Thede Palm; Till sist
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Till sist
får Svensk Tidskrift meddela, att Anders
Arfwedson avgått ur redaktionen för att bli
en av statssekreterarna i Utbildningsdepartementet. Redan av tidsskäl skulle han inte
kunna åtaga sig att regelbundet medverka i
redaktionens arbete. Inte heller kan han
fortsätta att skriva den här spalten. Hans
medredaktörer kommer att sakna honom,
och många läsare kommer att göra detsamma. Men vad Svensk Tidskrift förlorar, blir
det andra som vinner.
Det hårt prövade Utbildningsdepartementet – inget departement har under senare år
haft en sämre chef och alltså fått sämre anseende – för0änar i högsta grad att ställas under ny ledning. Det skall gärna erkännas, att
fru Anna-Greta Leijon som biträdande utbildningsminister med egna erfarenheter
som lärare har haft mer förståelse för skolans behov än hennes departementschef.
Men till att motverka hennes och andras ansträngningar har kommit, att en socialdemokratiskt genomdoktrinerad skolöverstyrelse utgjort ett svårgenomträngbart hinder
för den som velat föra en mer förnuftig skolpolitik.
Värre har det varit för universiteten.
Även om vissa delar av den nya högskolereformen – ordet reform är ett tåligt ord, men
sällan har det använts sämre än här – redan
framskridit så långt att de inte går att stoppa, är det dock möjligt att genomföra modifikationer. Sådana kommer att behövas.
Framför allt är det sättet att se på universiteten som behöver ändras, och ändras till det
mycket bättre.
Under senare år har man fått ett mycket
klart intryck av att de styrande på något vis
sett snett- snett underifrån – på universiteten. Byråkratiseringen, som i det här fallet
betytt kontrollen, har skärpts. Utbildningen
har försämrats genom bristande resurser
och genom att lärarna tvångsengagerats för
uppgifter, som inte borde vara deras. och
som till väsentlig del varit onyttiga. Resultaten har blivit därefter, och också på detta
område har Sveriges anseende sjunkit, inte
minst i de nordiska länderna.
Ordet forskning har visserligen kommit i
bruk som honnörsord, men alla vet att forskningens villkor har försämrats. Värst är att
regeringen har velat styra forskningen till
0änstgöring för vad som politiker ansett vara samhällsnyttigt, vilket i sin tur betytt att
forskare skulle vara partibundna och partilojala: man vet hur socialdemokratiska nationalekonomer, som vågat ha andra åsikter än
hr Sträng, behandlats i t ex LO-tidningen Aftonbladet. Under allt detta har förståelsen
för grundforskning minskat och dess betydelse underskattats. Dess resultat kan ju sällan direkt avläsas till den heliga Rörelsens
nytta.
Det är ingen hemlighet att under senare
år känslor av maktlöshet och förtvivlan utbrett sig i universitetskretsar. Den nya regeringen har förändrat läget. Man har sett ett
ljus i slutet av tunneln. ”Sämre utbildningsminister än den vi haft går inte att åstadkomma, vem det än skulle bli”, sade någon dagen
efter valet. Enkelt uttryckt: förhoppningarna på att man nu skall få göra ett hederligt
arbete enligt svensk forskningstradition har
slagit ut i full blom.
En mycket god kvartett har avdelats för
att förbättra den svenska utbildningens vill- 392
kor och för att stödja men inte sätta sig på
den fria forskningen . Jan-Erik Wikström
och Britt Mogård som statsråd och Bert Levin och nu Anders Arfwedson som statssekreterare är var för sig starka namn på sina
platser. Erfarenheten lär, att om fyra dugliga personer slår sig ihop och bildar en samarbetsgrupp, blir resultatet av deras förenade ansträngningar ännu bättre än vad de var
för sig skulle kunna åstadkomma.
Lycka till!
Till sist
får Svensk Tidskrift meddela, att Anders
Arfwedson avgått ur redaktionen för att bli
en av statssekreterarna i Utbildningsdepartementet. Redan av tidsskäl skulle han inte
kunna åtaga sig att regelbundet medverka i
redaktionens arbete. Inte heller kan han
fortsätta att skriva den här spalten. Hans
medredaktörer kommer att sakna honom,
och många läsare kommer att göra detsamma. Men vad Svensk Tidskrift förlorar, blir
det andra som vinner.
Det hårt prövade Utbildningsdepartementet – inget departement har under senare år
haft en sämre chef och alltså fått sämre anseende – för0änar i högsta grad att ställas under ny ledning. Det skall gärna erkännas, att
fru Anna-Greta Leijon som biträdande utbildningsminister med egna erfarenheter
som lärare har haft mer förståelse för skolans behov än hennes departementschef.
Men till att motverka hennes och andras ansträngningar har kommit, att en socialdemokratiskt genomdoktrinerad skolöverstyrelse utgjort ett svårgenomträngbart hinder
för den som velat föra en mer förnuftig skolpolitik.
Värre har det varit för universiteten.
Även om vissa delar av den nya högskolereformen – ordet reform är ett tåligt ord, men
sällan har det använts sämre än här – redan
framskridit så långt att de inte går att stoppa, är det dock möjligt att genomföra modifikationer. Sådana kommer att behövas.
Framför allt är det sättet att se på universiteten som behöver ändras, och ändras till det
mycket bättre.
Under senare år har man fått ett mycket
klart intryck av att de styrande på något vis
sett snett- snett underifrån – på universiteten. Byråkratiseringen, som i det här fallet
betytt kontrollen, har skärpts. Utbildningen
har försämrats genom bristande resurser
och genom att lärarna tvångsengagerats för
uppgifter, som inte borde vara deras. och
som till väsentlig del varit onyttiga. Resultaten har blivit därefter, och också på detta
område har Sveriges anseende sjunkit, inte
minst i de nordiska länderna.
Ordet forskning har visserligen kommit i
bruk som honnörsord, men alla vet att forskningens villkor har försämrats. Värst är att
regeringen har velat styra forskningen till
0änstgöring för vad som politiker ansett vara samhällsnyttigt, vilket i sin tur betytt att
forskare skulle vara partibundna och partilojala: man vet hur socialdemokratiska nationalekonomer, som vågat ha andra åsikter än
hr Sträng, behandlats i t ex LO-tidningen Aftonbladet. Under allt detta har förståelsen
för grundforskning minskat och dess betydelse underskattats. Dess resultat kan ju sällan direkt avläsas till den heliga Rörelsens
nytta.
Det är ingen hemlighet att under senare
år känslor av maktlöshet och förtvivlan utbrett sig i universitetskretsar. Den nya regeringen har förändrat läget. Man har sett ett
ljus i slutet av tunneln. ”Sämre utbildningsminister än den vi haft går inte att åstadkomma, vem det än skulle bli”, sade någon dagen
efter valet. Enkelt uttryckt: förhoppningarna på att man nu skall få göra ett hederligt
arbete enligt svensk forskningstradition har
slagit ut i full blom.
En mycket god kvartett har avdelats för
att förbättra den svenska utbildningens vill- 392
kor och för att stödja men inte sätta sig på
den fria forskningen . Jan-Erik Wikström
och Britt Mogård som statsråd och Bert Levin och nu Anders Arfwedson som statssekreterare är var för sig starka namn på sina
platser. Erfarenheten lär, att om fyra dugliga personer slår sig ihop och bildar en samarbetsgrupp, blir resultatet av deras förenade ansträngningar ännu bättre än vad de var
för sig skulle kunna åstadkomma.
Lycka till!