Anders Arfwedson; Om demokrati och folkmakt
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
{
demokrati och
folkmakt
Av konflikter kan man i 1·egellära sig någonting. Åtminstone kan de ge anledning till vissa reflektioner. Just nu sitter jag och funderar över Linjeflygskonflikten, som förhopp·
ningsvis inte är lika högaktuell när detta lases som nu när detta skrivs.
Från andi-a oml”åden av samhällslivet är 1i
vana vid att det finns ett regelsystem som
man har att hålla sig inom. Detta regelsl –
stem är tillkommet i s k demokratisk ordning. Domstolar övervaka1· att reglerna följs.
Befinns reglerna fungera orättfärdigt kan
de i demokratisk ordnin g ändras.
På arbetsmarknaden finns det också ett regelsystem, men det skiljer sig delvis från vanliga lagar. Det ä1· inte främst regering och
riksdag som har tillhandahållit det ramverk
inom vilket spelet får pågå. Parterna har kapat sig sina egna regler, ofta efter bittra tnder och i in ikt om att \·isa spelregler trots
allt behövs. Det finns t ex ingen lag som förbjuder strejkbryteri. Att inte medverka till
strej kbryteri är i stället en ren hederssak, en
regel som man respekterar om man är angelägen om omgivningens aktning.
Men om det är parterna på ai·betsmarknaden som skriver sina egna laga1·, är det ock.a
panen1a som tolka1· dem. I det sammanhanget finns oftast ingen ”rätt” i mer judiciell mening. Rätt är det som lyckas. Därför
gäller det inte att ha räl/ i en arbetsmarknadskonflikt, utan attjå räl/. När vilda gruv-, stä-
derske- och sopåkarstrejker blivit framgå ngsrika, kan man säga att de strejkande
fått rätt, trots att strejkerna varit olovliga.
SACO fick inte rätt i 197 1 års stora konflikt
men hade rätt i bemärkelsen an alla spelregler noggrant iakttogs.
Nu är delta kanske inte så mycket au säga
m. l ston sell måste srstemet fungera på
et här sättet, om man är anglägen om au
hålla ell system av förhandlingar och avtal
å arbetsmarknaden. De stora fackliga orgaisationernas totala egoism och hänsynslöset (fönräfnigt illustrerad av HTF och
~ranspon i samband med Linjeflygskonfliklen) fungerar som en garanti mot desorganiation på arbetsmarknaden.
Men nu verkar ju de fackliga organisatioerna inte bara på arbetsmarknaden. De tillela ständigt nya uppgifter i samhällsappaaten. De uppträder som bärare av ”allmännu·esset” i tusen och ett sammanhang. Hur
rtikuleras då de krav och ståndpunkter som
härrör ur detta allmänintresse?
Jo, ofta på just det grova och oresonliga
ätt som man kan vänta av elen som är van
tt tala maktspråk. ”Löntagarna” kräver det
ch det. Löntagarna har sagt bestämt nej.
unkt. All kritik av en LO-ståndpunkt anses
öUclriktigt vara ”löntagarfientlig”.
:\feel tanke på de kamptraclitioner, som le·er inom fackföreningsrörelsen, är detta det
1aturliga uttryck säuet. Från arbetsmarkna- 329
som är demokratins livsluft, är inte särskilt
utmärkande för de fackliga organisationerna. Kraven på sammanhållning, på solidaritet i kampen osv, främjar i stället en anda
där egna åsikter regelmäs igt underoi·clnas
det gemensamma målet.
l detta sammanhang bör man sätta in frå-
gan om folkrörelsernas roll i det framtida
Sverige. De stora löntagarorganisationerna
har redan ett stort inflytande i olika samhällsorgan. SAP:s nya folkrörd eideologi
kommer, om den förverkligas, att flytta ytterligare uppgifter till ”rörelser”, som mera
kännetecknas av maktens grötmyndighet än
av f1·itt och öppet meningsutbyte.
Med samma självklarhet som man idag sätter sig på flygvärdinnor och andra fackliga
minoriteter på arbetsmarknaden, lika självklart kommer folkrörelser i myndighetsfunktion att trampa olika åsiktsminoriteter
unde1· fötterna . Just den folkliga anknytningen anses på ett självklart säll legitimera
handlandet som demokratiskt.
Det är här den stora faran med SAP:s folkrörelseoffensiv ligger: att man inte längre
kan eller vill skiUa på demokrati och folken vet man all det är den råa styrkan som makt.
=·r avgörande. Den fria, öppna debatten, Anders A1jwedson
{
demokrati och
folkmakt
Av konflikter kan man i 1·egellära sig någonting. Åtminstone kan de ge anledning till vissa reflektioner. Just nu sitter jag och funderar över Linjeflygskonflikten, som förhopp·
ningsvis inte är lika högaktuell när detta lases som nu när detta skrivs.
Från andi-a oml”åden av samhällslivet är 1i
vana vid att det finns ett regelsystem som
man har att hålla sig inom. Detta regelsl –
stem är tillkommet i s k demokratisk ordning. Domstolar övervaka1· att reglerna följs.
Befinns reglerna fungera orättfärdigt kan
de i demokratisk ordnin g ändras.
På arbetsmarknaden finns det också ett regelsystem, men det skiljer sig delvis från vanliga lagar. Det ä1· inte främst regering och
riksdag som har tillhandahållit det ramverk
inom vilket spelet får pågå. Parterna har kapat sig sina egna regler, ofta efter bittra tnder och i in ikt om att \·isa spelregler trots
allt behövs. Det finns t ex ingen lag som förbjuder strejkbryteri. Att inte medverka till
strej kbryteri är i stället en ren hederssak, en
regel som man respekterar om man är angelägen om omgivningens aktning.
Men om det är parterna på ai·betsmarknaden som skriver sina egna laga1·, är det ock.a
panen1a som tolka1· dem. I det sammanhanget finns oftast ingen ”rätt” i mer judiciell mening. Rätt är det som lyckas. Därför
gäller det inte att ha räl/ i en arbetsmarknadskonflikt, utan attjå räl/. När vilda gruv-, stä-
derske- och sopåkarstrejker blivit framgå ngsrika, kan man säga att de strejkande
fått rätt, trots att strejkerna varit olovliga.
SACO fick inte rätt i 197 1 års stora konflikt
men hade rätt i bemärkelsen an alla spelregler noggrant iakttogs.
Nu är delta kanske inte så mycket au säga
m. l ston sell måste srstemet fungera på
et här sättet, om man är anglägen om au
hålla ell system av förhandlingar och avtal
å arbetsmarknaden. De stora fackliga orgaisationernas totala egoism och hänsynslöset (fönräfnigt illustrerad av HTF och
~ranspon i samband med Linjeflygskonfliklen) fungerar som en garanti mot desorganiation på arbetsmarknaden.
Men nu verkar ju de fackliga organisatioerna inte bara på arbetsmarknaden. De tillela ständigt nya uppgifter i samhällsappaaten. De uppträder som bärare av ”allmännu·esset” i tusen och ett sammanhang. Hur
rtikuleras då de krav och ståndpunkter som
härrör ur detta allmänintresse?
Jo, ofta på just det grova och oresonliga
ätt som man kan vänta av elen som är van
tt tala maktspråk. ”Löntagarna” kräver det
ch det. Löntagarna har sagt bestämt nej.
unkt. All kritik av en LO-ståndpunkt anses
öUclriktigt vara ”löntagarfientlig”.
:\feel tanke på de kamptraclitioner, som le·er inom fackföreningsrörelsen, är detta det
1aturliga uttryck säuet. Från arbetsmarkna- 329
som är demokratins livsluft, är inte särskilt
utmärkande för de fackliga organisationerna. Kraven på sammanhållning, på solidaritet i kampen osv, främjar i stället en anda
där egna åsikter regelmäs igt underoi·clnas
det gemensamma målet.
l detta sammanhang bör man sätta in frå-
gan om folkrörelsernas roll i det framtida
Sverige. De stora löntagarorganisationerna
har redan ett stort inflytande i olika samhällsorgan. SAP:s nya folkrörd eideologi
kommer, om den förverkligas, att flytta ytterligare uppgifter till ”rörelser”, som mera
kännetecknas av maktens grötmyndighet än
av f1·itt och öppet meningsutbyte.
Med samma självklarhet som man idag sätter sig på flygvärdinnor och andra fackliga
minoriteter på arbetsmarknaden, lika självklart kommer folkrörelser i myndighetsfunktion att trampa olika åsiktsminoriteter
unde1· fötterna . Just den folkliga anknytningen anses på ett självklart säll legitimera
handlandet som demokratiskt.
Det är här den stora faran med SAP:s folkrörelseoffensiv ligger: att man inte längre
kan eller vill skiUa på demokrati och folken vet man all det är den råa styrkan som makt.
=·r avgörande. Den fria, öppna debatten, Anders A1jwedson