Erik Anners; En syndikalistisk romantiker


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
En syndikalistisk romantiker
Anders Leions bok ”Den svenska modellen
– Hur ska det gå med socialdemokratin,
ekonomin och den offentliga sektorn” (Raben
& Sjögren) är för en oppositionsman både en
glädjekälla och en besvikelse. Till glädje, så-
tillvida att förf med en nästan häpnadsväckande öppenhjärtighet tager itu med de
mörka sidorna av den socialdemokratiska
maktapparaten och den socialdemokratiska
politiken. Av sina egna skall man höra det,
och förf säger sanningar om ”makteliten” i
parti, fack, stat och kommun, som bör ha förgrymmat åtskilliga av hans mera troende partivänner. Det förvånande är bara att förf
tycks mena att han kommer med nyheter.
Han säger t ex: ”Men sett i längre perspektiv
kan både samhälle och parti lida svåra skador
av att det sker en allt fastare och mer utvecklad sammanbyggnad av ledande skikt
inom statlig och kommunal förvaltning å ena
sidan och etablerade grupper inom partiet å
den andra. Det blir alltför lätt för denna specialiserade, avgränsade samhällsklass att sätta
likhetstecken mellan samhällets – dvs hela
folkets – bästa och deras verksamheters
bästa. Ännu lättare blir det naturligtvis därför
att det som gynnar förvaltningens intresse
också gynnar dem.
Allt detta är mycket enkelt att inse. Det är
också enkelt att iaktta yttringar av denna alltför stora intressegemenskap. Ändå bryr sig
ingen om att påpeka dessa uppenbara förhållanden. D e t ä r d e t a n m ä r k n i n g sv ä r d a.”
Det står bra illa till med viljan att lyssna
till varandra i debatten, när förf på fromt allvar kan påstå att ingen bryr sig om att påpeka
de av honom skildrade missförhållandena. Att
han inte läser Svensk Tidskrift må vara honom förlåtet – fast han i dessa spalter under
minst ett decennium skulle kunnat följa
samma kritik, som den han själv framför.
Men har han verkligen inte märkt att ett av
oppositionens många argument för ett regeringsskifte just är sammanbyggnaden av ”ledande skikt inom statlig och kommunal för·
valtning å ena sidan och etablerade grupper
inom partiet å den andra”? Oppositionen för·
menar att detta i längden blir ett hot mot de·
mokratin, därför att marken bereds för ett
statsbärande parti, stött på en maktelit som
behärskar hela samhällsapparaten. Alldeles
särskilt stor blir faran om denna politiska elit
skulle övertaga också den ekonomiska mak·
ten i samhället. Man får hoppas att förf när
han skriver flera böcker också tager någon
notis om sina ideologiska motståndare.
Besvikelsen gäller emellertid främst förf
försök till konstruktiva förslag. Man får ytter·
ligare hoppas att han tänker igenom det syndikalistiska samhällssystem som han förordar i
stället för det socialistiska. (Hans förslag
därvidlag är berört på annan plats i detta
häfte.) När han ställer den inte alldeles anspråkslösa frågan: hur skall det gå? och talar
om hur han själv vill att det skall gå, borde
han ha upplevt det som en naturlig skyldig·
het att inte stanna vid svepande rekommendationer om djupgående institutionella för·
ändringar. Sådant kan anstå nyfrälsta vänster·
extremister men inte en seriös författare.
Anders Leion är nämligen en sådan, oda
rentav den första socialdemokrat på längt,
som velat och vågat se på verkligheten med
ögon oförblindade av partilojalitet Det hedrar honom. Likaså är det tilltalande att haa
är en radikal romantiker, som tror att allt
skall bli bra bara man finner de rätta institutionella formerna och de rätta metoderna.
Romantiska ideer utövar en estetisk tjuskraft.
Men med den attityden kan han lätt råka illa
ut. Han skisserar ett vidlyftigt program för att
återställa den rörlighet på
som vi hade närmast efter kriget. Han
kort sagt – att de unga och effektiva
lära sig att vara rörliga. Därmed skulle
hetslöshetsproblemet kunna lösas. Tanken
bestickande. Men han tycks inte ha tänkt
att ett dylikt program kanske inte hjälper
heller. Människorna kanske inte vill vara
liga på det sätt han föreställer sig att de skall
bli i hans system. Kanske ingår det numera i
den enskilda människans livsvärderingar ett
hav på stabilitet och trygghet som sträcker
ig långt utöver kravet på tryggat arbete –
kanske omfattar det ett krav på mera stabil
livsmiljö över huvud taget. Mycket i vår tids
allmänna kulturdebatt tyder på att det är så,
och då hjälper varken käpp eller morot särskilt långt.
Anders Leions bok bör läsas av alla politiskt
intresserade – för alla inom oppositionen bör
HUGOTAMM:
Den gordiska knuten
Bland mera uppmärksammade nyheter på
den franska bokmarknaden märkes ett posthumt verk av den i april i år avlidne presidenten Georges Pompidou med titeln ”Le
nreud gordien” (Pion). Boken, som är att betrakta som ett slags politiskt testamente, redigerades i manuskriptform 1968-69, under tiden mellan Pompidous entledigande från
konseljpresidentposten av de Gaulle intill
hans val till Frankrikes president efter den
senares avgång. Manuskriptet, som tryckts i
ursprungligt skick utan korrigeringar, fann
man efter hans död i Elyseepalatset.
Boken innehåller inga egentliga sensationer men är rik på synpunkter och ideer. Den
behandlar aktuella politiska, ekonomiska, sociala och kulturella problem och framtidsperspektiv i en kritisk anda, men den är tilllika genomsyrad av en relativt optimistisk
383
den i varje fall vara en uppfriskande läsning.
Den bör läsas inte bara på grund av hans
oförfärade kritik av den egna sidans missförhållanden. Det kan visserligen vara nyttigt att
stärkas i tron, men dessa förhållanden känner
man inom oppositionen tämligen väl till ändå.
Det mest intresseväckande och tankestimulerande hos honom är hans analyser av orsakerna till att det blivit som det blivit i det
svenska samhället och inom den svenska socialdemokratin. Här har hans bok ett värde
långt utöver det dagsaktuella debattinlägget.
grundåskådning. Den ganska korta volymen
(cirka 200 sidor) är dessutom av stort värde
därför att den belyser dualistiska drag i Pornpiclous komplicerade personlighet. Hans
sunda folkliga förnuft som avkomling av bönder från Auvergne blandas på ett säreget sätt
med intellektualismen hos en ur Frankrikes
högsta elitskolor utgången lärd mandarin.
Pompidous generösa och vidsynta reformideer kontrasterar med, eller kanske snarare
kompletterar hans solida förankring i konservativ fransk borgerlig mentalitet. Som bekant
var Pompidou, innan han 1962 utnämndes till
de Gaulles premiärminister, först professor i
humaniora och beklädde därefter under ett
antal år en toppost inom den Rotschildska
bankkoncernen.
För en svensk läsare bör boken erbjuda särskilt intresse redan av den anledningen att