Stig Strömholm; Sverige 1974-varmt eller kallt

STIG STRÖMHOLM:
Sverige 1974: varmt eller kallt?
Professor Stig Strömholms artikel innehåller en jämförelse mellan kapitalism
med frihet och socialism med tvång. Mot
det senare är vi på väg. Det sker en snabb
maktöverföring inom det svenska samhället. Vi är på glid bort från jämviktsläget
mellan offentlig och enskild makt, vilket
förr var en accepterad ordning. Det sägs
att vi i stället skall få något som kallas
demokratisk socialism, men en sådan har
hittills aldrig skådats i sinnevärlden.
Det finns alltjämt i vissa äldre sovvagnar
på de svenska statsjärnvägarna en typ av
värmereglage för ängvärme som består av
en fällbar spak, som kan lyftas upp och
svängas över en halvcirkelformad skiva
från bokstaven V, som får antagas betyda
”varmt”, till bokstaven K, vars innebörd
är lika självklar. Värmen inställes genom
att man fäller ned spaken och fixerar den
i en skåra på inställningsskivan. Sårlana
skåror finns icke blott vid bokstäverna V
och K utan är utplacerade med jämna
mellanrum längs hela skivan. En plåtskylt
lämnar emellertid följande upplysning:
”För spaken hela vägen ut till V eller K.
Mellanläge ger inte mellanvärme.”
De skriftliga anvisningar som beledsagar tekniska och sanitära anordningar på
våra upplyst förmyndaraktiga statsbanor
brukar väcka löje oftare än eftertanke. I
detta speciella fall synes texten (sedan
man ägnat en stunds hjälplösa funderingar åt frågan vad som faktiskt händer
med värmenivån om man nu trilskas med
att ställa spaken i ett mellanläge) vara av
mer intresseväckande slag.
”Mellanläge ger inte mellanvärme” –
det finns mekanismer som är så konstruerade, att vi trots all vår strävan att undgå
ytterligheter inte förmår hamna exakt på
den punkt där vi önskar stanna. Har spaken satts i rörelse över en viss punkt, inträder en – kanske föga önskad – ”full”
effekt.
Det svenska samhälle i vilket sovvagnar som uttalar den kärva visdomen, att
det antingen blir varmt eller kallt, alltjämt framföres vid sidan av mer raffinerat utrustade vagnar, där elektroniken
medger steglös inställning på önskad
nivå, detta samhälle är också ett stycke
ingenjörskonst. Som sådant har det ofta
prisats som ett medvetet valt mellanläge
meUan två extremer som vi för enkelhetens skull kan kalla kapitalism och socialism, fast detta är en nästan lögnaktig
förgrovning.
Doseringen av ”varmt” och ”kallt” i en
så komplicerad mekanism som ett helt
samhälle lär alltid förbli något som grad- \ls förändras även utan att någon fingrar
på några reglage. Den bild av ett självvalt mellanläge, som fått sin första och
internationellt kanske mest kända apoteos i Marquis W Childs’ ”Sweden – the
Middle Way” (l upp! 1936, 2 uppl1947),
kunde rimligtvis inte bestå utan vissa
faktiska förändringar i årtionden. En annan sak är om man medvetet beslutar sig
för att i sin idealbildning och ”målsättning”, för att nyttja en modern term,
lägga om spaken åt något håll. Det förefaller nu, sedan ett antal år tillbaka, som
om hos mycket starka krafter inom den i
särklass starkaste politiska maktgruppen,
socialdemokraterna, viljan att vrida spaken åt ”V”, som här får stå för ”vänster”,
blivit allt starkare och alltmer artikulerad. Det blir allt vanligare att även framstående socialdemokrater betonar det
marxistiska inslaget i rörelsens idearv
och talar för en ”demokratisk socialism”,
som uppenbarligen anses vara något annat än den nuvarande ”blandekonomin”,
även om det är svårt att få en klar bild
av vad det egentligen är fråga om.
15
Den nya linjen
På en väsentlig punkt förefaller det möjligt att få någorlunda klara besked om
vad kursförändringen innebär, ty den har
redan börjat avsätta konkreta resultat.
Det rör befogenhetsfördelning och beslutsprocesser i näringslivet. Den ”nya linjen” har tagit sig uttryck bl a i regler om
representation för anställda i företagens
styrelse, i inrättande av s k arbetstagarkonsulter – ett slags revisorer som skall
hjälpa de anställda att få bättre inblick i
de företagsekonomiska problemen – och
i redan genomförda regler, som starkt inskränker företagsledningarnas rätt att
fritt anställa och framför allt avskeda personal.
Dessa åtgärder, av vilka ingen enskild
kanske ter sig speciellt långtgående, har
knappast mött något kraftigare motstånd
från den borgerliga oppositionen. Icke
desto mindre kan de otvivelaktigt anses
innebära väsentliga förändringar i den
svenska ”maktbalansen”.
Mycket länge tycks det ha varit nära
nog en trossats inom den fackliga och politiska arbetarrörelsen att man skulle
kämpa sig till största möjliga fördelar
vid förhandlingsbordet, vid behov genom
facklig aktion och i sista hand genom
lagstiftning, men att man skulle avstå
från anspråk på delaktighet i företagens
ledning. I den socialdemokratiska propagandan har det också varit ett verkningsfullt element att hävda, att den svenska
”maktbalansen” krävde, att den ekonomiska makten, som i huvudsak tillhörde
borgerskapet, måste uppvägas av politiskt
16
maktinnehav för arbetarna. Den nya linjen i socialdemokratisk politik rycker i
själva verket undan marken under jämviktsargumentet Det är förvånande, att
detta argument inte mer energiskt utnyttjats av oppositionen för att påvisa just
att man riskerar att glida bort från det
jämviktsläge mellan offentlig och enskild
makt som tidigare varit en allmänt omfattad formel.
Oppositionens försiktiga hållning kan
tolkas på olika sätt. Säkert är att socialdemokratin med stor skicklighet fört
fram partiella åtgärder, som med visst fog
kan sägas gynna ”löntagarna” i opposition till en grupp som man klokt nog avstår från att definiera alltför noga (klokt
nog, ty i mycket stor utsträckning är det
inte fråga om några enskilda kapitalägare utan om de tjänstemän i ansvarig
ställning som skall försöka få industrins
hjul att rulla – ofta ”löntagare” i lika
hög grad som alla sina medarbetare). Oppositionen vill inte gärna hamna i en situation, där dess företrädare framstår som
motståndare till ”löntagarnas” intressen.
Men det kan också mycket väl förhålla sig
så att stora grupper inom oppositionen
faktiskt gillar den nya linjen. Det finns
åtskilligt som tyder på det. Beträffande
varje enskild åtgärd är det också svårt att
finna starka och avgörande motskäl. Betraktar man emellertid det samlade fältet,
kan det knappast råda tvekan om att de
senaste årens ingrepp i de enskilda företagens beslutsprocesser och beslutsfrihet
gradvis håller på att påverka den svenska
blandekonomiska ”maktbalansen”.
Maktöverföring
Utvecklingen skulle i och för sig kunna
tolkas inte som en övergång av makt från
enskilda till offentliga eller kollektiva beslutfattare utan som en uppdelning av
makt från små grupper, som haft mycket
av den begärliga varan, till allt större, ti·
digare maktlösa kategorier. I viss omfatt·
ning är en sådan tolkning sannolikt bef0o
gad. Att en industrikoncerns anställda får
möjlighet att påverka företagsledningem
beslut innebär naturligtvis principiell
inte att de befogenheter, som denna led
ning delvis mister, automatiskt överföres
till centrala politiska eller fackliga makt·
havare. Det kan också röra sig om eu
maktens ”pulvrisering”, och en sådan ha1
otvivelaktigt stark dragningskraft inte
minst på en politisk opposition, so11
ganska allmänt fört upp decentraliseri111
på sitt program.
Mot uppfattningen att det rör sig om
maktfördelning, inte maktöverförin&
kan emellertid riktas vissa invändningar
som vid närmare påseende visar sig myc
ket starka.
För det första måste en sådan finförde(.
ning av inflytande bland tidigare makt
lösa ske någorlunda likformigt ino!l
båda de motstående maktcentra – det 1
politisk-fackliga och det ekonomiska –
för att inte balansen dem emellan skalf
rubbas. Decentralisering av beslutanderätt på det ena området utan motsvarande ’
uppdelning på det andra medför i reali·
teten en försvagning av det förra och en
förstärkning av det senare. Någon samti· o
dig decentralisering av makt inom den a
politisk-fackliga sektorn kan man emellertid inte gärna tala om. Tvärtom förefaller det uppenbart att den politiska
makten ligger säkrare än någonsin i det
politiska etablissemangets händer.
För det andra finns det ett starkt persooellt och organisatoriskt samband mellan
de makthavande politiska grupperna och
de organisationer och personer, som tillföres nya befogenheter genom den nya linjen på arbetslivets område. Det är alls
inte säkert att den makt eller de element
av makt, som de tidigare på sitt område
relativt oinskränkta makthavarna i nä-
ringslivet nödgas uppge, verkligen ”pulvriseras” och sprides ut över tidigare
maktlösa ”gräsrötter”. Åtskilligt talar för
att denna makt faktiskt överföres från en
maktgrupp till en annan, till redan etablerade politiska och fackliga makthavare. Och därmed är balansen uppenbarligen rubbad.
För det tredje kan förskjutningen av
maktbalansen diskuteras principiellt, i
termer av frihet. Principiellt hållen debatt om blandekonomi och maktbalans
satta i relation till friheten som samhälleligt värde och mål förekommer mycket
sällan i den svenska offentliga diskussionen. Likväl borde detta vara ett ständigt
aktuellt tema. Om vi antager, att det
samhälleliga klimatet inte är föremål för
steglös elektronisk värmereglering – att
”mellanläge inte ger mellanvärme” –
borde omläggningen av spaken i socialistisk riktning ackompanjeras av ständig
och vaksam analys av konsekvenser, även
av skenbart ganska detaljbetonade åtgär- 17
der. Det är åt den frågan som återstoden
av denna artikel skall ägnas.
Sven Lindqvists artikel
Det är därför med tillfredsställelse man
tar del av de fåtaliga öppna och klara bidrag som faktiskt förekommer. Ett sådant
bidrag var en artikel i Dagens Nyheter
(den 10 mars 1974) av författaren Sven
Lindqvist. Denne ställde just frågan om
kapitalism och socialism i termer av frihetens värde. Hans tes var att socialismen, regelmässigt kombinerad med ofrihet, i vissa länder kan vara att föredraga,
därför att frihetens pris där är för högt:
det fria, kapitalistiska samhällssystemet
klarar inte av ens elementära uppgifter
till fromma för nödlidande och förtryckta
människor. För Sveriges del antydde
Lindqvist därmed motsatt slutsats.
Jag hoppas åtminstone, att mitt gillande inför Lindqvists artikel inte är betingat av att jag själv i annat sammanhang (i boken ”Sverige 1972”, s 1~29
och 347-388) ställt och ganska ingående
försökt analysera samma fråga och att jag
inte således helt enkelt ger efter för den
reaktion, som ofta lär vara det estetiska
och intellektuella välbehagets egocentriska kärna: det belåtna igenkännandet.
Även helt bortsett från egna försök är jag
övertygad om att Lindqvists sätt att ställa
problemet kapitalism-socialism och frihet-tvång är det bästa och intellektuellt
mest hederliga.
Till denna analys vill jag knyta några
kritiska reflexioner, eller kanske snarare
18
nyanseringar. Dessa tar enbart sikte på
valsituationen i ett modernt västerländskt samhälle. Beträffande de länder,
där politisk demokrati förenas med olidlig nöd och förnedring för kanske huvuddelen av befolkningen, är jag – djupt
okunnig, det skall medges – beredd att
följa Lindqvist så långt att ett socialistiskt system, om det nu verkligen kan undanröja detta onda, sannolikt ofta är att
föredraga framför ett demokratiskt system
som inte förmår komma till rätta med
det.
Därmed är inte sagt att socialismen i
sådana länder skulle vara något gott. Men
den kan – under bestämda förutsättningar, som måste definieras från fall till
fall – vara ett mindre ont.
Yttrandefrihet
Som kriterium på ett ”fritt” samhälle använder Lindqvist i huvudsak förekomsten av eller bristen på yttrandefrihet. I en
kort principiell analys är detta förmodligen, allt vägt och mätt, ett gott val. Vissa
invändningar förtjänar dock att framställas.
För det första är sannolikt i varje samhälle, tämligen oberoende av samhällssystemet, yttrandefrihetens gränser något
som förhållandevis få människor stöter
huvudet mot. Hur många som blir i tillfälle att verkligen konkret bedöma den
faktiska yttrandefriheten beror på en
mängd komplicerade förhållanden, som
har ganska litet med formell yttrandefrihet att göra. I ett modernt industrisamhälle är självfallet bl a de ekonomiska,
institutionella och organisatoriska faktorer, som bestämmer om tillträdet
medierna och kanalerna, i stor utsträck·
ning avgörande för lämpligheten att nytt·
ja yttrandefriheten som kriterium
Kanske lika viktiga är de olika förhåJ.
landen som determinerar ”mottagningsberedskapen” för olika typer av infonnation ute i samhället.
Som grov yttersta prövosten är yttrand&
friheten välvald. Där den verkligen sak.
nas, är det säkerligen illa beställt med fri
heten. Men vill man nyttja den som kri
terium för en mer nyanserad analys av Ii
samhällen där den finns, måste man nq
underkasta sig mödan att söka precisen
vad den kostar de makthavande i ett
dant samhälle, dvs vilka risker för sys~
mets och de härskandes fortbestånd od
välmåga som dess utövning kan medfön
Man kan mycket väl tänka sig att ett håJ
styrt och mycket ofritt socialistiskt s
hälle, som varit etablerat under läng1
tid, kan kosta på sig en tämligen omfal
tande tryckfrihet, emedan den sociak
strukturen och det bestående utbildning~
väsendet har till följd att de politika
och intellektuella, som praktiskt komma
i fråga såsom enda nyttjare av yttranda
friheten, med stor säkerhet kan förvänta
på sin höjd bedriva ”lojal” kritik.
samma sätt kan naturligtvis en omfal
tande tryckfrihet i ett icke-socialis ·
land, där befolkningens avgjorda flerta
är analfabeter eller i varje fall i huvudsal
otillgängliga för det skrivna ordet, van
mycket litet ”kostsam” för regimen.
sl.-
1-
1-
!e
lh
l.
·t
le
a
r
r
:-
s
å
t
l
Det fria samhället
Vad som nu sagts om yttrandefriheten
kan punkt för punkt appliceras på flertalet erkända mänskliga och medborgerliga
fri. och rättigheter, tagna var för sig.
Skall de duga som mer förfinade kriterier
på ett ”fritt” samhälle måste de studeras i
en större samhällelig kontext. Avsaknaden
av en eller flera är säkra bevis för ofrihet.
Förekomsten av en eller flera säger inte så
mycket, även om man utgår från att de
faktiskt respekteras i den omfattning i
vilken de tas i anspråk.
Sådana överväganden för över till
andra krav på ett fritt samhälle och förskjuter accenten från sökandet efter enskilda friheter till en mer omfattande bedömning. Vill man mäta frihet kvantitativt, vilket ter sig svårt, måste man formulera väsentligt strängare och mer precisa anspråk på det fria samhället. Från
precision måste jag avstå i detta sammanhang, men vissa generella antydningar kan ges.
Kanske vågar man säga, att ett sådant
anspråk är att samhället tolererar en inte
alltför snävt utmätt total frihetssfär kring
varje medborgare men också kring varje
grupp av medborgare. Med ”total” menar
jag, att offentliga myndigheter skall
principiellt avstå från varje inblandning
och styrning. Friheten måste effektivt
kringgärdas av regler och organ, som
möjliggör maximal rättssäkerhet. Den
frihetssfären måste medge ett helt ostört
beslutfattande i egna angelägenheter av
icke helt trivialt slag, bl a på det område
som de allra flesta med säkerhet kommer i
19
beröring med, nämligen det ekonomiska.
Den fria sfären måste vidare, i vad avser
grupper, vara så utmätt att den rymmer
tillgång till meningsyttringar och även
möjliggör en mottagande marknad för så-
dana. Ett helt samhällskontrollerat utbildningsväsen, som inte avstår från påverkan i kontroversiella ideologiska och liknande frågor, är exempelvis i hög grad
ägnat att omöjliggöra uppkomsten av så-
dana grupperingar och marknader. Omfattande offentliga ingrepp i ekonomiska
beslutsprocesser (till skillnad från offentlig kontroll över beslutens resultat) kan
på samrna sätt praktiskt taget undanröja
förutsättningarna för ett fritt handlande.
Vad finris det för skäl att ställa krav av
detta slag? Ett motiv kan väl vara att
flertalet människor på det hela taget trivs
bäst om de får råda över sig själva i betydande omfattning. Ett annat, att man
eliminerar eller sprider riskerna för ödesdigra felbeslut genom decentralisering.
Ytterligare ett är att man bäst stimulerar
och nyttjar den kreativa förmåga som är
ett villkor för överlevnad.
Sårlana anspråk på frihet måste ganska
säkert råka i konflikt med motstående
hänsyn ej blott i ett socialistiskt samhälle
utan också i ett sådant som vårt.
Det är inte bara det totalitära kollektivets krav som ko=er i kläm. Även så-
dana – inte nödvändigtvis socialistiska
– principiella programpunkter som strä-
van efter största möjliga jämlikhet måste
stä=as av mot frihetens anspråk. Att
dessa måste finslipas och eventuellt avvisas punkt för punkt är uppenbart. Ingen
r
20
förnuftig människa torde vilja ha tillbaka den tidiga liberalismens ”svaga
samhälle”.
Planmässighet och kollektiv planering
är ofrånkomliga i alla system. Kanske är
den viktigaste skillnaden mellan ”borgerligt” och ”socialistiskt” inom t ex den
svenska samhälleliga ramen detta, att den
förra attityden innebär att de under alla
förhållanden nödvändiga frihetsinskränkningarna vidtas motvilligt, enligt
principen ”så litet som möjligt”, medan
den senare attityden innebär att de vidtas med tillfredsställelse, enligt principen
”så mycket som möjligt”. Den skillnaden
är inte oväsentlig.
Demokratisk socialism
Lindqvist antyder på ett ställe förhopp·
ningar om att ”demokratisk socialism”
skulle vara möjlig, fast han utan omsvep
pekar på det väl belagda sambandet mellan socialism och intellektuell ofrihet.
Att viss yttrandefrihet kunnat tillåtas på
Kuba som Lindqvist skriver, är sannolikt just därför att den vid rådande förhållanden knappast skulle ha ”kostat” regimen särskilt mycket (lika litet som yttrandefriheten i vissa sydamerikanska staters liberala skeden ”kostade” mycket, då
debatten fördes inom en numerärt obetydlig grupp intellektuella över huvudet på
en analfabetisk massa).
Om ”demokratisk socialism” kan man
utan vidare säga, att den aldrig iakttagits i sinnevärlden. Förhållandet är inte
något avgörande argument mot kombinationens teoretiska möjlighet, men det
kan inte frånkännas betydande indicievärde.
Det är vidare osannolikt att ett socialistiskt system, vare sig starkt centralise·
rat eller kooperativt, skulle kunna tolerera
den omfattande, väl skyddade totala fri·
hetssfär varförutan enstaka fri- och rättigheter – som säkert skulle i viss omfattning kunna medges – blir just ”for·
mella” friheter, som inte kostar regimen
något. ”Verkligheten”, heter det som bekant, ”är socialismens värsta fiende”;
och ”verkligheten” bjuder också vissa
grundläggande socialistiska teser ett seg1
motstånd. För att hålla ett socialistiskt
samhälle i skick krävs sannolikt täta kor·
rigerande ingripanden mot denna verk·
lighet. Detta i sin tur tycks kräva an·
tingen en sluten självutnämnd elit eller
ständigt återkommande revolutionära
förlopp.
Ett hinder mot en reellt ”demokratisk”
socialism är sannolikt också socialismens
karaktär av troslära och historieförklaring. Läran arbetar med uppfattningen
om irreversibla förlopp, vilket redan det
innefattar avgörande frihetsinskränkningar. Troskaraktären tycks vidare ha
till följd att socialismen inte förmår ut·
arbeta mekanismer för fredligt makt·
skifte ens mellan interna fraktioner: man
har rätt eller fel, och var och en är skyldig
att intill döden kämpa för det rätta.
Det fria samhället
Vid en jämförelse mellan kapitalism
med frihet och socialism med tvång blir
till slut en jämförelse mellan systemens
effekter på de enskilda människor som de
producerar av väsentlig betydelse. Hurudana människor kapitalismen frambringar borde vi kunna få reda på genom
att blicka omkring oss. Det är kanske inte
så uppbyggligt, men det är heller inte
skrämmande. Den tonvikt på de privata
dygderna som brukar beskrivas och förhå-
nas såsom typisk för ”borgerliga” samhällen – där dessa dygder är nödvändiga
bl a för att den på det hela taget föga
öveiVakade privata avtalsmekanismen
överhuvudtaget skall fungera – förefaller
i varje fall mindre motbjudande än det
evangelium, enligt vilket ”endast det som
tjänar Partiets sak i klasskampen är rätt,
är sanning. Någon annan sanning finns
inte.”
Teser av sistnämnda slag, även väsentligt urvattnade, måste i sin omänsklighet i längden, om de predikas effektivt nog, totalt deformera systemets
mänskliga produkter. Hur en ”demokratisk” socialism skall kunna befria sig
från dylik förkunnelse utan att löpa risken att en vacker dag utbytas mot ett annat system, vilket är inacceptabelt från
socialistisk ståndpunkt, det är mer än jag
begriper.
Behåller man blicken på människoproduktionen, är det två problem som i ett
ännu någorlunda fritt och ännu i huvud- 21
sak kapitalistiskt samhälle som vårt ger
anledning till en oro, som förmår betraktaren att ifrågasätta frihetens pris: det
högspecialiserade monotona arbetets
elände och utslagningen av en betydande
minoritet från arbetslivet och därmed det
normala samhällslivet. Skall man bedöma
sådana fenomen riktigt, är det emellertid
knappast rättvisande att jämföra med
samhällen med Kinas eller Kubas ekonomiska nivå och struktur. Det rör sig sannolikt främst om följder av den teknologiska utvecklingen, som kan drabba även
ett socialistiskt samhälle på motsvarande
nivå. Att ett sådant kanske kan ha lättare
att åtminstone ytligt och nödtorftigt
komma till rätta med en del av dessa problem beror väl i stor utsträckning på dess
väsentligt större arsenal av tvångsmedel
och dess möjligheter att kommendera
människor till arbete, som har karaktären
av nödarbete och skenarbete. Det betyder
inte att ett fritt samhälle skulle kunna
med gott samvete lämna dessa frågor
olösta.
Till det fria samhällets privilegier hör
möjligheten att göra avvägningar. Men
det vore en illusion att tro att man kan
dosera frihet och tvång, enskild och offentlig beslutanderätt i vilka proportioner som helst och få önskat resultat. Den
spak som de ansvariga manövrerar är
tung och medger inte steglös inställning.
”Mellanläge ger ej mellanvärme.”