Dagens frågor; En begynnande självrannsakan
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
En begynnande självrannsakan
Som väntat präglas den numera i opposition
stående socialdemokratiska idetidskriften
Tidens senaste häfte (7/1976) av en självrannsakan. Att här gå in på alla de intressanta förklaringar till valnederlaget, som tidskriften snart sagt vimlar av, skulle föra för
långt. Men till denna vår kollega i tidskriftsvärlden vill vi rikta en ärligt menad komplimang. Förklaringarna är inte s k bortförklaringar utan försök att så långt möjligt objektivt och sansat analysera fram orsakerna till
regeringens fall och att formulera riktlinjer
för en mer framgångsrik politik.
Ett exempel på detta är Sten Johanssons
artikel: ”Det tredje skedets politiska problematik”. Bl a redovisar han den tveksamhet
som funnits bland de socialdemokratiska
partimedlemmarna inför de Meidnerska
löntagarfonderna. Skulle den ekonomiska
makten ”ligga i det arbetande folkets händer
och inte i hela folkets händer …” ”Skulle det
vara socialism?”
Han fortsätter: ”En socialdemokrat kan
naturligtvis acceptera tanken, vilket dock inte gör den politiskt möjlig att genomföra
utan att tillintetgöra de borgerliga partierna.
För dem måste tanken innebära att den ekonomiska makten skulle förläggas utom deras
räckhåll i anslutning till fackföreningsrörelsen som domineras av, ja, nästan rent av är
vårt parti. Där kan de inte nå den även om
de får majoriteten av medborgarna bakom
sig i val. Från deras synpunkt måste vårt tal
om demokrati, hur mycket vi än menar det,
verka som rena cynismen, som ideologi
ovanför det nakna självintresset.”
J w t så. På borgerlig sida uppfattar man
förslaget om löntagarfonder inte som uttryck för en strävan till fördjupad demokrati
utan som ett uttryck för maktpolitisk cynism.
Och hur skulle man kunna göra annat inför
det material som LO presenterade både genom sin ordförandes tal och artiklar (LO-tidningen l/1976 t ex) och sin brevskaleserie
förra hösten, där ca 19000 utvalda LO-medlemmar drillades i vulgärmarxistisk maktfilosofi. På den punkten är för den delen Sten
Johansson något oklar (eller möjligen kättersk) när han lägger ut partiprogrammets
principkrav att bestämmanderätten över
produktionen skall ligga i hela folkets händer. Det innebär inte – säger han – att ”den
privata äganderätten (hans kurs) skall avskaffas. Vi skall t ex inte socialisera i betydelsen
förstatliga all mark. Vi skall inte ta ifrån aktieägarna deras sparkapital.” (vår kurs)
Ja, men detta var just vad LO krävde i den
förra punkten i sitt remissyttrande om realisationsvinstbeskattningen, i den senare i sitt
enhälliga beslut om löntagarfonderna. Förverkligandet av detta fondsystem innehöll
ett uppenbart konfiskatoriskt moment. För
en aktieägare är det ju likgiltigt om hans
sparkapital konfiskeras tex till hälften, genom att aktierna bringas att sjunka till halva
värdet, eller om man tar ifrån honom hälften av aktierna.
Här antyds en motsättning mellan partiprogram och LO-krav. Än tydligare blir den
motsättningen när Sten Johansson säger:
”Det enda sättet att rädda förslaget om löntagarfonder som ett medel att göra löntagarna
delaktiga i förmögenhetsbildningen och förvaltningen av det gemensamma sparandet
är att befria det från alla föreställningar om
att det är fråga om MAKTEN i det framtida
samhället. Det kan man bara göra genom att
acceptera kompromisser som rycker undan
grunden för sådana föreställningar men
som ändå tillgodoser kraven på att löntagarna skall ha andel i förmögenhetsbildningen
och i förvaltningen av det gemensamma sparandet på ett sätt som är förenligt med den
solidariska lönepolitiken och andra fackliga
intressen.”
Inom LO:s numera förmodligen något
luttrade ledning är man nog intresserad av
att höra vilka kompromissförslag hr Johansson har att komma med. På borgerlig sida är
man givetvis mte så litet nyfiken inför en
förestående uppgörelse inom socialdemokratin beträffande denna fråga.
Ärkebiskopen och försvaret
Hur mycket omdöme väntar man sig av en
ärkebiskop? Frågan känns ovan att ställa.
Sveriges biskopar brukar väljas ur en elit,
och att de med ärkebiskopen i spetsen infriar de förväntningar, som ställs på dem ur
kyrklig synpunkt, kan inte ifrågasättas.
Ärkebiskop Olof Sundby förekommer
emellertid också i andra sammanhang än
kyrkliga. Detta följer med hans ställning.
Men det måste vara hans eget val att han försöker ”leva i tiden”. För några år sedan tog
han sig för att infinna sig på bolagsstämmor
för att fråga hur företag, som har intressen i
Sydafrika, betalar sina arbetare. Även om fö-
retagsledare och styrelseordförande är mycket stora män, behöver ingen betvivla att de
inte omedelbart skulle varit tillgängliga i telefon om en ärkebiskop ringt upp dem. Ärkebiskopen skulle ha fått sina svar och ha
sluppit att gå på bolagsstämmor, där hans
uppträdande bara kunde uppfattas som en
politisk demonstration.
Att Kyrkornas Världsråd i Geneve är kraftigt infiltrerat av olika marxistiska riktningar
är välbekant. Det stöder också afrikanska gerillarörelser, kända för sin hämningslösa terrorism. Eftersom Världsrådet bland annat
får pengar, insamlade i Sverige för missionens räkning, har ett antal präster och lekmän i höst protesterat: det är inte till gerillarörelser som kyrkfolket velat ge sina gåvor.
Hr Sundby har haft den svåra uppgiften att
söka försvara Världsrådet. Kanske också detta följer med hans ställning, men det återstår
ändå att förklara varför kristen mission skall
vika för politisk gerilla.
Ett nytt steg på hr Sundbys politiska väg
tycks han ha tagit, då han undertecknade ett
399
upprop inför den s k Ekumeniska u-veckan i
november. Bland mycket annat föreslås där
en begränsning av de svenska försvarskostnaderna med inte mindre än 25 procent ”för
att frigöra ökade resurser till u-länderna”.
Under uppropet står (enligt SvD den 22 oktober) Olof Sundby, Svenska kyrkan. Formuleringen ger intryck av att hr Sundby undertecknat på Svenska kyrkans vägnar. Så
kan inte vara avsikten. Hr Sundby är inte
”Svea rikes ärkebiskop” som det ibland sägs.
Han är biskop över Uppsala ärkestift, vilket
innebär att han är primus inter pares bland de
svenska biskoparna. Men för den Svenska
kyrkan kan han inte tala med mera rätt än
de andra biskoparna eller, för den delen, än
vilken pastorsadjunkt som helst. Det enda,
som han har mera, är den större personliga
auktoriteten.
Denna auktoritet har ärkebiskop Sundby
alltså satt in på att rasera svenskt försvar. En
nedskärning av den storleksordning, som
han är med att föreslå, innebärjust detta, vilket han måste veta. Att ett försvarslöst Sverige skulle vara hans ideal är obegripligt, och
man funderar över om han verkligen läst
igenom vad han skrivit på. Säkert är, att
skulle olyckan av ett krig komma i vår närhet, blir ett på försvar utarmat Sverige en fara för åtminstone någon av de inblandade
och därför snabbt ockuperat, vilket troligen
blir till föga nytta för u-länderna. Att en så-
dan utveckling skulle ha ärkebiskoplig välsignelse är minst sagt överraskande.
Den ljusnande framtid
Regeringsdeklarationen kan läsas på många
sätt. Om man läser den i sin egenskap av förälder kommer man osökt att tänka på orden
i studentsången om att den ljusnande framtid är vår. Det gäller inte bara satsen om att
alla ungdomar skall garanteras arbete, praktik eller utbildning. Det är framför allt den
400
anda som genomsyrar avsnitten om skolpolitik och barnomsorg, som gör att man blir optimist.
I fråga om de mindre barnen finner man
att samhällets barnomsorg skall byggas ut
enligt tidigare riksdagsbeslut och barnbidragen förbättras. Detta hälsas säkert med glädje av många föräldrar, men det är ännu mera glädjande att man satsar på att höja kvaliteten och inte bara på att öka kvantiteten när
det gäller barnomsorgen.
Utbildningen av personal härför skall
ökas och normer för personaltäthet och
gruppstorlek fastställas. Stat, landsting och
kommun skall tillsammans bygga ut en allmän föräldrautbildning. I många år har förskollärare och lågstadielärare försökt få
fram sina krav på större satsningar när det
gäller de mindre barnen. Erfarna pedagoger har förklarat hur viktig barnens utveckling i förskoleåldern är. Kravet på föräldrautbildning är över 50 år. Pedagogerna har
tydligt sett sambandet mellan de tidiga årens
utveckling och de stora svårigheter skolan
brottas med.
Småbarnsföräldrarna skall ges lagfäst rätt
till kortare arbetstid och förlängd tjänstledighet och föräldraförsäkringen byggas ut
med rätt till ytterligare ledighet motsvarande två månader på heltid. Vidare skall vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar införas
och detta stöd skall utformas så att det främjar valfrihet och jämställdhet.
När det gäller skolbarnen ställer man även
här det individuella barnet i centrum. Reformpolitiken på skolans område skall föras
vidare. Den skall syfta till en god utbildning
anpassad till elevernas skiftande anlag och
intressen. Det blir alltså tillåtet att ta hänsyn
till att elever kan ha olika anlag och intressen, vilket väl närmast har varit fult att tala
om under den gamla regeringen. Att detta
kan vara en tillgång har socialdemokraterna
inte precis förstått.
Regeringsdeklarationens avsnitt om skolan måste glädja såvällärare och elever som
föräldrar. Små skolenheter och mindre klasser skall eftersträvas. Läroplansarbetet för
grundskolan skall inriktas på att ge bättre
baskunskaper, större inslag av praktisk yrkesorientering samt en närmare kontakt
mellan skolan, arbetslivet och samhället i övrigt.
Den socialdemokratiska regeringens skolpolitik gick ut på att främja kollektivet på
den enskilde elevens bekostnad. Under den
nya regeringen kommer det förmodligen att
krävas mer av eleverna, men man kommer
också att ta hänsyn till vars och ens egna förutsättningar.
Myten om DN
Ulf Brandeli anställdes 1948 vid Dagens Nyheter, där han skrev utrikespolitik på ledarsidan, från 1957 med titel utrikesredaktör.
Med utgången av 1972 gick han i pension.
Han gjorde sig väl känd som en klok skribent, han kommenterade världshändelserna
med omsorg och gott omdöme. Med DN:s
stora resurser bakom sig var han utmärkt
välunderrättad. Hur uppskattad han var
framgår av att han kunde skicka över koncept tillledare till kabinettssekreteraren eller
till något utrikesråd i UD för att få synpunkter – alltså inte för granskning – innan de
publicerades.
Man skall jämföra detta med DN:s ledarsida före 1958, då Herbert Tingsten ännu
kom med sina eruptiva bedömningar av vad
som händelsevis råkade intressera honom i
världen eller om vad han avskydde i Sverige.
Han lästes med nöje, men därför behövde
han ju inte ha rätt. Man kan också jämföra
med samma ledarsida nu, då ett antal fritt
omkringströvande tyckare berövat sidan
dess stil och DN dess linje.
Ulf Brandeli förde dagbok efter Tingstens avgång, ett lovvärt företag till hjälp för
framtida forskare men olyckligt i andra avseenden. Han har nämligen givit ut ett urval,
”Dagbok med DN. Ur dagböcker förda
1960-1962” (Bokförlaget Trevi). Uppenbarligen har han vid utgivningen sett mindre kritiskt på sina egna produkter än förr på
andras.
Varför trycker han vad han skrev om en
numera ganska känd kollega, att han tvingades acceptera en uppgift på grund av sina
ekonomiska svårigheter i samband med en
skilsmässa? Personen i fråga nämns bara
denna enda gång. Vilket allmänintresse har
hans affårer? Det måste också hos dagboksförfattaren finnas en djup aversion mot en
av chefredaktörerna, Olof Lagercrantz. Den
genomgående bilden av honom blir den av
en i utrikesfrågor tämligen ovederhäftig
person, som lade sig i det han inte begrep,
som man måste lugna ned med tal om hans
förträfflig;tet och som avfördes för att störa
andras arbete och inte Brandelis eget. Givetvis går det att skriva sådant under trötta natttimmar, men behöver allt publiceras?
Samtidigt får man en märklig insyn i DN:s
politiska redaktion – övriga delar av tidningen förblir onämnda. Chefredaktörerna
LarssQn och Lagercrantz grälar så att det
hörs ut i korridorerna; givetvis finns det lyssnare. Och tillsättningen av Börje Dahlqvist
som redaktionschef framstår som ett spektakel med många turer.
Här spelade styrelsen och därmed ägarna,
olika medlemmar av familjen Bonnier, med
i handlingen. Det var deras rättighet, eftersom saken låg under styrelsen. Men hur de,
den kloke Tor Bonnier undantagen, ideligen försökte lägga sig i redaktionens arbete,
är en givande läsning. Redaktörerna kämpade emot de ofta naiva anvisningar som de
fick. Men fanns det fall då de gav upp, lär
Brandeli knappast ha haft tillfålle att registrera dem. Det hölls säkert tyst om den saken. I varje fall har han med sin bok skjutit
ett grundskott i myten om att DN :s redak- 401
tion skulle stå särskilt fri gentemot ägandeintresseL
Våra skatter
Ett nytt grepp om skatterna har tagits av den
nya borgerliga regeringen. De tre sittande
skatteutredningarna: 1972 års skatteutredning, företagsskatteutredningen samt kommunalskatteutredningen får nya ordföranden, nya direktiv och en ny hård tidsplan att
arbeta efter.
skatteutredningen skall redan våren 1977
komma med ett förslag till en indexreglering dvs ett inflationsskydd av skatteskalorna. Efter sedvanlig remissbehandling kan regeringen förelägga riksdagen en proposition hösten 1977 och indexregleringen kan
träda ikraft l januari 1978. Den nya regeringen kommer därmed att med glädjande
och berömvärd snabbhet ha realiserat ett av
sina viktigaste vallöften: inflationen skall inte automatiskt få höja skatten för de enskilda
medborgarna.
Kombinationen av hårda marginalskatter
och en snabb inflation har under senare år
på ett oefterrättligt sätt urgröpt svenska folkets rätt att sig självt beskatta. F d finansminister Sträng har levt i den bästa av världar.
Med automatiskt stigande skatteinkomster
strömmande in i den svenska statskassan har
han varje år för svenska folket kunnat presentera en s k skattesänkning. Att ”skattesänkningen” i själva verket varit en skatteomläggning som i kombination med höjda
arbetsgivareavgifter reellt inneburit en skattehöjning var inte alltid en odelat lätt uppgift för den dåvarande oppositionen att förklara för väljarna.
Även i andra avseenden innebär regeringens nya giv på skatteområdet fördelar. De
tre skatteutredningarna samordnas. Samtliga skall vara klara med sitt arbete före november 1977. Det kommer sålunda bli möj- 402
ligt för både regering och allmänhet att få en
någorlunda samlad överblick över vad som
kan och bör göras i fråga om såväl statsskatt,
kommunalskatt som företagsskatt. Kontrasten mot de socialdemokratiska provisorierna
kommer att vara välgörande. En och samma
skattelag ändrades faktiskt 17 gånger under
ett år under den gångna mandatperioden.
De tre nya ordförandena i utredningarna
är samtliga dugande personer: landstingsrå-
det Sven Johansson (m), Alvar Andersson i
Knäred (c) och Bo Jonas Sjönander (s). En .
smula besynnerligt måste det kännas för
Gunnar Sträng, den envetne motståndaren
till indexreglering, att få se sin f d statssekreterare ställa upp som högste utredare och
förslagsställare i frågan.
Exemplen börjar bli många på trogna socialdemokrater som inte har något emot att
göra en insats för den borgerliga regeringen. Folkpartiet visar också en, en smula förbryllande, för~usning i att på ”sina” områ-
den anförtro viktiga uppdrag åt socialdemokrater. Det är inte bara Mundebo, som
väljer Bo Jonas Sjönander, arbetsmarknadsminister Per Ahlmark har bett de socialdemokratiska ordförandena i såväl sysselsättningsutredningen som arbetsrättskommitten sitta kvar.
Under falsk flagg
l en känd teaterpjäs förekommer den klassiska ordern: Alla rövare klär om sig till präster. Ett direktiv i samma stil tycks ha gått ut
till centrala delar av den socialdemokratiska
maktapparaten, sedan den genom valnederlaget försatts i oppositionsställning.
Ett dråpligt exempel finns att relatera
från Gotland. Där hade man för någon tid
sedan samlat styrelserna för öns pensionärsföreningar till en konferens. Vid denna förekom en från Stockholm utsänd emissarie
från Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
– som bekant socialdemokraternas särskilda
apparat för indoktrinering av pensionärer.
Ett huvudtema i hans förkunnelse var att
PRO visst inte var en socialdemokratisk organisation – så som påståtts i en illasinnad
och förljugen borgerlig agitation. PRO var i
enlighet med sina stadgar partipolitiskt neutral och hade som enda syfte att verka för de
gamlas välfärd. Det vore en viktig uppgift
för alla i ”pensionärsrörelsen” att sprida
upplysning om rörelsens partipolitiska neutralitet.
Likartade tankegångar har höjts från KF,
OK, Folksam och ABF. Det är inte längre
opportunt att öppet erkänna sin medverkan
i ”samhällets omdaning i socialistisk riktning”.
Förklaringen till detta hastigt påkomna
förklädnadsbehov är naturligtvis att det i
den politiska debattlitteraturen kunnat klart
fastställas att här nämnda organisationer –
och ett otal andra – är socialdemokratiska
täckorganisationer, som har sin verksamhet
nära integrerad med LO-apparaten och det
socialdemokratiska partiet.
Hade socialdemokraterna vunnit valet
skulle man säkerligen fått se förgrundsgestalterna i alla dessa s k folkrörelser framträ-
da med jubelrop kring den socialistiska triumfvagnen och betyga partiet sin tacksamhet för framgången i kampen för ett socialistiskt Sverige. Man skulle också ha fått se rö-
relserna än mer öppet än före valet resa krav
på att få övertaga viktiga och någorlunda
lättåtkomliga områden av det allmännas befogenheter. För det var ju det man ville. Det
är lätt att tänka sig vilka krav LO, ABF och
Unga Örnar skulle ställt i samband med konkretiseringen av SIA-reformen.
Nu kostymerar apparaten, som sagt, om
sig för uppgifterna i oppositionsställning.
Den blir inte mindre farlig för det, och det
är inte mindre angeläget att oavlåtligt göra
allmänheten uppmärksam på att rörelserna
seglar under falsk flagg, när de försöker låtsas vara partipolitiskt neutrala.
En begynnande självrannsakan
Som väntat präglas den numera i opposition
stående socialdemokratiska idetidskriften
Tidens senaste häfte (7/1976) av en självrannsakan. Att här gå in på alla de intressanta förklaringar till valnederlaget, som tidskriften snart sagt vimlar av, skulle föra för
långt. Men till denna vår kollega i tidskriftsvärlden vill vi rikta en ärligt menad komplimang. Förklaringarna är inte s k bortförklaringar utan försök att så långt möjligt objektivt och sansat analysera fram orsakerna till
regeringens fall och att formulera riktlinjer
för en mer framgångsrik politik.
Ett exempel på detta är Sten Johanssons
artikel: ”Det tredje skedets politiska problematik”. Bl a redovisar han den tveksamhet
som funnits bland de socialdemokratiska
partimedlemmarna inför de Meidnerska
löntagarfonderna. Skulle den ekonomiska
makten ”ligga i det arbetande folkets händer
och inte i hela folkets händer …” ”Skulle det
vara socialism?”
Han fortsätter: ”En socialdemokrat kan
naturligtvis acceptera tanken, vilket dock inte gör den politiskt möjlig att genomföra
utan att tillintetgöra de borgerliga partierna.
För dem måste tanken innebära att den ekonomiska makten skulle förläggas utom deras
räckhåll i anslutning till fackföreningsrörelsen som domineras av, ja, nästan rent av är
vårt parti. Där kan de inte nå den även om
de får majoriteten av medborgarna bakom
sig i val. Från deras synpunkt måste vårt tal
om demokrati, hur mycket vi än menar det,
verka som rena cynismen, som ideologi
ovanför det nakna självintresset.”
J w t så. På borgerlig sida uppfattar man
förslaget om löntagarfonder inte som uttryck för en strävan till fördjupad demokrati
utan som ett uttryck för maktpolitisk cynism.
Och hur skulle man kunna göra annat inför
det material som LO presenterade både genom sin ordförandes tal och artiklar (LO-tidningen l/1976 t ex) och sin brevskaleserie
förra hösten, där ca 19000 utvalda LO-medlemmar drillades i vulgärmarxistisk maktfilosofi. På den punkten är för den delen Sten
Johansson något oklar (eller möjligen kättersk) när han lägger ut partiprogrammets
principkrav att bestämmanderätten över
produktionen skall ligga i hela folkets händer. Det innebär inte – säger han – att ”den
privata äganderätten (hans kurs) skall avskaffas. Vi skall t ex inte socialisera i betydelsen
förstatliga all mark. Vi skall inte ta ifrån aktieägarna deras sparkapital.” (vår kurs)
Ja, men detta var just vad LO krävde i den
förra punkten i sitt remissyttrande om realisationsvinstbeskattningen, i den senare i sitt
enhälliga beslut om löntagarfonderna. Förverkligandet av detta fondsystem innehöll
ett uppenbart konfiskatoriskt moment. För
en aktieägare är det ju likgiltigt om hans
sparkapital konfiskeras tex till hälften, genom att aktierna bringas att sjunka till halva
värdet, eller om man tar ifrån honom hälften av aktierna.
Här antyds en motsättning mellan partiprogram och LO-krav. Än tydligare blir den
motsättningen när Sten Johansson säger:
”Det enda sättet att rädda förslaget om löntagarfonder som ett medel att göra löntagarna
delaktiga i förmögenhetsbildningen och förvaltningen av det gemensamma sparandet
är att befria det från alla föreställningar om
att det är fråga om MAKTEN i det framtida
samhället. Det kan man bara göra genom att
acceptera kompromisser som rycker undan
grunden för sådana föreställningar men
som ändå tillgodoser kraven på att löntagarna skall ha andel i förmögenhetsbildningen
och i förvaltningen av det gemensamma sparandet på ett sätt som är förenligt med den
solidariska lönepolitiken och andra fackliga
intressen.”
Inom LO:s numera förmodligen något
luttrade ledning är man nog intresserad av
att höra vilka kompromissförslag hr Johansson har att komma med. På borgerlig sida är
man givetvis mte så litet nyfiken inför en
förestående uppgörelse inom socialdemokratin beträffande denna fråga.
Ärkebiskopen och försvaret
Hur mycket omdöme väntar man sig av en
ärkebiskop? Frågan känns ovan att ställa.
Sveriges biskopar brukar väljas ur en elit,
och att de med ärkebiskopen i spetsen infriar de förväntningar, som ställs på dem ur
kyrklig synpunkt, kan inte ifrågasättas.
Ärkebiskop Olof Sundby förekommer
emellertid också i andra sammanhang än
kyrkliga. Detta följer med hans ställning.
Men det måste vara hans eget val att han försöker ”leva i tiden”. För några år sedan tog
han sig för att infinna sig på bolagsstämmor
för att fråga hur företag, som har intressen i
Sydafrika, betalar sina arbetare. Även om fö-
retagsledare och styrelseordförande är mycket stora män, behöver ingen betvivla att de
inte omedelbart skulle varit tillgängliga i telefon om en ärkebiskop ringt upp dem. Ärkebiskopen skulle ha fått sina svar och ha
sluppit att gå på bolagsstämmor, där hans
uppträdande bara kunde uppfattas som en
politisk demonstration.
Att Kyrkornas Världsråd i Geneve är kraftigt infiltrerat av olika marxistiska riktningar
är välbekant. Det stöder också afrikanska gerillarörelser, kända för sin hämningslösa terrorism. Eftersom Världsrådet bland annat
får pengar, insamlade i Sverige för missionens räkning, har ett antal präster och lekmän i höst protesterat: det är inte till gerillarörelser som kyrkfolket velat ge sina gåvor.
Hr Sundby har haft den svåra uppgiften att
söka försvara Världsrådet. Kanske också detta följer med hans ställning, men det återstår
ändå att förklara varför kristen mission skall
vika för politisk gerilla.
Ett nytt steg på hr Sundbys politiska väg
tycks han ha tagit, då han undertecknade ett
399
upprop inför den s k Ekumeniska u-veckan i
november. Bland mycket annat föreslås där
en begränsning av de svenska försvarskostnaderna med inte mindre än 25 procent ”för
att frigöra ökade resurser till u-länderna”.
Under uppropet står (enligt SvD den 22 oktober) Olof Sundby, Svenska kyrkan. Formuleringen ger intryck av att hr Sundby undertecknat på Svenska kyrkans vägnar. Så
kan inte vara avsikten. Hr Sundby är inte
”Svea rikes ärkebiskop” som det ibland sägs.
Han är biskop över Uppsala ärkestift, vilket
innebär att han är primus inter pares bland de
svenska biskoparna. Men för den Svenska
kyrkan kan han inte tala med mera rätt än
de andra biskoparna eller, för den delen, än
vilken pastorsadjunkt som helst. Det enda,
som han har mera, är den större personliga
auktoriteten.
Denna auktoritet har ärkebiskop Sundby
alltså satt in på att rasera svenskt försvar. En
nedskärning av den storleksordning, som
han är med att föreslå, innebärjust detta, vilket han måste veta. Att ett försvarslöst Sverige skulle vara hans ideal är obegripligt, och
man funderar över om han verkligen läst
igenom vad han skrivit på. Säkert är, att
skulle olyckan av ett krig komma i vår närhet, blir ett på försvar utarmat Sverige en fara för åtminstone någon av de inblandade
och därför snabbt ockuperat, vilket troligen
blir till föga nytta för u-länderna. Att en så-
dan utveckling skulle ha ärkebiskoplig välsignelse är minst sagt överraskande.
Den ljusnande framtid
Regeringsdeklarationen kan läsas på många
sätt. Om man läser den i sin egenskap av förälder kommer man osökt att tänka på orden
i studentsången om att den ljusnande framtid är vår. Det gäller inte bara satsen om att
alla ungdomar skall garanteras arbete, praktik eller utbildning. Det är framför allt den
400
anda som genomsyrar avsnitten om skolpolitik och barnomsorg, som gör att man blir optimist.
I fråga om de mindre barnen finner man
att samhällets barnomsorg skall byggas ut
enligt tidigare riksdagsbeslut och barnbidragen förbättras. Detta hälsas säkert med glädje av många föräldrar, men det är ännu mera glädjande att man satsar på att höja kvaliteten och inte bara på att öka kvantiteten när
det gäller barnomsorgen.
Utbildningen av personal härför skall
ökas och normer för personaltäthet och
gruppstorlek fastställas. Stat, landsting och
kommun skall tillsammans bygga ut en allmän föräldrautbildning. I många år har förskollärare och lågstadielärare försökt få
fram sina krav på större satsningar när det
gäller de mindre barnen. Erfarna pedagoger har förklarat hur viktig barnens utveckling i förskoleåldern är. Kravet på föräldrautbildning är över 50 år. Pedagogerna har
tydligt sett sambandet mellan de tidiga årens
utveckling och de stora svårigheter skolan
brottas med.
Småbarnsföräldrarna skall ges lagfäst rätt
till kortare arbetstid och förlängd tjänstledighet och föräldraförsäkringen byggas ut
med rätt till ytterligare ledighet motsvarande två månader på heltid. Vidare skall vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar införas
och detta stöd skall utformas så att det främjar valfrihet och jämställdhet.
När det gäller skolbarnen ställer man även
här det individuella barnet i centrum. Reformpolitiken på skolans område skall föras
vidare. Den skall syfta till en god utbildning
anpassad till elevernas skiftande anlag och
intressen. Det blir alltså tillåtet att ta hänsyn
till att elever kan ha olika anlag och intressen, vilket väl närmast har varit fult att tala
om under den gamla regeringen. Att detta
kan vara en tillgång har socialdemokraterna
inte precis förstått.
Regeringsdeklarationens avsnitt om skolan måste glädja såvällärare och elever som
föräldrar. Små skolenheter och mindre klasser skall eftersträvas. Läroplansarbetet för
grundskolan skall inriktas på att ge bättre
baskunskaper, större inslag av praktisk yrkesorientering samt en närmare kontakt
mellan skolan, arbetslivet och samhället i övrigt.
Den socialdemokratiska regeringens skolpolitik gick ut på att främja kollektivet på
den enskilde elevens bekostnad. Under den
nya regeringen kommer det förmodligen att
krävas mer av eleverna, men man kommer
också att ta hänsyn till vars och ens egna förutsättningar.
Myten om DN
Ulf Brandeli anställdes 1948 vid Dagens Nyheter, där han skrev utrikespolitik på ledarsidan, från 1957 med titel utrikesredaktör.
Med utgången av 1972 gick han i pension.
Han gjorde sig väl känd som en klok skribent, han kommenterade världshändelserna
med omsorg och gott omdöme. Med DN:s
stora resurser bakom sig var han utmärkt
välunderrättad. Hur uppskattad han var
framgår av att han kunde skicka över koncept tillledare till kabinettssekreteraren eller
till något utrikesråd i UD för att få synpunkter – alltså inte för granskning – innan de
publicerades.
Man skall jämföra detta med DN:s ledarsida före 1958, då Herbert Tingsten ännu
kom med sina eruptiva bedömningar av vad
som händelsevis råkade intressera honom i
världen eller om vad han avskydde i Sverige.
Han lästes med nöje, men därför behövde
han ju inte ha rätt. Man kan också jämföra
med samma ledarsida nu, då ett antal fritt
omkringströvande tyckare berövat sidan
dess stil och DN dess linje.
Ulf Brandeli förde dagbok efter Tingstens avgång, ett lovvärt företag till hjälp för
framtida forskare men olyckligt i andra avseenden. Han har nämligen givit ut ett urval,
”Dagbok med DN. Ur dagböcker förda
1960-1962” (Bokförlaget Trevi). Uppenbarligen har han vid utgivningen sett mindre kritiskt på sina egna produkter än förr på
andras.
Varför trycker han vad han skrev om en
numera ganska känd kollega, att han tvingades acceptera en uppgift på grund av sina
ekonomiska svårigheter i samband med en
skilsmässa? Personen i fråga nämns bara
denna enda gång. Vilket allmänintresse har
hans affårer? Det måste också hos dagboksförfattaren finnas en djup aversion mot en
av chefredaktörerna, Olof Lagercrantz. Den
genomgående bilden av honom blir den av
en i utrikesfrågor tämligen ovederhäftig
person, som lade sig i det han inte begrep,
som man måste lugna ned med tal om hans
förträfflig;tet och som avfördes för att störa
andras arbete och inte Brandelis eget. Givetvis går det att skriva sådant under trötta natttimmar, men behöver allt publiceras?
Samtidigt får man en märklig insyn i DN:s
politiska redaktion – övriga delar av tidningen förblir onämnda. Chefredaktörerna
LarssQn och Lagercrantz grälar så att det
hörs ut i korridorerna; givetvis finns det lyssnare. Och tillsättningen av Börje Dahlqvist
som redaktionschef framstår som ett spektakel med många turer.
Här spelade styrelsen och därmed ägarna,
olika medlemmar av familjen Bonnier, med
i handlingen. Det var deras rättighet, eftersom saken låg under styrelsen. Men hur de,
den kloke Tor Bonnier undantagen, ideligen försökte lägga sig i redaktionens arbete,
är en givande läsning. Redaktörerna kämpade emot de ofta naiva anvisningar som de
fick. Men fanns det fall då de gav upp, lär
Brandeli knappast ha haft tillfålle att registrera dem. Det hölls säkert tyst om den saken. I varje fall har han med sin bok skjutit
ett grundskott i myten om att DN :s redak- 401
tion skulle stå särskilt fri gentemot ägandeintresseL
Våra skatter
Ett nytt grepp om skatterna har tagits av den
nya borgerliga regeringen. De tre sittande
skatteutredningarna: 1972 års skatteutredning, företagsskatteutredningen samt kommunalskatteutredningen får nya ordföranden, nya direktiv och en ny hård tidsplan att
arbeta efter.
skatteutredningen skall redan våren 1977
komma med ett förslag till en indexreglering dvs ett inflationsskydd av skatteskalorna. Efter sedvanlig remissbehandling kan regeringen förelägga riksdagen en proposition hösten 1977 och indexregleringen kan
träda ikraft l januari 1978. Den nya regeringen kommer därmed att med glädjande
och berömvärd snabbhet ha realiserat ett av
sina viktigaste vallöften: inflationen skall inte automatiskt få höja skatten för de enskilda
medborgarna.
Kombinationen av hårda marginalskatter
och en snabb inflation har under senare år
på ett oefterrättligt sätt urgröpt svenska folkets rätt att sig självt beskatta. F d finansminister Sträng har levt i den bästa av världar.
Med automatiskt stigande skatteinkomster
strömmande in i den svenska statskassan har
han varje år för svenska folket kunnat presentera en s k skattesänkning. Att ”skattesänkningen” i själva verket varit en skatteomläggning som i kombination med höjda
arbetsgivareavgifter reellt inneburit en skattehöjning var inte alltid en odelat lätt uppgift för den dåvarande oppositionen att förklara för väljarna.
Även i andra avseenden innebär regeringens nya giv på skatteområdet fördelar. De
tre skatteutredningarna samordnas. Samtliga skall vara klara med sitt arbete före november 1977. Det kommer sålunda bli möj- 402
ligt för både regering och allmänhet att få en
någorlunda samlad överblick över vad som
kan och bör göras i fråga om såväl statsskatt,
kommunalskatt som företagsskatt. Kontrasten mot de socialdemokratiska provisorierna
kommer att vara välgörande. En och samma
skattelag ändrades faktiskt 17 gånger under
ett år under den gångna mandatperioden.
De tre nya ordförandena i utredningarna
är samtliga dugande personer: landstingsrå-
det Sven Johansson (m), Alvar Andersson i
Knäred (c) och Bo Jonas Sjönander (s). En .
smula besynnerligt måste det kännas för
Gunnar Sträng, den envetne motståndaren
till indexreglering, att få se sin f d statssekreterare ställa upp som högste utredare och
förslagsställare i frågan.
Exemplen börjar bli många på trogna socialdemokrater som inte har något emot att
göra en insats för den borgerliga regeringen. Folkpartiet visar också en, en smula förbryllande, för~usning i att på ”sina” områ-
den anförtro viktiga uppdrag åt socialdemokrater. Det är inte bara Mundebo, som
väljer Bo Jonas Sjönander, arbetsmarknadsminister Per Ahlmark har bett de socialdemokratiska ordförandena i såväl sysselsättningsutredningen som arbetsrättskommitten sitta kvar.
Under falsk flagg
l en känd teaterpjäs förekommer den klassiska ordern: Alla rövare klär om sig till präster. Ett direktiv i samma stil tycks ha gått ut
till centrala delar av den socialdemokratiska
maktapparaten, sedan den genom valnederlaget försatts i oppositionsställning.
Ett dråpligt exempel finns att relatera
från Gotland. Där hade man för någon tid
sedan samlat styrelserna för öns pensionärsföreningar till en konferens. Vid denna förekom en från Stockholm utsänd emissarie
från Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
– som bekant socialdemokraternas särskilda
apparat för indoktrinering av pensionärer.
Ett huvudtema i hans förkunnelse var att
PRO visst inte var en socialdemokratisk organisation – så som påståtts i en illasinnad
och förljugen borgerlig agitation. PRO var i
enlighet med sina stadgar partipolitiskt neutral och hade som enda syfte att verka för de
gamlas välfärd. Det vore en viktig uppgift
för alla i ”pensionärsrörelsen” att sprida
upplysning om rörelsens partipolitiska neutralitet.
Likartade tankegångar har höjts från KF,
OK, Folksam och ABF. Det är inte längre
opportunt att öppet erkänna sin medverkan
i ”samhällets omdaning i socialistisk riktning”.
Förklaringen till detta hastigt påkomna
förklädnadsbehov är naturligtvis att det i
den politiska debattlitteraturen kunnat klart
fastställas att här nämnda organisationer –
och ett otal andra – är socialdemokratiska
täckorganisationer, som har sin verksamhet
nära integrerad med LO-apparaten och det
socialdemokratiska partiet.
Hade socialdemokraterna vunnit valet
skulle man säkerligen fått se förgrundsgestalterna i alla dessa s k folkrörelser framträ-
da med jubelrop kring den socialistiska triumfvagnen och betyga partiet sin tacksamhet för framgången i kampen för ett socialistiskt Sverige. Man skulle också ha fått se rö-
relserna än mer öppet än före valet resa krav
på att få övertaga viktiga och någorlunda
lättåtkomliga områden av det allmännas befogenheter. För det var ju det man ville. Det
är lätt att tänka sig vilka krav LO, ABF och
Unga Örnar skulle ställt i samband med konkretiseringen av SIA-reformen.
Nu kostymerar apparaten, som sagt, om
sig för uppgifterna i oppositionsställning.
Den blir inte mindre farlig för det, och det
är inte mindre angeläget att oavlåtligt göra
allmänheten uppmärksam på att rörelserna
seglar under falsk flagg, när de försöker låtsas vara partipolitiskt neutrala.