Gunnar Unger; En kontrarevolutionär
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
312
GUNNAR UNGER:
En kontrarevolutionär
Tage Lindbom gör det inte lätt för sig. Om sanningen skall fram knappast heller för sina läsare.
Eller ens, om en så futil synpunkt får anläggas i ett
så sublimt sammanhang, för sitt förlag.
Cyniska recensenter har haft anledning att frå-
ga sig vad de skall beundra mest: den ihärdighet
med vilken författaren lägger ut sin text eller den
tålmodighet med vilken förlaget publicerar den.
Ingendera parten kan rätt gärna vänta att få sin
belöning ijordelivet.
Det är med andra ord fråga om en kulturgärning.
Man kan också säga att Tage Lindboms produktion är ett av de bästa exemplen på den repressiva
toleransen i Sverige. Att ett av våra största och
mest ansedda förlag ger ut hans skrifter är lika typiskt som att de tigs ihjäl. Det förra är lika glädjande som det senare beklagligt.
Jag tror tyvärr inte att Lindboms böcker betraktas som farliga i Kanslihuset. Och i massmedia betraktas de uppenbarligen som så bisarra att de inte
ens kan tillmätas kuriositetsintresse.
Varför är då Lindbom så bisarr? Enklast uttryckt därför att han tror på Gud.
Men det räcker naturligtvis inte med det.
Många människor tror allgämt på Gud utan att
därför betraktas som monomana excentriker, vilket torde vara fallet med Lindbom bland de Guds
barnbarn som utgör våra kulturradikala kulturredaktörer.
Felet med Lindbom ur de folkhemska folkupplysarnas synpunkt är att han tar Gud på ett så
fruktansvärt allvar att han också predikar Gudsstaten, vilket är detsamma som att predika Människorikets fördärvlighet och förbannelse.
Att inte acceptera Människoriket är inte modernt. Det är i själva verket höjden av otidsenlighet. För teokraten Tage Lindbom, glödande i sin
katolska tro, är det stora syndafallet i mänsklighetens historia inte ryska revolutionen, inte franska
revolutionen, inte reformationen utan den dag då
William av Occam vid 1300-talets början påstod att
det var skytten, icke Gud, som riktade pilen på bå-
gen. Från denna villolära härleder sig enligt Lindbom alla följande villfarelser: reformationer och
revolutioner, upplysningstidens djupa dunkel och
atomålderns svarta natt. l och med att människa
upphöjde sig till Gud och försökte inta hans plaq
skapelsens ordning, i och med att Människorikll
ville ersätta Gudsstaten, beträdde vi fördömelse11
väg.
Man kan möjligen förstå att detta är svårsmi
för de från sin barndoms frireligiositet frigjorda
kulturapostlar som förkunnar ordet i innerspallt!
och motrötter för att inte tala om debattartikbr
med sting. Man kan kanske också förstå att detlr
svårsmält to m för Lindboms idepolitiska sympaa.
sörer – om nu en teokrat i dagens sekulariserade
Sverige kan hålla till godo med några sympati»
rer. Lindbom gör det som sagt inte lätt för något,
och det blir inte lättare genom hans esoteriska 1»
menklatur med begrepp som exempelvis intelido
tiv, en term som kommer farligt nära AB Sverub
Ords intellektell.
Detta är skada, ty vilken mening man än må Il
om Tage Lindbom går det näppeligen att förneb
att han är en klar, konsekvent och kraftfull k
turkritiker och i varje fall som sådan för0änt av•
uppmärksamhet, naturligtvis inte minst från kOllo
servativ sida.
l sin senaste bok Agnarna och vetet (Norstedaj
ger han återigen många prov på detta, antings
han nu försvarar fördomarna, går till angrqf
mot den falska toleransen eller avslöjar ”de goda
avsikternas” ihålighet. Värdesystem raseras, sU.
ver Lindbom, eviga sanningar bespottas, giljoonerna rasslar och de revolutionära välHirdsutskalten utstakar nya vägar för mänsklighetens ”befrj.
else”. Ingenting får hejda dessa ”goda avsikter”
förverkliga det jordiska lyckoriket. Framtiden
det är ett horisontlöst ”framåtskridande”, där
tet ansvar kommer att utkrävas, därför att Do~
dag är förnekad. Fördomen, menar han, är ett
de stora försvarsmedlen mot dessa ”goda a1
j r”. Fördomen hjälper oss att skydda det somlit
ligt är och icke får skändas, det som vi är skjldip
att försvara och söka bevara av Guds verk. Fördlmen skyddar individens och familjens själsligaOIA
biologiska sundhet och integritet, den skyddar
mänskliga samhällenas sunda fortlevnad, den
som en bevarande och som en avvärjande k
mot allt som hotar att skada och upplösa –
V’
te
L
V (
m
()(
fä
fö
ra
hl
til
vq
ti
ri
D
p
M
k
Ut
d
”goda avsikterna” likaväl som den falska tolerans,
vilken upphävt Domens dag.
Det är inte vad man kan kalla opportuna åsikltr.
Som allra mest trogen sin typologi framstår
undbom i den nya boken när han diskuterar reIOiutionen som begrepp. Han gör till att börja
med en skarp och subtil distinktion mellan revolt
ochrevolution. Upproret och revolten, framhåll~
författaren, vill avskaffa ett missbruk och ett miss\
forhällande, begränsade i tid och rum. De attackerar icke i sig någon ordningsprincip, de vill i stället
hävda ordningsprinciper i deras rena, naturliga
lillständ. Upproret och revolten vill återställa, reIOiutionen däremot förinta en ordning. Revoluticmen riktar sig alltid uppåt. Den angriper auktoriteten själv, den är till sitt väsen antiauktoritär.
Det är iden meningen revolutionen är principiell.
Den franska revolutionen proklamerade den
profana människan, den autonoma individen,
Människorikets allsmäktiga medborgare. Den ryska revolutionen förde förstörelseverket vidare genom att göra denna individ till en beståndsdel i
den allsmäktiga materien, en varelse va!s själsliga
6v endast var en projektion av materievärlden.
Nu, hävdar Lindbom, är en ny revolution under
utveckling, en tyst, barrikadlös revolution, som är
den oundvikliga, logiska följden av de två föregå-
———————-
313
ende. Den uppenbarar och fullbordar den självförstörelse, som fanns immanent i alla föregående
revolutionära strävanden. Den sekulariserade
människan förlorar sin identitet. Det är ett inre
sönderfall, en stilla, ständigt pågående upplösningsprocess.
Alla broar skall brännas, framåt och bakåt. Denna tysta, barrikadlösa revolution fostrar en människa som är ”historielös”, för vilken det förflutna
framstår som något likgiltigt och för vilken varje
handling framstår som likgiltig med hänsyn till
dess verkningar i framtiden. Med detta rycker
den undan grunden för den mänskliga existensens två hörnstenar: tids- och rumsbegreppen håller på att plånas ut ur det mänskliga medvetandet.
Att gamla regimer sopas bort och ersätts med andra är oss välbekant. Detta är en sak och får icke
förväxlas med revolutionen. Revolutionen leder
till kaos, därför att den till sitt väsen är det gudomligas motpol, satanismen. Mot den gudomliga ordningen står det sataniska kaos. Kaos tar sin början
i människohjärtat, den jämviktsrubbning, som
kommer när människorna glömmer den sanning
alla bär inom sig.
Så talar en sann kontrarevolutionär. Ack, att
han kunde ange botemedlet lika övertygande som
det onda.
GUNNAR UNGER:
En kontrarevolutionär
Tage Lindbom gör det inte lätt för sig. Om sanningen skall fram knappast heller för sina läsare.
Eller ens, om en så futil synpunkt får anläggas i ett
så sublimt sammanhang, för sitt förlag.
Cyniska recensenter har haft anledning att frå-
ga sig vad de skall beundra mest: den ihärdighet
med vilken författaren lägger ut sin text eller den
tålmodighet med vilken förlaget publicerar den.
Ingendera parten kan rätt gärna vänta att få sin
belöning ijordelivet.
Det är med andra ord fråga om en kulturgärning.
Man kan också säga att Tage Lindboms produktion är ett av de bästa exemplen på den repressiva
toleransen i Sverige. Att ett av våra största och
mest ansedda förlag ger ut hans skrifter är lika typiskt som att de tigs ihjäl. Det förra är lika glädjande som det senare beklagligt.
Jag tror tyvärr inte att Lindboms böcker betraktas som farliga i Kanslihuset. Och i massmedia betraktas de uppenbarligen som så bisarra att de inte
ens kan tillmätas kuriositetsintresse.
Varför är då Lindbom så bisarr? Enklast uttryckt därför att han tror på Gud.
Men det räcker naturligtvis inte med det.
Många människor tror allgämt på Gud utan att
därför betraktas som monomana excentriker, vilket torde vara fallet med Lindbom bland de Guds
barnbarn som utgör våra kulturradikala kulturredaktörer.
Felet med Lindbom ur de folkhemska folkupplysarnas synpunkt är att han tar Gud på ett så
fruktansvärt allvar att han också predikar Gudsstaten, vilket är detsamma som att predika Människorikets fördärvlighet och förbannelse.
Att inte acceptera Människoriket är inte modernt. Det är i själva verket höjden av otidsenlighet. För teokraten Tage Lindbom, glödande i sin
katolska tro, är det stora syndafallet i mänsklighetens historia inte ryska revolutionen, inte franska
revolutionen, inte reformationen utan den dag då
William av Occam vid 1300-talets början påstod att
det var skytten, icke Gud, som riktade pilen på bå-
gen. Från denna villolära härleder sig enligt Lindbom alla följande villfarelser: reformationer och
revolutioner, upplysningstidens djupa dunkel och
atomålderns svarta natt. l och med att människa
upphöjde sig till Gud och försökte inta hans plaq
skapelsens ordning, i och med att Människorikll
ville ersätta Gudsstaten, beträdde vi fördömelse11
väg.
Man kan möjligen förstå att detta är svårsmi
för de från sin barndoms frireligiositet frigjorda
kulturapostlar som förkunnar ordet i innerspallt!
och motrötter för att inte tala om debattartikbr
med sting. Man kan kanske också förstå att detlr
svårsmält to m för Lindboms idepolitiska sympaa.
sörer – om nu en teokrat i dagens sekulariserade
Sverige kan hålla till godo med några sympati»
rer. Lindbom gör det som sagt inte lätt för något,
och det blir inte lättare genom hans esoteriska 1»
menklatur med begrepp som exempelvis intelido
tiv, en term som kommer farligt nära AB Sverub
Ords intellektell.
Detta är skada, ty vilken mening man än må Il
om Tage Lindbom går det näppeligen att förneb
att han är en klar, konsekvent och kraftfull k
turkritiker och i varje fall som sådan för0änt av•
uppmärksamhet, naturligtvis inte minst från kOllo
servativ sida.
l sin senaste bok Agnarna och vetet (Norstedaj
ger han återigen många prov på detta, antings
han nu försvarar fördomarna, går till angrqf
mot den falska toleransen eller avslöjar ”de goda
avsikternas” ihålighet. Värdesystem raseras, sU.
ver Lindbom, eviga sanningar bespottas, giljoonerna rasslar och de revolutionära välHirdsutskalten utstakar nya vägar för mänsklighetens ”befrj.
else”. Ingenting får hejda dessa ”goda avsikter”
förverkliga det jordiska lyckoriket. Framtiden
det är ett horisontlöst ”framåtskridande”, där
tet ansvar kommer att utkrävas, därför att Do~
dag är förnekad. Fördomen, menar han, är ett
de stora försvarsmedlen mot dessa ”goda a1
j r”. Fördomen hjälper oss att skydda det somlit
ligt är och icke får skändas, det som vi är skjldip
att försvara och söka bevara av Guds verk. Fördlmen skyddar individens och familjens själsligaOIA
biologiska sundhet och integritet, den skyddar
mänskliga samhällenas sunda fortlevnad, den
som en bevarande och som en avvärjande k
mot allt som hotar att skada och upplösa –
V’
te
L
V (
m
()(
fä
fö
ra
hl
til
vq
ti
ri
D
p
M
k
Ut
d
”goda avsikterna” likaväl som den falska tolerans,
vilken upphävt Domens dag.
Det är inte vad man kan kalla opportuna åsikltr.
Som allra mest trogen sin typologi framstår
undbom i den nya boken när han diskuterar reIOiutionen som begrepp. Han gör till att börja
med en skarp och subtil distinktion mellan revolt
ochrevolution. Upproret och revolten, framhåll~
författaren, vill avskaffa ett missbruk och ett miss\
forhällande, begränsade i tid och rum. De attackerar icke i sig någon ordningsprincip, de vill i stället
hävda ordningsprinciper i deras rena, naturliga
lillständ. Upproret och revolten vill återställa, reIOiutionen däremot förinta en ordning. Revoluticmen riktar sig alltid uppåt. Den angriper auktoriteten själv, den är till sitt väsen antiauktoritär.
Det är iden meningen revolutionen är principiell.
Den franska revolutionen proklamerade den
profana människan, den autonoma individen,
Människorikets allsmäktiga medborgare. Den ryska revolutionen förde förstörelseverket vidare genom att göra denna individ till en beståndsdel i
den allsmäktiga materien, en varelse va!s själsliga
6v endast var en projektion av materievärlden.
Nu, hävdar Lindbom, är en ny revolution under
utveckling, en tyst, barrikadlös revolution, som är
den oundvikliga, logiska följden av de två föregå-
———————-
313
ende. Den uppenbarar och fullbordar den självförstörelse, som fanns immanent i alla föregående
revolutionära strävanden. Den sekulariserade
människan förlorar sin identitet. Det är ett inre
sönderfall, en stilla, ständigt pågående upplösningsprocess.
Alla broar skall brännas, framåt och bakåt. Denna tysta, barrikadlösa revolution fostrar en människa som är ”historielös”, för vilken det förflutna
framstår som något likgiltigt och för vilken varje
handling framstår som likgiltig med hänsyn till
dess verkningar i framtiden. Med detta rycker
den undan grunden för den mänskliga existensens två hörnstenar: tids- och rumsbegreppen håller på att plånas ut ur det mänskliga medvetandet.
Att gamla regimer sopas bort och ersätts med andra är oss välbekant. Detta är en sak och får icke
förväxlas med revolutionen. Revolutionen leder
till kaos, därför att den till sitt väsen är det gudomligas motpol, satanismen. Mot den gudomliga ordningen står det sataniska kaos. Kaos tar sin början
i människohjärtat, den jämviktsrubbning, som
kommer när människorna glömmer den sanning
alla bär inom sig.
Så talar en sann kontrarevolutionär. Ack, att
han kunde ange botemedlet lika övertygande som
det onda.