Örjan Björkhem; Diktverk utan författare
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Diktverk utan författare
En doktorsavhandling, som kommit ut i höst
och som behandlar Hjalmar Gullbergs diktning, har blivit mycket uppmärksammad som
ett uttryckför en ”ny” litteraturvetenskap.
Vad denna innebärförklarar fil mag Örjan
Björkhem i denna artikel. Han kallar den en
sorts litteraturbehaviorism, vilket skulle innebära att den intresserar sigför vad som på-
verkat diktningen men somförbigår diktaren
själv. Dettaför till orimligheter, menar
Björkhem och exemplifierar sin kritik genom
att peka påför Gullberg väsentliga dikter,
som inte påverkats av andra och som därför
förbigås av den nya vetenskapen.
Anders Palms nyligen utkomna doktorsavhandling ”Kristet, indiskt och antikt i Hjalmar Gullbergs diktning” (Norstedts 1976,
capris 75:-) har hälsats med stor entusiasm
av litteraturvetarna. Här, menar de, visar
Anders Palm verkligen att det är möjligt att
tillverka doktorsavhandlingar i det nya,
mindre, formatet som ändå har karaktären
av självständiga och värdefulla forskningsresultat.
För den som inte tillhör just detta utvakla
brödraskap av litteraturvetare avtecknar sig
i stället ett virrvarr av bilder som inte kan fås
att sammansmälta. Anders Palm är en av exponenterna för en ”ny” litteraturvetenskap,
en sorts litteraturbehaviorism som i första
hand vill koncentrera forskningen till själva
diktverket och inte vill förfalla till psykologiserande. Eftersom han är en begåvad och
känslig forskare med förmåga att avlocka
dikterna många subtiliteter, blir också hans
avhandling en bra illustration till metodens
begränsningar. Avhandlingen visar på ett
övertygande sätt att en forskning som bara
lyssnar efter citat, reminiscenser och antydningar ofta får med allting i sin analys utom
själva poängen.
Anders Palm utgår från Gullbergs bekanta Ars Poetica: ”En bekant gammal psalmvers som alla känner till/ eller texten till en
schlager som alla känner till/ se där någonting att lära av,/ när det gäller att göra sig
förstådd med poesi.”
”Den lyriska metod, som Gullberg här exemplifierar, ger uttryck för en grundläggande ide som en betydande del av hans produktion är baserad på.” Det är alldeles riktigt, att Gullberg i snart sagt hela sin diktning spränger in citat från andra författare
eller ger hänvisningar som syftar utöver
hans egen diktning. Anders Palm har utnyttjat deua för att kunna följa ett strängare vetenskapsideal: ”På fastare grund står den
komparativa analysen då Gullberg gör bruk
av enskilda psalmverser. Sådana anknytningar yttrar sig ofta som citat eller halvcitat
eller allusioner av mer eller mindre lättidentifierbart slag.”
En stor del av litteraturvetenskapen har
alltid bestått i att finna de förlagor och inspirationskällor som en författare haft. Efter T
S Eliot har detta blivit ännu viktigare. Han
menade att all diktning till slut vilar på allting som skrivits tidigare och utvecklade en
subtil hänvisningsmetodik, som då och då
fick urarta till att helt enkelt plocka in så
många citat från så många olika diktare som
möjligt i de egna verken. Gullberg var en av
våra allra mest belästa författare och också
en av dem som tagit djupast intryck av Eliots
teorier.
Forskningens uppgift blir då att lyfta fram
de blott anade förlagorna. Anders Palm
stannar vid detta. Det paradoxala resultatet
blir au en författares mest intressanta dikter
helt naturligt blir de som står i störst beroendeförhållande till andras skrifter. Ett flertal
dikter kan på grund av påverkan delas in i
vad Anders Palm kallar ”motivkretsar” medan resten, de där författaren använder egna ord och bilder, där hans egna tonfall
överväger, får hamna utanför vetenskapens
domäner.
Speciellt farligt blir det här förfarandet
med en diktare som Gullberg, som i sina senare diktsamlingar gärna kommenterade de
383
tidigare och omarbetade diktsamlingarna inför nyutgåvor. Omarbetningarna, har Anders Palm på ett övertygande sätt visat, ledde ofta till att citaten försvann.
För forskaren blir metoden farlig också av
ett annat skäl. För att finna citat måste han
ha satt sig in i samma traditioner som diktens författare för att inte missa väsentliga
hänvisningar. En litteraturvetare kan svårligen sätta sig in i tre olika religiösa traditioner för en avhandling av den moderna, kortare, typen. Anders Palm har därigenom
gått i fällan och bara kunnat hitta de citat
som är uppenbara, medan han i många fall
gått förbi and ra som fått en mer personlig
färgning – och som kanske var viktigare.
Diktarens avsikt
Själv utgårjag från att en diktare vill säga nå-
gonting när han skriver, villlösa ett problem
eller ställa en fråga. Det ligger då nära till
hands att dela upp dikterna efter vilket problem som behandlas i stället för den tämligen slumpmässiga uppdelningen av de dikter, där litteraturvetaren hittar ett citat, och
resten.
Men att ta fram en diktares förlagor har
naturligtvis alltid ett egenintresse. Anders
Palm har täckt in både det kristna, det indiska och det antika i Gullbergs diktning och
borde väl därmed ha täckt in de flesta av
hans dikter. Så har det emellertid inte blivit,
eftersom han i avhandlingen rört sig med en
högst oklar begreppsapparat enligt vilken
det inte framgår vad som avses i olika sammanhang. Efter att ha begränsat ”kristet” till
”psalmtoner i Gullbergs diktning” och
384
”psalm” till att betyda ”kristen dikt eller visa”
citerar han ur dikten ”Skyn, blomman och
en lärka” ur Lundagårds majnummer 1928.
Dikten handlar om vårbudskapet som
klingar ”ur minsta gräs och strå” och anden
som inte är i samklang med naturen: ”Än ligger stum och öde/ din människonatur./ Var
finner du ett flöde/ att dricka glädje ur?”
Palm kommenterar: ”Dikten är en vårdikt, en vårvisa. Men är det en världslig eller
andlig visa? Det ges inget entydigt svar. Bakom diktens blott anade religiösa dimension
ligger Gullbergs närhet och distans till kristna föreställningar och uttryckssätt.”
Här kommer alltså ”kristet” att stå som synonymt med ”andligt”, medan Palm i andra
sammanhang är redo att se både de ”indiska” och de ”antika” problemen som andliga
sådana. De litet besvärliga uttrycken ”världsligt” och ”andligt” använder avhandlingsförfattaren på ett annat sätt än Gullberg, men
han förklarar inte vad han avser med dem.
Den svårighet han då får med att skilja mellan världsligt och andligt i dikten kan han inte lösa annat än genom att gå så långt tillbaka som till 1600-talets religiösa, naturlyriska
tradition. Här passar dikten väl in i mönstret, menar han.
En mindre subtil analytiker hade inte haft
Anders Palms problem. De frågor som ställs
i dikten är de klassiska religiösa; metoden att
låta naturen besjälas brukar också kallas religiös. Vill man sedan tvunget se den som en
hänvisning till en annan diktare fanns det
många jämnåriga till Gullberg som skrev
dikter av denna typ. Däremot finns det ingenting i dikten som antyder en speciellt kristen religiös tradition, också om kristna författare på 1600-talet skrev naturlyrik.
Dikten är emellertid intressant, eftersom
man i den ser den motsättning mellan värld
och världsförklaring (Gud) som går som en
röd tråd genom hela Gullbergs diktning och
avspeglas i alla de tre ”motivkretsarna” som
Palm undersökt. Tydligast återspeglas detta
i en dikt som Gullberg ofta återkom till och
som fick sin slutliga form 1926:
Ett krucifix har mitt på trottoaren satts.
Hur blev ett vanligt gathörn
huvudskalleplats?
Det stänker smuts och ryker damm på den
figur
som hänger där med naken kropp i
ur och skur.
Hans pina upphör aldrig, han lyfts aldrig
ner
från korset de har satt i detta grå kvarter.
Men med denna slutgiltiga form är också
psalmanknytningen borta och Palm förlorar
intresset för dikten. För att studera det
”kristna” hos Hjalmar Gullberg är dikten
oumbärlig – men uppgiften var att spåra citaten.
Frågan om påverkan
I bland ger de slutliga ”fynden” ett närmast
bisarrt intryck: Hjalmar Gullberg har skrivit
en dikt som heter ”Till Betlehem” där raderna ”l dagar och nätter gå vi/ till Betlehem,
till Betlehem” förekommer.
På vinden till Gullbergs bostad i Lund
återfanns ett par sångböcker som tillhört fostersystern. Palm nämner inte vem som funnit dem men antyder en forskningsbragd. I
des a sångböcker finns en psalm av Brorson
med verserna ”Till Betlehem/ mitt hjärta/ l
stilla pilgrimsfärd/ Nu skyndar från den
smärta,/ Som bor bland tidens flärd.”
Nu kan ju Hjalmar Gullberg eventuellt ha
hört ordet Betlel1em någon annanstans! Det
förefaller inte som om Brorsons psalm ger
något bidrag till förståelsen av Gullbergs
dikt. Anders Palm redogör dock på fullt allvar för parallelliteten. Det är kanske bara
önsketänkande att någonting sådant inte hade kunnat hända inom den ”gamla” litteraturvetenskapen.
Några om helst regler för när ett diktverk
skall anses påverkat av ett annat kan inte Anders Palm ge. Han finner många slående citat i Gullbergs diktning men verkar lika nöjd
om överensstämmelsen gäller ett versmått eller en allmän stämning. I den ”indiska” dikten Soluppgång anar han tankegångar från
Höga Visan, eftersom guden ligger på 0änarinnans arm i Gullbergs dikt medan det i
Höga Visan förekommer att bruden vilar på
hans vänstra arm. Sådana paralleller gör
närmast ett löjligt intryck och ger upphov till
viss munterhet hos läsaren. Gullberg kan ju,
trots allt, själv ha lärt känna tekniken att ligga på motpartens arm – en teknik som inte
heller är okänd från den övriga litteratu~en.
En anspelning på brudmystiken gör att
Palm också här ser toner från Höga Visan.
Men när inte metodiken är mer utarbetad
gör den ett egendomligt intryck, eftersom
Gullberg i dikten gör en klar hänvisning till
den indiska brudmystiken, till Krishnas och
Radhas kärlekssaga.
Kanske har Gullberg menat att läsaren
skall se parallellen med de kristna motiven –
385
men forskaren kan inte rimligen tro sig bevisa att det är så, eftersom dikten så nära ansluter till den indiska föreställningsvärld
som Anders Palm inte kunnat ha inom så bekvämt räckhåll som Gullberg.
Ärendet glider undan
Det ovan påpekade är givetvis detaljer, men
de visar Palms svårigheter med själva tekniken. På andra håll har han genom noggranna studier kunnat visa fram häpnadsväckande paralleller mellan Gullbergs dikter och
andra verk, studier som blir klargörande för
den enskilda dikten.
Men också om Anders Palm hade haft en
större förtrogenhet med sin egen metod hade den lett vilse. När han försöker dissekera
fram lånegods ur de enskilda dikterna glömmer han att dikterna också som helhet har
någonting att säga. Dikterna uppdelas i
grupper efter vilka verk de citerar. Det innebär att i Palms begreppsapparat blir de dikter ”kristna” som citerar eller på annat sätt
påminner om kristna psalmer som Palm
själv känner till. De andra dikterna hamnar
utanför diskussionen. Hit hör till exempel
de flesta av Gullbergs många kallelsedikter.
Kallelsedikterna är ofta mindre citerande
än de andra – ett faktum som det är rimligt
att tolka som stöd för att Gullbergs engage- ·
mang är starkare.
Men eftersom det är Gullberg själv som talar, blir enligt den nya metoden dessa dikter
inte intressanta. Hit hör också en dikt från
1929, Saulus, som intar en unik plats i Gullbergs diktning, genom in starka dagbokskaraktär och toner från väckelsepredikningar,
..___
386
ett område som inte blir ”kristet” i Palms terminologi. Dikten börjar:
För au förjaga sin ångest slank han
en blåsig Pariskväll in på en bar
Det var med yttersta möda han tvang sig
att sitta en stund i lokalen kvar.
Och den slutar:
Därute i gathörnet ville han skrika.
men över hans tunga kom intet ljud.
Plötsligt, nånstans på en grå trottoar,
grep honom i kragen Herren Gud.
Det är naturligtvis lockande att i denna dikt
se en omvändelseupplevelse hos Gullbc1·g –
men några uttalanden kan man inte göra
förrän efter forskningar i Hjalmar Gullbergs dikter kring den kristna motivsfären.
Men är det inte just detta Palm har gjort?
Nej, det var visserligen den uppgift han gett
sig själv, men i dikten Saulus som i så många
and ra av Gullbergs dikter har han inte hittat
några citat – och därför blir dessa dikter inte heller behandlade. Av en människas kanske mest ångestladdade problem har forskningen i stället gjort ”motivkretsar”, men så
oerhört snävt bestämda att de intensivaste
redogörelserna hamnar utanför undersökningen. Det blir svårt att föreställa sig vad
Palms arbete skall kunna användas till med
en sådan begreppsapparat. Forskningsresultatet förvandlas till en ofullständig excerptsamling.
lrrvägar
Avhandlingens starkaste parti ar utan tvekan Anders Palms behandling av ”det indiska” hos Hjalmar Gullberg. Här undersöker
han närmast diktcykeln ”Den utvalda”, som
enligt Gullberg själv går tillbaka på Bhagavadghita, ”Herrens sång”, det bekanta indiska eposet om kallelsen och kärleken.
Fehrman har visat att det finns vissa direkta överensstämmelser mellan de båda verken. Anders Palm, som haft tillgång till Gullbergs eget bibliotek, har lyckats hitta just
den översättning som Gullberg utgått från
när det gäller Bhagavadghita. Men trots att
han redogör för Gullbergs studier av Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”
märker han inte riktigt vad det är som Gullberg citerar. Han märker inte hur Gullberg
hela tiden oscillerar mellan oändlighetsmystik och personlighetsmystik, de två termer
som Söderblom använde för att fånga den
religiösa upplevelsen.
Är Gud en person eller en princip – vaknar vi upp till ett paradis eller flyter vår individualitet ut i världshavet, ut i ett tyst Nirvana där inga dikter skapas? Det här är problem som Gullberg kämpat med i hela sitt
liv, de kan spåras från de första dikterna han
skrivit till de sista. Inte underligt då att han
fascinerats av Bhagavadghita, det diktverk
som starkast i den indiska traditionen fångar
in enheten, gör en syntes mellan de två svaren. Här beskrivs Krishna som en personlig
gud med personliga relationer till människan, samtidigt som ”hela detta land,/ flod
och stäpp,/ träd och kakadu,/ orm och
sand -/allt är bara du!”
Men Anders Palms upptäckt av den speciella förlaga som Gullberg haft för sin diktcykel leder honom på irrvägar. Nu blir för
honom ”indiskt” endast Franz Hartmanns
Bhagavadghitaöversättning, och eftersom
de direkta citaten ur denna framför allt
finns i ”Den utvalda”, blir det ”indiska” till
en övergående period i Gullbergs liv, precis
som för Anders Palm det ”kristna” varit det
och det ”antika” skulle bli. Att det hela tiden
handlar om meningen med livet, om Guds
existens och om förhållandet mellan en
eventuell Gud och Gullberg kommer naturligtvis bort i detta sammanhang, liksom Gullbergs försök att hitta en syntes mellan österland och västerland.
Men ibland kan naturligtvis den ena eller
andra motivkretsen överväga, det är det ingen tvekan om. Det blir oerhört svårt att visa
det med Anders Palms indelningsgrunder. l
stället för att leta efter ”indiska” eller ”kristna” tänkesätt letar han efter citat som han
känner igen.
Redan i Lund var Gullberg fascinerad av
österländsk filosofi och kallade sig Lama i
kamratkretsen. Att ”Den utvalda” är en dikt
som nära parafraserar Bhagvadghita innebär inte att Gullberg därigenom hade fått Indien ur systemet, men Palm ser tidigare och
senare bara vaga antydningar om någonting
indiskt och behandlar en dikt som ”Svårartat
olyckstillbud” med dess klara buddhistiska
färgning som en kristen dikt.
I ”Svårartat olyckstillbud” befinner sig sjä-
len på järnvägsspåren och mot den rusar ett
lokomotiv med ”eld och vrål”. Själen måste
kasta sig platt under loket för att överleva,
medan tågets passagerare muntert glammande åker över. Om själen gör detta kommer den att bli fri: ”Pånyttfödd ur jord och
mull/stiger du, för evigt fri,[Tidens tåg har
gått förbi.”
387
När Anders Palm närsynt tittar efter citat
och paralleller går han vilse. Wirsen och Bo
Bergman har båda framställt livsresan som
en tågfärd och Pär Lagerkvist har i ”Onda
sagor” beskrivit hur ett släckt tåg kornmer
rusande mot honom i natten. Tre stycken
paralleller är uppvisade, men de hjälper
knappast till att förklara dikten. Anders
Palm sager inte heller hur de skulle göra det.
Om man kanske skall tänka sig att Wirsen
och Bergman är passagerare från tåget medan Lagerkvist är själen?
Och nog ligger det någonting konstigt i att
om själen inte blir överkörd, inte dör, då
skall den bli pånyttfödd. Iden är indisk, fast
det inte här rör sig om reminiscenser från
Bhagavadghita, men problemet är det samma, hur själen skall uppnå frälsningen. I de
moderna beskrivningarna av Karmas hjul,
av återfödelsens förbannelse, är det frustande mekaniska lokomotivet en omtyckt bild.
Friden och befrielsen uppnår man genom
att gå vid sidan om livet, genom att inte kämpa mot, genom att ge efter.
Anspelningarna på Kannas hjul är många
i Gullbergs diktning och försöken att gå undan utmärkande för mycket av hans liv.
Kamratkretsens ”Lama”, som ville sitta i elfenbenstorn, som ville sitta fjärran och begrunda, kämpade hela sitt liv för distansen
från livet, för diktarens rättighet att betrakta
det utifrån.
Syntesen
Bhagavadghita är en redogörelse för vägarna till Gud, de olika yogas. Det finns en spänning mellan handling och icke-handling i
388
dikten som slutligen når en syntes i kärlekens väg, den absoluta hängivenheten till en
personlig Gud som sedan kallats bhaktiyoga.
Samma problem tar Gullberg upp i ”Den
utvalda”, men här är distansen till Bhagavadghita ännu kort. I ”Att övervinna världen” fem år senare tar han upp samma motiv i en dikt med titeln ”Sista övningen”, en
titel som förefaller ha direkt adress till”Andliga övningar” där cykeln ”Den utvalda” ingår. Här ger Gullberg i starkt förtätad form
en redogörelse för de olika formerna av yoga. Sista strofen lyder:
Han som gör stoftet brinnande
har verkat i det stumma,
tills handling och besinnande
blev ett, och bok och trumma.
rium./ Ni menar attjag orätt gör,/ som låter
innan kroppen dör/ min själ försvinna som
en rök/ fjärran / Det kallar ni för flyktförsök.”
Denna dikt ”Fjärran”, är kanske den mest
pedagogiska av alla Gullbergs ”indiska” dikter, men tyvärr är inte heller den citerande.
Här finns en av Gullbergs starkaste hyllningar till oändlighetsmystiken, till passiviteten,
till uppgången i Guden.
Ars poetica
Anders Palm har gjort ett utomordentligt
forskningsarbete inom de ramar han själv
bestämt för avhandlingen. Jag har försökt visa att ramarna är orimliga. Allt för mycket
som har betydelse för diktanalysen, för förKärlekens vinnande
är mål och huvudsumma.
ståelsen av dikten, har kommit att skäras
(Gullbergs kurs) bort av helt godtyckligt valda begränsningar.
Den kristna kärlekstanken ingår en oefterhärmligt Gullbergsk förening med kärlekens yoga, bhakti. Trots att Fehrman velat
behandla denna dikt som närmast erotisk,
förefaller det som om Gullbergs bhaktistudier här når sin syntes. Dikten tillhör dem
som Anders Palm inte funnit några citat i
och därför inte behandlar.
Det här är långtifrån sista gången som
Gullberg anknyter till indiska föreställningar, och sökaren som ville se sig själv som eremiten i grottan på ön återkom hela tiden till
frågan om passivitet eller handling. I den sista diktsamlingen ”Ögon, läppar” valde han
att vänta, resignerat, vid icke-existensens sjö.
Nu behöver han inte längre försvara sig som
i en av de mest ”indiska” dikterna: ”Ni stannar kvar i tid och rum/ att lösa mitt mysteAnders Palm har aldrig varit ute efter att
förstå diktaren, men i sin strävan att subtrahera Gullbergs ovetenskapliga inflytande
har han också råkat skära bort meningen
med dikterna. Den interna analysen i sin litteraturbehavioristiska form låter de citerade
tala men sopar diktens ärende under mattan.
Gullberg räknade med att luras genom att
”låna mönster” men kanske ändå inte riktigt
på detta sätt. Anders Palm utgår från hans
”Ars Poetica” men glömmer sista versen:
Och försökte ni en gång ta till mönster för
Er vers en välformulerad tidningsnotis
skulle kanske folk som inte märkte
avsikten bli lurade att lyssna lite grand
till vad Ni hade att säga
om evigheten och den inre världen.
Diktverk utan författare
En doktorsavhandling, som kommit ut i höst
och som behandlar Hjalmar Gullbergs diktning, har blivit mycket uppmärksammad som
ett uttryckför en ”ny” litteraturvetenskap.
Vad denna innebärförklarar fil mag Örjan
Björkhem i denna artikel. Han kallar den en
sorts litteraturbehaviorism, vilket skulle innebära att den intresserar sigför vad som på-
verkat diktningen men somförbigår diktaren
själv. Dettaför till orimligheter, menar
Björkhem och exemplifierar sin kritik genom
att peka påför Gullberg väsentliga dikter,
som inte påverkats av andra och som därför
förbigås av den nya vetenskapen.
Anders Palms nyligen utkomna doktorsavhandling ”Kristet, indiskt och antikt i Hjalmar Gullbergs diktning” (Norstedts 1976,
capris 75:-) har hälsats med stor entusiasm
av litteraturvetarna. Här, menar de, visar
Anders Palm verkligen att det är möjligt att
tillverka doktorsavhandlingar i det nya,
mindre, formatet som ändå har karaktären
av självständiga och värdefulla forskningsresultat.
För den som inte tillhör just detta utvakla
brödraskap av litteraturvetare avtecknar sig
i stället ett virrvarr av bilder som inte kan fås
att sammansmälta. Anders Palm är en av exponenterna för en ”ny” litteraturvetenskap,
en sorts litteraturbehaviorism som i första
hand vill koncentrera forskningen till själva
diktverket och inte vill förfalla till psykologiserande. Eftersom han är en begåvad och
känslig forskare med förmåga att avlocka
dikterna många subtiliteter, blir också hans
avhandling en bra illustration till metodens
begränsningar. Avhandlingen visar på ett
övertygande sätt att en forskning som bara
lyssnar efter citat, reminiscenser och antydningar ofta får med allting i sin analys utom
själva poängen.
Anders Palm utgår från Gullbergs bekanta Ars Poetica: ”En bekant gammal psalmvers som alla känner till/ eller texten till en
schlager som alla känner till/ se där någonting att lära av,/ när det gäller att göra sig
förstådd med poesi.”
”Den lyriska metod, som Gullberg här exemplifierar, ger uttryck för en grundläggande ide som en betydande del av hans produktion är baserad på.” Det är alldeles riktigt, att Gullberg i snart sagt hela sin diktning spränger in citat från andra författare
eller ger hänvisningar som syftar utöver
hans egen diktning. Anders Palm har utnyttjat deua för att kunna följa ett strängare vetenskapsideal: ”På fastare grund står den
komparativa analysen då Gullberg gör bruk
av enskilda psalmverser. Sådana anknytningar yttrar sig ofta som citat eller halvcitat
eller allusioner av mer eller mindre lättidentifierbart slag.”
En stor del av litteraturvetenskapen har
alltid bestått i att finna de förlagor och inspirationskällor som en författare haft. Efter T
S Eliot har detta blivit ännu viktigare. Han
menade att all diktning till slut vilar på allting som skrivits tidigare och utvecklade en
subtil hänvisningsmetodik, som då och då
fick urarta till att helt enkelt plocka in så
många citat från så många olika diktare som
möjligt i de egna verken. Gullberg var en av
våra allra mest belästa författare och också
en av dem som tagit djupast intryck av Eliots
teorier.
Forskningens uppgift blir då att lyfta fram
de blott anade förlagorna. Anders Palm
stannar vid detta. Det paradoxala resultatet
blir au en författares mest intressanta dikter
helt naturligt blir de som står i störst beroendeförhållande till andras skrifter. Ett flertal
dikter kan på grund av påverkan delas in i
vad Anders Palm kallar ”motivkretsar” medan resten, de där författaren använder egna ord och bilder, där hans egna tonfall
överväger, får hamna utanför vetenskapens
domäner.
Speciellt farligt blir det här förfarandet
med en diktare som Gullberg, som i sina senare diktsamlingar gärna kommenterade de
383
tidigare och omarbetade diktsamlingarna inför nyutgåvor. Omarbetningarna, har Anders Palm på ett övertygande sätt visat, ledde ofta till att citaten försvann.
För forskaren blir metoden farlig också av
ett annat skäl. För att finna citat måste han
ha satt sig in i samma traditioner som diktens författare för att inte missa väsentliga
hänvisningar. En litteraturvetare kan svårligen sätta sig in i tre olika religiösa traditioner för en avhandling av den moderna, kortare, typen. Anders Palm har därigenom
gått i fällan och bara kunnat hitta de citat
som är uppenbara, medan han i många fall
gått förbi and ra som fått en mer personlig
färgning – och som kanske var viktigare.
Diktarens avsikt
Själv utgårjag från att en diktare vill säga nå-
gonting när han skriver, villlösa ett problem
eller ställa en fråga. Det ligger då nära till
hands att dela upp dikterna efter vilket problem som behandlas i stället för den tämligen slumpmässiga uppdelningen av de dikter, där litteraturvetaren hittar ett citat, och
resten.
Men att ta fram en diktares förlagor har
naturligtvis alltid ett egenintresse. Anders
Palm har täckt in både det kristna, det indiska och det antika i Gullbergs diktning och
borde väl därmed ha täckt in de flesta av
hans dikter. Så har det emellertid inte blivit,
eftersom han i avhandlingen rört sig med en
högst oklar begreppsapparat enligt vilken
det inte framgår vad som avses i olika sammanhang. Efter att ha begränsat ”kristet” till
”psalmtoner i Gullbergs diktning” och
384
”psalm” till att betyda ”kristen dikt eller visa”
citerar han ur dikten ”Skyn, blomman och
en lärka” ur Lundagårds majnummer 1928.
Dikten handlar om vårbudskapet som
klingar ”ur minsta gräs och strå” och anden
som inte är i samklang med naturen: ”Än ligger stum och öde/ din människonatur./ Var
finner du ett flöde/ att dricka glädje ur?”
Palm kommenterar: ”Dikten är en vårdikt, en vårvisa. Men är det en världslig eller
andlig visa? Det ges inget entydigt svar. Bakom diktens blott anade religiösa dimension
ligger Gullbergs närhet och distans till kristna föreställningar och uttryckssätt.”
Här kommer alltså ”kristet” att stå som synonymt med ”andligt”, medan Palm i andra
sammanhang är redo att se både de ”indiska” och de ”antika” problemen som andliga
sådana. De litet besvärliga uttrycken ”världsligt” och ”andligt” använder avhandlingsförfattaren på ett annat sätt än Gullberg, men
han förklarar inte vad han avser med dem.
Den svårighet han då får med att skilja mellan världsligt och andligt i dikten kan han inte lösa annat än genom att gå så långt tillbaka som till 1600-talets religiösa, naturlyriska
tradition. Här passar dikten väl in i mönstret, menar han.
En mindre subtil analytiker hade inte haft
Anders Palms problem. De frågor som ställs
i dikten är de klassiska religiösa; metoden att
låta naturen besjälas brukar också kallas religiös. Vill man sedan tvunget se den som en
hänvisning till en annan diktare fanns det
många jämnåriga till Gullberg som skrev
dikter av denna typ. Däremot finns det ingenting i dikten som antyder en speciellt kristen religiös tradition, också om kristna författare på 1600-talet skrev naturlyrik.
Dikten är emellertid intressant, eftersom
man i den ser den motsättning mellan värld
och världsförklaring (Gud) som går som en
röd tråd genom hela Gullbergs diktning och
avspeglas i alla de tre ”motivkretsarna” som
Palm undersökt. Tydligast återspeglas detta
i en dikt som Gullberg ofta återkom till och
som fick sin slutliga form 1926:
Ett krucifix har mitt på trottoaren satts.
Hur blev ett vanligt gathörn
huvudskalleplats?
Det stänker smuts och ryker damm på den
figur
som hänger där med naken kropp i
ur och skur.
Hans pina upphör aldrig, han lyfts aldrig
ner
från korset de har satt i detta grå kvarter.
Men med denna slutgiltiga form är också
psalmanknytningen borta och Palm förlorar
intresset för dikten. För att studera det
”kristna” hos Hjalmar Gullberg är dikten
oumbärlig – men uppgiften var att spåra citaten.
Frågan om påverkan
I bland ger de slutliga ”fynden” ett närmast
bisarrt intryck: Hjalmar Gullberg har skrivit
en dikt som heter ”Till Betlehem” där raderna ”l dagar och nätter gå vi/ till Betlehem,
till Betlehem” förekommer.
På vinden till Gullbergs bostad i Lund
återfanns ett par sångböcker som tillhört fostersystern. Palm nämner inte vem som funnit dem men antyder en forskningsbragd. I
des a sångböcker finns en psalm av Brorson
med verserna ”Till Betlehem/ mitt hjärta/ l
stilla pilgrimsfärd/ Nu skyndar från den
smärta,/ Som bor bland tidens flärd.”
Nu kan ju Hjalmar Gullberg eventuellt ha
hört ordet Betlel1em någon annanstans! Det
förefaller inte som om Brorsons psalm ger
något bidrag till förståelsen av Gullbergs
dikt. Anders Palm redogör dock på fullt allvar för parallelliteten. Det är kanske bara
önsketänkande att någonting sådant inte hade kunnat hända inom den ”gamla” litteraturvetenskapen.
Några om helst regler för när ett diktverk
skall anses påverkat av ett annat kan inte Anders Palm ge. Han finner många slående citat i Gullbergs diktning men verkar lika nöjd
om överensstämmelsen gäller ett versmått eller en allmän stämning. I den ”indiska” dikten Soluppgång anar han tankegångar från
Höga Visan, eftersom guden ligger på 0änarinnans arm i Gullbergs dikt medan det i
Höga Visan förekommer att bruden vilar på
hans vänstra arm. Sådana paralleller gör
närmast ett löjligt intryck och ger upphov till
viss munterhet hos läsaren. Gullberg kan ju,
trots allt, själv ha lärt känna tekniken att ligga på motpartens arm – en teknik som inte
heller är okänd från den övriga litteratu~en.
En anspelning på brudmystiken gör att
Palm också här ser toner från Höga Visan.
Men när inte metodiken är mer utarbetad
gör den ett egendomligt intryck, eftersom
Gullberg i dikten gör en klar hänvisning till
den indiska brudmystiken, till Krishnas och
Radhas kärlekssaga.
Kanske har Gullberg menat att läsaren
skall se parallellen med de kristna motiven –
385
men forskaren kan inte rimligen tro sig bevisa att det är så, eftersom dikten så nära ansluter till den indiska föreställningsvärld
som Anders Palm inte kunnat ha inom så bekvämt räckhåll som Gullberg.
Ärendet glider undan
Det ovan påpekade är givetvis detaljer, men
de visar Palms svårigheter med själva tekniken. På andra håll har han genom noggranna studier kunnat visa fram häpnadsväckande paralleller mellan Gullbergs dikter och
andra verk, studier som blir klargörande för
den enskilda dikten.
Men också om Anders Palm hade haft en
större förtrogenhet med sin egen metod hade den lett vilse. När han försöker dissekera
fram lånegods ur de enskilda dikterna glömmer han att dikterna också som helhet har
någonting att säga. Dikterna uppdelas i
grupper efter vilka verk de citerar. Det innebär att i Palms begreppsapparat blir de dikter ”kristna” som citerar eller på annat sätt
påminner om kristna psalmer som Palm
själv känner till. De andra dikterna hamnar
utanför diskussionen. Hit hör till exempel
de flesta av Gullbergs många kallelsedikter.
Kallelsedikterna är ofta mindre citerande
än de andra – ett faktum som det är rimligt
att tolka som stöd för att Gullbergs engage- ·
mang är starkare.
Men eftersom det är Gullberg själv som talar, blir enligt den nya metoden dessa dikter
inte intressanta. Hit hör också en dikt från
1929, Saulus, som intar en unik plats i Gullbergs diktning, genom in starka dagbokskaraktär och toner från väckelsepredikningar,
..___
386
ett område som inte blir ”kristet” i Palms terminologi. Dikten börjar:
För au förjaga sin ångest slank han
en blåsig Pariskväll in på en bar
Det var med yttersta möda han tvang sig
att sitta en stund i lokalen kvar.
Och den slutar:
Därute i gathörnet ville han skrika.
men över hans tunga kom intet ljud.
Plötsligt, nånstans på en grå trottoar,
grep honom i kragen Herren Gud.
Det är naturligtvis lockande att i denna dikt
se en omvändelseupplevelse hos Gullbc1·g –
men några uttalanden kan man inte göra
förrän efter forskningar i Hjalmar Gullbergs dikter kring den kristna motivsfären.
Men är det inte just detta Palm har gjort?
Nej, det var visserligen den uppgift han gett
sig själv, men i dikten Saulus som i så många
and ra av Gullbergs dikter har han inte hittat
några citat – och därför blir dessa dikter inte heller behandlade. Av en människas kanske mest ångestladdade problem har forskningen i stället gjort ”motivkretsar”, men så
oerhört snävt bestämda att de intensivaste
redogörelserna hamnar utanför undersökningen. Det blir svårt att föreställa sig vad
Palms arbete skall kunna användas till med
en sådan begreppsapparat. Forskningsresultatet förvandlas till en ofullständig excerptsamling.
lrrvägar
Avhandlingens starkaste parti ar utan tvekan Anders Palms behandling av ”det indiska” hos Hjalmar Gullberg. Här undersöker
han närmast diktcykeln ”Den utvalda”, som
enligt Gullberg själv går tillbaka på Bhagavadghita, ”Herrens sång”, det bekanta indiska eposet om kallelsen och kärleken.
Fehrman har visat att det finns vissa direkta överensstämmelser mellan de båda verken. Anders Palm, som haft tillgång till Gullbergs eget bibliotek, har lyckats hitta just
den översättning som Gullberg utgått från
när det gäller Bhagavadghita. Men trots att
han redogör för Gullbergs studier av Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”
märker han inte riktigt vad det är som Gullberg citerar. Han märker inte hur Gullberg
hela tiden oscillerar mellan oändlighetsmystik och personlighetsmystik, de två termer
som Söderblom använde för att fånga den
religiösa upplevelsen.
Är Gud en person eller en princip – vaknar vi upp till ett paradis eller flyter vår individualitet ut i världshavet, ut i ett tyst Nirvana där inga dikter skapas? Det här är problem som Gullberg kämpat med i hela sitt
liv, de kan spåras från de första dikterna han
skrivit till de sista. Inte underligt då att han
fascinerats av Bhagavadghita, det diktverk
som starkast i den indiska traditionen fångar
in enheten, gör en syntes mellan de två svaren. Här beskrivs Krishna som en personlig
gud med personliga relationer till människan, samtidigt som ”hela detta land,/ flod
och stäpp,/ träd och kakadu,/ orm och
sand -/allt är bara du!”
Men Anders Palms upptäckt av den speciella förlaga som Gullberg haft för sin diktcykel leder honom på irrvägar. Nu blir för
honom ”indiskt” endast Franz Hartmanns
Bhagavadghitaöversättning, och eftersom
de direkta citaten ur denna framför allt
finns i ”Den utvalda”, blir det ”indiska” till
en övergående period i Gullbergs liv, precis
som för Anders Palm det ”kristna” varit det
och det ”antika” skulle bli. Att det hela tiden
handlar om meningen med livet, om Guds
existens och om förhållandet mellan en
eventuell Gud och Gullberg kommer naturligtvis bort i detta sammanhang, liksom Gullbergs försök att hitta en syntes mellan österland och västerland.
Men ibland kan naturligtvis den ena eller
andra motivkretsen överväga, det är det ingen tvekan om. Det blir oerhört svårt att visa
det med Anders Palms indelningsgrunder. l
stället för att leta efter ”indiska” eller ”kristna” tänkesätt letar han efter citat som han
känner igen.
Redan i Lund var Gullberg fascinerad av
österländsk filosofi och kallade sig Lama i
kamratkretsen. Att ”Den utvalda” är en dikt
som nära parafraserar Bhagvadghita innebär inte att Gullberg därigenom hade fått Indien ur systemet, men Palm ser tidigare och
senare bara vaga antydningar om någonting
indiskt och behandlar en dikt som ”Svårartat
olyckstillbud” med dess klara buddhistiska
färgning som en kristen dikt.
I ”Svårartat olyckstillbud” befinner sig sjä-
len på järnvägsspåren och mot den rusar ett
lokomotiv med ”eld och vrål”. Själen måste
kasta sig platt under loket för att överleva,
medan tågets passagerare muntert glammande åker över. Om själen gör detta kommer den att bli fri: ”Pånyttfödd ur jord och
mull/stiger du, för evigt fri,[Tidens tåg har
gått förbi.”
387
När Anders Palm närsynt tittar efter citat
och paralleller går han vilse. Wirsen och Bo
Bergman har båda framställt livsresan som
en tågfärd och Pär Lagerkvist har i ”Onda
sagor” beskrivit hur ett släckt tåg kornmer
rusande mot honom i natten. Tre stycken
paralleller är uppvisade, men de hjälper
knappast till att förklara dikten. Anders
Palm sager inte heller hur de skulle göra det.
Om man kanske skall tänka sig att Wirsen
och Bergman är passagerare från tåget medan Lagerkvist är själen?
Och nog ligger det någonting konstigt i att
om själen inte blir överkörd, inte dör, då
skall den bli pånyttfödd. Iden är indisk, fast
det inte här rör sig om reminiscenser från
Bhagavadghita, men problemet är det samma, hur själen skall uppnå frälsningen. I de
moderna beskrivningarna av Karmas hjul,
av återfödelsens förbannelse, är det frustande mekaniska lokomotivet en omtyckt bild.
Friden och befrielsen uppnår man genom
att gå vid sidan om livet, genom att inte kämpa mot, genom att ge efter.
Anspelningarna på Kannas hjul är många
i Gullbergs diktning och försöken att gå undan utmärkande för mycket av hans liv.
Kamratkretsens ”Lama”, som ville sitta i elfenbenstorn, som ville sitta fjärran och begrunda, kämpade hela sitt liv för distansen
från livet, för diktarens rättighet att betrakta
det utifrån.
Syntesen
Bhagavadghita är en redogörelse för vägarna till Gud, de olika yogas. Det finns en spänning mellan handling och icke-handling i
388
dikten som slutligen når en syntes i kärlekens väg, den absoluta hängivenheten till en
personlig Gud som sedan kallats bhaktiyoga.
Samma problem tar Gullberg upp i ”Den
utvalda”, men här är distansen till Bhagavadghita ännu kort. I ”Att övervinna världen” fem år senare tar han upp samma motiv i en dikt med titeln ”Sista övningen”, en
titel som förefaller ha direkt adress till”Andliga övningar” där cykeln ”Den utvalda” ingår. Här ger Gullberg i starkt förtätad form
en redogörelse för de olika formerna av yoga. Sista strofen lyder:
Han som gör stoftet brinnande
har verkat i det stumma,
tills handling och besinnande
blev ett, och bok och trumma.
rium./ Ni menar attjag orätt gör,/ som låter
innan kroppen dör/ min själ försvinna som
en rök/ fjärran / Det kallar ni för flyktförsök.”
Denna dikt ”Fjärran”, är kanske den mest
pedagogiska av alla Gullbergs ”indiska” dikter, men tyvärr är inte heller den citerande.
Här finns en av Gullbergs starkaste hyllningar till oändlighetsmystiken, till passiviteten,
till uppgången i Guden.
Ars poetica
Anders Palm har gjort ett utomordentligt
forskningsarbete inom de ramar han själv
bestämt för avhandlingen. Jag har försökt visa att ramarna är orimliga. Allt för mycket
som har betydelse för diktanalysen, för förKärlekens vinnande
är mål och huvudsumma.
ståelsen av dikten, har kommit att skäras
(Gullbergs kurs) bort av helt godtyckligt valda begränsningar.
Den kristna kärlekstanken ingår en oefterhärmligt Gullbergsk förening med kärlekens yoga, bhakti. Trots att Fehrman velat
behandla denna dikt som närmast erotisk,
förefaller det som om Gullbergs bhaktistudier här når sin syntes. Dikten tillhör dem
som Anders Palm inte funnit några citat i
och därför inte behandlar.
Det här är långtifrån sista gången som
Gullberg anknyter till indiska föreställningar, och sökaren som ville se sig själv som eremiten i grottan på ön återkom hela tiden till
frågan om passivitet eller handling. I den sista diktsamlingen ”Ögon, läppar” valde han
att vänta, resignerat, vid icke-existensens sjö.
Nu behöver han inte längre försvara sig som
i en av de mest ”indiska” dikterna: ”Ni stannar kvar i tid och rum/ att lösa mitt mysteAnders Palm har aldrig varit ute efter att
förstå diktaren, men i sin strävan att subtrahera Gullbergs ovetenskapliga inflytande
har han också råkat skära bort meningen
med dikterna. Den interna analysen i sin litteraturbehavioristiska form låter de citerade
tala men sopar diktens ärende under mattan.
Gullberg räknade med att luras genom att
”låna mönster” men kanske ändå inte riktigt
på detta sätt. Anders Palm utgår från hans
”Ars Poetica” men glömmer sista versen:
Och försökte ni en gång ta till mönster för
Er vers en välformulerad tidningsnotis
skulle kanske folk som inte märkte
avsikten bli lurade att lyssna lite grand
till vad Ni hade att säga
om evigheten och den inre världen.