Tore Sellberg; Direktörsklubben
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TORE SELLBERG:
Direktörsklubben
Bankdirektör Tore Sellberg har läst en i höst
utkommen bok av Sven Anders Söderpalm
som handlar om den s k Direktörsklubben,
stiftad 1933 av Sigfrid Edström i ASEA.
Den samlade chefernaför några stora
svenska exportföretag och avsåg att påverka
både Industriförbundet och
Exportföreningen och även statsmakterna i
exportföretagens intresse. Klubben fick inget
politiskt inflytande att tala om. Till bilden
hör, att detfanns andra krafter inom
näringslivet som också agerade, och därom
skriver Tore Sellberg i sin artikel.
När man valt ut en viss företeelse förvetenskaplig undersökning är det helt naturligt
att huvudintresset inriktas mot denna företeelse. Det är sålunda rimligt att sidoordnade
företeelser och händelsförlopp ägnas mindre uppmärksamhet. Man bör dock vara klart
medveten om andra faktorers och krafters
inverkan på skeendet, ty det är förutsättningen för en adekvat invägning av den studerade företeelsens relativa vikt i det historiska händelseförloppet. En sådan invägning måste väl rimligen vara den yttersta meningen med undersökningen ifråga.
I praktiken är detta förvisso ganska svårt
att förverkliga. Fokuseringen av en viss företeelse leder lätt till en uppförstoring av denna företeelse på andra faktorers bekostnad.
Frågan är om inte Sven Anders Söderpalm
fallit offer för detta i sin intressanta och i
många avseenden föredömliga bok ”Direktörsklubben” (Sven Anders Söderpalm: Direktörsklubben. Storindustrin i svensk politik under 1930- och 40-talen. Zenit/Raben &
Sjögren). Han förmedlar, synes det mig, ett
intryck av att Direktörsklubben hade större
inflytande och betydelse än vad som i verkligheten var fallet. Detta låter sig sägas, men
kan naturligtvis inte utan vidare avgöras.
Man kommer oundvikligen in på subjektiva
bedömningar och tolkningar. Det finns ingen självklart given objektiv måttstock efter
vilken de olika enskildheterna i ett historiskt
händelseförlopp kan inmätas i totalförloppet.
Denna reflexion ger anledning till begrundan av en annan intrikat och svårbesvarad fråga. Hur sann och fullständig blir den
bild av ett händelseförlopp, som grundas på
en omsorgsfull kritisk granskning av alla dokument och historiska ”lämningar”, i förhållande till den bild som en person kan ha, vilken direkt från ett eller annat perspektiv
iakttagit förloppet ifråga? Jag får anledning
att återkomma till den frågan , dock utan anspråk på att kunna besvara den mera generellt.
I ovannämnda bok redogör Söderpalm
för den s k Direktörsklubben och söker ange
dess roll i det näringspolitiska och politiska
skeendet under 1930- och 40-talen. Framställningen är rikt och omsorgsfullt dokumenterad från klubbens protokoll, Sigfrid
Edströms arkiv m m. Klubben tillkom 1933
på initiativ av Sigfrid Edström och bestod av
verkställande direktörerna för de då fem
största verkstadsföretagen i landet: ASEA,
Electrolux, LME, Separator och SKF. Den
kallades också ”The Big Five”. I941 tillkom
också AGA som medlem och därefter kallades den ”The Big Six”.
Klubbens verksamhet
Klubben bildades i det uttryckliga syftet att
tillvarata och hävda de stora exporterande
verkstadsföretagens intressen. Det måste betraktas som ytterst vällovligt med hänsyn till
den tidens starka protektionistiska strömningar och även med tanke på Exportföreningens svaga agerande. Det var ur exportsynpunkt betydande och inflytelserika herrar som tillhörde klubben, och utan tvekan
hade den på 30-talet betydelse för hävdandet av exportindustrins intressen.
1935 tillsattes f d kommerserådet, konsultativa statsrådet och statssekreteraren Sven
413
Erik Österberg som sekreterare och ombudsman i klubben.
Han var liberal, tillhörde under många år
folkpartiets verkställande utskott och var
troligen, innan Bertil Ohlin hade befäst sin
position, förhållandevis inflytelserik inom
partiet. Efter Österbergs tillträde kom klubben att mera syssla med allmänna näringspolitiska och politiska frågor. Den spelade troligen under 30-talet och de allra första åren
på 40-talet en i vissa sammanhang ganska betydelsefull roll som påtryckare, främst beträffande Industriförbundets och Exportföreningens handlande. Klubben försökte
sig också på att vara ”kungamakare” eller
rättare ”regeringsmakare” i kulisserna, dock
utan framgång.
Klubben intog ganska genomgående mera
extrema ståndpunkter än vad näringslivets
organisationer gjorde. Inte heller näringslivets representanter i riksdagen inom högern
och folkpartiet visade någon benägenhet att
vilja företräda klubben. Trots flitigt och ofta
skickligt agennde i näringspolitiska och allmänpolitiska frågor blev det substantiella resultatet av klubbens ansträngningar skäligen
magert.
Något egentligt politiskt inflytande lyckades klubben sålunda enligt min mening aldrig skaffa sig, trots de betydelsefulla personer den bestod av. Härvidlag tror jag författaren ger en aning skev bild av förhållandet.
Söderpalm förmedlar intrycket att folkpartiet stod näringslivet lika nära eller snarare
närmare än högern. Detta är säkerligen fel
för hela perioden och isynnerhet under efterkrigstiden, då de båda partiernas ställning visavi näringslivet ytterligare markera- 414
des genom att högern i entydigare grad blev
näringslivets företrädare och folkpartiet
skärpte sin profil som helt oberoende. Jag
tror Söderpalm härvidlag i hög grad överskattat Österbergs inflytande. Han kom nog
rätt snart efter kriget att betraktas som en
ganska främmande fågel inom ett parti som
alltmera markerat företrädde Bertil Ohlins
socialliberalism. Klubben upplöstes inte formellt förrän 1953, men under sina sista är
förde den en alltmer tynande tillvaro.
Vad dokumenten inte berättar
När det gäller en framställning av denna typ
över ett historiskt så närliggande skede, har
man anledning ställa sig frågan: ”Vad meddelar dokumenten och vad utelämnar de”?
Man har också anledning fråga sig: ”Hur
skev och förvriden till perspektivet är ens
egen direkt iakttagna bild av händelseförloppet”? Det är givet att en rikt dokumenterad
framställning ger mycket som i den individuella minnesbilden suddats ut, om det ens nå-
gonsin funnits där. Det är också självklart att
iakttagaren, även om han vore mycket bra
placerad, ändå pä grund av subjektiva värderingar, psykologiska omständigheter av de
mest skilda slag, också skulle få en begränsad och ibland ganska förvriden bild av den
verklighet som just uppleves. Det vore mig
därför fjärran att sätta mig till doms över
författaren . Menjag vill ändå peka pä några
omständigheter, som gör att källmaterialet
kan vara otillräckligt för en uttömmande
och nyanserad beskrivning.
Den rivalitet som fanns och finns inom olika grupperingar inom näringslivet kommer
endast skymtvis fram hos Söderpalm. Jag
tror insikten om denna rivalitet är ganska
nödvändig för att kunna förstä och tolka
konstellationernas sammansättning och agerande i olika situationer. Det är också nödvändigt att förstå, att särskilt Enskilda Banken-gruppen ganska systematiskt spelade på
två olika plan. Samtidigt som den högsta ledningen obestridligen under hela det 44-åriga
socialdemokratiska regeringsinnehavet hade
det allra mest givande samarbetet med regeringen, uppmuntrade man och stödde organ och verksamheter, som hade till främsta
uppgift att öva påtryckning pä organisationer och partier från ofta extremare ståndpunkter än vad organisationer och partier
var beredda att inta.
Det hör också till bilden att när kretsarna
kring Handelsbanken och skandinaviska
Banken startade verksamheter för att påverka opinionsbildningen pä näringspolitiska
områden, uppträdde snart organ finansierade av företag inom Enskilda Banken-gruppen med likartade men rivaliserande syften.
Om allt detta intrikata säger självfallet protokoll och handlingar inte ett dugg. Men det
kan också tänkas att den som varit med och
närmast varit hänförlig till en av grupperna
är benägen att överdriva den här påtalade rivaliteten. Den tillhör likväl bilden. Utan vetskap om denna rivalitet begår man lätt misstaget att tro att det i en given situation föreligger bestämda skiljaktigheter i sakfrågor
och åsikter, dä de olika ståndpunkter de agerande grupperna intar i stället är betingade
av vilja till makt och inflytande.
Det skulle i och för sig vara frestande att
mera i detalj ”pröva” framställningen ifrån
415
här angivna synpunkter, men det är givetvis förrän i slutet på 60-talet och början av 70-
inte möjligt i en liten artikel. Jag vill dock pe- talet.
ka på en direkt svaghet i framställningen.
Gustaf Söderlunds namn förekommer oftast
i boken. Detta är förvisso väl motiverat, men
författaren förmedlar enligt min läsart intrycket att Gustaf Söderlund närmast var
neutralist. Detta är helt orimligt.
Söderlund arbetade systematiskt och konsekvent på boskillnad mellan politik och arbetsmarknadsfrågor. Han ville förbehålla de
senare exklusivt för arbetsmarknadsorganisationerna. Detta skedde som bekant inte
utan framgång. saltsjöbadsavtalet lade
grunden till en i stort sett 30-årig ”avpolitisering” av arbetsmarknadsorganisationerna.
Fackförbunden avskaffade redan på 30- och
40-talen ”den socialistiska bråten”, som Rickard Lindström uttryckte det, ur sina stadgar och LO blev ju inte politiskt militant
Utöver att Söderlund ville avpolitisera och
förbehålla arbetsmarknadsfrågorna för därtill avsedda organisationer var han dock
minst av allt neutral. Han var inte blott en av
de kunnigaste i näringspolitiska och politiska frågor av näringslivets företrädare utan
också en av de mest stridbara. Det var till
hans namn som Per Albin Hansson direkt
anknöt beteckningen PHM (planhushållningsmotståndare), och det gjordes förvisso
med rätta.
Jag har här gjort några kritiska reflexioner i anslutning till Söderpalms bok. Må de
icke missförstås. Boken är i allt väsentligt en
intelligent och förträfflig redogörelse för en
intressant puzzelbit i industri- och Organisationssveriges framväxt.
BERG Be HJELT ADVOKATBYRÅ KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Åke Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik afPetcrsens.
Biträdandejurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfvcrstolpe.
-l
l
Direktörsklubben
Bankdirektör Tore Sellberg har läst en i höst
utkommen bok av Sven Anders Söderpalm
som handlar om den s k Direktörsklubben,
stiftad 1933 av Sigfrid Edström i ASEA.
Den samlade chefernaför några stora
svenska exportföretag och avsåg att påverka
både Industriförbundet och
Exportföreningen och även statsmakterna i
exportföretagens intresse. Klubben fick inget
politiskt inflytande att tala om. Till bilden
hör, att detfanns andra krafter inom
näringslivet som också agerade, och därom
skriver Tore Sellberg i sin artikel.
När man valt ut en viss företeelse förvetenskaplig undersökning är det helt naturligt
att huvudintresset inriktas mot denna företeelse. Det är sålunda rimligt att sidoordnade
företeelser och händelsförlopp ägnas mindre uppmärksamhet. Man bör dock vara klart
medveten om andra faktorers och krafters
inverkan på skeendet, ty det är förutsättningen för en adekvat invägning av den studerade företeelsens relativa vikt i det historiska händelseförloppet. En sådan invägning måste väl rimligen vara den yttersta meningen med undersökningen ifråga.
I praktiken är detta förvisso ganska svårt
att förverkliga. Fokuseringen av en viss företeelse leder lätt till en uppförstoring av denna företeelse på andra faktorers bekostnad.
Frågan är om inte Sven Anders Söderpalm
fallit offer för detta i sin intressanta och i
många avseenden föredömliga bok ”Direktörsklubben” (Sven Anders Söderpalm: Direktörsklubben. Storindustrin i svensk politik under 1930- och 40-talen. Zenit/Raben &
Sjögren). Han förmedlar, synes det mig, ett
intryck av att Direktörsklubben hade större
inflytande och betydelse än vad som i verkligheten var fallet. Detta låter sig sägas, men
kan naturligtvis inte utan vidare avgöras.
Man kommer oundvikligen in på subjektiva
bedömningar och tolkningar. Det finns ingen självklart given objektiv måttstock efter
vilken de olika enskildheterna i ett historiskt
händelseförlopp kan inmätas i totalförloppet.
Denna reflexion ger anledning till begrundan av en annan intrikat och svårbesvarad fråga. Hur sann och fullständig blir den
bild av ett händelseförlopp, som grundas på
en omsorgsfull kritisk granskning av alla dokument och historiska ”lämningar”, i förhållande till den bild som en person kan ha, vilken direkt från ett eller annat perspektiv
iakttagit förloppet ifråga? Jag får anledning
att återkomma till den frågan , dock utan anspråk på att kunna besvara den mera generellt.
I ovannämnda bok redogör Söderpalm
för den s k Direktörsklubben och söker ange
dess roll i det näringspolitiska och politiska
skeendet under 1930- och 40-talen. Framställningen är rikt och omsorgsfullt dokumenterad från klubbens protokoll, Sigfrid
Edströms arkiv m m. Klubben tillkom 1933
på initiativ av Sigfrid Edström och bestod av
verkställande direktörerna för de då fem
största verkstadsföretagen i landet: ASEA,
Electrolux, LME, Separator och SKF. Den
kallades också ”The Big Five”. I941 tillkom
också AGA som medlem och därefter kallades den ”The Big Six”.
Klubbens verksamhet
Klubben bildades i det uttryckliga syftet att
tillvarata och hävda de stora exporterande
verkstadsföretagens intressen. Det måste betraktas som ytterst vällovligt med hänsyn till
den tidens starka protektionistiska strömningar och även med tanke på Exportföreningens svaga agerande. Det var ur exportsynpunkt betydande och inflytelserika herrar som tillhörde klubben, och utan tvekan
hade den på 30-talet betydelse för hävdandet av exportindustrins intressen.
1935 tillsattes f d kommerserådet, konsultativa statsrådet och statssekreteraren Sven
413
Erik Österberg som sekreterare och ombudsman i klubben.
Han var liberal, tillhörde under många år
folkpartiets verkställande utskott och var
troligen, innan Bertil Ohlin hade befäst sin
position, förhållandevis inflytelserik inom
partiet. Efter Österbergs tillträde kom klubben att mera syssla med allmänna näringspolitiska och politiska frågor. Den spelade troligen under 30-talet och de allra första åren
på 40-talet en i vissa sammanhang ganska betydelsefull roll som påtryckare, främst beträffande Industriförbundets och Exportföreningens handlande. Klubben försökte
sig också på att vara ”kungamakare” eller
rättare ”regeringsmakare” i kulisserna, dock
utan framgång.
Klubben intog ganska genomgående mera
extrema ståndpunkter än vad näringslivets
organisationer gjorde. Inte heller näringslivets representanter i riksdagen inom högern
och folkpartiet visade någon benägenhet att
vilja företräda klubben. Trots flitigt och ofta
skickligt agennde i näringspolitiska och allmänpolitiska frågor blev det substantiella resultatet av klubbens ansträngningar skäligen
magert.
Något egentligt politiskt inflytande lyckades klubben sålunda enligt min mening aldrig skaffa sig, trots de betydelsefulla personer den bestod av. Härvidlag tror jag författaren ger en aning skev bild av förhållandet.
Söderpalm förmedlar intrycket att folkpartiet stod näringslivet lika nära eller snarare
närmare än högern. Detta är säkerligen fel
för hela perioden och isynnerhet under efterkrigstiden, då de båda partiernas ställning visavi näringslivet ytterligare markera- 414
des genom att högern i entydigare grad blev
näringslivets företrädare och folkpartiet
skärpte sin profil som helt oberoende. Jag
tror Söderpalm härvidlag i hög grad överskattat Österbergs inflytande. Han kom nog
rätt snart efter kriget att betraktas som en
ganska främmande fågel inom ett parti som
alltmera markerat företrädde Bertil Ohlins
socialliberalism. Klubben upplöstes inte formellt förrän 1953, men under sina sista är
förde den en alltmer tynande tillvaro.
Vad dokumenten inte berättar
När det gäller en framställning av denna typ
över ett historiskt så närliggande skede, har
man anledning ställa sig frågan: ”Vad meddelar dokumenten och vad utelämnar de”?
Man har också anledning fråga sig: ”Hur
skev och förvriden till perspektivet är ens
egen direkt iakttagna bild av händelseförloppet”? Det är givet att en rikt dokumenterad
framställning ger mycket som i den individuella minnesbilden suddats ut, om det ens nå-
gonsin funnits där. Det är också självklart att
iakttagaren, även om han vore mycket bra
placerad, ändå pä grund av subjektiva värderingar, psykologiska omständigheter av de
mest skilda slag, också skulle få en begränsad och ibland ganska förvriden bild av den
verklighet som just uppleves. Det vore mig
därför fjärran att sätta mig till doms över
författaren . Menjag vill ändå peka pä några
omständigheter, som gör att källmaterialet
kan vara otillräckligt för en uttömmande
och nyanserad beskrivning.
Den rivalitet som fanns och finns inom olika grupperingar inom näringslivet kommer
endast skymtvis fram hos Söderpalm. Jag
tror insikten om denna rivalitet är ganska
nödvändig för att kunna förstä och tolka
konstellationernas sammansättning och agerande i olika situationer. Det är också nödvändigt att förstå, att särskilt Enskilda Banken-gruppen ganska systematiskt spelade på
två olika plan. Samtidigt som den högsta ledningen obestridligen under hela det 44-åriga
socialdemokratiska regeringsinnehavet hade
det allra mest givande samarbetet med regeringen, uppmuntrade man och stödde organ och verksamheter, som hade till främsta
uppgift att öva påtryckning pä organisationer och partier från ofta extremare ståndpunkter än vad organisationer och partier
var beredda att inta.
Det hör också till bilden att när kretsarna
kring Handelsbanken och skandinaviska
Banken startade verksamheter för att påverka opinionsbildningen pä näringspolitiska
områden, uppträdde snart organ finansierade av företag inom Enskilda Banken-gruppen med likartade men rivaliserande syften.
Om allt detta intrikata säger självfallet protokoll och handlingar inte ett dugg. Men det
kan också tänkas att den som varit med och
närmast varit hänförlig till en av grupperna
är benägen att överdriva den här påtalade rivaliteten. Den tillhör likväl bilden. Utan vetskap om denna rivalitet begår man lätt misstaget att tro att det i en given situation föreligger bestämda skiljaktigheter i sakfrågor
och åsikter, dä de olika ståndpunkter de agerande grupperna intar i stället är betingade
av vilja till makt och inflytande.
Det skulle i och för sig vara frestande att
mera i detalj ”pröva” framställningen ifrån
415
här angivna synpunkter, men det är givetvis förrän i slutet på 60-talet och början av 70-
inte möjligt i en liten artikel. Jag vill dock pe- talet.
ka på en direkt svaghet i framställningen.
Gustaf Söderlunds namn förekommer oftast
i boken. Detta är förvisso väl motiverat, men
författaren förmedlar enligt min läsart intrycket att Gustaf Söderlund närmast var
neutralist. Detta är helt orimligt.
Söderlund arbetade systematiskt och konsekvent på boskillnad mellan politik och arbetsmarknadsfrågor. Han ville förbehålla de
senare exklusivt för arbetsmarknadsorganisationerna. Detta skedde som bekant inte
utan framgång. saltsjöbadsavtalet lade
grunden till en i stort sett 30-årig ”avpolitisering” av arbetsmarknadsorganisationerna.
Fackförbunden avskaffade redan på 30- och
40-talen ”den socialistiska bråten”, som Rickard Lindström uttryckte det, ur sina stadgar och LO blev ju inte politiskt militant
Utöver att Söderlund ville avpolitisera och
förbehålla arbetsmarknadsfrågorna för därtill avsedda organisationer var han dock
minst av allt neutral. Han var inte blott en av
de kunnigaste i näringspolitiska och politiska frågor av näringslivets företrädare utan
också en av de mest stridbara. Det var till
hans namn som Per Albin Hansson direkt
anknöt beteckningen PHM (planhushållningsmotståndare), och det gjordes förvisso
med rätta.
Jag har här gjort några kritiska reflexioner i anslutning till Söderpalms bok. Må de
icke missförstås. Boken är i allt väsentligt en
intelligent och förträfflig redogörelse för en
intressant puzzelbit i industri- och Organisationssveriges framväxt.
BERG Be HJELT ADVOKATBYRÅ KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Åke Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik afPetcrsens.
Biträdandejurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfvcrstolpe.
-l
l