Matti Häggström; Om norrländsk helgedom
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
norrländsk helgedorn
Det kanske kan synas förmätet av en person
som hör hemma i södra Sverige att komma
med synpunkter på Norrland. Men Norr·
land är en på många sätt unik landsdel. Vad
som händer där, angår i högsta grad alla
människor här i landet.
Jag var en gång på vandring längs en rö-
sad led i nordvästra Lappland. Så kom jag
till en mindre bäck. Vattendjupet var sådam
att det inte gick att vada över just där. Det
behövdes inte heller. En synbarligen påkostad träbro hade uppförts för de vandrandes
bekvämlighet. Det var ett fullkomligt omotiverat bygge, eftersom man utmärkt väl kunde ta sig över torrskodd ungefår 50 meter
längre upp längs bäcken.
På ett annat ställe nära en älv kom jag Iii
ett kärr. Tidigare hade man antingen Ila
klafsa över i gyttjan eller också ta en konare
omväg. Nu hade emellertid en spångbro
lagts ut. Man blev inte lyckligare av den.
Vid ett tillfålle såg jag en underlig !agcl1
fjällskyn. Så småningom visade det sig van
en helikopter, som hade en stor stock undu
sig. På detta otvivelaktigt dyrbara sätt fOI)
lades virke miltals genom fjällvärlden –
uppenbarligen för att man skulle bygga nya
broar över kärr och vattendrag, så att iDt
den vandrande någonstans skulle behövaltsvära sig med att gå hundra meter i onödan.
Jag frågade en norrlänning vem som._
tat på allt detta. Svaret blev att det var AIIS
som bedrev sysselsättningspolitik.
Vårt land har den – ännu så längeoskattbara förmånen att förfoga över en 1
stort sett orörd norrländsk vildmark. Dr
människor som söker sig dit är inte ute dur
allsköns komfort. Då hade de farit tiU Milorca eller Kanarieöarna, där den iskylda
Camparin finns inom synhåll på de heta plagerna. De som turistar i Norrland vill mestadels fiska eller fotvandra. De söker ursprunglig naturskönhet, avskildhet från civilisationen och människorna.
Därför reagerar de så häftigt över de beskäftiga ambitionerna att till bokstavligen villet pris som helst göra fotvandringen belväm. Vad de vill ha är ju motsatsen – naturens egna, spontana strapatser.
En amerikansk politiker yttrade en gång
att kriget i Vietnam skulle vinnas, om det så
slulle bli nödvändigt att asfaltera hela landet.
Den som på sin fritid vistas i den norrlandska fjällvärlden har inga krigiska avsikter. Han vill inte att Norrlands fjällvärld
skall asfalteras. Han vill att den skall förbli
som den är.
Det finns ett annat skäl till att allt fler far
till Norrland på semestrar och ledighet. Det
år tystnaden.
Vissa dagar i påskas sken solen över Jämtland. Jag åkte skidor längs ett väl uppkört
spår upp för ett berg. Allt var stilla, allt var
tyst.
Då dånade det plötsligt till bakom mig.
Mitt i skidspåret vrålade ett av vår tids värsta
281
akustiska plågoris fram. Det var en snöscooter, befolkad av några motorgalna ungdomar. skidspåret och stillheten blev ett minne
blott. Några kilometer längre bort gick spå-
ret över en skogssjö. När jag kom dit, for
snöscootern omkring, runt, runt, med infantil monotoni i renodlad buskörning. På samma skidtur stötte jag på ytterligare tre sådana motoriserade monster.
Snöscootrarna har på senare år blivit vanliga i Norrland. De får framföras nästan
överallt. De har blivit fridens och djurlivets
marodörer, en produkt av den pietetslösa
skräcken för tystnaden och ron.
Det finns bara en sak att göra. Förbjud
snöscootrarna överallt, utom på ett fåtal speciellt anvisade leder och när de oundgängligen behövs för viss yrkesutövning. Dessutom skall de få användas när det gäller att
rädda människoliv. I övrigt har de inget som
helst existensberättigande, allra minst som
leksak åt omogna ungdomar.
Allt fler människor ser den norrländska
naturen som en väg till fysisk och psykisk
hälsa, en helgedom av frid och skönhet. För
att den så skall förbli krävs krig på liv och
död mot nitiska brobyggare och omänskliga
snöscootrar.
Matti Häggström
Det kanske kan synas förmätet av en person
som hör hemma i södra Sverige att komma
med synpunkter på Norrland. Men Norr·
land är en på många sätt unik landsdel. Vad
som händer där, angår i högsta grad alla
människor här i landet.
Jag var en gång på vandring längs en rö-
sad led i nordvästra Lappland. Så kom jag
till en mindre bäck. Vattendjupet var sådam
att det inte gick att vada över just där. Det
behövdes inte heller. En synbarligen påkostad träbro hade uppförts för de vandrandes
bekvämlighet. Det var ett fullkomligt omotiverat bygge, eftersom man utmärkt väl kunde ta sig över torrskodd ungefår 50 meter
längre upp längs bäcken.
På ett annat ställe nära en älv kom jag Iii
ett kärr. Tidigare hade man antingen Ila
klafsa över i gyttjan eller också ta en konare
omväg. Nu hade emellertid en spångbro
lagts ut. Man blev inte lyckligare av den.
Vid ett tillfålle såg jag en underlig !agcl1
fjällskyn. Så småningom visade det sig van
en helikopter, som hade en stor stock undu
sig. På detta otvivelaktigt dyrbara sätt fOI)
lades virke miltals genom fjällvärlden –
uppenbarligen för att man skulle bygga nya
broar över kärr och vattendrag, så att iDt
den vandrande någonstans skulle behövaltsvära sig med att gå hundra meter i onödan.
Jag frågade en norrlänning vem som._
tat på allt detta. Svaret blev att det var AIIS
som bedrev sysselsättningspolitik.
Vårt land har den – ännu så längeoskattbara förmånen att förfoga över en 1
stort sett orörd norrländsk vildmark. Dr
människor som söker sig dit är inte ute dur
allsköns komfort. Då hade de farit tiU Milorca eller Kanarieöarna, där den iskylda
Camparin finns inom synhåll på de heta plagerna. De som turistar i Norrland vill mestadels fiska eller fotvandra. De söker ursprunglig naturskönhet, avskildhet från civilisationen och människorna.
Därför reagerar de så häftigt över de beskäftiga ambitionerna att till bokstavligen villet pris som helst göra fotvandringen belväm. Vad de vill ha är ju motsatsen – naturens egna, spontana strapatser.
En amerikansk politiker yttrade en gång
att kriget i Vietnam skulle vinnas, om det så
slulle bli nödvändigt att asfaltera hela landet.
Den som på sin fritid vistas i den norrlandska fjällvärlden har inga krigiska avsikter. Han vill inte att Norrlands fjällvärld
skall asfalteras. Han vill att den skall förbli
som den är.
Det finns ett annat skäl till att allt fler far
till Norrland på semestrar och ledighet. Det
år tystnaden.
Vissa dagar i påskas sken solen över Jämtland. Jag åkte skidor längs ett väl uppkört
spår upp för ett berg. Allt var stilla, allt var
tyst.
Då dånade det plötsligt till bakom mig.
Mitt i skidspåret vrålade ett av vår tids värsta
281
akustiska plågoris fram. Det var en snöscooter, befolkad av några motorgalna ungdomar. skidspåret och stillheten blev ett minne
blott. Några kilometer längre bort gick spå-
ret över en skogssjö. När jag kom dit, for
snöscootern omkring, runt, runt, med infantil monotoni i renodlad buskörning. På samma skidtur stötte jag på ytterligare tre sådana motoriserade monster.
Snöscootrarna har på senare år blivit vanliga i Norrland. De får framföras nästan
överallt. De har blivit fridens och djurlivets
marodörer, en produkt av den pietetslösa
skräcken för tystnaden och ron.
Det finns bara en sak att göra. Förbjud
snöscootrarna överallt, utom på ett fåtal speciellt anvisade leder och när de oundgängligen behövs för viss yrkesutövning. Dessutom skall de få användas när det gäller att
rädda människoliv. I övrigt har de inget som
helst existensberättigande, allra minst som
leksak åt omogna ungdomar.
Allt fler människor ser den norrländska
naturen som en väg till fysisk och psykisk
hälsa, en helgedom av frid och skönhet. För
att den så skall förbli krävs krig på liv och
död mot nitiska brobyggare och omänskliga
snöscootrar.
Matti Häggström