Anders Hallengren; Invandrarbarnens problem

ANDERS HALLENGREN:
Invandrarbarnens problem
Som lärare harfil kand Anders Hallengren
erfarenhet av stödundervisningför invandrarbarn. Det är vanligen den andra generationen av invandrarna som har de största
svårigheterna att anpassa sig. Barnen kläms
mellanföräldrarnas kultur och den i vilken
de nu skall uppfostras. Det svenska samhället
måste göra åtskilligtför dem, och problemet
är så mycket större som vart tionde barn som
föds i Sverige i dag har enförälder som är
invandrare. Samtidigt är oftaföräldrarna
mest ovilliga att låta barnen växa in i svensk
kultur. Men år 1975 har invandrarefått
rösträtt vid val till kommun och landsting
och själva fått valbarhet till kommunala
uppdrag.
Vid Sovjetiska vetenskapsakademins femte
nordistkongress i Moskva 1971 fanns bl a ett
föredrag om de utländska arbetarnas situation i Sverige. Att man utomlands intresserar sig för detta problem är ingen tillfällighet. Sverige har blivit ett invandrarland –
även om få kommer från Sovjetunionen.
Om man till invandrarna räknar alla dem
som bor i Sverige och som är eller har varit
utländska medborgare, är det totala antalet
närmare 650 000. 400 000 av dem är utländska medborgare. Många av dessa är
barn som fötts i Sverige. Och nästan vart
tionde barn som föds i Sverige har en förälder som är invandrare. Man får då komma
ihåg, att invandrarna i viss utsträckning
kommer från länder där stora barnantal är
vanliga men än mer att en stor del av invandrarbefolkningen, nära 40 %, är i den
fertila åldern 25 -44 år.
Sverige är relativt ungt som invandrarland. Ända fram till 1931 var emigrationen
större än immigrationen. Serlan dess har invandringen ökat kraftigt. 40 % av folkökningen under tiden 1944-1970 berodde på
invandringen. 1970 kunde man räkna att
det fanns utländska medborgare från 120
länder bosatta i Sverige. De största invandrargrupperna är nu finländare, jugoslaver,
danskar, norrmän, tyskar, greker och italienare.
Invandringen måste för att förstås ses i ett
helhetsperspektiv. Västeuropa har sedan
andra världskriget upplevt ett otal slag av
folkvandringar, som berott på politiska och
ekonomiska förhållanden. I ~yskland och
Schweiz har sedan länge ”gästarbetarna”
varit många. Frankrike har och har haft
hundratusentals nordafrikanska arbetare,
England har fått invandring från kolonierna. I dag är ca 15 miljoner människor i Europas länder immigranter. I Sverige är åtminstone 7 %av arbetskraften utländsk. Till
skillnad från tex Norge (som haft en med
internationella mätt liten immigration, men
som genom oljefyndigheterna , fått en alltmer ökad invandring) har Sverige blivit ett
invandrarland av stora dimensioner, dels beroende på en relativt öppen politik i detta
avseende, dels beroende på näringslivets behov av arbetskraft. Toppen nåddes under
högkonjunkturen 1969-1970, då i runt tal
l00 000 personer inflyttade.
Boendeproblemen
En bosegregation, en åtskillnad mellan olika
grupper och befolkningskategorier i boendet, är tydligt urskiljbar när det gäller invandrarna. Främst har denna sociala och
ekonomiska orsaker. I Stockholm har vissa
områden 12-15 % invandrare, medan i
andra procenten är mycket låg. Flertalet invandrarbarn växer upp i områden med förhållandevis låg social och ekonomisk standard. Bosegregationens nackdelar förstärks
av att den medför skolsegregation – gruppåtskillnaden fortsätter i skolan, eftersom
barnen vanligen hamnar i skolor som ligger
nära hemmet. Därför är problemen geografiskt och socialt mycket ojämnt fördelade.
Det är möjligt att vissa folkgrupper i ett samhälle trivs bäst med att bo för sig, tillsammans. Men här är det i ringa utsträckning
fråga om någon frivillig uppdelning. Den
har snarast att göra med det tragiska fak- 37
tum, att olika socialgrupper alltjämt tenderar bo åskilda i vårt land. I stort är också all
segregation till nackdel för alla och hela
samhället, eftersom den minskar kontaktytorna samhällets människor och grupper
emellan. Den medför också att för skolans
del höga pedagogiska krav ofta ställs på skolor som är minst rustade att uppfylla dem. I
vilket fall som helst ställer koncentrationen
av invandrarbarn på vissa platser speciella
krav. Resurserna måste därför fördelas efter
olika regioners och stadsdelars behov för att
det svenska skolsystemet skall präglas av
jämlikhet. Detta var SIA-utredningen också
inne på, tyvärr bara i förbigående.
En annan typ av kategoriuppdelning i
boendet är den man kan se bland studenterna. Invandrarstudenterna söker sig av förklarliga skäl i första hand till studentbostä-
der. Av Stiftelsen Stockholms studentbostä-
ders hyresgäster är över 20 % utländska studenter. Men detta beror även på att andelen
utländska studenter vid universitetet är högre än andelen invandrare i Sverige. Om detta boendeförhällande är på gott eller ont för
alla berörda är inte så lätt att svara på. Troligen är det fråga om ett för alla parter ganska
gott alternativ. studentmiljön är på många
sätt mer öppen än samhället i övrigt, och det
utländska inslaget är – inte minst från internationell synpunkt – en värdefull kontakt
och stimulans för de svenska studenterna.
Invandrarnas problem kan beskrivas som
problemet med kulturer i kontakt. Invandrarna kan då grovt indelas i fyra grupper: de
som vill och kan anpassa sig till det svenska
samhället, de som vill men inte kan, de som
kan men inte vill och de som varken kan el- 38
ler vill. Myndigheternas målsättning har varit att försöka hjälpa alla dessa grupper till
rätta, men åtgärderna har i mycket varit
halvhjärtade, vilket inte förvånar eftersom
det bara är några år sedan man hade snabb
assimilering och villkorslös försvenskning
som ideal. I och med det av riksdagen den
14 maj 1975 beslutade mottot ’jämlikhet,
valfrihet, samverkan” för invandrarpolitiken har emellertid en ny inriktning fastslagits. Man har nu även som målsättning att
hjälpa och stödja dem som vill behålla sin
kulturella och etniska egenart. För alla de
fyra nämnda grupperna är problemen dock
i många fall stora, och problemen angår inte
bara dem utan även hela samhället, eftersom
immigranterna är en inte obetydlig del i
detta.
Barnen och deras föräldrar
För invandrarbarnen är skolan ofta en svår
psykologisk och social situation, och själva är
de för skolsystemet ett komplicerat socialt
och pedagogiskt problem som inte kan sägas
ha lösts. Många är anledningarna till detta.
Här skall endast några centrala problem beröras.
Invandrare som vill behålla sin etniska och
kulturella identitet är ofta rädda att det
svenska skolsystemet – som givetvis liksom
alla skolsystem är en spegel av ett samhälle
och en kultur – skall ”försvenska” deras
barn, så att ett kulturellt och känslomässigt
avstånd kan uppkomma mellan dem och deras föräldrar. För många barn medför detta
svåra personliga spänningar och problem.
Lätt uppstår generationsmotsättningar på
detta sätt. Det förekommer att föräldrar försöker få sina barn att uppleva det som är ”typiskt svenskt” som något felaktigt och förbjudet. Självfallet får detta många slitningar
till följd och ibland även social missanpassning och psykiska störningar.
Till stor del bottnar det hela i föräldrarnas
språkliga, kulturella och sociala isolering i
det svenska samhället, och problemen tycks
vara störst där föräldrarna – medvetet eller
omedvetet – motarbetar barnens anpassning i det nya landet. Dessutom får man
komma ihåg, att en avog inställning till utbildning ofta är förhanden bland föräldrar
med ringa skolgång bakom sig, vilket självfallet på flera sätt inverkar på barnen. Den
svensk-norska psykologen och pedagogen
Barbro Saetersdal, som ingående studerat
problemen, påpekar att de uppfostringssystem, som varit en naturlig del i t ex de traditionsstyrda samhällen i Sydeuropa som
många invandrare kommer ifrån, inte passar in i vårt samhällssystem och att invandrarfamiljerna själva ofta inte är medvetna
om att så är fallet. Kulturkonfrontationen
blir en kollision mellan normer och värderingar i en utsträckning, som till sist kan
medföra en ohållbar situation för den som
villleva här i landet.
Det är inte svårt att förstå den i flera länder gjorda iakttagelsen att andra generationen invandrare vanligen ställs inför de svå-
raste problemen. Speciellt gäller detta hos
oss dem, vilkas föräldrar har en negativ inställning till det svenska samhället och kulturmönstret. Dessutom har invandrarbarnen ett annat hemland än föräldrarna, varigenom följer en annan livssyn och andra
ambitioner. Andra generationen invandrare
accepterar inte så lätt som många av deras
föräldrar låg social status och dåligt betalda
yrken. Ofta brister det också i kunskaperna
om de formella krav, som ställs på mer avancerade yrkesutövare, varför besvikelserna är
lika många som de från svensk synpunkt
orealistiska förhoppningarna. Arbetsmarknadsinformation och yrkesvägledning är
därför ett ”måste” redan på ett ganska tidigt
stadium i skolan. Inte minst måste denna informerande verksamhet sträva efter att nå
barnens föräldrar. Särskilt viktig är denna
typ av vägledning för invandrade ungdomar
eller vuxna med stora förväntningar på det
nya landet. Det bästa vore att denna information nådde dem redan innan de flyttar hit
-jämte villkor för immigration, uppehållsoch arbetstillstånd. Då skulle många tragedier undvikas.
Hemmet och skolan
Ett väsentligt problem är mödrarnas situation, vilken självfallet inverkar på barnen.
Många av mödrarna förvärvsarbetar, och
barntillsynen är ofta bristfällig. Barnens behov av sina föräldrar blir större när kulturmiljön är ny och förhållandena främmande.
Därför är det ett anmärkningsvärt förhållande att föräldrarna, både far och mor, i så
hög utsträckning som faktiskt är fallet förvärvsarbetar större delen av dagarna, ofta
även på kvällarna. Bland svenska gifta kvinnor förvärvsarbetar drygt 40 %, medan t ex
av invandrade jugoslaviska gifta kvinnor
mer än 80 % förvärvsarbetar. För hemmafruarna hotar å andra sidan en både för dem
39
själva och barnen missgynnsam språklig,
kulturell och social isolering. Vad den kommunalt ordnade barnpassningen beträffar,
är den alltjämt otillräcklig, inte minst för invandrarbarnens speciella behov. Självfallet
är alla dessa problem att ta fasta på och söka
lösa genom information, undervisning och
av samhället administrerade åtgärder som
når alla och syftar till att överbrygga klyftorna och minska den kulturella isoleringen.
Att invandrarbarnet har speciella problem
i skolan är också självklart. skolmyndigheterna har inte undervärderat dem utan på
senare tid på flera sätt försökt undersöka
och i möjligaste mån komma till rätta med
dem genom speciaila åtgärder, såsom nya
kursplaner och stödundervisning. Ett beklagligt faktum är dock att föräldrarna i alltför liten utsträckning tycks inse att här verkligen finns problem som de måste sätta sig in
i. Bland de 2 200 brevfrågor som ställdes till
Invandrartidningen under dess första år
1967-1968, rörde endast fem barnens skolgång! Främlingskap och språksvårigheter
ligger dessutom bakom det faktum, att invandrarföräldrar i betydligt mindre utsträckning än andra föräldrar har kontakt
med barnens skola.
Av tradition bor somliga invandrarfamiljer många tillsammans i små bostäder. I stort
sett är dock trångboddheten ekonomiskt betingad. Barnet som skallläsa läxor har säkert
många gånger svårt att få studiero, speciellt i
en miljö ofta helt fjärran från läsning och
studier. Olika slag av ”eftermiddagshem” eller ett förlängt öppethållande av skolans lokaler för läxläsning med kompetent lärarassistans, kunde säkert vara till stor hjälp.
l
l
l
40
Språkproblemet
Språket är inte bara en spegel av verkligheten utan även av ett sätt att uppleva den. Sä-
kert är att invandraren har ett till stor del
annorlunda förråd av ord och begrepp än
den infödde svensken. Språket återspeglar
kulturen. Därför blir det nya språket också
en kontakt med ett delvis nytt betraktelsesätt
och nya förhållanden. Språket är ett verktyg
för tänkandet och ger erfarenheten uttrycksmedel – därför har det den allra största betydelse för den psykiska och intellektuella utvecklingen. Kulturellt eftersatta barn
med bristande språklig utveckling hämmas
på många sätt i sin utveckling i övrigt. Inte
minst är det viktigt att invandrarbarnens
specifika pedagogiska behov tillgodoses. De
är alltid i riskzonen.
Flera språkforskare har observerat, att individen först lär sig de emotionella uttrycken på sitt modersmål och att, när det nya
språket inlärs, man däremot i första hand
kommer i kontakt med språkets intellektuella funktioner. Om tendensen kvarstår, och
varken modersmålet eller det nya språket
får större bredd, hotar, menar många, en utarmning av känslolivet. K~nslolivet har ”blivit kvar” i modersmålet, medan intellektet
kommer till uttryck i det nya språket. Denna
kluvenhet kan alltså innebära att man genom att vara dubbelt halvspråkig hämmas
psykiskt. Tvåspråkigheten anses alltmer som
något positivt och värdefullt, men det är viktigt att inte bara det nya landets språk övas,
utan även modersmålet.
Språkfärdigheten i det nya språket kan
vidare hindras om kunskaperna i modersmålet är bristfälliga. Förutsättningen för att
lära sig främmande språk är att man behärskar sitt modersmål väl. Dessutom är det
en fråga om psykisk integritet och utveckling. Den svenska riksdagen antog 1967
UNESCO:s rekommendation att undervisningen i skolan delvis sker på elevens eget
modersmål. En mycket utbredd pedagogisk
uppfattning är härvidlag dessutom, att
tvåspråkigheten bör utvecklas så tidigt som
möjligt i barnets liv. Därför måste det finnas
barndaghem med flerspråkig person.al och
barnböcker tillgängliga på alla barns sf>råk!
Invandrarutredningen fastslog som väl är
vikten av utvecklande av tvåspråkighet redan tidigt. Vad som alhjämt saknas är tillräckliga praktiska åtgärder i enlighet med
den teoretiska enigheten!
1975 har varit ett viktigt år för invandrarna. Riksdagen har beslutat om auktorisering
av och stöd till tolkar. Invandrarna har fått
rösträtt vid val till kommun och landsting
och valbarhet till kommunala uppdrag. En
invandrargrupp och ett invandrarråd har
tillsatts. Man kan nu hoppas att invandrarna
själva kan med sina erfarenhet bidra till att
bl a språkproblemen minskar. Invandrargruppen har föreslagit ökad hemspråksträ-
ning, dvs undervisning i modersmålet; på
alla skolstadier, vilket även förordades i regeringens proposition till riksdagen om den
framtida invandrar- och minoritetspolitiken
våren 1975. Dock har man glömt bl a de
barn som invandrar i tonåren. Under alla
omständigheter är inga problem lösta bara
genom att beslut fattats. Det vet vi av erfarenhet. De närmaste åren kommer att utvisa
om bedömningarna varit riktiga och resurserna tillräckliga.
Främlingskap och grupptryck
Urbaniseringen och den tilltagande anonymiteten i mänskliga relationer har i vissa avseende gynnat utveckling av intolerans,
egoism, konkurrensmentalitet och grupptryck bland ungdomen. Kanske beror beredvilligheten att ge efter för grupptrycket på
ett otillfredsställt behov av samhörighet och
är en ersättning för den nära kontakt mellan
olika generationer som präglade samhället
förr. situationen torde upplevas speciellt
starkt av invandrarbarn, allra helst om de
kommer från länder med djupgående familjetraditioner. Behovet att bli med i gemenskapen och accepteras är stort. För invandrarbarnet kan det i många fall bli fråga om
en svår anpassningsprocess, bl a därför att
man upplevs eller upplever sig som något
udda i miljön. Vad den numera mycket diskuterade ”mobbningen” beträffar, har emellertid inte framkommit några fakta eller undersökningar som klart visar att invandrarbarn mobbas mer än övriga barn i svenska
skolor. Men konkurrensmentaliteten, som
slår igenom på de flesta plan av samhället,
skapar i och utanför skolan en situation som
inte gynnar samarbete och gemenskap.
För skolans del kan det faktiskt vara väl
värt mödan att studera och experimentera
rried kollektivistiska system, som används i
barnpedagogiken i tex Sovjet, Kina och i israeliska kibbutzer. Kanske är det sovjetiska
”adoptionssystemet” av speciellt intresse för
vår problematik. Adoptionssystemet går ut
på att varje nybörjarklass ”adopteras” av en
äldre klass, där eleverna individuellt och i
grupp tar de yngre om hand och hjälper
dem till rätta i skolan. Inte minst när elevma- 41
terialet tenderar bli alltmer heterogent vad
studieförutsättningar, traditioner, erfarenheter, uppfostran och föräldranationalitet
beträffar, skulle ett sådant system, möjligen
med uppföljning eller fortsättning skolan
igenom, erbjuda många fördelar och åtminstone i viss mån råda bot mot anonymitets-, främlingskaps- och grupproblemen.
Ett nytänkande behövs
Vi har insett vikten av speciell förskoleundervisning för invandrarbarn, därtill att
stödundervisning och specialundervisning
meddelas dem även i fortsättningen. Viktigt
är emellertid att poängtera att invandrarbarnen inte bör samlas i speciella klasser utan i
stället på alla sätt inlemmas i samvaron med
svenska barn i skolan. Speciellt stöd, t ex i
form av samordnad specialundervisning
ledd av lärare som kan barnens modersmål,
bör helst kunna ges åt eleverna så långt och så
länge behov finns, kanske genom hela skolan. Ihågkommas bör då att det hela tiden är
viktigt att för barnens skull upprätthålla nä-
ra kontakt med deras föräldrar. På alla stadier bör finnas tillgång till förberedelseklasser
där för individen adekvat kompletterande
undervisning kan ges, när så under kortare
period kan anses erforderligt.
Detta gäller dem som fötts i landet likaväl
som dem som invandrat i tonåren eller som
vuxna. Problemen är liksom de rent praktiska svårigheterna ofta mycket stora, och avsevärda resurser – och inte minst tid – krävs,
vilket jag själv erfarit under mitt arbete med
stödundervisning för invandrare. Speciellt
stöd för invandrareleverna bör finnas efter
42
skolans slut i form av läxhjälp, på plats där
kompetent personal finns och arbetsro kan
ges. Olika former av personlig rådgivning
och information – informell! – måste också
finnas. Många invandrarbarn förblir ”öar”
igenom skolsystemets alla stadier.
I undervisningen bör speciell uppmärksamhet visas för invandrarens hemlands kulturella, geografiska och politiska förhållanden, något som inte bara är stimulerande för
honom själv utan inte minst nyttigt för hans
kamrater, som på så sätt kan få nya välmotiverade kunskaper, vidgade perspektiv, en
bättre förståelse för andra folk och en djupare känsla av gemenskap. Det supplement
av Läroplan för Grundskolan, som behand- !ar undervisning av invandrarbarn, förordar
denna inriktning.
Men det är långt mellan ord och handling.
I många stycken har läroplansförfattarna
producerat stor och skön retorik utan verklig täckning på resursplanet. Här finns ett
svalg mellan teori och praktik. Men även en
påfallande stelbenthet och ovilja hos lärarkåren bär skuld till den långsamma utvecklingen. Jag har många gånger mött en kompakt oförståelse för invandrares problem i
lärarkollegier. När verklig idealitet och vilja
funnits hos ansvariga myndigheter, har orden många gånger ljudit som en högstämd
predikan för en sovande församling.
Pärmarför årgång 1975
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 20:- (inkl. moms och
porto) på postgiro 7 27 44-6.
————————- —-