Erik Anners; Kriminalvård i kris
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Kriminalvård i kris
På initiativ av Svensk Tidskrifts redaktion
skriver i detta och tre följande nummer sex
olikaförfattare om kriminalvårdens problem.
Från redaktionens sida har professor Erik
Anners svaratför de artiklar som inflyter.
Insamlingen av dessa har skett genom landshövdingjarl Hjalmarson, och redaktionen
uttalar sitt varma tack för hans intresserade
arbete. Professor Anners inleder här med en .
historisk bakgrund till kriminalvårdens kris,
och han kommer också att i nr l Oavsluta serien. H an framhåller, att varjeförfattare
stårför sina egna åsikter: det är inte säkert
att de delas av alla.
I detta häfte av Svensk Tidskrift inledes en
artikelserie, som syftar till att visa varför det
råder en utbredd uppfattning att vår nuva·
rande kriminalvård är i trängande behov av
djupgående reformer. För att klargöra detta
närmare har redaktionen valt att låta ett an·
tal personer representerande skilda infallsvinklar och erfarenheter av den hittillsvarande kriminalvården framträda med kritiska
synpunkter. Redaktionen ansluter sig där·
med inte till kritiken – varje författare svarar för sin artikel – och läsaren får själv !Je.
döma de anförda argumentens värde. l sam·
band med artikelseriens avslutande kommer
i Svensk Tidskrift en sammanfattande kommentar att publiceras.
Här är endast avsikten att i korta drag
teckna den historiska bakgrunden till den
kriminalvårdens kris, som drabbat inte bara
vårt utan alla med oss på detta område järn·
förliga länder. Vid bedömandet av dagens
reformfrågor måste man nämligen hålla för
ögonen att problematiken har djupa rötter i
det förgångna. Brottsligheten är ett av de
centrala samhällsproblem, som följt männi·
skorna från släkte till släkte likt ett spöke. Yt·
terst är det olösligt, brottsligheten kommer
alltid att finnas. Det mesta kriminalpolitiken
kan uppnå är att på varje civilisationssir
dium begränsa brottslighetens omfattning
och lindra dess skadeverkningar med de metoder, som civilisationens nivå gör möjliga
att tillämpa.
Det är meningslöst att skylla brottsligheten på samhället och kräva förändringar 1
samhällsstrukturen i tro att brott och straff
därmed skulle kunna bringas att försvinna.
Brottsligheten som social företeelse beror
nämligen i sista hand inte på samhället i och
för sig utan på den oundvikliga spänningen
mellan samhället och individen. Människans
beteende är inte genetiskt detaljprogrammerat så som t ex insekternas är. l myrstacken
finns ingen brottslighet. l den mån ett genetiskt program styr människans sociala beteende – och därom vet vi föga – tycks det
Slanna vid elementär anpassning till ett liv
10m flockvarelse. Men i människans flexibla
individualitet och biologiska aggressivitet ligger alltid fröet till en konflikt med gemenskapens krav.
Det finns därför inte något område av
samhällslivet, som erbjuder en så dyster, ja,
skräckinjagande bild som straffrättens historia. Krigen har varit och är ohyggliga företeelser – men understundom har det rått fred
mellan stammar, folk och stater. Brottet och
llraffet har alltid funnits.
SCraffrätten
När straffrätten en gång i forntiden utvecklades till ett system av statligt våld mot samhällets egna medlemmar, skedde detta i den
primitiva terrorns tecken. Fram till senare
delen av 1700-talet var straffrätten fortfarande väsentligen ett terrorsystem, byggt på
avskräckningsprincipen. Även om religiösa
föreställningar om en vedergällning anbefallen av en vredgad gud spelade en viss roll,
var syftet i grund och botten att genom drastisk avskräckning skrämma människorna till
att underkasta sig lagarna. Dödsstraffet, vid
många brott skärpt genom kvalfulla avrättoingsmetoder, användes snart sagt som normalstraff På sina håll i Västeuropa hängde
283
på stadshuset vägg ”stadens gryta”, där falskmyntare kokades levande. De som bodde i
närheten av avrättningsplatserna kunde klaga över att skriken från de steglade – människor, som med krossade lemmar flätats in i
pålupphöjda hjul – höll dem vakna om nätterna. l städernas galgar hängde i hoptal de
svartnade liken av hängda ~uvar. I fängelsehålorna dog fångarna av hunger, köld och
sjukdomar; på galärernas roddarbänkar och
i fästningsbyggenas stenbrott pressades livskraften ur dessa samhällets olycksbarn genom outhärdligt slit under fångvaktarnas
piskslag.
De tendenser till att uppfatta straffet som
ett medel till förbättring, vilka framträdde
under denna period, låg inom ramen för terrorn. När förbättringstanken framträder på
1500-talet, var meningen med bättring att
djävulen skulle drivas ur kroppen på fången
genom hård tuktan – därav tukthus.
Förklaringarna till den straffrättsliga terrorn ligger ytterst i massfattigdomen och det
förindustriella samhällets svaga resurser för
självförsvar mot brottsligheten. Det urgamla
folkhatet mot ~uven var en naturlig företeelse i ett samhälle med allmän fattigdom på
livsviktiga ägodelar, tex boskap. Det var
svårt att skydda djuren på bete mot stöld,
och att förlora sin boskap kunde vara liktydigt med hungerdöden för en hel familj.
Mot den i rövarbandets form organiserade brottsligheten stod också människorna ofta värnlösa. Polis i egentlig mening började
inte organiseras förrän på 1700-talet. Särskilt utgjorde de kringdrivande banden av
obesoldade legoknektar länge ett ständigt
hot mot ”lag och ordning”, närmare bestämt
284
mot de enskilda människornas säkerhet till
liv och egendom.
Den som vill få en föreställning om vad
denna brottslighet innebar kan lämpligen lä-
sa Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”.
Hon har med snillets intuition träffat det historiskt riktiga i skildringen av mordet på den
gamle kyrkoherden och hans familj – ett
mord förövat just av skotska legosoldater.
Det kan också vara nyttigt att hålla för ögonen att de nutida gangsterligornas känslokalla grymhet var en alldaglig företeelse
det äldre samhällets brottslighet.
Den nya humaniteten
Den dåtida kampen mot brottsligheten var
samhällets förtvivlade försvarskrig för att
någorlunda trygga grundvalarna för ett
fredligt samhällsarbete. straffrättsterrorn
var ett uttryck för desperation; den hade
emellertid följden att den förråade hela inställningen till brott och brottslingar – ett
historiskt arv, som man i många västerländska länder ännu ej kunnat frigöra sig från.
Det var inte den minsta av upplysningstidens stora framsteg att straffrätten humaniserades – först i effektivitetens namn, eftersom den extrema och godtyckliga terrorn visade sig verkningslös, och sedan genom att
förbättringstanken, uppfattad som resocialisering, började vinna gehör. Den blygsamma början var att fången skulle få läsa strafflagen.
Men fortfarande var straffets primära
uppgift att skydda samhället, inte att rädda
brottslingen tillbaka till samhällslivet. I stället för terrorn som spärr reste man fängelsemurarna till samhällets värn. Inom dem
skulle förbättringen ske. För en kultur, som
fortfarande var starkt genomträngd av den
klistna religionen, blev det naturligt att för·
söka förverkliga förbättringstanken genom
religiös psykoterapi i fängelsesystem, där
fångarna hölls åtskilda i ensamceller och
därmed hindrades från kriminell smitta.
Överallt i Västeuropa och Nord-Amerika
reste sig cellfängelserna – som uttryck inte
bara för en ny syn på brottsligheten utan
också för de nya ekonomiska resurser, som
skapades genom en förbättrad agrarteknik
och en begynnande industrialisering.
Arbetsterapi kom så småningom till. Ett
ytterligare och större framsteg var det när
man mot slutet av 1800-talet började ställa
brottslingen såsom individuellt problem i
centrum för reformdebatten. Från sekelskif·
tet började man till följd härav försöka omforma dressyren i bur, vilken under 1800-
talet – alla goda föresatser till trots – ble1
fängelsestraffets egentliga innehåll, till en
vård, med sikte på återanpassning till livet i
samhället. Den villkorliga domen infördes
också. Men fängelsestraffet förblev samhällets viktigaste sanktionsform. Där blev vården länge mer program än realitet. Frihetsberövande och disciplin var ännu undermellankrigstiden fängelsestraffets signum.
Den nya målsättningen
Samtidigt som vårdprogrammet inom murarna visat sig svårt att förverkliga har resocialiseringsuppgiften försvårats, dels därför
att samhället nu är så ofantligt mycket mer
komplicerat och ställer så mycket högre km
på anpassningsförmåga hos den enskilde,
dels därför att målet för resocialiseringen
ställts högre. Vi nöjer oss inte längre med att
som på 1700- och 1800-talen anse bättringen
uppfylld om brottslingen blir ”en lydig undersåte”. Vi vill uppnå att den straffade
människan kommer tillbaka bland sina medmänniskor som en självständig och aktiv
medborgare bland andra medborgare.
I snart ett sekel har förkämparna för reformer inom kriminalvården trott att detta
285
skulle kunna ske inom ramen för behandling på anstalt, med ökande personlig rörelsefrihet och ansvar inom anstaltslivets ram.
Det stora reformarbete, som efter det andra
världskriget inleddes här i Sverige, vägleddes av denna tanke.
Dagens kris för kriminalvården bottnar i
att tilltron till denna reformpolitik sviktar.
Vilka är orsakerna härtill, och vad skall gö-
ras? Det är dessa frågor, som nu ställs under
debatt.
Kriminalvård i kris
På initiativ av Svensk Tidskrifts redaktion
skriver i detta och tre följande nummer sex
olikaförfattare om kriminalvårdens problem.
Från redaktionens sida har professor Erik
Anners svaratför de artiklar som inflyter.
Insamlingen av dessa har skett genom landshövdingjarl Hjalmarson, och redaktionen
uttalar sitt varma tack för hans intresserade
arbete. Professor Anners inleder här med en .
historisk bakgrund till kriminalvårdens kris,
och han kommer också att i nr l Oavsluta serien. H an framhåller, att varjeförfattare
stårför sina egna åsikter: det är inte säkert
att de delas av alla.
I detta häfte av Svensk Tidskrift inledes en
artikelserie, som syftar till att visa varför det
råder en utbredd uppfattning att vår nuva·
rande kriminalvård är i trängande behov av
djupgående reformer. För att klargöra detta
närmare har redaktionen valt att låta ett an·
tal personer representerande skilda infallsvinklar och erfarenheter av den hittillsvarande kriminalvården framträda med kritiska
synpunkter. Redaktionen ansluter sig där·
med inte till kritiken – varje författare svarar för sin artikel – och läsaren får själv !Je.
döma de anförda argumentens värde. l sam·
band med artikelseriens avslutande kommer
i Svensk Tidskrift en sammanfattande kommentar att publiceras.
Här är endast avsikten att i korta drag
teckna den historiska bakgrunden till den
kriminalvårdens kris, som drabbat inte bara
vårt utan alla med oss på detta område järn·
förliga länder. Vid bedömandet av dagens
reformfrågor måste man nämligen hålla för
ögonen att problematiken har djupa rötter i
det förgångna. Brottsligheten är ett av de
centrala samhällsproblem, som följt männi·
skorna från släkte till släkte likt ett spöke. Yt·
terst är det olösligt, brottsligheten kommer
alltid att finnas. Det mesta kriminalpolitiken
kan uppnå är att på varje civilisationssir
dium begränsa brottslighetens omfattning
och lindra dess skadeverkningar med de metoder, som civilisationens nivå gör möjliga
att tillämpa.
Det är meningslöst att skylla brottsligheten på samhället och kräva förändringar 1
samhällsstrukturen i tro att brott och straff
därmed skulle kunna bringas att försvinna.
Brottsligheten som social företeelse beror
nämligen i sista hand inte på samhället i och
för sig utan på den oundvikliga spänningen
mellan samhället och individen. Människans
beteende är inte genetiskt detaljprogrammerat så som t ex insekternas är. l myrstacken
finns ingen brottslighet. l den mån ett genetiskt program styr människans sociala beteende – och därom vet vi föga – tycks det
Slanna vid elementär anpassning till ett liv
10m flockvarelse. Men i människans flexibla
individualitet och biologiska aggressivitet ligger alltid fröet till en konflikt med gemenskapens krav.
Det finns därför inte något område av
samhällslivet, som erbjuder en så dyster, ja,
skräckinjagande bild som straffrättens historia. Krigen har varit och är ohyggliga företeelser – men understundom har det rått fred
mellan stammar, folk och stater. Brottet och
llraffet har alltid funnits.
SCraffrätten
När straffrätten en gång i forntiden utvecklades till ett system av statligt våld mot samhällets egna medlemmar, skedde detta i den
primitiva terrorns tecken. Fram till senare
delen av 1700-talet var straffrätten fortfarande väsentligen ett terrorsystem, byggt på
avskräckningsprincipen. Även om religiösa
föreställningar om en vedergällning anbefallen av en vredgad gud spelade en viss roll,
var syftet i grund och botten att genom drastisk avskräckning skrämma människorna till
att underkasta sig lagarna. Dödsstraffet, vid
många brott skärpt genom kvalfulla avrättoingsmetoder, användes snart sagt som normalstraff På sina håll i Västeuropa hängde
283
på stadshuset vägg ”stadens gryta”, där falskmyntare kokades levande. De som bodde i
närheten av avrättningsplatserna kunde klaga över att skriken från de steglade – människor, som med krossade lemmar flätats in i
pålupphöjda hjul – höll dem vakna om nätterna. l städernas galgar hängde i hoptal de
svartnade liken av hängda ~uvar. I fängelsehålorna dog fångarna av hunger, köld och
sjukdomar; på galärernas roddarbänkar och
i fästningsbyggenas stenbrott pressades livskraften ur dessa samhällets olycksbarn genom outhärdligt slit under fångvaktarnas
piskslag.
De tendenser till att uppfatta straffet som
ett medel till förbättring, vilka framträdde
under denna period, låg inom ramen för terrorn. När förbättringstanken framträder på
1500-talet, var meningen med bättring att
djävulen skulle drivas ur kroppen på fången
genom hård tuktan – därav tukthus.
Förklaringarna till den straffrättsliga terrorn ligger ytterst i massfattigdomen och det
förindustriella samhällets svaga resurser för
självförsvar mot brottsligheten. Det urgamla
folkhatet mot ~uven var en naturlig företeelse i ett samhälle med allmän fattigdom på
livsviktiga ägodelar, tex boskap. Det var
svårt att skydda djuren på bete mot stöld,
och att förlora sin boskap kunde vara liktydigt med hungerdöden för en hel familj.
Mot den i rövarbandets form organiserade brottsligheten stod också människorna ofta värnlösa. Polis i egentlig mening började
inte organiseras förrän på 1700-talet. Särskilt utgjorde de kringdrivande banden av
obesoldade legoknektar länge ett ständigt
hot mot ”lag och ordning”, närmare bestämt
284
mot de enskilda människornas säkerhet till
liv och egendom.
Den som vill få en föreställning om vad
denna brottslighet innebar kan lämpligen lä-
sa Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”.
Hon har med snillets intuition träffat det historiskt riktiga i skildringen av mordet på den
gamle kyrkoherden och hans familj – ett
mord förövat just av skotska legosoldater.
Det kan också vara nyttigt att hålla för ögonen att de nutida gangsterligornas känslokalla grymhet var en alldaglig företeelse
det äldre samhällets brottslighet.
Den nya humaniteten
Den dåtida kampen mot brottsligheten var
samhällets förtvivlade försvarskrig för att
någorlunda trygga grundvalarna för ett
fredligt samhällsarbete. straffrättsterrorn
var ett uttryck för desperation; den hade
emellertid följden att den förråade hela inställningen till brott och brottslingar – ett
historiskt arv, som man i många västerländska länder ännu ej kunnat frigöra sig från.
Det var inte den minsta av upplysningstidens stora framsteg att straffrätten humaniserades – först i effektivitetens namn, eftersom den extrema och godtyckliga terrorn visade sig verkningslös, och sedan genom att
förbättringstanken, uppfattad som resocialisering, började vinna gehör. Den blygsamma början var att fången skulle få läsa strafflagen.
Men fortfarande var straffets primära
uppgift att skydda samhället, inte att rädda
brottslingen tillbaka till samhällslivet. I stället för terrorn som spärr reste man fängelsemurarna till samhällets värn. Inom dem
skulle förbättringen ske. För en kultur, som
fortfarande var starkt genomträngd av den
klistna religionen, blev det naturligt att för·
söka förverkliga förbättringstanken genom
religiös psykoterapi i fängelsesystem, där
fångarna hölls åtskilda i ensamceller och
därmed hindrades från kriminell smitta.
Överallt i Västeuropa och Nord-Amerika
reste sig cellfängelserna – som uttryck inte
bara för en ny syn på brottsligheten utan
också för de nya ekonomiska resurser, som
skapades genom en förbättrad agrarteknik
och en begynnande industrialisering.
Arbetsterapi kom så småningom till. Ett
ytterligare och större framsteg var det när
man mot slutet av 1800-talet började ställa
brottslingen såsom individuellt problem i
centrum för reformdebatten. Från sekelskif·
tet började man till följd härav försöka omforma dressyren i bur, vilken under 1800-
talet – alla goda föresatser till trots – ble1
fängelsestraffets egentliga innehåll, till en
vård, med sikte på återanpassning till livet i
samhället. Den villkorliga domen infördes
också. Men fängelsestraffet förblev samhällets viktigaste sanktionsform. Där blev vården länge mer program än realitet. Frihetsberövande och disciplin var ännu undermellankrigstiden fängelsestraffets signum.
Den nya målsättningen
Samtidigt som vårdprogrammet inom murarna visat sig svårt att förverkliga har resocialiseringsuppgiften försvårats, dels därför
att samhället nu är så ofantligt mycket mer
komplicerat och ställer så mycket högre km
på anpassningsförmåga hos den enskilde,
dels därför att målet för resocialiseringen
ställts högre. Vi nöjer oss inte längre med att
som på 1700- och 1800-talen anse bättringen
uppfylld om brottslingen blir ”en lydig undersåte”. Vi vill uppnå att den straffade
människan kommer tillbaka bland sina medmänniskor som en självständig och aktiv
medborgare bland andra medborgare.
I snart ett sekel har förkämparna för reformer inom kriminalvården trott att detta
285
skulle kunna ske inom ramen för behandling på anstalt, med ökande personlig rörelsefrihet och ansvar inom anstaltslivets ram.
Det stora reformarbete, som efter det andra
världskriget inleddes här i Sverige, vägleddes av denna tanke.
Dagens kris för kriminalvården bottnar i
att tilltron till denna reformpolitik sviktar.
Vilka är orsakerna härtill, och vad skall gö-
ras? Det är dessa frågor, som nu ställs under
debatt.