Ledare; Avtalsrörelsens upptakt
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Avtalsrörelsens upptakt
Den nya regeringen har dessbättre redan
från början klargjort för det svenska folket,
att vårt lands ekonomi befinner sig i en svår
kris. Det skulle ha blivit förödande för tilltron till det borgerliga alternativet om den
hållit tyst med obehagliga sanningar och
fortsatt socialdemokraternas blinda marsch
in i det nationella fallisemangeL
Till regeringens varningar har kommit
konjunkturexperternas dystra spådomar.
Men sådana är fyllda av teknikaliteter och
når inte långt utanför de ekonomiskt initierades kretsar. Lägets allvar tycks inte ha gått
upp för den breda allmänheten förrän SAFi
slutet av oktober lade fram sina preliminära
bud inför avtalsrörelsen. De innebar i sin
bistra realism ett försök att äntligen återföra
dessa förhandlingar till ett plan, som är samhällsekonomiskt försvarbart. För allmänheten torde de ha kommit som en chock. Vi
har så länge levt i ett dårarnas paradis att de
av SAF påpekade enkla sammanhangen mellan arbetsresultat och levnadsstandard i
förstone framstått som obegripliga eller som
uttryck för en kaiJhamrad arbetsgivarattityd.
I pressen har det på många håll talats om
ett SAF:s ”tuffa” utspel, ungefår som om avtalsförhandlingarna var en ishockeymatch.
Men vad SAF under sin nye ordförande hr
Nicolin har gjort är egentligen intet annat än
att försöka göra klart för opinionen, att vi inte längre kan leva efter vad nationalekonomerna på skämt brukar kalla julaftonsteoremet. Detta teorem säger, att om man erbjuder människorna att välja mellan två alternativ, som inte båda kan förverkligas på en
gång, t ex högre reallön eller ökad fritid,
kräver alla ändock med hög röst att genast få
båda två.
Med LO:s medansvar för den aktuella krisen borde LO-ledningen i djupet av sitt hjärta vara sin motpart tacksam för att den så
klart formulerat sin syn på förhandlingarnas
utgångsläge. Ty alltsedan hr Geijer, som ändock var en personlighet av helt annan resning än den nuvarande LO-ordföranden,
gick ut med avtalsbud, som han öppet förklarade låg utanför den samhällsekonomiska ramen, har LO drivit en lika äventyrlig
som ansvarslös politik. Äventyrlig, därför att
den hotat att föra oss ned i samma ekonomiska träsk som Danmark och England. Ansvarslös, därför att följderna på sikt skulle ha
drabbat dess medlemmar i form av både
massarbetslöshet och drastiska reallönesänkningar genom en förödande inflation.
Dessa olyckor kan nu avvärjas. Men det
vill då också till att inte bara de som är intresserade av den ekonomiska politiken förstår
lägets allvar och framför allt, varför den ekonomiska krisen kommit.
SAF har på den punkten tagit ett initiativ,
som är lika originellt som skickligt. Man erbjuder löntagarna att på företagens bekostnad anordna utbildning i företagsekonomi
för alla, som varit anställda mer än ett år i fö-
retaget. Att sådan utbildning behövs torde
även LO-ledningen vara väl medveten om.
Men där har man hittills mest tänkt på utbildning i de nya formerna för medinflytande, som skall träda i kraft den l januari. Den
behövs förvisso, den också. Men skall den
komma till verklig nytta för hela samhället
och inte bara bli en exercis i hur det lokala
facket skall driva igenom LO-pamparnas direktiv inom de enskilda företagen, måste
den balanseras av en insikt i elementära företagsekonomiska sammanhang.
Hur många vet egentligen att deras anställning, deras lön, deras sjukvård och deras pension (för att inte tala om bil, färg-TV
och fritidshus) är direkt beroende av den
svenska exportindustrins möjligheter att
hävda sig i den järnhårda konkurrensen ute
på marknaderna. Hur många vet egentligen
att vi förlorar livsviktiga marknadsandelar,
därför att vårt kostnadsläge är för högt, dvs,
att vi har beviljat oss en högre levnadsstandard än vi kan betala genom vår produktion.
Frågan är nu bara, skall vi själva reda upp situationen, eller skall utlandet påtvinga oss
åtgärder, vars sociala följder vi har otillräckliga möjligheter att påverka?
Englands situation i dag är ett avskräckande exempel på hur det kan gå, när ett land
förlorar sina möjligheter att självt bestämma
sin ekonomiska politik. Ett land blir inte satt
i konkurs, det är sant, men det kan komma
att sättas under utländskt ekonomiskt förmyndarskap – och det är där England nu
befinner sig. Men hur mycket förstår den
svenska allmänheten och framför allt de
svenska löntagarna av dessa sammanhang?
SAF:s initiativ till en allmän löntagarutbildning i företagsekonomi är alltså ett steg i
rätt riktning. Men fråga är om det inte kan
och bör kompletteras genom en förbättrad
upplysning om samhällsekonomiska och fö-
395
retagsekonomiska sammanhang inom både
skola och högskola. När det gäller grundskola (och gymnasium) har LO-intresset hittills
vunnit betydande gehör. Men LO:s främsta
syfte har varit att göra ungdomarna ”medvetna om fackets roll i samhället” och om
”deras framtida intressen som löntagare”.
Vad man velat uppnå har helt enkelt varit
att vinna insteg i skolorna för att indoktrinera eleverna i det kommande fackföreningsstyrda (och fackföreningsägda) samhällets
ideologi.
SAF:s utgångsbud innehåller vidare ett
antal diskussionsuppslag bl a beträffande
omflyttning av ett par helgdagar till lördagar, som ju i alla fall är arbetsfria, samt vissa
i praktiken mycket begränsade reduceringar
av sociala förmåner, som vi beviljat oss under goda tider. Dessa förslag torde inte vinna politiskt gehör någonstans – de rör vid
alltför känsliga punkter.
Men det är bra att de framförts – kanske
kan debatten kring dem bidraga till att klargöra lägets allvar.
Att vi numera hamnar på blygsam plats i
olympiaderna må vara hänt. Men vi får inte
förlora vår tätplats bland världens kvalitativt
ledande exportländer. I så fall är det slut på
det sociala och kulturella framstegsarbete,
som vi är så stolta över. Och om detta faktum måste allmänheten bli medveten.
Den nya regeringen har dessbättre redan
från början klargjort för det svenska folket,
att vårt lands ekonomi befinner sig i en svår
kris. Det skulle ha blivit förödande för tilltron till det borgerliga alternativet om den
hållit tyst med obehagliga sanningar och
fortsatt socialdemokraternas blinda marsch
in i det nationella fallisemangeL
Till regeringens varningar har kommit
konjunkturexperternas dystra spådomar.
Men sådana är fyllda av teknikaliteter och
når inte långt utanför de ekonomiskt initierades kretsar. Lägets allvar tycks inte ha gått
upp för den breda allmänheten förrän SAFi
slutet av oktober lade fram sina preliminära
bud inför avtalsrörelsen. De innebar i sin
bistra realism ett försök att äntligen återföra
dessa förhandlingar till ett plan, som är samhällsekonomiskt försvarbart. För allmänheten torde de ha kommit som en chock. Vi
har så länge levt i ett dårarnas paradis att de
av SAF påpekade enkla sammanhangen mellan arbetsresultat och levnadsstandard i
förstone framstått som obegripliga eller som
uttryck för en kaiJhamrad arbetsgivarattityd.
I pressen har det på många håll talats om
ett SAF:s ”tuffa” utspel, ungefår som om avtalsförhandlingarna var en ishockeymatch.
Men vad SAF under sin nye ordförande hr
Nicolin har gjort är egentligen intet annat än
att försöka göra klart för opinionen, att vi inte längre kan leva efter vad nationalekonomerna på skämt brukar kalla julaftonsteoremet. Detta teorem säger, att om man erbjuder människorna att välja mellan två alternativ, som inte båda kan förverkligas på en
gång, t ex högre reallön eller ökad fritid,
kräver alla ändock med hög röst att genast få
båda två.
Med LO:s medansvar för den aktuella krisen borde LO-ledningen i djupet av sitt hjärta vara sin motpart tacksam för att den så
klart formulerat sin syn på förhandlingarnas
utgångsläge. Ty alltsedan hr Geijer, som ändock var en personlighet av helt annan resning än den nuvarande LO-ordföranden,
gick ut med avtalsbud, som han öppet förklarade låg utanför den samhällsekonomiska ramen, har LO drivit en lika äventyrlig
som ansvarslös politik. Äventyrlig, därför att
den hotat att föra oss ned i samma ekonomiska träsk som Danmark och England. Ansvarslös, därför att följderna på sikt skulle ha
drabbat dess medlemmar i form av både
massarbetslöshet och drastiska reallönesänkningar genom en förödande inflation.
Dessa olyckor kan nu avvärjas. Men det
vill då också till att inte bara de som är intresserade av den ekonomiska politiken förstår
lägets allvar och framför allt, varför den ekonomiska krisen kommit.
SAF har på den punkten tagit ett initiativ,
som är lika originellt som skickligt. Man erbjuder löntagarna att på företagens bekostnad anordna utbildning i företagsekonomi
för alla, som varit anställda mer än ett år i fö-
retaget. Att sådan utbildning behövs torde
även LO-ledningen vara väl medveten om.
Men där har man hittills mest tänkt på utbildning i de nya formerna för medinflytande, som skall träda i kraft den l januari. Den
behövs förvisso, den också. Men skall den
komma till verklig nytta för hela samhället
och inte bara bli en exercis i hur det lokala
facket skall driva igenom LO-pamparnas direktiv inom de enskilda företagen, måste
den balanseras av en insikt i elementära företagsekonomiska sammanhang.
Hur många vet egentligen att deras anställning, deras lön, deras sjukvård och deras pension (för att inte tala om bil, färg-TV
och fritidshus) är direkt beroende av den
svenska exportindustrins möjligheter att
hävda sig i den järnhårda konkurrensen ute
på marknaderna. Hur många vet egentligen
att vi förlorar livsviktiga marknadsandelar,
därför att vårt kostnadsläge är för högt, dvs,
att vi har beviljat oss en högre levnadsstandard än vi kan betala genom vår produktion.
Frågan är nu bara, skall vi själva reda upp situationen, eller skall utlandet påtvinga oss
åtgärder, vars sociala följder vi har otillräckliga möjligheter att påverka?
Englands situation i dag är ett avskräckande exempel på hur det kan gå, när ett land
förlorar sina möjligheter att självt bestämma
sin ekonomiska politik. Ett land blir inte satt
i konkurs, det är sant, men det kan komma
att sättas under utländskt ekonomiskt förmyndarskap – och det är där England nu
befinner sig. Men hur mycket förstår den
svenska allmänheten och framför allt de
svenska löntagarna av dessa sammanhang?
SAF:s initiativ till en allmän löntagarutbildning i företagsekonomi är alltså ett steg i
rätt riktning. Men fråga är om det inte kan
och bör kompletteras genom en förbättrad
upplysning om samhällsekonomiska och fö-
395
retagsekonomiska sammanhang inom både
skola och högskola. När det gäller grundskola (och gymnasium) har LO-intresset hittills
vunnit betydande gehör. Men LO:s främsta
syfte har varit att göra ungdomarna ”medvetna om fackets roll i samhället” och om
”deras framtida intressen som löntagare”.
Vad man velat uppnå har helt enkelt varit
att vinna insteg i skolorna för att indoktrinera eleverna i det kommande fackföreningsstyrda (och fackföreningsägda) samhällets
ideologi.
SAF:s utgångsbud innehåller vidare ett
antal diskussionsuppslag bl a beträffande
omflyttning av ett par helgdagar till lördagar, som ju i alla fall är arbetsfria, samt vissa
i praktiken mycket begränsade reduceringar
av sociala förmåner, som vi beviljat oss under goda tider. Dessa förslag torde inte vinna politiskt gehör någonstans – de rör vid
alltför känsliga punkter.
Men det är bra att de framförts – kanske
kan debatten kring dem bidraga till att klargöra lägets allvar.
Att vi numera hamnar på blygsam plats i
olympiaderna må vara hänt. Men vi får inte
förlora vår tätplats bland världens kvalitativt
ledande exportländer. I så fall är det slut på
det sociala och kulturella framstegsarbete,
som vi är så stolta över. Och om detta faktum måste allmänheten bli medveten.