Birger Hagård; En socialdemokratisk idégivare

BIRGER HAGÅRD:
En socialdemokratisk idegivare
Den man, vars livsöde och betydelsefil dr
Birger Hagård behandlar i denna artikel, är
Nils Karleby. Tillfemtioårsminnet av hans
bortgång har hans bok ”Socialismen iriför
verkligheten” getts ut på nytt, med bidrag av
Tage Erlander och Björn von Sydow. Hagårdförklarar varför Karleby blev socialdemokratiens kanskefrämste ideolog. Men han
antyder också den djupa skepsis som Karleby
började hysa mot socialdemokratiska partivänner. Hans kritik av dem besvarades, och
efter Nils Karlebys dödförsökte man glömma
honom.
Nils Karleby nämns tillsammans med Ernst
Wigforss som den svenska socialdemokratiens teoretiker framför andra. Karlebys
namn har fått en förnyad aktualitet genom
en nyutgåva av hans främsta verk, ”Socialismen inför verkligheten” (Tidens förlag) ,
som ursprungligen utkom för precis ett halvsekel sedan. Till den nya upplagan har lagts
en efterskrift av Tage Erlander och hans
sekreterare, statsvetaren Björn von Sydow.
Denna, som främst bygger på en uppsats av
von Sydow, innefattar dels biografiska anteckningar och dels en analys av Karlebys
åskådning.
Det förvånar, att ils Karleby inte tidigare
blivit föremål för något mera genomgripande studium. Det har gång efter annan hävdats, att det till stor del var hans förtjänst, att
den svenska socialdemokratien slog in på
den revisionistiska vägen. Den alltför tidigt
bortgångne Karleby – han dog 1926 vid endast 34 års ålder – tycks också ha omfattats
med osedvanligt stor sympati. ”Det finns få
gestalter i den unga svenska ocialdemokratins annaler, som omtalas med sådan aktning, sådan tillgivenhet och värme av sina
samtida partivänner som Nils Karleby”,
skrev Gunnar Unger i ett porträtt av sonen
och generaldirektören Olle Karleby i denna
tidskrift 1974 (nr l0). Därvid kunde han
stödja sig på uttalanden av bl a Z Höglund,
Albin Johansson och Tage Erlander. Den senare har i sin första memoardel skildrat Karlebys ideologiska betydelse för den egna politiska utvecklingen.
ils Karleby föddes 1892 i Västra Karleby
i nordvästra Skåne. Fadern var finsnickare
och blev sedermera byggmästare i Helsing- 362
borgstrakten. Modern, som dog då Nils Karleby endast var något över tiugo år, var från
en småländsk glasbrukssläkt. Karleby blev
efter avslutad folkskola sättarlärling först på
Arbetet i Malmö och sedan på Skånska Social-Demokraten i Helsingborg. 1911 -1912
studerade han vid Brunnsviks folkhögskola,
företog därefter resor till främst Frankrike
och Tyskland och var efter återkomsten
1914- 1916 redaktionssekreterare för tidskriften Nordisk Boktryckarkonst i Stockholm. 1916 blev den fd typografen medlem
av Skånska Social-Demokratens redaktion,
och under tiden 1917- 1920 var han tidningens chefredaktör. Samtidigt var han
också redaktör för det nybildade SSU:s tidskrift Frihet. Han spelade en framskjuten
roll vid den socialdemokratiska partikongressen 1920 och invaldes även i partistyrelsen. Samma år utsågs han till sekreterare i
den av regeringen Branting tillsatta socialiseringsnämnden.
De nya arbetsuppgifterna medförde, att
Karleby flyttade till Stockholm. Sedan han
1921 utan framgång kandiderat till andra
kammaren i Helsingborg, följde hans familj
efter; han hade 1917 gift sig med Anna Sö-
derberg. Vid sidan av arbetet i socialiseringsnämnden bedrev han högre studier vid Socialinstitutet och Stockholms Högskola, där
han bl a läste ekonomisk historia för Eli
Heckscher och nationalekonomi för Gösta
Bagge. Tillsammans med Gustav Möller och
Ernst Wigforss hade Karleby 1922 blivit redaktör för tidskriften Tiden. Hösten 1924
övertog han ensam redaktörskapet.
Redan 1918 hade Karleby drabbats av
sjukdom, först spanska sjukan, och därefter
lungtuberkulos, den tidens svåra gissel. sjukdomen förvärrades. Från och med hösten
1925 kunde han inte längre deltaga i socialiseringsnämndens arbete. Han visste, att han
endast hade en kort tid kvar att leva. Vid jultiden 1925 grep han sig an med att utforma
”Socialismen inför verkligheten”, som byggde på tidigare artiklar i Tiden alltsedan
1918. Då boken utkom i april1926, var Nils
Karleby inte längre i livet.
Karleby som publicist
ils Karleby blev snabbt en av de ledande socialdemokratiska publicisterna. Av von Sydows efterskrift, som måhända kunde ha
varit mera systematiserad, framgår Karlebys
ställningstagande i tidens väsentliga frågor.
Han var kritisk mot Tyskland och särskilt
mot de tyska socialdemokraterna, som anslutit sig till de uppställda krigsmålen. Efter
första världskrigets slut kritiserade han lika
frejdigt segrarmakterna för deras alltför
hårda behandling av Tyskland. Västmakterna drevs inte bara av demokratiska ideal.
Han ställde sig skeptisk till Nationernas Förbund. Sverige borde visserligen enligt hans
mening ansluta sig till NF men utan att ta ansvar för Versaillesfreden. Tillsammans med
andra småstater borde Sverige genast försö-
ka förbättra NF. Karleby kritiserade de partivänner, som lade i dagen en mera ”idealistisk” syn på NF, bland dem Branting.
Tre frågor framför andra analyserade
han ingående under perioden 1917- 1919,
nämligen bolsjevikrevolutionen i Ryssland,
vänstersocialisternas uppträdande i Sverige
och den antimilitarism som dessa gav uttryck
för. Karleby var misstrogen mot bolsjevikkuppen 1917 redan från början. Ryssland
var inte moget för socialism. En socialistisk
samhällsordning kunde ej skapas, förrän
produktivkrafterna hade åstadkommit de
rätta betingelserna, menade han i enlighet
med sin marxistiska uppfattning: Sedan
bolsjevikerna med våld upplöst den valda
konstituerande församlingen, föll Karlebys
dom. Den blev hård mot bolsjevikerna och
vände sig lika starkt mot dess vänstersocialistiska sympatisörer i Sverige. Att mot ett folks
flertal vilja påtvinga det en socialistisk samhällsordning stred helt mot den materialistiska historieuppfattningen, som såg ett socialistiskt samhällsskick endast som en följd av
den ekonomiska utvecklingen. Socialismen
kunde inte genomföras med odemokratiska
medel utan först sedan samhällets ekonomiska mogenhet kommit till uttryck i folkflertalets mening. ”Tanken”, sade Karleby, ”att socialismen av diktatoriska frälsare från ovan
skulle påtvingas ett folk, vilket gunås icke insåge sitt eget väl utan stretade emot, är helt
enkelt en utlöpare av den s k upplysta despotins princip. Den giver därigenom ett moraliskt berättigande åt det på denna uppbyggda privilegiefåväldet, som oerhört försvårar
demokratins seger. Den skall ha kommit
långt ifrån demokratisk tankegång, som utförer en sådan Judas~änst mot demokratin”
(s 307 f).
Han vände sig likaledes mot talet att ett
införande av ”proletariatets diktatur” i Ryssland skulle överensstämma med det kommunistiska manifestets mening. Uttrycket tolkade enligt Karleby endast den utveckling,
som förutsetts av Marx, men det hade ingen
363
antidemokratisk syftning. ”Att däri inläsa ett
berättigande att kränka demokratins grundsatser, som nyligen en beträngd försvarsadvokat för en odemokratisk sak försökt är en
ide så luminös, att den endast kunde upprinna i en av kontinuerlig åsiktssvängning överhettad hjärna” (s 308). Men hade det inte
uppstått en ”utomordentlig” situation, som
kunde berättiga utomordentliga lösningar?
Detta var ”renodlad jesuitism” enligt Karleby. ”Vem skall nämligen avgöra”, skrev han,
”huruvida situationen är utomordentlig, om
icke de handlande själva! Väl icke en skenhelig överstepräst i självförhärligandets ljuvliga kyrka?” (s 309).
Då meddelanden kom om bolsjevikernas
hänsynslösa terror inte bara mot borgarna
utan också mot socialister med en annan syn,
fick Karleby anledning att fortsätta sin hårda kritik. För socialismen gällde det inte, sade han, att avskaffa den ansats till frihet som
fanns i det borgerliga samhället utan att utveckla den och låta den gälla alla i samhället.
Han förutspådde, att bolsjevikerna på
grund av sin militära överlägsenhet skulle
kunna hålla sig kvar vid den politiska makten ganska länge. Men samtidigt skulle de
komma i ännu starkare motsättning till socialismen. ”Socialismen måste dö, för att bolsjevismen skall kunna leva” (s 311), hette det.
Säkert har detta klara och otvetydiga ställningstagande mot bolsjevismen från en av
den unga svenska socialdemokratins förgrundsgestalter betytt mycket för att under
denna oroliga tid motverka de krafter, som
försökte vinna särskilt ungdomen för revolutionära våldsläror. Karleby kompromissade
inte. Den ryska revolutionen kunde aldrig
364
bli något mönster för en socialistisk omdaning av det svenska samhället.
Kritiken av partiet
Karleby var positiv till samverkan mellan socialdemokraterna och liberalerna i syfte att
åstadkomma en lösning av författningsfrå-
gan, ehuru han rasade mot eftergifterna till
högern. Efter författningsuppgörelsen borde det dock vara slut med samverkan. Fortsatt samarbete skulle leda till utslätning av
socialdemokratien. Han blev emellertid
snabbt medveten om att socialdemokraterna
var famlande. Målsättningarna var visserligen klara, men däremot ovisst, vilka medel
som borde väljas. Han var kritisk mot det egna partiet och tyckte sig skönja tankelät~a,
opportunism och bristande skolning. Vid
den socialdemokratiska partikongressen
l 920 markerade han sin profil. Tillsammans
med Wigforss hörde han till de hårdaste kritikerna av de skandalösa affärerna kring AB
Svensk import och AB Arbetarbränsle, i vilka ledande socialdemokrater hade varit inblandade.
Han betonade också sin positiva inställning till försvaret. Redan under kriget hade
han framhållit, att den som inte höll på nationell frihet inte heller kunde vara socialdemokrat. I många stater var visserligen militä-
ren ett medel för att trygga de härskande
klassernas exploatering, och detta var militarism. Men han betonade samtidigt, att en militär organisation kunde vara uttryck för ett
folks vilja att värna sig mot förtryck från ett
annat folks härskande klass. l920 underL ök Kadeby •in po•iti.a •yn på ett ”ackt
demokratiskt värnpliktsförsvar. Vid partikongressen fick han också tillfälle att markera sin negativa inställning till ett alkoholförbud.
Det förefaller troligt, att Karleby med sin
intellektuella hederlighet och sina stränga
krav kunde uppfattas som obekväm av de
mera lättanpassliga inom partiet. I efterskriften relateras ett brev, som han skrev
l 924 från ett sanatorium i Davos till sin hustru. Av detta framgår, att han inte trodde
mycket på partivänskap. Det var typiskt, menade han, att Sandler och Wigforss var hans
enda egentliga vänner bland politikerna,
och dessa uppskattade honom inte som partivän utan som begåvning. De var också
själva ”av flertalet partivänner mera förtalade än älskade”. Han sade vidare bl a: ”…
Faktiskt är det så, att insikten om humbugen i
våra flesta politikers och journalisters gärning bidragit att trycka ned mig och undergräva min hälsa, som jag många gånger sagt
… Det finns nog ingen annan väg ut, om
man nu inte vill offra sin själ och sjunka i
den moraliska dyn, än att klart ställa sig på
sin rätta plats – med alla de svårigheter och
umbäranden, detta kommer att betyda” (s
329 f). Då partikongressen sammanträdde
på sommaren l 924, blev han inte heller på
nytt invald i något partiorgan.
I det nyss relaterade brevet l924 hade han
också skrivit, att ”inför en riktigt sträng eftertanke faller det mesta av den så kallade
socialismen sönder – inte dess djupaste tanke, den står sig, men det man i allmänhet
lägger däri” (s 329). Sin åskådning formulerade han i ”Socialismen inför verkligheten”.
Karleby och marxismen
Karleby beundrade Marx. Men han ville
med sin skrift betona den svenska socialdemokratiska åskådningens självständighet.
Det svenska partiet var, menade Karleby,
överlägset det tyska partiet både beträffande
teoretisk klarhet och självständighet och beträffande praktisk duglighet. Den svenska
socialdemokratiens ståndpunkt hade efter
hand blivit hela Internationalens.
Hans tolkning av marxismen reducerar
denna till en ganska harmlös förkunnelse av
truismer. Marxismen är för honom främst
bara en social utvecklingslära. Den materialisti ka historieuppfattningen är blott ”ett
teoretiskt uttryck för den syn, som en människa med vanligt förnuft anlägger på det
hi toriska förloppet” (s 29). Som Herbert
Tingsten framhållit (Den svenska socialdemokratins ideutveckling l, s 389 f) blir enligt
detta sätt att resonera allt förnuftigt tänkande marxism. ”Marx”, framhåller Tingsten,
”blir sålunda en symbol för sanningen, den
intelligenta anpassningen, verkligheten och
livet, och kan utan svårighet göras till garant
för vilket ståndpunktstagande som helst.”
Karleby gav uttryck för en stark antidogmatism. Den socialistiska teoriens uppgift
var för honom endast att uppfatta verkligheten på ett korrekt sätt. Det enda kriteriet på
korrektheten var om teorien stämde med
praktiken. ”Socialistisk teori”, skrev Karleby,
”är alltså ingenting annat än vad all teori är
och vad all tillräckligt omfattande praktisk
erfarenhet eller insikt också ger. Korrekt
iakttagelse av fakta, logisk följdriktighet vid
deras tolkning – det är socialistisk teori, precis som det är sann vetenskap över huvud.
365
Och det är alldeles intet mystiskt. En insats i
ett utredningsarbete, en bearbetning av ett
praktiskt ekonomiskt eller faktiskt problem,
som bäres av tillräcklig kännedom i sak, logisk klarhet och tillbörligt aktgivande på alla
vidkommande fakta är ett arbete, som väl
håller måttet för att räknas med till socialistisk teori, medan däremot ett okritiskt upprabblande av ett förråd principer, dogmer,
termer är ett hån mot allt vetenskapligt tänkande och all socialistisk teori” (s 113).
Den unge Marx citerar Karleby gärna och
betonar, ”att först då människan insett att
herre-, makt-, klass-, rätts- och övriga samhälleliga organisationsförhållanden icke äro
från ovan eller av naturen givna utan skapas
av människorna själva, och gestaltar sitt
handlande utifrån denna insikt, har man det
samhälle, som kan förverkliga det av marxismen med samhällsomdaningen avsedda syftet” (s 56). l sin betoning av det socialistisk;..
medvetandet påminner Karleby starkt om
Antonio Gramsci, som ju till icke ringa del
inspirerat den socialistiska debatt, som fördes särskilt på 1960-talet.
Karleby analyserade ingående äganderättsbegreppet. Ägandet kunde ha en privat
eller en social funktion. Den privata funktionen innebar, att ägandet uteslutande sågs
från individens synpunkt – vad var bra för
honom? Den sociala funktionen åter innebar
ett tillgodoseende av gemensamma intressen. Det socialistiska äganderättsbegreppet
formulerade Karleby sålunda: ”Äganderätten är helt enkelt de med hänsyn till individernas gemensamma intresse för den enskilde individen uppställda föreskrifter, efter
vilka grunder han äger bestämma över den
366
av honom disponerade delen av den gemensamma tillgången” (s 7 l).
Omgestaltningen av ägandet till en social
funktion inneba1· dock inte, betonade Karleby, att inte privat företagsamhet eller privat
egendom skulle förekomma i ett socialistiskt
samhälle. Det gällde blott att få till stånd ”en
klok inramning av des gränser och befogenheter” (s 74). Fanns det ett behov av privat
initiativ och privat verksamhet på ett visst
område, kom man inte undan det. Äganderätten fick från fall till fall utformas, så att
det allmänna behovet av olika produktion i
samhället tillgodosågs. ”En i och för sig
omöjlig sak, t ex att ett lands medborgare på
längden skulle kunna genom lagstiftning få
bostäder billigare än som erfordras för att
anskaffa och underhålla dem, är och förblir
omöjligt”, framhöll Karleby, ”antingen man
försöker göra den på det ena eller andra sättet, och oavsett vilken samhällsorganisation
man har” (s 78).
Alla sociala reformer skulle så småningom
leda till att det kapitalistiska samhället i
egentlig mening maldes sönder. Karleby
analyserar noga karaktären hos ett kapitalistiskt respektive ett socialistiskt system. Likaså
studerar han medlen för att nå fram till ett
socialistiskt samhälle. Och dessa varierar
från fall till fall. Målet är att göra arbetarklassen meddelaktig i samhället och av dess
goda. En sådan meddelaktighet kan inte
knytas till någon speciell organisatorisk
form, utan det måste bli fråga om olika typer
av lagstiftning och andra åtgärder, skattepolitiska, utbildningspolitiska etc.
Karlebys ideologiska forankring
”Karleby”, säger von Sydow, ”förmådde gjuta samman politik och vetenskap till ideologi. Hans bok är en systematisering av de olika former som övergången från kapitalism
till socialism innebär. Den är en teoretisk
framställning av den politik som socialdemokraterna under Branting fört sedan sekelskiftet” (s 336). Hur självständig är Karleby i sin analys? Fortsatt forskning och jämfö-
relser med t ex Branting eller österrikaren
Max Adler erfordras för att ge ett exakt
svar, menar von Sydow.
En av Karlebys motståndare, Z Höglund,
medger i tredje delen av sina memoarer, att
Karleby starkt har präglat det socialdemokratiska ungdomsförbundets teoretiska linje. Hans främsta gärning ligger i ”hans intensiva propaganda för det socialistiska bildningsarbetet bland de unga”, på vars betydelse han själv blev ett lysande exempel.
”Hans revisionism, som framträdde under
marxistisk beteckning”, ansåg däremot Höglund, ”är dock knappast något annat än
Bernstein omplanterad på svensk mark, och
det hade Hjalmar Branting gjort redan i början av århundradet, ja tidigare.” (Revolutionernas år 1917-1921, s 70 f).
Just Eduard Bernsteins roll analyseras ingenstans. Karleby själv nämner inte Bernstein
i sin bok, och von Sydow går inte närmare in
på Karlebys eventuella förebilder. Det frapperar också, att Karleby i sina analyser så
renodlat utgår från liberalismen i dess laissez-faire-tappning. Och högern är för honom endast ett utslag av den medeltidsauktoritet, som han så starkt tar avstånd från.
Ändå kan ju inte Karleby ha varit omedve- 367
ten om det starka sociala patos, som fanns in- det halvsekel, som har förflutit sedan den
te minst hos den s k unghögern . Ej heller skrevs. Det är en händelse som ser ut som en
borde han med sin pragmatiska inriktning tanke, att en nyutgåva skettjust nu, då av allt
ha kunnat undgå att ta intryck av såväl soci- att döma den svenska socialdemokratien står
alliberalismen som socialkonservatismen. inför början av en själv- och omprövning så-
”Socialismen inför verkligheten” är en läs- väl praktiskt politiskt som i ideologiskt hänvärd bok, detta inte minst i perspektivet av seende.