Ledare; Efter Helsingfors
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Efter Helsingfors
l tre dagar talade i somras i Helsingfors
representanter för 35 stater, bland dem
statsminister Palme för Sverige, vackra och
iblandtänkvä•·da ord om innehållet i det dokument, som de sedan skulle underteckna.
Vad där stod skrivet var resultatet av långa
diskussione1·, öppna och privata, som pågått
i åratal under namn av säkerhetskonferensen. Ursprungligen hade denna tillkommit
som en följd av sovjetryska önskemål. l snart
tjugo år har sovjetdiplomater haft i uppdrag
att vid alla tänkbara tillfällen understryka,
att en sådan säke•·hetskonferens borde sammankallas. Moskva ville äntligen ha de
gränser erkända, som ryssarna själva unde•·
Stalins ledning erövrat och fastställt under
och efter andra världskriget. Det har sagts
att de sovjetiska ledarna därmed har velat
fixera den politiska bild, som förelåg vid
krigsslutet för trettio år sedan. När de väl
börjat yrka på en sådan konferens, blev det
en prestigesak för dem att den kom till
stånd. Au bilden hunnit förändras med åren
vill man i Moskva varken förstå eller taga
hänsyn till.
För fastlagda gränser har USA och andra
state•· begärt öppna gränser. Ett ur västerländsk synpunkt viktigt krav, att ingen inblandning i andra staters angelägenheter
skulle få göras – ett krav direkt riktat mot
den s k Bresjnevdoktrinen – framfördes
med kraft. Man har också krävt förmänskligat umgänge mellan stater och för människor över gränserna.
Det dokument, som till sist kunde undertecknas, utgjorde inget avtal som garanterade Europa fred. Det innehöll en deklaration
av förhoppningar om fred och uttryck för
vilja till fred. Skillnaden mellan eu avtal och
en deklaration är viktig au minnas. Avtalvill
vara bindande öve1·enskommelser så tillvida
som civiliserade stater inte gärna frångår sadana hur som helst. Till och med Hitler brukade ibland formellt säga upp avtal innan
han handlade mot dem. Deklarationer däremot binder ingen, annal än moraliskt, och
vad som är moral i ett land uppfattas som bekant på imet sätt som moraliskt i ett annat.
Knappt hade bläcket torkat på dokumentet förrän en talesman för Ösuyskland meddelade, an DDR:s säkerhet – att han am·ände ordet var ett direkt hån mot Säkerhet ~?-
kunferensen – gick fö1·e öppna gränser. l
realiteten innebär detta, au det skammem
monument som kallas Berlinmuren blir
kvar. Fortfarande står östtyska vaktposter
beredda att skjuta sådana som på egen hand
vill tillämpa principerna om de grundläggande mänskliga rättigheterna, av talare efter talare f1·amhävda i Helsingfors.
Tjeckoslovakien fann sig snart i en liknande situation. Några personer Oydde med fara för sina liv i helikopter över till Västtyskland. Allvarliga protester följde i Berlin.
Men både de protesterande tjeckerna ochde
klandrade tyskarna måste ha tänkt på de
höga principer som nyss besvurits.
Redan i Helsingfors visade sig hur olika
deklarationen kan tolkas. Rumäniens statschef Ceausescu framhöll, au man nu borde
gå vidare till allmän nedrustning under internationell kontroll samt au alla trupper pa
främmande territorier jämte där baserade
kärnvapen genast borde dragas bort. Den
ryske partichefen Bresjnev slängde irriterad
ifrån sig sina hörlurar när han fick höra
dessa irrläror, ej godkända i Moskva och nu
framförda av en kommunistisk representant
!ör ett satellitland.
En som förstår rysk psykologi är Finlands
president Kekkonen. Utan tvivel har han genom sitt intensiva arbete med att få konferensen till stånd och framför allt med att få
den lyckligt avslutad ytterligare stärkt både
sin egen och sitt lands särställning i Moskva.
Därmed har konferensen åtminstone varit
till viss nytta.
Förmodligen kan den också få andra positiva föUder. Enstaka personer kan få lättare
au slippa ut ur Sovjetunionen. Möjligen kan
minoriteter där, som t ex judar, bli bättre behandlade. Redan berättas, att även medlemmar av partiet numera riskfritt kan låta döpa
sina barn i ortodoxa kyrkor. Man får hoppas, att samma attityd skall komma att intagas gentemot de förföUda baptisterna.
Mycket utöver sådant är i varje fall ännu
icke att vänta. Att tro att nedrustning eller
ens rustningsbegränsning skall föUa på Hel- 321
singforsdeklarationen är att hänge sig åt illusioner. Sovjetunionen kan ej ge upp Warszawapakten eller draga bort sina strrkor ur
dess område utan att riskera nra självständighetsrörelser sådana som i Tjeckoslovakien 1968. Då föreligger risker för just den
statiska bild, som Moskva ville få garanterad.
Warszawapaktens område måste oförändrat
bli dominerat av Röda Armen: det är den logiska konsekvensen av Helsingfors.
En verklig nedrustning – om avrustning
kan det inte bli tal – kan bara komma till
stånd om Sovjetunionen och USA kommer
överens därom i de fonsatta SALT-förhandlingarna. En sådan överenskommelse blir
förvisso inte fattad inför ögonen på 33 små-
stater! För närvarande är den inte i sikte.
Möjligen kan Sovjetunionen så mvcket lita
till den avspänningsstämning, som förekom
under den stora konferensen i dess slutskede, att man anser sig böra våga lösgöra vissa
trupper från sina europeiska fronter för att
flytta dem österut – mot Kina.
l tre dagar talade i somras i Helsingfors
representanter för 35 stater, bland dem
statsminister Palme för Sverige, vackra och
iblandtänkvä•·da ord om innehållet i det dokument, som de sedan skulle underteckna.
Vad där stod skrivet var resultatet av långa
diskussione1·, öppna och privata, som pågått
i åratal under namn av säkerhetskonferensen. Ursprungligen hade denna tillkommit
som en följd av sovjetryska önskemål. l snart
tjugo år har sovjetdiplomater haft i uppdrag
att vid alla tänkbara tillfällen understryka,
att en sådan säke•·hetskonferens borde sammankallas. Moskva ville äntligen ha de
gränser erkända, som ryssarna själva unde•·
Stalins ledning erövrat och fastställt under
och efter andra världskriget. Det har sagts
att de sovjetiska ledarna därmed har velat
fixera den politiska bild, som förelåg vid
krigsslutet för trettio år sedan. När de väl
börjat yrka på en sådan konferens, blev det
en prestigesak för dem att den kom till
stånd. Au bilden hunnit förändras med åren
vill man i Moskva varken förstå eller taga
hänsyn till.
För fastlagda gränser har USA och andra
state•· begärt öppna gränser. Ett ur västerländsk synpunkt viktigt krav, att ingen inblandning i andra staters angelägenheter
skulle få göras – ett krav direkt riktat mot
den s k Bresjnevdoktrinen – framfördes
med kraft. Man har också krävt förmänskligat umgänge mellan stater och för människor över gränserna.
Det dokument, som till sist kunde undertecknas, utgjorde inget avtal som garanterade Europa fred. Det innehöll en deklaration
av förhoppningar om fred och uttryck för
vilja till fred. Skillnaden mellan eu avtal och
en deklaration är viktig au minnas. Avtalvill
vara bindande öve1·enskommelser så tillvida
som civiliserade stater inte gärna frångår sadana hur som helst. Till och med Hitler brukade ibland formellt säga upp avtal innan
han handlade mot dem. Deklarationer däremot binder ingen, annal än moraliskt, och
vad som är moral i ett land uppfattas som bekant på imet sätt som moraliskt i ett annat.
Knappt hade bläcket torkat på dokumentet förrän en talesman för Ösuyskland meddelade, an DDR:s säkerhet – att han am·ände ordet var ett direkt hån mot Säkerhet ~?-
kunferensen – gick fö1·e öppna gränser. l
realiteten innebär detta, au det skammem
monument som kallas Berlinmuren blir
kvar. Fortfarande står östtyska vaktposter
beredda att skjuta sådana som på egen hand
vill tillämpa principerna om de grundläggande mänskliga rättigheterna, av talare efter talare f1·amhävda i Helsingfors.
Tjeckoslovakien fann sig snart i en liknande situation. Några personer Oydde med fara för sina liv i helikopter över till Västtyskland. Allvarliga protester följde i Berlin.
Men både de protesterande tjeckerna ochde
klandrade tyskarna måste ha tänkt på de
höga principer som nyss besvurits.
Redan i Helsingfors visade sig hur olika
deklarationen kan tolkas. Rumäniens statschef Ceausescu framhöll, au man nu borde
gå vidare till allmän nedrustning under internationell kontroll samt au alla trupper pa
främmande territorier jämte där baserade
kärnvapen genast borde dragas bort. Den
ryske partichefen Bresjnev slängde irriterad
ifrån sig sina hörlurar när han fick höra
dessa irrläror, ej godkända i Moskva och nu
framförda av en kommunistisk representant
!ör ett satellitland.
En som förstår rysk psykologi är Finlands
president Kekkonen. Utan tvivel har han genom sitt intensiva arbete med att få konferensen till stånd och framför allt med att få
den lyckligt avslutad ytterligare stärkt både
sin egen och sitt lands särställning i Moskva.
Därmed har konferensen åtminstone varit
till viss nytta.
Förmodligen kan den också få andra positiva föUder. Enstaka personer kan få lättare
au slippa ut ur Sovjetunionen. Möjligen kan
minoriteter där, som t ex judar, bli bättre behandlade. Redan berättas, att även medlemmar av partiet numera riskfritt kan låta döpa
sina barn i ortodoxa kyrkor. Man får hoppas, att samma attityd skall komma att intagas gentemot de förföUda baptisterna.
Mycket utöver sådant är i varje fall ännu
icke att vänta. Att tro att nedrustning eller
ens rustningsbegränsning skall föUa på Hel- 321
singforsdeklarationen är att hänge sig åt illusioner. Sovjetunionen kan ej ge upp Warszawapakten eller draga bort sina strrkor ur
dess område utan att riskera nra självständighetsrörelser sådana som i Tjeckoslovakien 1968. Då föreligger risker för just den
statiska bild, som Moskva ville få garanterad.
Warszawapaktens område måste oförändrat
bli dominerat av Röda Armen: det är den logiska konsekvensen av Helsingfors.
En verklig nedrustning – om avrustning
kan det inte bli tal – kan bara komma till
stånd om Sovjetunionen och USA kommer
överens därom i de fonsatta SALT-förhandlingarna. En sådan överenskommelse blir
förvisso inte fattad inför ögonen på 33 små-
stater! För närvarande är den inte i sikte.
Möjligen kan Sovjetunionen så mvcket lita
till den avspänningsstämning, som förekom
under den stora konferensen i dess slutskede, att man anser sig böra våga lösgöra vissa
trupper från sina europeiska fronter för att
flytta dem österut – mot Kina.