Ledare; Den nya arbetsrätten
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den nya arbetsrätten
Sedan 1966, då det nu gällande företagsnämndsavtalet slöts, har arbetslivet genomgått en radikal förändring. Nya, mindre
hierarkiska beslutsformer har vuxit fram.
Formella ordergångar har alltmer börjat ersättas av beslutsdelegering och beslut i samverkan. Den allmänna bedömningen av denna utveckling har varit klart positiv. Även
om på kort sikt vissa svårigheter gjort sig gällande, har fördelarna övervägt. Gradvis har
den insikten vuxit fram, att beslut som fattas
under aktiv medverkan av de direkt berörda
i längden ger ökad stabilitet och effektivitet
åt verksamheten. Därför har utvecklingen
kunnat äga rum utan stöd av ny lagstiftning.
Förslaget från den s k§ 32-utredningen innebär ett tydligt brott i denna utvecklingskedja. Det gäller i stor utsträckning majoritetsförslaget, där arbetsgivarrepresentanterna gått med ganska långt i tron att de därmed lyckats säkra en bred kompromisslösning. Men framförallt gäller det den beramade LO/TCO-reservationen, som av arbetsmarknadsminister Ingemund Bengtsson
snabbt upphöjdes till det ”egentliga” majoritetsförslaget. Den debatt om ”makten” i företagen som därefter förts är märklig. Det är
som om de senaste tio årens erfarenheter av
praktiskt reformarbete hade gått spårlöst
förbi.
Här är inte platsen att detaljgranska de olika delarna i vare sig huvudförslaget eller
löntagarreservationen. Det är tillräckligt att
konstatera att vi kan vänta oss en lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal vars praktiska konsekvenser är omöjliga att överblicka.
Den kommande lagstiftningen öppnar nä-
ra nog obegränsade möjligheter för de fackliga organisationerna att ingripa i företagem
dagliga skötsel. Allting som inte uttryckligft
överenskommits i kollektivavtal skall kunm
bli föremål för förhandlingar och strejk ut
der pågående avtalsperiod. Inga grärua
sätts för vilken sorts frågor som skall vm
förhandlingsbara. Produktionens inri
ning, utläggande av en beställning, be
om en investering – allt blir förhandli
bart. Enligt LO/TCO-reservanterna skaU~o
hetsgivaren åläggas så omfattande förhaut
tings- och informationsskyldigheter, att at
effektivt arbete kan omöjliggöras.
Den nya arbetsrättslagstiftningen kom11111
alltså att ställa en rad hävdvunna regler
huvudet. Men kommer den också att
kalt förändra betingelserna för tex fö
gandet? Här erbjuds, förenklat uttryckt,
optimistiskt och ett pessimistiskt perspekiii
Enligt den pessimistiska utvecklingsliDJII
kan man räkna med att handlingsförl.
ning inträder i många företag. En arbebf
vare måste i fortsättningen räkna med •
stort sett varje beslut kan möta protester
krav på förhandlingar från fackets sida.
att inte löpa risken att ständigt få sina Id
ifrågasatta och den löpande verksamhela
störd, tvingas arbetsgivaren att inhäiD
fackets tillstånd i mängder av ärenden ma
sagt varje dag. I större företag kommerfl
ket därvid av rent praktiska skäl att bli~
digt med ordförandena i de avtalssJufackförbundens lokalavdelningar, vars d
ning således blir utomordentligt stark.~
som här skymtar är ingenting mindre än
fackligt kommissarievälde. Att hålla sig
med de fackliga förtroendemännen btir
första och viktigaste uppgiften för valje
tsgivare, ty det är på fackets nåd verksambeten bedrivs.
Allt talar också för att den fackliga maktutomingen kommer att ge minskad effektivitri genom långsammare beslut, motstånd
mot förändringar och fackligt veto mot alla
atgärder som på kort sikt kanske är obekvä-
ma men som på längre sikt är nödvändiga
för företagets överlevnad. Även på ganska
lon tid kan detta leda till att näringslivets utltCkling eftersätts och att vårt lands internaoonella konkurrenskraft äventyras.
Enligt den optimistiska utvecklingslinjen
år vad somjust sagts en svartmålning och innebär en klar underskattning av de fackliga
rtpresentanternas omdöme. Ty visserligen
lommer den nya lagstiftningen att göra det
mesta förhandlingsbart. Men i praktiken
lommer varje förståndig företagsledning
och varje förnuftig fackförening att i flerårsavtal söka reglera principerna för arbetets
ledning och den dagliga driften. Av alla
irende-typer blir det därvid bara några få
10m arbetstagarparten kommer att vilja ha
!Il direkt medinflytande på. Och med tanke
~ det ansvar, som de anställdas represen- 273
tanter i regel känner för sitt företag, är det
osannolikt att konflikter med stöd av kvardröjande stridsrätt skulle bli särskilt vanliga.
Den invanda svenska samförståndsandan
kommer alltså även framöver att prägla umgänget mellan parterna.
Det är naturligtvis svårt att nu avgöra vilken av de båda utvecklingslinjerna, den optimistiska eller den pessimistiska, som kommer att bli verklighet. Ännu vet vi inte hur
den blivande lagstiftningen kommer att se ut
i sina detaljer. Men tecknen är illavarslande.
Ty om man från LO-och TCO-håll verkligen eftersträvade en vidgad förhandlingsrätt med sikte på fortsatt ”samförståndsanda”, då hade man inte behövt skriva sin stora
reservation till § 32-utredningen. Den bitvis
hätska och starkt onyanserade debatt som
under ett halvår utgått från LO och TCO
och som ytterligare understrukits av de båda
organisationernas remissvar, talar inte heller
för att det skulle vara samförståndslösningar
man är inriktad på. Tvärtom ges tanken om
långtgående löntagarmakt en framskjuten
plats i alla debattinlägg.
Sedan 1966, då det nu gällande företagsnämndsavtalet slöts, har arbetslivet genomgått en radikal förändring. Nya, mindre
hierarkiska beslutsformer har vuxit fram.
Formella ordergångar har alltmer börjat ersättas av beslutsdelegering och beslut i samverkan. Den allmänna bedömningen av denna utveckling har varit klart positiv. Även
om på kort sikt vissa svårigheter gjort sig gällande, har fördelarna övervägt. Gradvis har
den insikten vuxit fram, att beslut som fattas
under aktiv medverkan av de direkt berörda
i längden ger ökad stabilitet och effektivitet
åt verksamheten. Därför har utvecklingen
kunnat äga rum utan stöd av ny lagstiftning.
Förslaget från den s k§ 32-utredningen innebär ett tydligt brott i denna utvecklingskedja. Det gäller i stor utsträckning majoritetsförslaget, där arbetsgivarrepresentanterna gått med ganska långt i tron att de därmed lyckats säkra en bred kompromisslösning. Men framförallt gäller det den beramade LO/TCO-reservationen, som av arbetsmarknadsminister Ingemund Bengtsson
snabbt upphöjdes till det ”egentliga” majoritetsförslaget. Den debatt om ”makten” i företagen som därefter förts är märklig. Det är
som om de senaste tio årens erfarenheter av
praktiskt reformarbete hade gått spårlöst
förbi.
Här är inte platsen att detaljgranska de olika delarna i vare sig huvudförslaget eller
löntagarreservationen. Det är tillräckligt att
konstatera att vi kan vänta oss en lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal vars praktiska konsekvenser är omöjliga att överblicka.
Den kommande lagstiftningen öppnar nä-
ra nog obegränsade möjligheter för de fackliga organisationerna att ingripa i företagem
dagliga skötsel. Allting som inte uttryckligft
överenskommits i kollektivavtal skall kunm
bli föremål för förhandlingar och strejk ut
der pågående avtalsperiod. Inga grärua
sätts för vilken sorts frågor som skall vm
förhandlingsbara. Produktionens inri
ning, utläggande av en beställning, be
om en investering – allt blir förhandli
bart. Enligt LO/TCO-reservanterna skaU~o
hetsgivaren åläggas så omfattande förhaut
tings- och informationsskyldigheter, att at
effektivt arbete kan omöjliggöras.
Den nya arbetsrättslagstiftningen kom11111
alltså att ställa en rad hävdvunna regler
huvudet. Men kommer den också att
kalt förändra betingelserna för tex fö
gandet? Här erbjuds, förenklat uttryckt,
optimistiskt och ett pessimistiskt perspekiii
Enligt den pessimistiska utvecklingsliDJII
kan man räkna med att handlingsförl.
ning inträder i många företag. En arbebf
vare måste i fortsättningen räkna med •
stort sett varje beslut kan möta protester
krav på förhandlingar från fackets sida.
att inte löpa risken att ständigt få sina Id
ifrågasatta och den löpande verksamhela
störd, tvingas arbetsgivaren att inhäiD
fackets tillstånd i mängder av ärenden ma
sagt varje dag. I större företag kommerfl
ket därvid av rent praktiska skäl att bli~
digt med ordförandena i de avtalssJufackförbundens lokalavdelningar, vars d
ning således blir utomordentligt stark.~
som här skymtar är ingenting mindre än
fackligt kommissarievälde. Att hålla sig
med de fackliga förtroendemännen btir
första och viktigaste uppgiften för valje
tsgivare, ty det är på fackets nåd verksambeten bedrivs.
Allt talar också för att den fackliga maktutomingen kommer att ge minskad effektivitri genom långsammare beslut, motstånd
mot förändringar och fackligt veto mot alla
atgärder som på kort sikt kanske är obekvä-
ma men som på längre sikt är nödvändiga
för företagets överlevnad. Även på ganska
lon tid kan detta leda till att näringslivets utltCkling eftersätts och att vårt lands internaoonella konkurrenskraft äventyras.
Enligt den optimistiska utvecklingslinjen
år vad somjust sagts en svartmålning och innebär en klar underskattning av de fackliga
rtpresentanternas omdöme. Ty visserligen
lommer den nya lagstiftningen att göra det
mesta förhandlingsbart. Men i praktiken
lommer varje förståndig företagsledning
och varje förnuftig fackförening att i flerårsavtal söka reglera principerna för arbetets
ledning och den dagliga driften. Av alla
irende-typer blir det därvid bara några få
10m arbetstagarparten kommer att vilja ha
!Il direkt medinflytande på. Och med tanke
~ det ansvar, som de anställdas represen- 273
tanter i regel känner för sitt företag, är det
osannolikt att konflikter med stöd av kvardröjande stridsrätt skulle bli särskilt vanliga.
Den invanda svenska samförståndsandan
kommer alltså även framöver att prägla umgänget mellan parterna.
Det är naturligtvis svårt att nu avgöra vilken av de båda utvecklingslinjerna, den optimistiska eller den pessimistiska, som kommer att bli verklighet. Ännu vet vi inte hur
den blivande lagstiftningen kommer att se ut
i sina detaljer. Men tecknen är illavarslande.
Ty om man från LO-och TCO-håll verkligen eftersträvade en vidgad förhandlingsrätt med sikte på fortsatt ”samförståndsanda”, då hade man inte behövt skriva sin stora
reservation till § 32-utredningen. Den bitvis
hätska och starkt onyanserade debatt som
under ett halvår utgått från LO och TCO
och som ytterligare understrukits av de båda
organisationernas remissvar, talar inte heller
för att det skulle vara samförståndslösningar
man är inriktad på. Tvärtom ges tanken om
långtgående löntagarmakt en framskjuten
plats i alla debattinlägg.