även
om försörjningsräntan inte till hundra
procent kan sägas vara tillkommen i pensioneringssyfte i detta begrepps trängre
mening borde sparstimulansen få ta överhanden över en på detta sätt väl överdriven logik.
Det bör alltid hållas i minnet att försäkringssparandet är ett under samhällets
250
fulla tillsyn uppbyggt sparande, vilket bör
vara att föredraga framför de olika vildvuxna former varom så mycket talats under senare år. En alltför långt gående omläggning av reglerna för pensionsförsäkring vore mot den bakgrund som ovan
diskuterats att låta liten tuva välta stort
lass. Man måste dessutom alltid hålla i
minnet det inflytande inflationen kan ha
på försäkringssparandet. Även om denna
på sikt inte skulle bli så stark som under
de senaste åren måste alltid uppmärksammas att så länge inflation över huvud taget föreligger behöver sparandet viss stimulans. Det förefaller därför knappast
välbetänkt att i nuvarande läge göra mera
väsentliga begränsningar av denna stimulans.
Det må’ slutligen noteras att LSK haft
att överväga om fortsatt behov av inkomstutjämning finns och om i så fall
pensionsförsäkring eller annan metod är
att föredraga. LSK har inte nöjaktigt utrett denna fråga men ändå i största utsträckning i sitt förslag lagt hinder i vä-
gen för att använda pensionsförsäkring
som inkomstutjämningsinstrument
Detta blir därför något som får närmare
övervägas i en kommande proposition.
Vad ovan sagts om ett sparande under
samhällets fulla insyn torde rimligen vara
skäl för att även i fortsättningen använda
pensionsförsäkring i dessa sammanhang.
Några skäl för att man plötsligt inte
skulle behöva inkomstutjämning i de fall
där så hittills behövts och där pensionsförsäkring ansetts vara ett bra instrument
har inte framförts.
Skatter och pensioner
Den för något år sedan tillsatta livförsäkringsskattekommitten (LSK) har nyligen avgivit ett delbetänkande ”Pensionsförsäkringar”. Verkställande direktören i
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Richard Schönmeyr är ledamot av kommitten. H an tillhör emellertid den minoritet- 4 av 9 ledamöter- som anser att
LSK gått väsentligt längre i sina förslag
än vad direktiven kan anses ge anledning
till. Det förslag som framlagts bryter på
ett mycket drastiskt sätt in i bl a civilrättsliga och arbetsrättsliga förhållanden.
Försäkringssparande är ett sparande under samhällets fulla insyn. Det borde
därför rimligen vara skäl för att även i
fortsättningen använda pensionsförsäkring i dessa sammanhang anser författaren.
Pensionsförsäkringar har under senare år
då och då varit föremål för en uppmärksamhet bl a i pressen och i riksdagen,
som har medfört att dessa försäkringar i
viss utsträckning råkat i vanrykte. Låt
mig försöka kort analysera vari de mera
väsentliga anmärkningarna bestått och
om de kan anses vara berättigade.
En mera allmän aversion mot pensionsförsäkringarna har grundat sig på
att en försäkringstagare har •kunnat göra
avdrag för premien – t o m hela premien
– om bara den rymts inom deklarerad
inkomst. Motviljan mot detta fenomen
har uppenbarligen grundat sig på den
föreställningen att den ·skattskyldige därigenom omgående praktiskt taget får
pengar i handen, vilka han egentligen
skulle ha betalat i skatt. Motviljan har
vidare förstärkts av det faktum, att pensionering är kostbar, vilket har inneburit
att det ofta kan röra sig om ganska stora
belopp i kronor räknat som på detta sätt
blivit föremål för avdrag.
Däremot har man mera sällan gjort sig
besväret eller funnit det ointressant dels
att göra klart för sig att den skattskyldige
vid avdragstillfället också avstår ett belopp från sitt konsumtionsutrymme, dels
hur stora de utfallande beloppen blir i
framtiden i förhållande till en viss premie och dels att dessa belopp då skall beskattas. Det gäller alltså inte ett ”undandragande” från beskattning utan ett uppskjutande av inkomst och beskattningen
av denna. De som har gjort detta klart för
sig brukar emellertid framhålla, att i vart
fall kan den skattskyldige då räkna med
246
en lägre marginalskatt. Med den fortlö-
pande inflationen kombinerad med den
progressiva beskattningen är dock detta i
regel ett önsketänkande – och i vart fall
rör det sig här om mycket små margina,
ler, som väl bör kunna tolereras i de fall
de uppkommer, eftersom de sparade medlen under tiden bidragit till att bygga
upp ett samhällsnyttigt sparande. Till
denna bild hör också att lagstiftarna direkt hänvisat till pensionsförsäkring som
ett instrument för inkomstutjämning i
fall där en större inkomst av engångsnatur i vårt progressiva skattesystem skulle
bli oskäligt hårt beskattad.
En annan anmärkning mot pensionsförsäkringarna har varit, att det varit
möjligt att inbetala en pensionsförsäkringspremie, göra avdrag för denna och
därefter omedelbart flytta utomlands –
kanske till ett land med väsentligt mildare skatteklimat. Visserligen ligger .det
väl i tiden att man inte skall försöka
hindra människor att byta hemvist. Det
finns ju också de för vilka detta är av
t ex hälsoskäl absolut nödvändigt. Men å
andra sidan bör man känna förståelse för
de synpunkter som innebär, att det knappast kan åligga den svenska staten att
subventionera vissa pensionärers uppehälle genom en transaktion som tillkommit praktiskt taget enbart i syfte att
uppnå just detta resultat. Det bör dock
hållas i minnet, att de fall som man här
talar om är ett litet fåtal – kanske något
tiotal per år.
Livförsäkringsskattekommitten
Det är mot den ovan angivna bakgrunden
som finansministern för något år sedan
tillkallade den s k livförsäkringsskattekommitten (LSK), som nyligen avgivit
· ett delbetänkande ”Pensionsförsäkringar”
(SOU 1975: 21). Direktiven för LSK har
i huvudsak angivit de skärför en översyn
av beskattningsreglerna som ovan antytts.
Men LSK har genom sin majoritet (5 av
9 ledamöter) gått väsentligt längre i sina
förslag än vad direktiven kunde anses ge
anledning till.
LSK (varmed i fortsättningen avses
majoriteten) har haft två utgångspunkter
för sina förslag. Det första har varit att
genom att föreskriva vissa regler för hur
de allmänna villkoren för en pensionsförsäkring skall få se ut åstadkomma att
pensionsföräkring endast skall kunna
förekomma när det finns ett bakomliggande pensioneringssyfte. Huvudlinjerna
i detta förslag har inneburit att man efter mönster av tjänstepensionsförsäkring
vill föreskriva att pensionsförsäkring endast skall få innebära ålderspension och
invalidpension till försäkringstagaren samt
efterlevandepension till dennes make och
barn. Temporär ålderspension skall i viss
utsträckning kunna förekomma och likaså temporär efterlevandepension till barn
under 20 år, vilket normalt är den högsta
ålder till vilket barn skall kunna vara försäkrad. Enligt grundtanken att pension
är uppskjuten lön skall inte försäkring
kunna tas på annans liv än försäkringstagarens – bortsett från fall där makar
har minderåriga barn, till vilkas förrnån
försäkring också skall kunna tecknas på
den andre makens liv. Försörjningsränta
(garanti) skall inte längre få förekomma,
eftersom sådan då make och barn ej finns
skulle kunna tillfalla annan förmånstagare
utanför den av LSK uppdragna kretsen
av närstående.
Den andra utgångspunkten för LSK:s
förslag har varit en jämförelse i fråga om
pensionsnivån mellan tjänstepension och
frivillig pensionsförsäkring. Detta har i
fråga om tjänstepension lett LSK till den
ståndpunkten, att det inte finns anledning för staten att genom skatteregler
möjliggöra andra pensionsförmåner än
de som fastlagts i avtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, t ex
genom ITP-planen, eller utgör pension
från stat, kommun och landsting. Utifrån
detta har LSK för frivilliga pensionsförsäkringar konstruerat ett system för avdragsrätt, som är tänkt att kunna ge den
som inte har s k planpension en pension
med motsvarande nivå. Detta innebär för
såväl tjänstepension som frivillig pensionsförsäkring att inkomster över 20 basbelopp (jfr ITP-planen) inte skall anses
vara pensionsgrundande. I korta drag innebär härutöver begränsningsreglerna
följande.
För anställd med försäkrad s k planpension föreslås även i fortsättningen tyst
kvittning ske i fråga om avdrag för avgifter vid beskattningen och några nya
konsekvenser uppkommer alltså inte. För
andra anställda föreslås gälla att pensionsförsäkringspremien påföres den anställde som inkomst och att han där- 247
efter kan göra de avdrag som enligt
nedan skall gälla för frivillig pensionsförsäkring. Är premien i förhållande till avdragsbegränsningen ”för stor” kan den
anställde alltså komma att bli beskattad
dels för den överskjutande premien och
dels i framtiden för hela pensionen. När
det gäller avsättning till konto eller pensionsstiftelse föreslås ett system enligt vilket arbetsgivaren skall kunna göra avsättning med avdragsrätt om han har anställda som omfattas av planpension. Har
han inte det synes han vara hänvisad till
att teckna pensionsförsäkring.
För frivillig pensionsförsäkring föreslås gälla att avdragsrätten i fortsättningen begränsas till A-inkomst. Från så-
dan inkomst föreslås alla skattskyldiga få
rätt att göra avdrag med högst lO% av inkomsten, vilket (se ovan) gör högst 2 basbelopp. Härutöver föreslås skattskyldiga
med A-inkomst av rörelse och jordbruksfastighet samt med sådan inkomst av
tjänst som ej ger rätt till planpension få
göra avdrag före 50 års ålder med 20 %
och därefter med 30 % av sådan inkomst
inom gränsen för 20 basbelopp. Temporär
ålderspension får bara dras av inom
10 %-gränsen.
Felaktiga premisser
Vad först angår det mera pensionspolitiska ståndpunktstagandet innebä-
rande planpension men inte mera –
grundar sig uppenbarligen detta på den
föreställningen, att ATP, statspension
resp planpension skulle ha framkommit
248
ur överväganden om vad som kan vara
rimligt försörjningsmässigt sett att ställa
till förfogande för pensionärer. Så är naturligtvis inte alls fallet. De skilda pensionssystemen har tillkommit på grundval
av överväganden om hur stora pensionskostnader som kan accepteras och om hur
mycket av sin inkomst de anställda är beredda att skjuta framför sig till pensionsåldern resp satsa på efterlevandeskydd.
De enligt min mening felaktiga premisserna har emellertid lett LSK till att
framlägga ett förslag, som på ett mycket
drastiskt sätt bryter in i bl a civilrättsliga och arbetsrättsliga förhållanden. A
ena sidan skulle nämligen om detta förslag genomfördes skapas stora kontrollproblem och orättvisor mellan skilda kategorier anställda – oavsett om de har jämförbara pensionsförmåner eller inte. A
andra sidan skulle föreslaget system uppmuntra till arrangemang med otryggade
pensionsutfästelser, som måhända i .och
för sig kunde fu.ngera där arbetsgivaren
är stabil, men som onekligen strider mot
de linjer efter .vjlka lagstiftarna och arbetsmarknadens ,pa~ter arbetat sedan lång
tid. Med sådana konsekvenser för såväl
arbetsgivare som anställda förefaller det
svårt att se hur förslaget skulle kunna genomföras.
Om det skulle befinnas nödvändigt för
statsmakterna ..~tt . f0lja pensionsfrågorna
för s k huvuddeJägare, arbetstagare med
bestämmande inflytande, så låter det sig
naturligtvis ,göra (1,1ta~ : åtgärder som de
föreslagna och ~tan att därför beta dessa
personer möjligheten .att få skälig pension
i förhållande till sin redovisade inkomst.
Som ovan nämnts har den av LSK konstruerade avdragsbegränsningen för frivillig pensonsförsäkring avsetts vara så
tilltagen att den som inte har planpension själv skall kunna bygga upp en pension motsvarande sådan. Vid en beräkning av vad avdragsrätten skulle innebära i krontal ger den ju också möjligen
det intrycket att den som LSK säger i sitt
betänkande är ”generös”. Detta uttalande
grundar sig emellertid på ett rent teoretiskt betraktelsesätt. Om nämligen LSK:s
avdragsregler skall kunna medge uppbyg·
gandet av åtminstone planpension, förutsätter det att ”pensionären” har en myc·
ket lugn inkomstutveckling och dessutom
börjar bygga upp sin pension åtminstone
i 35-årsåldern och då genom att ”överpensionera” sig i förhoppningen att ha
högre inkomster i t ex 65-årsåldern. Han
måste således tidigt ta hänsyn till, att inkomsthöjningar senare under den aktiva
tiden kostar väsentligt mera att trygga
med pension. Ju äldre man är desto kostsammare är det att trygga pensionen beroende på den kortare tiden till pensionsåldern. Vad nu sagts gäller sålunda såväl
enskilda företagare som sådana anställda
som inte har planpension.
För företagaren torde det i regel vara
helt främmande att på ett tidigt stadium,
när företaget byggs upp, kunna tänka på
sin egen pensionering i vart fall i den här
tänkta utsträckningen. Vad han har att
tänka på är ett gott efterlevandeskydd för
sin familj under det att ålderspensioneringen får anstå till dess företaget är kon·
soliderat och utvecklingen är tryggad. För
anställda utan planpension gäller att de
knappast kan påverka sin inkomstutveckling och därmed inte heller utvecklingen
av de pensionsförsäkringskostnader som
föreslås bli dem påförda som inkomst.
slutsatsen av vad nu sagts måste rimligen ge det resultatet att om LSK:s förslag
till avdragsbegränsningar genomföres
detta måste kompletteras med ett väl fungerande dispensinstitut. Något utbrett
missbruk av pensionsförsäkring har inte
påvisats. Men vill statsmakterna ändock
ha en kontrollerande hand över utvecklingen så får detta inte innebära att möjligheterna att bygga upp en rimlig pension förhindras. Det finns på marknaden
– inom och utom pensionsplaner –
pensionsnivåer i förhållande till visade
inkomster som kan betraktas som marknadsmässiga och omfattade av allmänhetens syn på hur stor pensionen bör vara
jämförd med aktivinkomsten. Utifrån
detta bör ett dispensinstitut fungera, och
det blir lagstiftarens sak att genom snavare eller vidare avdragsbegränsning bestämma om dispensärendena skall bli fler
eller färre.
Svårbedömbara konsekvenser
Konsekvenserna av LSK:s förslag för försäkringssparandet är mycket svårbedömbara och jag avstår från att i detta sammanhang försöka göra något beräkning
härav. Däremot skall jag kort räkna upp
de faktorer, som jag tror är av större betydelse i sammanhanget.
249
För en nedgång i försäkringssparandet
talar:
a) tjänstepensionsförsäkring kommer
i praktiken endast att tecknas inom
gränsen för planpension,
b) vissa anställda får sig påförda avgifter för tjänstepension och betas i motsvarande mån möjligheten av individuella kompletteringar,
c) avdragsrätten begränsas till A-inkomst,
d) begränsningar ”sortimentet”
framförallt vad gäller borttagandet av den
s k försörjningsräntan (garantin).
Mot en nedgång i försäkringssparandet
talar:
En begränsad avdragsrätt kan medföra en
viss ”ransoneringseffekt”, d v s man vill
utnyttja den avdragsram · som lagstiftningen medger.
Den punkt ovan som jag särskilt vill
peka på och där lagstiftaren – i den
mån han är intresserad av försäkringssparande – bör noggrant överväga situatio·
nen är punkten d ). Förekomsten av föP
sörjningsräntan torde otvetydigt ha en
stark sparstimulerande effekt. Försäkringssparandet har många gånger framhållits som väsentligt för kapitalmarknaden och som inflationshämmande. Även
om försörjningsräntan inte till hundra
procent kan sägas vara tillkommen i pensioneringssyfte i detta begrepps trängre
mening borde sparstimulansen få ta överhanden över en på detta sätt väl överdriven logik.
Det bör alltid hållas i minnet att försäkringssparandet är ett under samhällets
250
fulla tillsyn uppbyggt sparande, vilket bör
vara att föredraga framför de olika vildvuxna former varom så mycket talats under senare år. En alltför långt gående omläggning av reglerna för pensionsförsäkring vore mot den bakgrund som ovan
diskuterats att låta liten tuva välta stort
lass. Man måste dessutom alltid hålla i
minnet det inflytande inflationen kan ha
på försäkringssparandet. Även om denna
på sikt inte skulle bli så stark som under
de senaste åren måste alltid uppmärksammas att så länge inflation över huvud taget föreligger behöver sparandet viss stimulans. Det förefaller därför knappast
välbetänkt att i nuvarande läge göra mera
väsentliga begränsningar av denna stimulans.
Det må’ slutligen noteras att LSK haft
att överväga om fortsatt behov av inkomstutjämning finns och om i så fall
pensionsförsäkring eller annan metod är
att föredraga. LSK har inte nöjaktigt utrett denna fråga men ändå i största utsträckning i sitt förslag lagt hinder i vä-
gen för att använda pensionsförsäkring
som inkomstutjämningsinstrument
Detta blir därför något som får närmare
övervägas i en kommande proposition.
Vad ovan sagts om ett sparande under
samhällets fulla insyn torde rimligen vara
skäl för att även i fortsättningen använda
pensionsförsäkring i dessa sammanhang.
Några skäl för att man plötsligt inte
skulle behöva inkomstutjämning i de fall
där så hittills behövts och där pensionsförsäkring ansetts vara ett bra instrument
har inte framförts.