Jan-Olof Sundell; Politisk litteratur

JAN-OLOF SUNDELL:
Politisk litteratur
Fillic Jan-Olof Sundeils artikel är en
fortsättning på dem som han tidigare
shivit i Svensk Tidskrift om politisk
litteratur av olika slag. Denna gång behandlar han både biografier – under ett
dr harinte mindre än tre sådana kommit
lit bara om Stalin – och böcker om Kina
och Chile. Sundeli slutar med en redogö-
relse för en bok om folkrätten, och denna
bok rekommenderar han mycket varmt,
iDen om han även i fråga om den har
egnaoch till en del kritiska synpunkter.
Just nu tycks det ha blivit på modet att
skriva biografier om betydande politiska
och historiska personligheter från vårt
eget århundrade. Detta gäller bl a 1900-
talets mest kända diktatorer och tyranner,
Stalin och Hitler. Båda två har tidigare
porträtterats på ett utmärkt sätt av framstående skribenter och till synes blivit
föremål för definitiva tolkningar av deras insatser. Här avses Isaac Deutschers
Stalinbiografi från år 1949 och Alan Bullocks ”Hitler – a Study in Tyranny” från
1953.
Stalin har under det senaste året blivit
föremål för åtminstone tre biografers mö-
dor, Ronald Hingley, Robert Tucker och
Adam Ulam. Det är den sistnämndes ar·
bete på över 700 sidor som här skall behandlas. Ulam har varit knuten till H arvarduniversitetet sedan 1950 och är en av
de absolut främsta amerikanska sovjetspecialisterna. Han har tidigare bland
annat publicerat studier över rysk utrikespolitik och över spänningen mellan
Ryssland och USA efter kriget – The
Rivals från 1971. Det nya arbetet heter
”Stalin – The Man and his Era” (Viking) .
Ulam är en mycket personlig för att
inte säga egensinnig historiker, något
som kan verka störande på vissa läsare.
Men det var ju faktiskt också trotskybeundraren Deutscher i sin studie över
Stalin. Men med denna reservation kan
man nog ändå konstatera att Ulam presterat en lysande framställning. Han har
ansträngt sig att förstå sitt skrämmande
föremål men har samtidigt lyckats hålla
366
en kritisk distans till den egendomlige
person som Stalin var. Speciellt fascinerande blir Ulam i sin bedömning av Stalins utveckling från skicklig politiker
och intrigmakare till blodtörstig och
sjukligt misstänksam tyrann. Detta gällde
inrikespolitiken. När det gäller utrikespolitiken lyckades den ryske diktatom
även på 30- och 40-talen bevara en ofta
skicklig och försiktig politikers agerande. Till bokens mest fascinerande partier hör hur Stalin på 20-talet gradvis
stärker sin maktställning och genom ett
skickligt intrigspel spelar ut sina medtävlare om makten mot varandra. Fakta i
målet är inte nya, men Ulams redogörelse
är fräsch och spännande som en thriller.
Tysk syn på Hitler
Stalin är inte den ende tyrann som nyligen blivit föremål för en grundlig historisk framställning. Den tyske historikern
Joachim Fest utgav förra året i Västtyskland en jättelik biografi över Hitler
(Propyläen) på över l 000 sidor. Fests
bok har i hemlandet gått ut i minst
300 000 exemplar och den har översatts
till en rad språk. Glädjande nog kommer
boken trots sin storlek troligen att ges ut
på svenska.
På sina håll har boken kommit att
sammankopplas med den s k Hitlervåg,
som svept över världen under de sista
åren, men det är knappast rättvist. Fest
började med sitt arbete redan i slutet av
sextiotalet och han kunde inte då förutse
det ytliga och hastigt uppflammande intresse för Hitler som skulle komma. Hans
bok är i högsta grad ett seriöst arbete och
förtjänar att behandlas därefter. De bästa
delarna av boken är de som gäller Hitlers
ungdom och den första tiden som politiker. Något över halva boken gäller också
perioden fram till M achtiibernahme. De
senare delarna lider av att Hitlers persal
tenderar att komma i bakgrunden för ea
allmän beskrivning av tredje rikets uppgång och fall och därtill räcker det ut
rymme som finns kvar ändå inte.
I sin strävan att förstå sin huvudpersal
går Fest kanske också litet väl långt
ibland. De demoniska och nihilisti b
dragen hos Hitler tenderar understund011
att komma i bakgrunden. Det finns sål~
des invändningar att göra. Den är kansir
också i en del avseenden underlägsen Bu].
locks berömda standardarbete. Men av·
snitten om ”Kamptiden” och Hitlers vä(
till makten är lysande. Bokens värde för·
höjs av ett mycket intressant bildmattriaL
Objektiv syn på Kina
Till de viktigaste staterna i det kommunistiska lägret hör Folkrepubliken Kina, k
som i höst firar sitt 25 års-jubileum som h
stat. Samtidigt får man inte glömma att v.
Kina som statsbildning och som en a d
flodkulturernas vaggor har mångtusen- m
åriga traditioner att falla tillbaka på. Så- 01
dana traditioner försvinner inte sna~ fe
med eller utan kulturrevolutioner. Mycket k<
av det som på senare tid skrivits 011 L
Kina har varit starkt färgat av författa- at
rens sympatier. I regel har det varit fråga li.J
(Il) en ganska onyanserad beundran för
vad man brukar kalla det kinesiska experimentet. Synen på den unga Sovjetstalm på 20-talet är en tankeväckande om
än ej helt ny parallell. Det är däremot
mera tunnsått med verkligt informativa
framställningar som förmedlar en någorlunda säker kunskap utan att författaren
slall missionera för den ena eller andra
ståndpunkten. Till det bästa som finns
skrivet internationellt hör den amerikanske sinologen John King Fairbanks
”The United States and China”, vars
forsta upplaga utkom redan 1948, men
som kontinuerligt revideras i nya upplagor.
På svenska har nu kommit en förträfflig liten pocketbok ”Kina – Tradition
och förnyelse” (Almqvist & Wiksell)
med fyra författare, Göran Frenne,
Trygve Lötveit, Göran Malmqvist och
Hans Wolf. Av författarna svarar Malmqvist för de äldre historiska avsnitten,
Frenne för landets ekonomiska utveckling
sedan 1949, Wolf för den kinesiska utrikespolitiken och norrmannen Lötveit för
avsnittet om kommunistpartiet och inrikespolitiken. Det begränsade utrymmet
har framtvingat en koncentration till
vissa ämnesområden, men boken ger med
denna begränsning en myckenhet saklig
och väl underbyggd information utan
onödiga pekpinnar åt läsaren. Samtliga
författare har gjort väl ifrån sig, men det
kanske mest intresseväckande avsnittet är
Lötveits. Kanske sammanhänger det med
att denne i fjol utgav sin doktorsavhandling just om det kinesiska kommunistpartiets ideologiska utveckling
av 1930-talet.
Kina och Latinamerika
367
början
Sven Lindqvist hör till dem som ser med
beundran och respekt på Kina. Det visade han redan i ”Kina inifrån”, som utkom för drygt tio år sedan. Märkligare är
väl att det också tydligt framgår i hans
nya stora arbete om Latinamerika. ”Jord
och makt i Latinamerika” I-II heter den
(Bonniers). Lindqvist har skrivit en
mycket intressant och djuplodande studie
över problemen med ägarstrukturen och
behovet av jordreformer i Latinamerika.
Han har förenat en omfattande läsning
av specialisters arbeten med informationssökande på platsen i en rad olika latinamerikanska länder, däribland Brasilien, Colombia, Bolivia och Chile. Det
är på många sätt en tankeväckande bok.
Man skall dock vara medveten om författarens socialistiska sympatier. I hans
förra Latinamerikabok, ”Slagskuggan”
från 1969, gjorde han en pedagogisk
jämförelse mellan de usla förhållandena i
Latinamerika och revolutionens utpost
därstädes Kuba. Då var det inte tal om
en jämförelse med Kina. Nu efter de senaste årens utveckling duger tydligen
inte längre Kuba som förebild utan den
kinesiska byn måste komma till heders.
Ty alla jordreformer som prövats eller försökt genomdrivas i Latinamerika har
kommit till korta, därför att de varit
halvhjärtade eller därför att de genomförts i samhällen med en bevarad kapitalistisk ekonomisk struktur i övrigt – och
368
det duger inte menar Lindqvist. Därför
måste man hänvisa till Kina som föredöme, tycks det, utan att hänsyn tas till
hur olika de historiska och kulturella erfarenheterna varit. ”Jord och makt i Latinamerika” har många förtjänster, men
författarens slutsatser gör ändå en läsare
besviken. Så enkel är ändå inte verkligheten.
Chile
Utvecklingen i Chile de senaste åren har
tilldragit sig stort intresse. Det har säkert
sammanhängt med att det funnits många
gemensamma drag mellan Chile å ena sidan och Italien och Frankrike å den
andra – i politiskt avseende. I alla tre
länderna har det funnits ett stort och
starkt kommunistparti som dominerande
faktor på vänsterkanten. Man såg länge
Allendes folkfrontsregim som ett testfall,
som kunde visa om en fredlig omvandling av samhället i socialistisk riktning
med demokratiska medel är möjlig.
Två nyutkomna böcker belyser den chilenska utvecklingen ur ett kritiskt perspektiv, engelsmannen Robert Moss ”Chile’s marxist Experiment” (David &
Charles) och Andres Kungs ”Att så socialism och skörda fascism” (Askild & Kärnekull). Moss har som Economists Chilespecialist haft utmärkta möjligheter att
följa utvecklingen på plats, och hans bok
hann också ta hänsyn till militärkuppen.
Kiing har haft svårigheter att få sin bok
om Chile antagen av något förlag, vilket
inte sammanhänger med bokens kvalitet
utan haft att göra med att det inte i dag
är opportunt att framföra kritiska syn·
punkter på Allenderegimens maktutövning. De två författarnas syn på utvecklingen har mycket gemensamt. Vissa
skillnader finns dock. Kung tar hårdare
än Moss avstånd från militärkuppen.
Den sistnämnde menar att kuppen inte
enbart innebar ett olagligt avlägsnande
av en i konstitutionell ordning tillkommen regering. Denna regering hade nämligen tidigare brutit mot både andan och
bokstaven i lagar och förordningar. Både
landets högsta domstol och folkrepresenta·
tianens nedre kammare hade offentligt
fördömt den för inkonstitutionellt handlingssätt. Moss påpekar att det hävdats
Chile att detta förhållande utgjorde för
utsättningen och den moraliska legitimationen för det militära maktövertagandet.
Till saken hör att det var Allende som
började dra in militären i politiken genom att ta in höga officerare i sin ministär i slutet av 1972. Det var den s<Jcia.
listiska konfrontationspolitik som Frent
popular drev vilken ledde till starkt m~ c
stånd från det borgerliga Chile, som ena- c
de den kristdemokratiska och konservativa c
oppositionen och i kombination med t1
våldsam inflation skapade en omöjlig • S’
tuation. Moss menar att Allende måste 11
vetat strax före kuppen att han hamnat !l
en återvändsgränd. Därför hade han E
hans anhängare sökt importera vapen k
bygga upp självständiga socialis · d
motståndscentra. Moss tolkning – och v
mindre grad Kungs – är naturli Ö’
starkt kontroversiell, men även om · äJ
ken någon gång skulle skjuta över målet
behövs den som en motvikt mot den
onyanserat positiva synen på Allendes regim i Chile. Det tragiska exemplet Chile
visar hur det kan gå när konfrontationspolitik av våldsammaste slag får dominera. En lång tid etablerad demokrati
gick under och ersattes av en blodig och
brutal militärdiktatur.
Folkrätt och världspolitik
Den värld vi lever i är fylld av krig och
konflikter. Skenbart kan det synas vara ett
totalt kaos. I själva verket finns det för
umgänget mellan staterna norrner och
rättsregler på samrna sätt som det finns
för individer och grupper inom staterna.
Under hundratals år har det växt fram en
folkrätt, till stor del grundad på sedvanerätt genom staternas faktiska uppträ-
dande genternot varandra men delvis
också grundad på internationella avtal
(såsom FN-stadgan), vilka begränsar statemas handlingsfrihet. I normala vardagliga relationer mellan medlemrnarna i
det internationella statssamfundet har
denna folkrätt en väldig praktisk betydelse.
Än intressantare är emellertid att konstatera vilken roll folkrätten, direkt eller
indirekt, spelar även i krissituationer.
Man vill eller kan inte bortse från den.
Ett ovanligt bra exempel är det amerikanska agerandet under Kubakrisen 1962,
där man från amerikansk sida medvetet
valde ett agerande som skulle vara mer i
överensstämmelse med folkrättens regler
än den bombning av raketbaserna som
369
det först var tal om. Detta är bara en av
aspekterna på folkrättens betydelse som
framkommer i Ove Brings synnerligen
intresseväckande och välskrivna populärvetenskapliga studie ”Folkrätten och
världspolitiken” (Askild & Kärnekull).
På ett begränsat utrymme lyckas Bring
klargöra även för icke-jurister vilken roll
folkrättsliga aspekter spelar i det storpolitiska skeendet i vår tid. Boken förtjänar
att läsas av många men inte minst av de
som svarar för informationen inom massmedia. Varje tidningsredaktion borde se
till att man har ett exemplar av Brings
bok tillgängligt som referensmateriaL Då
skulle man kanske kunna slippa att se dc
misstag som alltför ofta förekommer i
tidningsspalterna när det gäller folkrättsliga synpunkter inom storpolitiken.
Bring behandlar bl a formerna för stater och deras uppkomst och deras erkännande, frågan om aggression och självförsvar samt problem kring krigsförbrytelser
och folkmord (t ex Song My-fallet). Under rubriken Om noninterventionsprincipen behandlar han några av USA:s interventioner i Latinamerika, den ryska
invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och
frågan om USA eller Nordvietnam brutit
mot folkrätten i Vietnam. Brings bok är
inte invändningsfri – han för exempelvis ett egendomligt resonemang om Israels krigsöppning 1967, och han tar alltför lätt på vissa delar av problematiken
när det gäller Vietnamkriget. I båda fallen utgår han från förhållanden som fakta
eller som bevisade sanningar på ett sätt
som måste irritera en historiker. Det är
370
t ex sannolikt – men ingalunda slutgiltigt bevisat – att det var fråga om ett
uppror i Sydvietnam i slutet av femtiotalet som först senare kom att i begränsad
utsträckning stödjas av Nordvietnam.
Men det råder inte alls enighet bland
dem som sysslat med denna problematik
om sakförhållandet. Det finns också de
som hävdar att upproret i söder från början styrdes och leddes från norr. Vilken
slutsats man än kommer till på denna
punkt, medför den konsekvenser för hur
man skall bedöma USA:s respektive Nord·
vietnams agerande ur folkrättslig syn·
punkt.
Men även om man kan ha invänd·
ningar mot vissa delar av Brings analys,
bör det samtidigt konstateras att denna i
regel är intresseväckande, okonventioneD
och ofta mycket stringent. Brings bok är
det stora hela ett utmärkt arbete och för·
tjänar att läsas av alla som intresserar sic
för internationella problem i vår oroliga
värld.