Karl-Erik Törnqvist; Fångarnas livsmiljöer
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARL-ERIK TÖRNQVIST:
Fångarnas livsmiljöer
Överläkaren vid rättspsykiatriska sjukhuset
på Ulleråker, docenten Karl-Erik Törnqvist,
beskriver i sin artikel hur han ser på fängelsesystemet och dess påverkan påfångklientelet. Han målar både anstaltsmiljöer och behandling i mörkafärger. N är han slutar med
orden ”Så länge vi all~ skall hafängelser”,
är det tydligt att han i dem, som de nu är, inte
funnit något som helst positivt. H an kommer
också medförslag till reformer.
Vilka döms till fängelse? Majoriteten är korttidsfångar: rattfyllerister, tillfällighetsbrotts·
lingar, värnpliktsvägrare, enstaka skattefuskare osv. Härtill kommer en relativt liten
grupp vålds- och sexualbrottslingar med varierande strafftider och en liten grupp ”avancerade” egendomsbrottslingar med relativt långa straff. slutligen finns en ganska
stor grupp ”grå~uvar” med medellånga
strafftider och täta återfall.
Vilka blir återfallsbrottslingar? Det är de
socialt utslagna och ekonomiskt underprivilegierade, de som tidigt programmerats ut
ur folkhemmet, därför att de inte fått komma fram till de varma källorna: trygghet, intimitet, gemenskap, ömhet, tillit. Det är de
fysiskt eller psykiskt sönderslagna barnen
som växt upp. Det är alkohol- och andra giftmissbrukare, de psyko-socialt trasiga, störda,
disharmoniska, de som misslyckats i konkurrens- och meritsamhället. Det är människor
som redan i starten fått ett alltför trångt liv'”
rum, som berövats möjligheten att utveckla
livskvaliteter. Det är de kulturellt understimulerade och försummade, de i egentlig
djupaste mening fattiga, inte bara materiellt
utan även fattiga på ömhet, livsglädje, trygghet, djupkontakter. Det är gatans trasiga, aJ.
koholiserade brödraskap och narkotikakvartarnas lortiga gemenskap – med en hunger
som aldrig kan mättas.
Hur behandlar man då dessa människor!
våra fängelser? Försöker man kompensen
dem eller ytterligare förnedra dem?
Om man tränger ihop däggdjur på sml
ytor börjar de snart bitas, angriper omgivningen och varandra. De mestadels enkönade fängelserna präglas av maskulin tuffhetJo
kultur, brutalisering, råhet och igelkottmentalitet. Miljön är en eländig grå torftighet, sterilitet, numrering, avpersonifiering,
understimulering, uniformering av både
fångar och vårdpersonal. I de sterila, TVeller snart radarbevakade kulverterna lunkar en håglös grå skara på väg till och från
tvångsarbetsfabrikerna. Här finns föga av
värme, ömhet, livsglädje. I kriminalvårdens
beslutsmaskineri finns inte kärlek, dröm och
poesi utan televisionens vaktande isöga, stål
och betong. Här finns förnedring och maktlöshet, infantilisering och förmyndarmentatitet, sexuell snedvridning, enformighet och
meningslöshet, förlorade år utan livskvaliteter. Här växer en trots- och hatkultur, de utstöttas gemenskap mot dem som fängslar
dem, mot fånghållarna, mot samhället. Man
anpassar inte människor till samhället genom att isolera dem från det. I kriminalvården är man rädd för, inte rädd om sin medmänniskor – och vi tenderar alla att bli sådana som man tror att vi är.
Kort sagt, man överkompenserar inte den
yttre och inre fattigdomen, man förstärker
och konserverar den.
Man knäcker många till anstaltsanpassade
socialinvalider. Hos andra växer hatet, desperationen, farligheten. Om meningen med
fånghållandet är att utöva pina, hämnd och
vedergällning är systemet ganska raffinerat
och skenhumant – men på köpet får man en
tilltagande kriminalisering och upptrappning av ”farlighet” med åtföljande behov av
dyrare och säkrare fängelser, fler poliser,
högre skatter osv. En fånge kostar i genomsnitt ca 200 kronor per dygn – på de stora
dutna fängelserna betydligt mer, dvs unge- 287
fär lika mycket som patienter vid mentalsjukhus.
Fånghållenväsendet har präglats av likgiltighet och människoförakt, okänslighet, avtrubbning, oförmåga till identifikation, byrå-
krati och bristande civilkurage – modet att
förändra målsättning och metod i den anonyma väljarkören från de djupa folkleden:
”lås in tjyvjävlarna, slå dom på käften, sätt
dom på durken”.
Frihet och fattigdom
När tiden för frigivningen nalkas, brukar
fångarna bli oroliga och ängsliga. Det är inte
ovanligt med rymningar bara någon vecka
före frigivningen. Det är den s k muckarfebern som sätter in. Från det inrutade anstaltslivet med dess omyndigförklarande,
tvång och osjälvständighet, där det alltid är
andra som bestämmer, skall fången plötsligt
stå på egna ben, ta vuxenansvar, fungera socialt. Resultatet blir ofta en kraschlandning i
samhället.
De flesta är spända och våldsamt självosäkra. De hungrar efter upplevelser, kvinnor,
sprit. De är oftast helt socialt avvanda. De vet
inte hur de skall prata med vanliga människor, hur man får kontakt med andra än ”rö-
vare”. De känner sig utfrusna överallt – utom bland sina gelikar. På arbetsplatsen –
om man får något arbete utan färska betyg
och utbildning – ses den f d fången ofta
med misstänksamma blickar: ”Vi vill inte ha
några tjyvjävlar här inte”.
En frigiven fånge är ofta egendomslös.
Hans slitna tillhörigheter ryms vanligen i en
pappkartong och ett par trasiga väskor. Han
288
har privatskulder, underhållsbidrag, advokatarvoden, skadestånd, skatteskulder etc.
Får han ett fast arbete, kommer snart fogdarna med införsel i lönen och existensminimum – hur mycket han än arbetar. Jo, visst
går det vanligen att få en tids anstånd och att
få vissa skulder nerskrivna eller avskrivna –
om man vet hur man skall bära sig åt och orkar slåss med byråkratin eller har någon
energisk person som hjälper till. Men många
orkar inte och har ingen som hjälper.
Alla är rörande överens om att ”frivården” behöver ökade resurser – men den
trista sanningen är att ingen egentligen vet
hur man borde använda resurserna, innehållet i ”vården”. Bostad och arbete är inte
nog. Att bygga upp en ny social identitet, att
bli som Svensson, är en lång och mödosam
väg. Det tar tid att samla på sig bekräftelsen
på social framgång och skötsamhet – en tid
av oro, ensamhet och längtan. Då söker man
tröst, glömska och bedövning – vanligen genom sprit eller narkotika. Men detta förlänger och försvårar kläurandet uppåt från det
sociala bottenläget. Det är inte bara en ekonomisk misär. Bristsjukdomen sitter djupare.
Alternativ fångenskap
Fattigdom är ett ont som måste bekämpas,
vare sig den är av inre eller yttre art. De fattiga måste kompenseras, lyftas ur sin förnedring, ges en rikare livsmiljö. Så lyder vårjämlikhetsideologi. Om vi menar allvar, bör det
även gälla fångarna. Ytterst är det fråga om
trygghet och samvetsfrid. Brottsligheten hotar oss alla. Vem som helst kan bli drabbad –
av stöld, bedrägeri och våld.
Finns det någon alternativ fångenskap?
Är inte varje fångenskap, varje ofrihet, varje
tvång ett ont? Jo, men det finns dimensioner
i ondskan. Även helvetet kan ha lokalbedövning.
Kanske kunde man fylla fångarnas livsmiljö med ett rikare innehåll. Varför inte generösa färger och människor, kvinnor, barn,
blommor, vackra textilier, fåglar och andra
husdjur? Varför inte förmedla sensuella
lustkvaliteter av natur, konst och litteratur,
av upptäckarglädjen över skönheten och
livsvärdet hos enkla och ömtåliga ting? Ett ri·
kare stimulifält innebär kontakter med olika
slags människor och grupper, en levande de·
batt om nuets händelser och framtiden, en
personligt engagemang, hänsyn och omsorg
om varandra, en smula lekfull sällskaplighet
Frihetsberövande institutioner bör inte vara enkönade. De flesta fångar är män, men
kvinnlig vårdpersonal har ett mycket välgö-
rande inflytande på den maskulina våldskul·
turen, på samlevnadsklimatet. Den ger
mjukhet och värme, umgängestonen blir
mycket mer hyfsad, rikare och mer varierad.
Vetenskapliga undersökningar tyder på au
sjuksköterskor som är varma, sympatiska
och kompetenta fungerar som positiva Ill()o
deller. Vi behöver alla stimulans av det lätta
hormonbruset i spänningsfältet mellan måD
och kvinnor. Vi kan åtminstone snudda vid
de varma källorna – kontakt och sympau.
medkänsla och inlevelse, en smula ömhet.
Speciellt i fångenskap bör det finnas dl
rikt utbud av fritids- och gruppaktiviteter
fysisk träning, känslomässig stimulans. Fänt
elset bör även utnyttjas till att förberedaeller
utbilda till kommande yrkes- eller studieverksamhet – inte till sådan underbetald,
meningslös och avskräckande arbetsproduktion, som inte förekommer på arbetsmarknaden utan där är helautomatiserad. Sådana
fångarbeten fungerar inte alls som arbetsträ-
ning utan väcker tvärtom oftast avsky för arbete över huvud taget – ”arbetet blir gallermönstrat”.
Mot framtiden
Fångbehandlingen borde främst inriktas på
att reducera de oundvikliga anstaltsskadorna, den passivisering och sociala isolering
som nästan all anstaltsvistelse medför. Detta
kan tex ske genom att systematiskt fördela
makt och ansvar bland intagna och personal
och genom att delegera vissa kurativa upp- ~fter till vårdpersonal och fångar. Det går
att öka de fångnas självförtroende och själv- 289
respekt genom att underlätta deras självkännedom, kunskap och medvetenhet om det
samhälle de skall återvända till, genom att
öka kontaktytorna till detta samhälle redan
under anstaltsvistelsen, genom att i möjligaste mån söka ge sådan individuell terapi som
fångarna själva efterfrågar, förstår och känner för.
Angeläget är – som jag ser det – inte i
första hand psykoterapier av det förflutnas
trasigheter i en oförändrad maktlöshet, inte
heller medicintröst för nuets stress, olyckor
och fattigdom, inte glömska, tröst och bedövning. Det förflutna kan inte göras ogjort,
bara överkompenseras!
Vi borde kanske försöka förmedla livskvaliteter istället för terapier, erbjuda nya och
attraktiva livsmiljöer, nya gemenskapsformer. Så länge vi alls skall ha fängelser.
Fångarnas livsmiljöer
Överläkaren vid rättspsykiatriska sjukhuset
på Ulleråker, docenten Karl-Erik Törnqvist,
beskriver i sin artikel hur han ser på fängelsesystemet och dess påverkan påfångklientelet. Han målar både anstaltsmiljöer och behandling i mörkafärger. N är han slutar med
orden ”Så länge vi all~ skall hafängelser”,
är det tydligt att han i dem, som de nu är, inte
funnit något som helst positivt. H an kommer
också medförslag till reformer.
Vilka döms till fängelse? Majoriteten är korttidsfångar: rattfyllerister, tillfällighetsbrotts·
lingar, värnpliktsvägrare, enstaka skattefuskare osv. Härtill kommer en relativt liten
grupp vålds- och sexualbrottslingar med varierande strafftider och en liten grupp ”avancerade” egendomsbrottslingar med relativt långa straff. slutligen finns en ganska
stor grupp ”grå~uvar” med medellånga
strafftider och täta återfall.
Vilka blir återfallsbrottslingar? Det är de
socialt utslagna och ekonomiskt underprivilegierade, de som tidigt programmerats ut
ur folkhemmet, därför att de inte fått komma fram till de varma källorna: trygghet, intimitet, gemenskap, ömhet, tillit. Det är de
fysiskt eller psykiskt sönderslagna barnen
som växt upp. Det är alkohol- och andra giftmissbrukare, de psyko-socialt trasiga, störda,
disharmoniska, de som misslyckats i konkurrens- och meritsamhället. Det är människor
som redan i starten fått ett alltför trångt liv'”
rum, som berövats möjligheten att utveckla
livskvaliteter. Det är de kulturellt understimulerade och försummade, de i egentlig
djupaste mening fattiga, inte bara materiellt
utan även fattiga på ömhet, livsglädje, trygghet, djupkontakter. Det är gatans trasiga, aJ.
koholiserade brödraskap och narkotikakvartarnas lortiga gemenskap – med en hunger
som aldrig kan mättas.
Hur behandlar man då dessa människor!
våra fängelser? Försöker man kompensen
dem eller ytterligare förnedra dem?
Om man tränger ihop däggdjur på sml
ytor börjar de snart bitas, angriper omgivningen och varandra. De mestadels enkönade fängelserna präglas av maskulin tuffhetJo
kultur, brutalisering, råhet och igelkottmentalitet. Miljön är en eländig grå torftighet, sterilitet, numrering, avpersonifiering,
understimulering, uniformering av både
fångar och vårdpersonal. I de sterila, TVeller snart radarbevakade kulverterna lunkar en håglös grå skara på väg till och från
tvångsarbetsfabrikerna. Här finns föga av
värme, ömhet, livsglädje. I kriminalvårdens
beslutsmaskineri finns inte kärlek, dröm och
poesi utan televisionens vaktande isöga, stål
och betong. Här finns förnedring och maktlöshet, infantilisering och förmyndarmentatitet, sexuell snedvridning, enformighet och
meningslöshet, förlorade år utan livskvaliteter. Här växer en trots- och hatkultur, de utstöttas gemenskap mot dem som fängslar
dem, mot fånghållarna, mot samhället. Man
anpassar inte människor till samhället genom att isolera dem från det. I kriminalvården är man rädd för, inte rädd om sin medmänniskor – och vi tenderar alla att bli sådana som man tror att vi är.
Kort sagt, man överkompenserar inte den
yttre och inre fattigdomen, man förstärker
och konserverar den.
Man knäcker många till anstaltsanpassade
socialinvalider. Hos andra växer hatet, desperationen, farligheten. Om meningen med
fånghållandet är att utöva pina, hämnd och
vedergällning är systemet ganska raffinerat
och skenhumant – men på köpet får man en
tilltagande kriminalisering och upptrappning av ”farlighet” med åtföljande behov av
dyrare och säkrare fängelser, fler poliser,
högre skatter osv. En fånge kostar i genomsnitt ca 200 kronor per dygn – på de stora
dutna fängelserna betydligt mer, dvs unge- 287
fär lika mycket som patienter vid mentalsjukhus.
Fånghållenväsendet har präglats av likgiltighet och människoförakt, okänslighet, avtrubbning, oförmåga till identifikation, byrå-
krati och bristande civilkurage – modet att
förändra målsättning och metod i den anonyma väljarkören från de djupa folkleden:
”lås in tjyvjävlarna, slå dom på käften, sätt
dom på durken”.
Frihet och fattigdom
När tiden för frigivningen nalkas, brukar
fångarna bli oroliga och ängsliga. Det är inte
ovanligt med rymningar bara någon vecka
före frigivningen. Det är den s k muckarfebern som sätter in. Från det inrutade anstaltslivet med dess omyndigförklarande,
tvång och osjälvständighet, där det alltid är
andra som bestämmer, skall fången plötsligt
stå på egna ben, ta vuxenansvar, fungera socialt. Resultatet blir ofta en kraschlandning i
samhället.
De flesta är spända och våldsamt självosäkra. De hungrar efter upplevelser, kvinnor,
sprit. De är oftast helt socialt avvanda. De vet
inte hur de skall prata med vanliga människor, hur man får kontakt med andra än ”rö-
vare”. De känner sig utfrusna överallt – utom bland sina gelikar. På arbetsplatsen –
om man får något arbete utan färska betyg
och utbildning – ses den f d fången ofta
med misstänksamma blickar: ”Vi vill inte ha
några tjyvjävlar här inte”.
En frigiven fånge är ofta egendomslös.
Hans slitna tillhörigheter ryms vanligen i en
pappkartong och ett par trasiga väskor. Han
288
har privatskulder, underhållsbidrag, advokatarvoden, skadestånd, skatteskulder etc.
Får han ett fast arbete, kommer snart fogdarna med införsel i lönen och existensminimum – hur mycket han än arbetar. Jo, visst
går det vanligen att få en tids anstånd och att
få vissa skulder nerskrivna eller avskrivna –
om man vet hur man skall bära sig åt och orkar slåss med byråkratin eller har någon
energisk person som hjälper till. Men många
orkar inte och har ingen som hjälper.
Alla är rörande överens om att ”frivården” behöver ökade resurser – men den
trista sanningen är att ingen egentligen vet
hur man borde använda resurserna, innehållet i ”vården”. Bostad och arbete är inte
nog. Att bygga upp en ny social identitet, att
bli som Svensson, är en lång och mödosam
väg. Det tar tid att samla på sig bekräftelsen
på social framgång och skötsamhet – en tid
av oro, ensamhet och längtan. Då söker man
tröst, glömska och bedövning – vanligen genom sprit eller narkotika. Men detta förlänger och försvårar kläurandet uppåt från det
sociala bottenläget. Det är inte bara en ekonomisk misär. Bristsjukdomen sitter djupare.
Alternativ fångenskap
Fattigdom är ett ont som måste bekämpas,
vare sig den är av inre eller yttre art. De fattiga måste kompenseras, lyftas ur sin förnedring, ges en rikare livsmiljö. Så lyder vårjämlikhetsideologi. Om vi menar allvar, bör det
även gälla fångarna. Ytterst är det fråga om
trygghet och samvetsfrid. Brottsligheten hotar oss alla. Vem som helst kan bli drabbad –
av stöld, bedrägeri och våld.
Finns det någon alternativ fångenskap?
Är inte varje fångenskap, varje ofrihet, varje
tvång ett ont? Jo, men det finns dimensioner
i ondskan. Även helvetet kan ha lokalbedövning.
Kanske kunde man fylla fångarnas livsmiljö med ett rikare innehåll. Varför inte generösa färger och människor, kvinnor, barn,
blommor, vackra textilier, fåglar och andra
husdjur? Varför inte förmedla sensuella
lustkvaliteter av natur, konst och litteratur,
av upptäckarglädjen över skönheten och
livsvärdet hos enkla och ömtåliga ting? Ett ri·
kare stimulifält innebär kontakter med olika
slags människor och grupper, en levande de·
batt om nuets händelser och framtiden, en
personligt engagemang, hänsyn och omsorg
om varandra, en smula lekfull sällskaplighet
Frihetsberövande institutioner bör inte vara enkönade. De flesta fångar är män, men
kvinnlig vårdpersonal har ett mycket välgö-
rande inflytande på den maskulina våldskul·
turen, på samlevnadsklimatet. Den ger
mjukhet och värme, umgängestonen blir
mycket mer hyfsad, rikare och mer varierad.
Vetenskapliga undersökningar tyder på au
sjuksköterskor som är varma, sympatiska
och kompetenta fungerar som positiva Ill()o
deller. Vi behöver alla stimulans av det lätta
hormonbruset i spänningsfältet mellan måD
och kvinnor. Vi kan åtminstone snudda vid
de varma källorna – kontakt och sympau.
medkänsla och inlevelse, en smula ömhet.
Speciellt i fångenskap bör det finnas dl
rikt utbud av fritids- och gruppaktiviteter
fysisk träning, känslomässig stimulans. Fänt
elset bör även utnyttjas till att förberedaeller
utbilda till kommande yrkes- eller studieverksamhet – inte till sådan underbetald,
meningslös och avskräckande arbetsproduktion, som inte förekommer på arbetsmarknaden utan där är helautomatiserad. Sådana
fångarbeten fungerar inte alls som arbetsträ-
ning utan väcker tvärtom oftast avsky för arbete över huvud taget – ”arbetet blir gallermönstrat”.
Mot framtiden
Fångbehandlingen borde främst inriktas på
att reducera de oundvikliga anstaltsskadorna, den passivisering och sociala isolering
som nästan all anstaltsvistelse medför. Detta
kan tex ske genom att systematiskt fördela
makt och ansvar bland intagna och personal
och genom att delegera vissa kurativa upp- ~fter till vårdpersonal och fångar. Det går
att öka de fångnas självförtroende och själv- 289
respekt genom att underlätta deras självkännedom, kunskap och medvetenhet om det
samhälle de skall återvända till, genom att
öka kontaktytorna till detta samhälle redan
under anstaltsvistelsen, genom att i möjligaste mån söka ge sådan individuell terapi som
fångarna själva efterfrågar, förstår och känner för.
Angeläget är – som jag ser det – inte i
första hand psykoterapier av det förflutnas
trasigheter i en oförändrad maktlöshet, inte
heller medicintröst för nuets stress, olyckor
och fattigdom, inte glömska, tröst och bedövning. Det förflutna kan inte göras ogjort,
bara överkompenseras!
Vi borde kanske försöka förmedla livskvaliteter istället för terapier, erbjuda nya och
attraktiva livsmiljöer, nya gemenskapsformer. Så länge vi alls skall ha fängelser.