Claës Skoglund; Svensk försvarsdoktrin
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CLAES SKOGLUND:
Svensk försvarsdoktrin
I inledningen till sin artikel redogör generalmajor Claes Skoglundför den svenskaförsvarsdebatten I 945 -75. H an lägger huvudvikten vid hurförsvarsdoktrinerna utvecklats och förändrats. I 1972 års försvarsbeslut har man kommit fram till att tala om
”uthållighetsförsvar”. Men, menarförfattaren, debatten har blivit snedvriden och man
leker en låtsaslek med sega gubbar. När våra
samladeförsvarsresurser blir allt mindre, är
det förkastligt att påstå att vi kan bibehålla
samma målsättning som vi tidigare haft.
Efter krigsslutet 1945 tillsatte försvarsmimlter Sköld som en av si na sista ämbctsåtg;irder en försvarsutredning (Levinson). Direktiven var från försvarets synpunkt positi1a.
1947 utkom ”Vårt framtida försvar. ÖB forslag” Uu ng/ Eh rensvärd), ett alternat i1· (9:ill
mkr) till de underbud, som utretts på begaran av Levinson. Samtliga försvarsgrenschefer hade anslutit sig till ÖB förslag.
Det militärpolitiska läget i Europa sade1
utmärkas av att Sovjetunionens styrka i öster
inte ägde sin motsvarighet i v~ister. Därför
saknades en europeisk maktbalans. En aterupprustning av Tyskland bedömdes ime
otänkbar. Flygvägarna för öst- och västmaktemas strategiska flygstridskrafter gick delvis över Skandinavien. Danmark och södra
Sverige skulle bli eftertraktade mål för en
makt, som önskade kontroll över sjötrafiken
till och från Östersjön. Sverige och Norgeutgjorde ett basområde som vore gynnsammare för västmakterna att försvara än baser pa
kontinenten. N01·ge och Danmark var mililara tomrum .
Man granskade de militärtekniska möjligheterna för Sverige att vid krig få bistånd antingen från Storbritannien- USA eller Iran
Sovjetunionen, vilket är att observera. ~fitl?-
sättningen för Sveriges krigsmakt måste enligt militärledningens uppfattning vid fiemli gt anfall gå ut på att vinna tid, så att unclerstödsaktioner från andt·a siclan hann genomföras. Av stor betydelse blev därför att huvuddelen av våra stridskrafter inte led fötintande begynnelsemotgångar samt att förbindelserna åt andra sidan hölls öppna.
Att uppnå målen för svensk krigföring genom en strategisk defensiv, som syftade tiO
ett stelt ”periferiförsvar” av landgränser och
kuster, vore på grund av styrkeförhållandena uteslutet, detta bl a med hänsyn till nödrändigheten att också kunna möta en luftinlasion mot landets inre. En strategisk defen- 111′, som syftade till att fördröja fienden, måste i stället tillämpas, förd på sådant sätt, att
a1se1·ärda delat· av våra styt·kor bibehölls i
liridsdugligt skick så länge som möjligt.
Krigsmakten måste därför vara utformad
för att genom segt djupförsvar vinna tid.
Planläggningen för dess utnyttjande skulle
dock vara rörlig. Om läget utvecklades gynnsamt, borde målet sättas högre och motståndaren om möjligt hindras att ockupera delar
a1 l’årt land.
Krigsmakten skulle med bibehållen avvägning mellan stridskrafter i luften, till sjöss
och på marken, bestå av omkr 50 flygdivisioner, 124 stridsfartyg varav 5 pansarskepp
orh kryssare, 21 jagare och 22 ubåtar samt
36 brigader m m. Den byggde likväl för
armens och marinens del på de materielanlkaffningar som gjorts under andra världskriget. Endast flygvapnet hade en materielomsättningsplan.
Pragkuppen, Berlinblockaden, Finlands
biståndsavtal, Koreakriget – det kalla kriget
– medförde att såväl Levinsons som seelermera Nothins försvarsutredning föll uneler
bordet. Krigsmakten kunde hanka sig fram
utan större organisationsneclskärningar,
men behovet av materielomsättning blev allt
mer påträngande inom armen, som 1948
fatt stå tillbaka för upprustningen av flyget.
Flottan fick ytterligare fyra landskapsjagare.
331
ÖB 1957
1957 utkom ”ÖB förslag 1957” (Swedlund/Åkerman) ett alternativ (2 740 mkr) till
de underbud som utretts på begäran a1·
1955 års försvarsberedning (Torsten ~ils?-
son). Samtliga försvarsgrenschefer avga1·
särskilda yttranden.
Det militärpolitiska läget i Europa utmärktes, sades det, av att det kalla kriget fortsatte,
att problemen om Tysklands återföreni ng,
nedrustning och atomvapenkontroll förblev
olösta, men att genom Nato en viss u~äm?-
ning av maktbalansen ägt rum. Fonfarande
var dock Öst numerärt överlägset i vad avsåg
arme, taktiskt flyg och ubåtar.
Den största krigsrisken för Sverige bedömdes alltjämt vara att vi kunde dragas in i
en allmän konflikt mellan stormakterna,
sammanhängande med Sveriges läge på
gränsen mellan de två blocken. Västtysklands upprustning hade påbörjats. När den
var genomförd skulle det västallierade försvaret av Östersjöutloppen bli förstärkt. Huruvida detta ökade eller minskade risken för
anfall genom Svet·ige var svårt att avgöra,
hette det.
Målsättningen enligt ÖB 1957 innebar, att
vår krigsmakt skulle hejda anfall tillräckligt
länge för att vi skulle kunna få understöd utifrån, innan avsevärda delar av landet erövrats eller motståndet helt måst uppges. Vårt
försvar skulle sålunda principiellt ha en –
om ock tidsbegränsad – avvärjande, hindrande och skydelande förmåga, hette det
vidare. Ett invasionsförsvar bedömdes kunna genomföras samtidigt både mot en
gränsinvasion i Övre Norrland och mot en
kustinvasion. Vid angrepp borde fienden be- 332
kämpas redan utanför vår kust och land- avsevärda landsdelar ockuperats.
gr·äns. Härigenom ökades segheten i försvaret och minskades styrkan hos angriparens
stridskrafter. Våra inom gräns- och kustområden gmpperade styrkor skulle där i samverkan med flyg möta, hejda och om möjligt
slå angriparen.
Envissomavvägning föreslogs inom krigsmakten så till vida att flygvapnets andel av
anslagen ökades på flottans bekostnad. Detta motiverades med att flyg hade större möjlighet att nå anfallslägen i sjökriget än övervattensfartyg. Därjämte hade flygets utveckling gjort möjligheterna för· övervattensfartyg att operera i Östersjön alltmera osäker.
Antalet attackdivisioner skulle sålunda bibehållas – Viggen var i vardande – men jaktdivisionerna minskades med 3. Kryssare och
jagare skulle efterhand utgå ur flottan. Lätta
övervattensfartyg skulle bli dominerande.
Antalet brigader beräknades bli reducerat
med 3 a4.
Sammanfattningsvis kan konstateras att
den förbättrade balansen mellan Öst och
Väst i Europa år 1957 bedömdes innebära,
att endast marginella styrkor kunde insättas
mot Sverige. En viss spekulation i Västtysklands förväntade upprustning och dess inverkan på balansen i Östersjöområdets södra del kunde förmärkas. Detta framkom
bland an nat i chefens för· marinen särskilda
yw-ande. l förhållande till ÖB förslag 1947
medförde dessa omständigheter en förskjutning av strategien så till vida, au ett hårdar·e
motstånd skulle bjudas i anslutning till kust
och gräns (”möta, hejda och om möjligt slå”).
Alltjämt hade tidsfaktorn en avgörande betydelse för att få understöd utifrån, innan
1957 till 1975
1958 års försvarsbeslut, tillkommet under
intryck av bland annat Suez- och U ngern-kriserna, innebar visserligen inte att ÖB 57 helt
accepterades, men tills vidare ansågs balans
kunna upprätthållas mellan angiven målsäuning och befintliga resurser. Vi disponerade
då ännu omkring 50 flygdivisioner, 25 ubatar och 35 brigader. 1963 hade försvarsre·
surserna likväl hunnit reduceras så mycket.
au riksdagen detta år såg sig nödsakad begränsa krigsmaktens operativa uppgift tiU
avvärjning i en huvudriktning. I den andra
huvudriktningen – försiktigtvis uppgavs in·
te vilken – skulle vi föra ”ett segt försvar”,
innebärande fördröjningsoperationer. Detta
uw-ycktes i den 1964 fastställda öppna må~
sättningen för det militära försvaret.
1968 övergav riksdagen 1958 års grunder
med 2,5 % tillskott per år för teknisk utveck·
ling och ”full” kompensation för pris- och lö-
nestegringar. Diskrepansen mellan den gi
!ande målsättningen och de krympande re
surserna skulle därmed bli så stor, att riksdagen avstod från att ange en ny, ytterligare
sänkt målsättning. Man överlät åt regeringen att i sina hemligstämplade operatira direktiv till ÖB och krigsmakten uttryckajämväl den oper·ativa delen av den öppna målsättningen. Den senare blev enbart en politisk manifestation.
I försvarsbeslutet 1972 (FB 72) försöktt
riksdagens majoritet komma ur sitt dilemma,
den alltmer bristande överensstämmelsen
mellan mål och medel, uppgifter och resu
r:
n
k
v
h
le
at
hi
te
av
re
m;
ko
de
he
nc
ne
OIT
mr
att
för
ser, genom att uttala sig för ”uthållighetsförsvar” som motsats till ”initialstyrka”. HärIgenom skulle, trodde man, de kostsamma
fjärrstridskrafterna (attackflyg och ubåtar)
kunna minskas. Detta hindrade icke att Viggenpmjektet skulle fullföljas. Genom sina
stora ekonomiska bindningar försvårade eller helt omöjliggjorde det omsättning av
andra vapensystem till sjöss och på marken,
bia åtskilliga ubåtar och hälften av pansaroch infanteribrigaderna. Hänsynen till sysselsättningen i Linköping torde därvid ha
medverkat.
1975 har motsättningarna mellan teorierna om uthållighetsförsvar kontra initialstyrka på ett olyckligt sätt snedvridit och förlrängt försva1·sdebatten. Denna polarisering
har blivit ett skalkeskjul för en medveten eller omedveten låtsaslek.
Å ena sidan påstås vissa debattörer hävda,
att endast ett försvar som förs enbart inne i
1årt land, vilket närmast skulle motsvara uthållighetsförsvar, kan hindra en fiende att
na sina mål. Detta måste i sådant fall betecknas som ett försök till skönmålning för att inte säga verklighetsförfalskning av följderna
ar FB 72. Å andra sidan hävdar föl·espråkare för initia1styrkan, att feltänkandet i FB 72
måste rättas till, att detta visserligen ”kan
komma att kosta en del mer pengar” men att
det framför allt är fråga om en mer verklighetsbetonad inriktning av vår försvarsplanering, dvs sättet att föra de militära operationerna. Det har till och med hävdats, att även
om våra samlade fö1·svarsresurser blir än
mindre, finns ingenting som ger anledning
att ändra på principen, att försvaret skall
föras som ett skalförsvar, och med detta me- 333
nar man ett försvar som syftar till att möta,
hejda och om möjligt slå fienden innan och
senast när han kommer i land.
Men detta kan va1·a att göra den ena villan
värre än den andra.
Det militärpolitiska läget
Ett utmärkande drag för 60-talets och även
70-talets militärpolitiska utveckling har varit
och är alltjämt den sovjetiska maktutvecklingen på haven, endast mer i förbigåe nde
omnämnt i den utredning, som föregick FB
72. Detta förhållande berör i hög grad Europas norra flank och sålunda även oss. Det är
nämligen kring Norden som huvudmassan
av Sovjets flotta är utgångsbaserad med \·ärldens största ma1·ina basområde på Kola i
norr och Baltiska kusten med de stora repal-atiansvarven i söder. För au komma ut för
operationer på Atlanten måste Sovjetflottan
passera strategiska havsförträngningar genom skandinaviskt område, Nordkalotten-Spetsbergen och Östersjöutloppen. Av
dess övningsve1·ksamhet på ;..:ordatlanten
kan man skör~a en tydlig a\·sikt att dels från
en framskjuten linje Skottland – Färöarna- Island -Grönland isolera i första hand
Norge från dess Nato-bröder, dels, om så
skulle behövas, förbereda f1·amtr~ingande
med amfibieoperationer längs Skandinaviens kust. Norges statsminister Bratteli har
vid ett flertal tillfällen officiellt uttalat oro
häröver.
Norska havet är ett sovjetiskt övningsområde. Oljefyndighetema längs :’\arges kust
och måhända också på kontinentalsockeln i
Ba1·ems hav och upp mot Spetsbergen kan
334
skärpa det militärpolitiska läget. Oljan är
och förblir som bekant en internationell konfliktanledning.
I Östersjön uppnåddes aldrig den maktbalans man räknade med i samband med Västtysklands upprustning. Inför hotet av Warszawapaktens flyg och kustrobotar kling
södra Öste1·sjön har Västtyskland dessutom
numera dragit tillbaka sina jagare till Nordsjön. Sovjetunionens överlägsenhet på Östersjön blir mer markerad. Härtill kommer
att Danmark med sin dåliga ekonomi och reducering av krigsmakten sviktar i sina förpliktelser gentemot Nato. Därmed försvagas
försvaret av Östersjöutloppen ytterligare.
Redan i den finländska försvarsutredningen
från 1972 framhölls föUdriktigt, att den strategiska tyngdpunkten i Östersjöområdet numera förskjutits från Finska vikens mynning
mot Östersjöns utlopp.
Man konstaterar om icke en artskillnad så
dock en klar gradskillnad till det sämre i det
militärpolitiska läget och styrkeförhållandena i Sveriges närområde. Härvid jämföres
närmast med den relativt gynnsamma situation som trots allt rådde eller i slutet på 50-
talet i samband med ÖB 57 och i anslutning
till 1958 års försvarsbeslut bedömdes inträ-
da på Europas nordflank och kring Skandinavien.
Men härtill kommer en ytterligare försvå-
rande omständighet. Om eller när FB 72
tilllåts värka ut – regeringens direktiv för
fortsatt planerande och utredande pekar
däråt – kommer antalet kvalificerade flygdivisioner, ubåtar och brigader att reduceras
mot hälften i förhållande till 1957/58. Det
finns inga belägg för motsvarande reduktioner i öster men väl i väster. Detta för tanke
till 1947 års europeiska situation. De ”marginella resurser” som kan insättas mot oss blir
större igen. Det är därför också en verklighetsförfalskning att under sådan militärpolitisk och styrkemässig utveckling de, som borde veta bättre, påstår att någonting motsvarande l 958 års målsättning kan upprätthållas, även om våra samlade försvarsresurser
blir allt mindre. Även riksdagen har medgivit sammanhanget mellan mål och medel.
uppgifter och resurser och tagit konsekvenserna. Bestrider man i försvarsdebatten detta axiom kan ju vilka reduceringar som helst
tolereras. Den gamla målsättningen från
l 958 kan alltid stå kva1·!
är man – enligt författarens uppfanning fullt berättigat – kräver att FB 72 måsLe rättas till, men samtidigt påstår att det därvid främst är fråga om att bevara försvarets
tidigare operativa inriktning medan penningfrågan, dvs tillgången på resurser, kommer i andra hand, finns anledning att först
kasta en blick på den inrikes försvarspolitiska situationen.
Situationen inrikes
Till l 974 års riksdag avgav Moderata Samlingspartiet som enda parti en motion nr
403, som angavs syfta till att i någon mån begränsa bristerna i FB 72. Genom ökning a1
femårsramen med drygt en miUard skulle
ett något större antal brigader kunna behå~
las, yuerligare två ubåtar beställas och planeringen inriktas mot 10 jaktdivisioner i stället
för 8 (år 1958 hade vi 33). Motionen fick intet medhåll ens av folk- och centerpartierna
335
och avslogs. Detta säger något om det faktis- das och helst också slås. Där han gör si n maka inrikes, försvarspolitiska läget, vilket de teriella och numerära överlägsenhet alltför
ansvariga militära myndigheterna inte kan mycket gällande, drar vi oss ur eller undviunderlåta att beakta. särskilt som motsvaran- ker delar av de strider, som fortlöpande förs
de motion 1975 rönte samma öde. De måste inom fördröjningsoperationens ram, rör att
sin plikt likmätigt göra det bästa a,· den fak- återkomma både i luften, till sjöss och pft
tiska situationen.
~len även om motion 403 bifallits, hade
den inte kunnat hindra en alternativ ändring av försvarets operativa inriktning. Så
långt kommer vi nämligen obevekligen i utförsbacken från 1964. Vi måste skåda verkligheten i ögonen och konstatera att det milität politiska läget och bedömda resurser mot
slutet av 1970-talet, sedda mot bakgrund av
även den inrikespolitiska situationen, framtvingar alternativa operativa dispositioner,
liknande dem från 1947. Inom en till sitt faktiska värde i stort konstant anslagsram för
krigsmakten men med allt dyrare vapensystem kan inga politiska och icke heller militä-
ra slagord ändra detta förhållande. Sambandet mellan mål och medel, uppgift och resurser, är oupplösligt. Behovet av försvarsresurser bestäms inte av vårt ekonomiska läge
eller inrikespolitiska prioriteringar utan av
förhållanden i vår omvärld. Villman icke inlse detta, måste vad riksdagen redan 1964
kallade ”segt försvar” bli en alternativ planering för fördröjnil’lgsoperationer.
Sådana fördröjningsoperationer i och
utanför en landsända förs, väl att märka, bå-
de i luften, till sjöss och på marken och under militärbefälhavares ledning. De syftar
till att med små egna förluster tillfoga angriparen stora förluster, allt för att öka segheten i försvaret och vinna tid. Dät· angriparen -stormakten kan hejdas, skall han hejmarken under mer gynnsamma förhållanden. Sålunda ett Både – Och. Men det gäller
likväl att inte snabbt bli i grund slagen. Tidsvinsten och operationsfriheten kan behöva
köpas med förlusten av territorium . Detta
sker förvisso inte frivilligt och har ingenting
med 1800-talets centralförsvarsprinciper
och slagordet ” Karlsborgs fästning” att göra,
såsom stundom hävdas i den förvirrade försvarsdebatten.
Vi måste dock ha möjlighet att bromsa invasionen, att bestdela angriparens handlingsfrihet atttidigt tränga långt in i en landsdel, det må vara övre Norrland, Skåne eller
Gotland. Därför är efl sådant initiativ som
motion 403/74 tacknämligt och nödvändigt.
Dess förverkligande skall ju bl a innebära att
jaktflyget förstärks med 25 lk till l O divisioner. Detta är visserligen långt från vad vi en
gång hade men ger i alla fall större chans att
hävda oss i ett kritiskt krigsöppningsskede.
Även fördröjningsoperationer kräver allmänt både skarpa vapen och många vapen
för att kunna försvara hela vån land i utgångsläget. Men inom given, begränsad
kostnadsram förmår vi endast hålla acceptabel mini mi kvalitet för att uppnå så stor kvantitet som möjligt. Detta tvingar till smärtsamma omprövningar. Vi får nöja oss med
mindre kostnadskrävande vapenbärare
(flygplan, fartyg, fordon). Men fullgoda vapen måste vi alltjämt ha, inte minst robotar,
l
-l
336
särskilt aktuella för våra lätta övervattensfartyg, som också måste vara talrika. Dessa förhållanden ställer Ii ka stora, kanske större
krav på våra forskares och konstruktörers
genialitet och vår höga tekniska förmåga än
mer komplicerade system av vapen med bä-
rare, framtagna med mindre -hänsyn till
kostnaden.
Befolkningen måste veta att landsdelar efter hård strid kan behöva uppges. Detta är
inte något nytt i svensk försvarsdoktrin. Men
det har förmärkts en tendens i pågående
försvarsdebatt att hävda, att svenska folket
och samhället inte skulle uthärda att kriget
fördes över på svenskt territorium. Om så
vore fallet, skulle ett militärt försvar bli meningslöst och endast självuppgivelse återstår.
Vi orkar nämligen inte kapprusta med super- och stormakter i syfte att föra kriget
utanför landet. Alltsedan totalförsvarsbegreppet infördes i svensk planering för kris
och krig har vi därfät- kallt räknat med
stridshandlingar i allt mer avancerade former även inom landet Ofr ÖB 47): bombanfall, sabotage, framträngande på marken
över gräns och kust, luftlandsättningar, t o m
kärnladdningsanfall. Vi har planmässigt inrättat oss därefter. Det finns inte anledning
tro att vi uthärdar kriget sämre än andra europeiska folk.
Befolkningsskyddet eller som vi säger Civilförsvaret skall skydda och rädda liv. statsmakternas hypotes om minskad sannolikhet
för kärnladdningsanfall begränsar uppgiften, men ökad risk för att landsdelar helt eller delvis måste uppges skapar nya problem.
Invasionsutrymning är sedan länge förberedd men kan behöva utvidgas. Planerna för
luftskyddsutrymning är tämligen fullständiga. Vid beredningen av FB 72 konstateradel
dock att några riskfria befolkade områden
knappast fanns. Det brådskat· därför med an
förverkliga de nya skyddsrumsbesluten. Under andra världskriget utfärdade Per Albin
Hanssons samlingsregering bestämmelser
hur regionala och lokala myndigheter skulle
förhålla sig i ockuperad landsdel, särskilt för
att bistå befolkningen mot en ockupationsmakt. De behöver förnyas under beaktande
av bl a utvecklingen inom folkrätten. Råd ull
den enskilde i sådan situation återfinns redan i telefonkatalogens ”Om kriget kommer”, to m en uppmaning an delta i mot·
ståndsrörelse. Detta är ett för~änstfullt initiativ av nuvarande ordförande i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar Olle
Svensson.
Svensk försvarsfilosofi
Samhällsutvecklingen, samhällsekonomin
och statsmakternas beslut tvingar totalfi”lrsvaret med det militära försvaret i spetsen
till ständig anpassning och omplanering.
Småstaten Sverige kan inte räkna med au
om kriget kommer hålla detta utanför landet. Angriparen skallmötas utanför och ianslutning till kust o<:h gräns. Strävan skall därvid vara att tillfoga angriparen sådana förluster att han hejdas och i gynnsammastefall
slås inom kust- och gränsområdena. ~len
med den utveckling, som för närvarande rå-
der beträffande de militära förhållandena
dels i vår omvärld, dels inom vårt land, och
om denna utveckling fortgår, måste vi som
högsta mål kallt räkna med att endast igmn- ;amma fall kunna hejda angriparen. Vi måse följaktligen vara beredda att fortsätta
Kampen även innanför kust och gräns. Det
)verordnade syftet med det militära försvarets och det övriga totalförsvarets insatser
110t en angripare är nämligen att åt regering
Kh riksdag i det längsta bevara politisk
1andlingsfrihet. Detta är förutsättningen
för att förhandla på jämställd nivå med an- ~riparen om vapenstillestånd, frihet och
fred eller med annan part om hjälp och un- :lerstöd. Tidsfristen/handlingsfriheten kan
JCkså skänka möjlighet att genom opinionsmringar runt om i världen skapa bästa betingelsen för ett fritt och oberoende Sverige
även efter kriget.
Vi måste vara beredda för dels avvärjnings-, dels fördröjningsoperationer. Sådan
beredskap har, som hamgått av tillbakablicken, mer eller mindre uttalat funnits ticligare och gäller även framgent. Utvecklingen
av det militärpolitiska läget och styrkeförhållandena i vårt närområde och våra egna
minskade resurser tvingar oss att ägna mer
uppmärksamhet åt förclröjningsopera- 337
tioner. Vi får inte riskera att bli i grund slagna redan i en krigsöppning, ty då återstår
endast kapitulation och di ktatfrecl.
I Väst påstås det i vissa kretsar att nästa
krig skall bli kort. Så uttalar man sig dock
icke inom till exempel WP. Korta krig har
stormakter kalkylerat med förr, men det
blev som bekant tvärtom. Det ligger i uppenbar dager, att USA önskade göra både Korea- och Vietnamkrigen kona (”hem till julen”), men verkligheten – och motpartens
förmåga att genomföra kriget – ville annorlunda. Förutsättningen för att vi skall nå vårt
mål att med bibehållen frihet få leva i fred är
bland annat att omvärlden har respekt för
vår vilja och vår förmåga att länge stå emot
en angripare. Kommer någon hit skall han
veta, att kriget blir både långt och kostsamt.
Det borgar svenska folkets dokumenterade
försvarsvilja och fortsatta försvarsansträngningar för. Däri ligger en för den presumtive angriparen krigsavhållande faktor. Denna faktor är också grundsten i vår försvarsfilosofi om det fredsbevarande totalförsvaret.
Svensk försvarsdoktrin
I inledningen till sin artikel redogör generalmajor Claes Skoglundför den svenskaförsvarsdebatten I 945 -75. H an lägger huvudvikten vid hurförsvarsdoktrinerna utvecklats och förändrats. I 1972 års försvarsbeslut har man kommit fram till att tala om
”uthållighetsförsvar”. Men, menarförfattaren, debatten har blivit snedvriden och man
leker en låtsaslek med sega gubbar. När våra
samladeförsvarsresurser blir allt mindre, är
det förkastligt att påstå att vi kan bibehålla
samma målsättning som vi tidigare haft.
Efter krigsslutet 1945 tillsatte försvarsmimlter Sköld som en av si na sista ämbctsåtg;irder en försvarsutredning (Levinson). Direktiven var från försvarets synpunkt positi1a.
1947 utkom ”Vårt framtida försvar. ÖB forslag” Uu ng/ Eh rensvärd), ett alternat i1· (9:ill
mkr) till de underbud, som utretts på begaran av Levinson. Samtliga försvarsgrenschefer hade anslutit sig till ÖB förslag.
Det militärpolitiska läget i Europa sade1
utmärkas av att Sovjetunionens styrka i öster
inte ägde sin motsvarighet i v~ister. Därför
saknades en europeisk maktbalans. En aterupprustning av Tyskland bedömdes ime
otänkbar. Flygvägarna för öst- och västmaktemas strategiska flygstridskrafter gick delvis över Skandinavien. Danmark och södra
Sverige skulle bli eftertraktade mål för en
makt, som önskade kontroll över sjötrafiken
till och från Östersjön. Sverige och Norgeutgjorde ett basområde som vore gynnsammare för västmakterna att försvara än baser pa
kontinenten. N01·ge och Danmark var mililara tomrum .
Man granskade de militärtekniska möjligheterna för Sverige att vid krig få bistånd antingen från Storbritannien- USA eller Iran
Sovjetunionen, vilket är att observera. ~fitl?-
sättningen för Sveriges krigsmakt måste enligt militärledningens uppfattning vid fiemli gt anfall gå ut på att vinna tid, så att unclerstödsaktioner från andt·a siclan hann genomföras. Av stor betydelse blev därför att huvuddelen av våra stridskrafter inte led fötintande begynnelsemotgångar samt att förbindelserna åt andra sidan hölls öppna.
Att uppnå målen för svensk krigföring genom en strategisk defensiv, som syftade tiO
ett stelt ”periferiförsvar” av landgränser och
kuster, vore på grund av styrkeförhållandena uteslutet, detta bl a med hänsyn till nödrändigheten att också kunna möta en luftinlasion mot landets inre. En strategisk defen- 111′, som syftade till att fördröja fienden, måste i stället tillämpas, förd på sådant sätt, att
a1se1·ärda delat· av våra styt·kor bibehölls i
liridsdugligt skick så länge som möjligt.
Krigsmakten måste därför vara utformad
för att genom segt djupförsvar vinna tid.
Planläggningen för dess utnyttjande skulle
dock vara rörlig. Om läget utvecklades gynnsamt, borde målet sättas högre och motståndaren om möjligt hindras att ockupera delar
a1 l’årt land.
Krigsmakten skulle med bibehållen avvägning mellan stridskrafter i luften, till sjöss
och på marken, bestå av omkr 50 flygdivisioner, 124 stridsfartyg varav 5 pansarskepp
orh kryssare, 21 jagare och 22 ubåtar samt
36 brigader m m. Den byggde likväl för
armens och marinens del på de materielanlkaffningar som gjorts under andra världskriget. Endast flygvapnet hade en materielomsättningsplan.
Pragkuppen, Berlinblockaden, Finlands
biståndsavtal, Koreakriget – det kalla kriget
– medförde att såväl Levinsons som seelermera Nothins försvarsutredning föll uneler
bordet. Krigsmakten kunde hanka sig fram
utan större organisationsneclskärningar,
men behovet av materielomsättning blev allt
mer påträngande inom armen, som 1948
fatt stå tillbaka för upprustningen av flyget.
Flottan fick ytterligare fyra landskapsjagare.
331
ÖB 1957
1957 utkom ”ÖB förslag 1957” (Swedlund/Åkerman) ett alternativ (2 740 mkr) till
de underbud som utretts på begäran a1·
1955 års försvarsberedning (Torsten ~ils?-
son). Samtliga försvarsgrenschefer avga1·
särskilda yttranden.
Det militärpolitiska läget i Europa utmärktes, sades det, av att det kalla kriget fortsatte,
att problemen om Tysklands återföreni ng,
nedrustning och atomvapenkontroll förblev
olösta, men att genom Nato en viss u~äm?-
ning av maktbalansen ägt rum. Fonfarande
var dock Öst numerärt överlägset i vad avsåg
arme, taktiskt flyg och ubåtar.
Den största krigsrisken för Sverige bedömdes alltjämt vara att vi kunde dragas in i
en allmän konflikt mellan stormakterna,
sammanhängande med Sveriges läge på
gränsen mellan de två blocken. Västtysklands upprustning hade påbörjats. När den
var genomförd skulle det västallierade försvaret av Östersjöutloppen bli förstärkt. Huruvida detta ökade eller minskade risken för
anfall genom Svet·ige var svårt att avgöra,
hette det.
Målsättningen enligt ÖB 1957 innebar, att
vår krigsmakt skulle hejda anfall tillräckligt
länge för att vi skulle kunna få understöd utifrån, innan avsevärda delar av landet erövrats eller motståndet helt måst uppges. Vårt
försvar skulle sålunda principiellt ha en –
om ock tidsbegränsad – avvärjande, hindrande och skydelande förmåga, hette det
vidare. Ett invasionsförsvar bedömdes kunna genomföras samtidigt både mot en
gränsinvasion i Övre Norrland och mot en
kustinvasion. Vid angrepp borde fienden be- 332
kämpas redan utanför vår kust och land- avsevärda landsdelar ockuperats.
gr·äns. Härigenom ökades segheten i försvaret och minskades styrkan hos angriparens
stridskrafter. Våra inom gräns- och kustområden gmpperade styrkor skulle där i samverkan med flyg möta, hejda och om möjligt
slå angriparen.
Envissomavvägning föreslogs inom krigsmakten så till vida att flygvapnets andel av
anslagen ökades på flottans bekostnad. Detta motiverades med att flyg hade större möjlighet att nå anfallslägen i sjökriget än övervattensfartyg. Därjämte hade flygets utveckling gjort möjligheterna för· övervattensfartyg att operera i Östersjön alltmera osäker.
Antalet attackdivisioner skulle sålunda bibehållas – Viggen var i vardande – men jaktdivisionerna minskades med 3. Kryssare och
jagare skulle efterhand utgå ur flottan. Lätta
övervattensfartyg skulle bli dominerande.
Antalet brigader beräknades bli reducerat
med 3 a4.
Sammanfattningsvis kan konstateras att
den förbättrade balansen mellan Öst och
Väst i Europa år 1957 bedömdes innebära,
att endast marginella styrkor kunde insättas
mot Sverige. En viss spekulation i Västtysklands förväntade upprustning och dess inverkan på balansen i Östersjöområdets södra del kunde förmärkas. Detta framkom
bland an nat i chefens för· marinen särskilda
yw-ande. l förhållande till ÖB förslag 1947
medförde dessa omständigheter en förskjutning av strategien så till vida, au ett hårdar·e
motstånd skulle bjudas i anslutning till kust
och gräns (”möta, hejda och om möjligt slå”).
Alltjämt hade tidsfaktorn en avgörande betydelse för att få understöd utifrån, innan
1957 till 1975
1958 års försvarsbeslut, tillkommet under
intryck av bland annat Suez- och U ngern-kriserna, innebar visserligen inte att ÖB 57 helt
accepterades, men tills vidare ansågs balans
kunna upprätthållas mellan angiven målsäuning och befintliga resurser. Vi disponerade
då ännu omkring 50 flygdivisioner, 25 ubatar och 35 brigader. 1963 hade försvarsre·
surserna likväl hunnit reduceras så mycket.
au riksdagen detta år såg sig nödsakad begränsa krigsmaktens operativa uppgift tiU
avvärjning i en huvudriktning. I den andra
huvudriktningen – försiktigtvis uppgavs in·
te vilken – skulle vi föra ”ett segt försvar”,
innebärande fördröjningsoperationer. Detta
uw-ycktes i den 1964 fastställda öppna må~
sättningen för det militära försvaret.
1968 övergav riksdagen 1958 års grunder
med 2,5 % tillskott per år för teknisk utveck·
ling och ”full” kompensation för pris- och lö-
nestegringar. Diskrepansen mellan den gi
!ande målsättningen och de krympande re
surserna skulle därmed bli så stor, att riksdagen avstod från att ange en ny, ytterligare
sänkt målsättning. Man överlät åt regeringen att i sina hemligstämplade operatira direktiv till ÖB och krigsmakten uttryckajämväl den oper·ativa delen av den öppna målsättningen. Den senare blev enbart en politisk manifestation.
I försvarsbeslutet 1972 (FB 72) försöktt
riksdagens majoritet komma ur sitt dilemma,
den alltmer bristande överensstämmelsen
mellan mål och medel, uppgifter och resu
r:
n
k
v
h
le
at
hi
te
av
re
m;
ko
de
he
nc
ne
OIT
mr
att
för
ser, genom att uttala sig för ”uthållighetsförsvar” som motsats till ”initialstyrka”. HärIgenom skulle, trodde man, de kostsamma
fjärrstridskrafterna (attackflyg och ubåtar)
kunna minskas. Detta hindrade icke att Viggenpmjektet skulle fullföljas. Genom sina
stora ekonomiska bindningar försvårade eller helt omöjliggjorde det omsättning av
andra vapensystem till sjöss och på marken,
bia åtskilliga ubåtar och hälften av pansaroch infanteribrigaderna. Hänsynen till sysselsättningen i Linköping torde därvid ha
medverkat.
1975 har motsättningarna mellan teorierna om uthållighetsförsvar kontra initialstyrka på ett olyckligt sätt snedvridit och förlrängt försva1·sdebatten. Denna polarisering
har blivit ett skalkeskjul för en medveten eller omedveten låtsaslek.
Å ena sidan påstås vissa debattörer hävda,
att endast ett försvar som förs enbart inne i
1årt land, vilket närmast skulle motsvara uthållighetsförsvar, kan hindra en fiende att
na sina mål. Detta måste i sådant fall betecknas som ett försök till skönmålning för att inte säga verklighetsförfalskning av följderna
ar FB 72. Å andra sidan hävdar föl·espråkare för initia1styrkan, att feltänkandet i FB 72
måste rättas till, att detta visserligen ”kan
komma att kosta en del mer pengar” men att
det framför allt är fråga om en mer verklighetsbetonad inriktning av vår försvarsplanering, dvs sättet att föra de militära operationerna. Det har till och med hävdats, att även
om våra samlade fö1·svarsresurser blir än
mindre, finns ingenting som ger anledning
att ändra på principen, att försvaret skall
föras som ett skalförsvar, och med detta me- 333
nar man ett försvar som syftar till att möta,
hejda och om möjligt slå fienden innan och
senast när han kommer i land.
Men detta kan va1·a att göra den ena villan
värre än den andra.
Det militärpolitiska läget
Ett utmärkande drag för 60-talets och även
70-talets militärpolitiska utveckling har varit
och är alltjämt den sovjetiska maktutvecklingen på haven, endast mer i förbigåe nde
omnämnt i den utredning, som föregick FB
72. Detta förhållande berör i hög grad Europas norra flank och sålunda även oss. Det är
nämligen kring Norden som huvudmassan
av Sovjets flotta är utgångsbaserad med \·ärldens största ma1·ina basområde på Kola i
norr och Baltiska kusten med de stora repal-atiansvarven i söder. För au komma ut för
operationer på Atlanten måste Sovjetflottan
passera strategiska havsförträngningar genom skandinaviskt område, Nordkalotten-Spetsbergen och Östersjöutloppen. Av
dess övningsve1·ksamhet på ;..:ordatlanten
kan man skör~a en tydlig a\·sikt att dels från
en framskjuten linje Skottland – Färöarna- Island -Grönland isolera i första hand
Norge från dess Nato-bröder, dels, om så
skulle behövas, förbereda f1·amtr~ingande
med amfibieoperationer längs Skandinaviens kust. Norges statsminister Bratteli har
vid ett flertal tillfällen officiellt uttalat oro
häröver.
Norska havet är ett sovjetiskt övningsområde. Oljefyndighetema längs :’\arges kust
och måhända också på kontinentalsockeln i
Ba1·ems hav och upp mot Spetsbergen kan
334
skärpa det militärpolitiska läget. Oljan är
och förblir som bekant en internationell konfliktanledning.
I Östersjön uppnåddes aldrig den maktbalans man räknade med i samband med Västtysklands upprustning. Inför hotet av Warszawapaktens flyg och kustrobotar kling
södra Öste1·sjön har Västtyskland dessutom
numera dragit tillbaka sina jagare till Nordsjön. Sovjetunionens överlägsenhet på Östersjön blir mer markerad. Härtill kommer
att Danmark med sin dåliga ekonomi och reducering av krigsmakten sviktar i sina förpliktelser gentemot Nato. Därmed försvagas
försvaret av Östersjöutloppen ytterligare.
Redan i den finländska försvarsutredningen
från 1972 framhölls föUdriktigt, att den strategiska tyngdpunkten i Östersjöområdet numera förskjutits från Finska vikens mynning
mot Östersjöns utlopp.
Man konstaterar om icke en artskillnad så
dock en klar gradskillnad till det sämre i det
militärpolitiska läget och styrkeförhållandena i Sveriges närområde. Härvid jämföres
närmast med den relativt gynnsamma situation som trots allt rådde eller i slutet på 50-
talet i samband med ÖB 57 och i anslutning
till 1958 års försvarsbeslut bedömdes inträ-
da på Europas nordflank och kring Skandinavien.
Men härtill kommer en ytterligare försvå-
rande omständighet. Om eller när FB 72
tilllåts värka ut – regeringens direktiv för
fortsatt planerande och utredande pekar
däråt – kommer antalet kvalificerade flygdivisioner, ubåtar och brigader att reduceras
mot hälften i förhållande till 1957/58. Det
finns inga belägg för motsvarande reduktioner i öster men väl i väster. Detta för tanke
till 1947 års europeiska situation. De ”marginella resurser” som kan insättas mot oss blir
större igen. Det är därför också en verklighetsförfalskning att under sådan militärpolitisk och styrkemässig utveckling de, som borde veta bättre, påstår att någonting motsvarande l 958 års målsättning kan upprätthållas, även om våra samlade försvarsresurser
blir allt mindre. Även riksdagen har medgivit sammanhanget mellan mål och medel.
uppgifter och resurser och tagit konsekvenserna. Bestrider man i försvarsdebatten detta axiom kan ju vilka reduceringar som helst
tolereras. Den gamla målsättningen från
l 958 kan alltid stå kva1·!
är man – enligt författarens uppfanning fullt berättigat – kräver att FB 72 måsLe rättas till, men samtidigt påstår att det därvid främst är fråga om att bevara försvarets
tidigare operativa inriktning medan penningfrågan, dvs tillgången på resurser, kommer i andra hand, finns anledning att först
kasta en blick på den inrikes försvarspolitiska situationen.
Situationen inrikes
Till l 974 års riksdag avgav Moderata Samlingspartiet som enda parti en motion nr
403, som angavs syfta till att i någon mån begränsa bristerna i FB 72. Genom ökning a1
femårsramen med drygt en miUard skulle
ett något större antal brigader kunna behå~
las, yuerligare två ubåtar beställas och planeringen inriktas mot 10 jaktdivisioner i stället
för 8 (år 1958 hade vi 33). Motionen fick intet medhåll ens av folk- och centerpartierna
335
och avslogs. Detta säger något om det faktis- das och helst också slås. Där han gör si n maka inrikes, försvarspolitiska läget, vilket de teriella och numerära överlägsenhet alltför
ansvariga militära myndigheterna inte kan mycket gällande, drar vi oss ur eller undviunderlåta att beakta. särskilt som motsvaran- ker delar av de strider, som fortlöpande förs
de motion 1975 rönte samma öde. De måste inom fördröjningsoperationens ram, rör att
sin plikt likmätigt göra det bästa a,· den fak- återkomma både i luften, till sjöss och pft
tiska situationen.
~len även om motion 403 bifallits, hade
den inte kunnat hindra en alternativ ändring av försvarets operativa inriktning. Så
långt kommer vi nämligen obevekligen i utförsbacken från 1964. Vi måste skåda verkligheten i ögonen och konstatera att det milität politiska läget och bedömda resurser mot
slutet av 1970-talet, sedda mot bakgrund av
även den inrikespolitiska situationen, framtvingar alternativa operativa dispositioner,
liknande dem från 1947. Inom en till sitt faktiska värde i stort konstant anslagsram för
krigsmakten men med allt dyrare vapensystem kan inga politiska och icke heller militä-
ra slagord ändra detta förhållande. Sambandet mellan mål och medel, uppgift och resurser, är oupplösligt. Behovet av försvarsresurser bestäms inte av vårt ekonomiska läge
eller inrikespolitiska prioriteringar utan av
förhållanden i vår omvärld. Villman icke inlse detta, måste vad riksdagen redan 1964
kallade ”segt försvar” bli en alternativ planering för fördröjnil’lgsoperationer.
Sådana fördröjningsoperationer i och
utanför en landsända förs, väl att märka, bå-
de i luften, till sjöss och på marken och under militärbefälhavares ledning. De syftar
till att med små egna förluster tillfoga angriparen stora förluster, allt för att öka segheten i försvaret och vinna tid. Dät· angriparen -stormakten kan hejdas, skall han hejmarken under mer gynnsamma förhållanden. Sålunda ett Både – Och. Men det gäller
likväl att inte snabbt bli i grund slagen. Tidsvinsten och operationsfriheten kan behöva
köpas med förlusten av territorium . Detta
sker förvisso inte frivilligt och har ingenting
med 1800-talets centralförsvarsprinciper
och slagordet ” Karlsborgs fästning” att göra,
såsom stundom hävdas i den förvirrade försvarsdebatten.
Vi måste dock ha möjlighet att bromsa invasionen, att bestdela angriparens handlingsfrihet atttidigt tränga långt in i en landsdel, det må vara övre Norrland, Skåne eller
Gotland. Därför är efl sådant initiativ som
motion 403/74 tacknämligt och nödvändigt.
Dess förverkligande skall ju bl a innebära att
jaktflyget förstärks med 25 lk till l O divisioner. Detta är visserligen långt från vad vi en
gång hade men ger i alla fall större chans att
hävda oss i ett kritiskt krigsöppningsskede.
Även fördröjningsoperationer kräver allmänt både skarpa vapen och många vapen
för att kunna försvara hela vån land i utgångsläget. Men inom given, begränsad
kostnadsram förmår vi endast hålla acceptabel mini mi kvalitet för att uppnå så stor kvantitet som möjligt. Detta tvingar till smärtsamma omprövningar. Vi får nöja oss med
mindre kostnadskrävande vapenbärare
(flygplan, fartyg, fordon). Men fullgoda vapen måste vi alltjämt ha, inte minst robotar,
l
-l
336
särskilt aktuella för våra lätta övervattensfartyg, som också måste vara talrika. Dessa förhållanden ställer Ii ka stora, kanske större
krav på våra forskares och konstruktörers
genialitet och vår höga tekniska förmåga än
mer komplicerade system av vapen med bä-
rare, framtagna med mindre -hänsyn till
kostnaden.
Befolkningen måste veta att landsdelar efter hård strid kan behöva uppges. Detta är
inte något nytt i svensk försvarsdoktrin. Men
det har förmärkts en tendens i pågående
försvarsdebatt att hävda, att svenska folket
och samhället inte skulle uthärda att kriget
fördes över på svenskt territorium. Om så
vore fallet, skulle ett militärt försvar bli meningslöst och endast självuppgivelse återstår.
Vi orkar nämligen inte kapprusta med super- och stormakter i syfte att föra kriget
utanför landet. Alltsedan totalförsvarsbegreppet infördes i svensk planering för kris
och krig har vi därfät- kallt räknat med
stridshandlingar i allt mer avancerade former även inom landet Ofr ÖB 47): bombanfall, sabotage, framträngande på marken
över gräns och kust, luftlandsättningar, t o m
kärnladdningsanfall. Vi har planmässigt inrättat oss därefter. Det finns inte anledning
tro att vi uthärdar kriget sämre än andra europeiska folk.
Befolkningsskyddet eller som vi säger Civilförsvaret skall skydda och rädda liv. statsmakternas hypotes om minskad sannolikhet
för kärnladdningsanfall begränsar uppgiften, men ökad risk för att landsdelar helt eller delvis måste uppges skapar nya problem.
Invasionsutrymning är sedan länge förberedd men kan behöva utvidgas. Planerna för
luftskyddsutrymning är tämligen fullständiga. Vid beredningen av FB 72 konstateradel
dock att några riskfria befolkade områden
knappast fanns. Det brådskat· därför med an
förverkliga de nya skyddsrumsbesluten. Under andra världskriget utfärdade Per Albin
Hanssons samlingsregering bestämmelser
hur regionala och lokala myndigheter skulle
förhålla sig i ockuperad landsdel, särskilt för
att bistå befolkningen mot en ockupationsmakt. De behöver förnyas under beaktande
av bl a utvecklingen inom folkrätten. Råd ull
den enskilde i sådan situation återfinns redan i telefonkatalogens ”Om kriget kommer”, to m en uppmaning an delta i mot·
ståndsrörelse. Detta är ett för~änstfullt initiativ av nuvarande ordförande i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar Olle
Svensson.
Svensk försvarsfilosofi
Samhällsutvecklingen, samhällsekonomin
och statsmakternas beslut tvingar totalfi”lrsvaret med det militära försvaret i spetsen
till ständig anpassning och omplanering.
Småstaten Sverige kan inte räkna med au
om kriget kommer hålla detta utanför landet. Angriparen skallmötas utanför och ianslutning till kust o<:h gräns. Strävan skall därvid vara att tillfoga angriparen sådana förluster att han hejdas och i gynnsammastefall
slås inom kust- och gränsområdena. ~len
med den utveckling, som för närvarande rå-
der beträffande de militära förhållandena
dels i vår omvärld, dels inom vårt land, och
om denna utveckling fortgår, måste vi som
högsta mål kallt räkna med att endast igmn- ;amma fall kunna hejda angriparen. Vi måse följaktligen vara beredda att fortsätta
Kampen även innanför kust och gräns. Det
)verordnade syftet med det militära försvarets och det övriga totalförsvarets insatser
110t en angripare är nämligen att åt regering
Kh riksdag i det längsta bevara politisk
1andlingsfrihet. Detta är förutsättningen
för att förhandla på jämställd nivå med an- ~riparen om vapenstillestånd, frihet och
fred eller med annan part om hjälp och un- :lerstöd. Tidsfristen/handlingsfriheten kan
JCkså skänka möjlighet att genom opinionsmringar runt om i världen skapa bästa betingelsen för ett fritt och oberoende Sverige
även efter kriget.
Vi måste vara beredda för dels avvärjnings-, dels fördröjningsoperationer. Sådan
beredskap har, som hamgått av tillbakablicken, mer eller mindre uttalat funnits ticligare och gäller även framgent. Utvecklingen
av det militärpolitiska läget och styrkeförhållandena i vårt närområde och våra egna
minskade resurser tvingar oss att ägna mer
uppmärksamhet åt förclröjningsopera- 337
tioner. Vi får inte riskera att bli i grund slagna redan i en krigsöppning, ty då återstår
endast kapitulation och di ktatfrecl.
I Väst påstås det i vissa kretsar att nästa
krig skall bli kort. Så uttalar man sig dock
icke inom till exempel WP. Korta krig har
stormakter kalkylerat med förr, men det
blev som bekant tvärtom. Det ligger i uppenbar dager, att USA önskade göra både Korea- och Vietnamkrigen kona (”hem till julen”), men verkligheten – och motpartens
förmåga att genomföra kriget – ville annorlunda. Förutsättningen för att vi skall nå vårt
mål att med bibehållen frihet få leva i fred är
bland annat att omvärlden har respekt för
vår vilja och vår förmåga att länge stå emot
en angripare. Kommer någon hit skall han
veta, att kriget blir både långt och kostsamt.
Det borgar svenska folkets dokumenterade
försvarsvilja och fortsatta försvarsansträngningar för. Däri ligger en för den presumtive angriparen krigsavhållande faktor. Denna faktor är också grundsten i vår försvarsfilosofi om det fredsbevarande totalförsvaret.