Thede Palm; Tage Erlander – Fjärde delen
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Tage Erlander: Fjärde delen
Fjärde delen av Tage Erlanders minnert har
kommit ut i höst. Den kommenteras mer än
recertseras av fil dr Thede Palm. Denne
framhåller att man kan ha olika åsikter om
författarens sätt att skriva boken, men man
kan inte kommaförbi den. ATP-striden,
Wallenbergaffären och annat hör till det
tidsavsnitt som behandlas. statsministern
själv i kontrast mot och ibland i konflikt med
andraframträder starkare i denna del än i
de föregående. Inte minst gällde detta Wallenbergaffären, där Tage Erlanders handlande ”var honom till en heder som intefår
glömmas.”
På skyddsomslaget till Tage Erlanders bok
”1955-1960” (Tidens förlag) har förlagsreklamen förklarat att denna fjärde del i författarens politiska serie ”omfattar en av de
mest dynamiska perioderna av vårt lands utvecklingshistoria i modern tid.” Om karakteristiken av denna tid är riktig eller inte skall
inte diskuteras här. Däremot är det lätt att
konstatera – tyvärr – att den dynamiska
perioden inte motsvaras av någon extra dynamik i skildringen av den. Boken är, liksom
de föregående delarna, föga inspirerande
och verkar splittrad. Oengagerat är kanske
ett riktigt ord för författarskapet.
Ingen nöjesläsning väntar alltså den som
försöker sig på boken. Erlanders ”imponerande memoarsvit” – för att fortfarande
hålla sig till förlagsreklamen – är inte alltid
imponerande och utgörs inte bara av memoarer. Boken är skriven pliktskyldigast, så
som början en gång blivit gjord, och det som
en gång imponerade hos statsministern –
hans politiska skicklighet, hans speciella talekonst som ryckte med även motståndare mot
deras vilja, hans ärliga övertygelse i vissa bestämda frågor som gjorde att man litade på
honom – allt detta finner man inte särskilt
klart uttryckt i det skrivna verket. Att boken
sedan inte innehåller bara hans minnen är
uppenbart. Det finns naturligtvis intet att invända mot att en memoarförfattare stöder
sig på handlingar eller dagboksanteckningar. Men i allt för många fall får man intrycket, att det inte var så som Erlander nu skriver utan att han skriver så som han önskar
att det varit.
Och ändå: man kommer inte förbi den
här boken. Den behandlar åtminstone en
fråga, som för socialdemokraten Erlander
var av yttersta vikt, nämligen ATP-striden.
Att skriva svensk modern historia utan att
kornrna in på den är naturligtvis omöjligt,
och här redovisar den dåvarande statsministern var han stod. Samtidigt avslöjar han för
första gången flera mänskliga drag: sin trötthet och ibland sitt missmod under striden.
Möjligen kan det också här vara så att den
trötthet, som han vid högre ålder känner,
kastar sin skugga över vad som varit. Men av
andra skäl är det troligt att missmodet var
äkta.
Det förefaller som om han i den föreliggande delen ger mer av andra människor än
han gjort i tidigare delar. Här behöver man
inte läsa mellan raderna. Man förstår exempelvis att Erlander så småningom blev tämligen irriterad på Östen Unden. Det fanns
också andra starka män, i partiet men utanför regeringen, som slet på statsministerns
krafter.
Fjärde delen av Tage Erlanders memoarer är en bok att penetrera och att fundera
över. Den som söker finner åtskilligt.
Utrikesministern
När Tage Erlander blev statsminister efter
Per Albin Hanssons död, var Östen Unden
utrikesminister och förblev så till 1962. Alla
vet att han höll tyglarna hårt i sin hand i sitt
departement. Inga utsvävningar av något
slag från de riktlinjer han dragit upp för
svensk neutralitetspolitik var tillåtna, allra
minst sådana som längre fram började med
Torsten Nilsson och som kulminerade under Olof PaJmes statsrninistertid.
423
För en yngre statsminister med starka utrikespolitiska intressen bör situationen ibland
ha varit ganska prövande. Erlander framhåller emellertid att han hade ett utmärkt sarnarbete med Östen Unden. Denne var ”ytterligt angelägen” att hålla statsministern orienterad om alla stora och små frågor. Ingen
kan tro något annat: Unden hade säkerligen
en starkt utvecklad pliktkänsla. Men han hade också en bestämd uppfattning om sina
rättigheter. Hans ogillande av Erlanders initiativ och ställningstaganden under de skandinaviska försvarsförhandlingarna ligger fö-
re den tid, som här behandlas. Det är alltså
ingenting att gå in på, men spåren efter den
tiden är märkbara.
När problemet uppstod om Sverige skulle
skaffa egna kärnvapen, bröts statsministerns
och utrikesministerns meningar bestämt. Erlander var från början böjd för saken, liksom bland många andra Per Edvin Sköld.
Det enklaste argumentet var, att om vi ensamma skulle driva vår neutralitetspolitik
och inte överenskornrna om något som helst
stöd utifrån, måste vi ha bästa möjliga vapen. Undens argumentering, bakom vilken
torde ha legat hans starka utrikespolitiska
bindningar, gick tvärtorn ut på att innehav
av kärnvapen skulle öka krigsrisken för oss.
Längre ifrån varandra kunde man inte gärna komma. Redogörelsen hos Erlander för
diskussionerna och sammanstötningarna
kan den intresserade komplettera från Ulla
Lindströms första minnesbok (”l regeringen
1954-1959” sid 312 ff). ”Hennes skildring
av det yttre händelseförloppet är korrekt”,
medger Erlander kärvt och motvilligt. Hon
var väl informerad, naturligtvis av Östen
424
Unden själv, vars förtrogna hon var.
Resultatet blev att Erlander gav upp sin
första ståndpunkt för att inte splittra sitt parti. Det vore alltför enkelt att säga att han satte partiet före landet. Naturligtvis övertygade han sig själv om att han gjorde rätt.
Fallet Hjalmarson
När man är inne på Ulla Lindström för~ä?-
nar en annan incident att nämnas, nämligen
den som rörde propositionen om u-hjälpen
1962. Erlander talar inte om den i sin bok.
Man hade kommit fram till att han undantagsvis skulle signera propositionen; Unden
eller Ulla Lindström hade varit närmare till
det, men den senares popularitet hos statsministern och framför allt hos hans medhjälpare Olof Palme var minst sagt begränsad.
Palme ville tydligen ha u-hjälpskomplexet reserverat för sin egen räkning. Vid den slutliga beredningen angrep Unden förfaringssättet både surt och hårt, och Erlander blev,
fortfarande enligt ögonvittnet Ulla Lindström, djupt årad. Förhållandet mellan de
två herrarna var inte så förtroligt eller glättat som Erlander nu vill göra gällande.
Han hade också starka skäl att ibland ifrå-
gasätta Undens omdöme. Fallet Hjalmarson var avslöjande. Utrikesministern hade
vid ett regeringssammanträde 1959 förklarat att det skulle verka utmanande på både
svensk och utländsk opinion om högerledaren skulle få resa till F för att där representera Sverige. Orsaken skulle vara hans uppträdande mot Sovjetunionen. Regeringen
fattade ”enhälligt” beslut om att Hjalmarson
var ovärdig uppdraget.
Men regeringens sammanträde hade letts
av Unden, som per telefon meddelade Erlander vad som bestämts; Erlander befann
sig på Harpsund. Denne kände ”en viss tveksamhet” – med fullaste skäl, det var dock ett
politiskt beslut som statsministern hade hållits utanför – då han också fick veta, att
utom han själv hade Torsten Nilsson, Gunnar Sträng, Sven Andersson, Gunnar Lange
och Rune Johansson varit frånvarande!
Unden hade uppenbarligen gjort en kupp,
naturligtvis stödd av Ulla Lindström, och Erlander hade ställts i valet mellan att desavouera sin utrikesminister eller att begå en uppenbar orättvisa mot en av oppositionsledarna. Han ”lät sig övertygas” och gjorde det senare; naturligtvis med gott samvete.
Erlander lämnar en lång förklaring, av vilken det också framgår att Unden vägrade att
hjälpa till med någon som helst kompromiss.
”Inom partiet var man mycket nöjd” med
det sätt på vilket den följande debatten genomfördes från regeringshåll. Då var ju allt
bra. Tage Erlander säger sig emellertid inte
förstå varför debatten blev så våldsamt bitter …
statsministern själv
Tage Erlanders lojalitet mot sitt parti och
mot dem som tillhörde partiet är välbekant.
För att nu för sista gången utnyt~a Unden
som exempel kan man konstatera, att Erlander försvarar dennes agerande även i
Wallenbergaffären. ågon har skrivit att det
blev större aktivitet inom UD i detta ärende
sedan Torsten Nilsson efterträtt Unden. Uttalandet är för mig ”helt obegripligt”, skriver Erlander. Det mesta som gjordes för att
klara upp affären gjordes under Undens
ledning på 50-talet.
Det är riktigt att det mesta, som alls gjordes, förekom på 50-talet, nämligen då Arne
Lundberg tillträtt som kabinettssekreterare.
Carl-Fredrik Palmstierna, som på den här
punkten måste anses vara speciellt välinformerad, talar i den nyligen utkomna tredje
delen av sina memoarer ”Fjädern i min
hand” (Bonniers) om Undens kompakta
olust mot att röra i saken. Samma intryck av
hans inställning torde alla ha haft, som av
någon anledning sett ärendet inifrån, om än
så flyktigt. Det är obegripligt att inte statsministern skulle sett och förstått detsamma.
Mot andra av sina medarbetare visar Erlander samma lojalitet. Någon kritik förekommer inte av en finansminister som oroade sig för att man ville föra en politik, som
kunde leda till inflation och som sedan förberedde den vi nu har. Det vore helt olikt Erlander att kritisera sina egna. Samtidigt skall
villigt erkännas, att han i denna del ändrat
tonen mot sin motståndare Bertil Ohlin.
Andra åsikter än dennes noteras, men överlägsenheten hörs inte mera av.
Att Erlander, som en gång var en ecklesiastikminister som både förstod och understödde högre forskning, kan ha gillat vad senare tiders mediokra ministrar i samma departement gjort för att underminera de
svenska universitetens standard, är otänkbart. Inte heller därom finner man någon- 425
ting i hans bok. Det är väl inte att begära, så
som han skrivit den. Men man tänker med
saknad på vad Tage Erlander skulle kunna
ha uträttat för framtiden, om han antagit anbudet att bli universitetskansler.
Det anbudet fick han en gång, då det ännu inte ansågs vara näst intill landsskadlig
verksamhet att föreslå att en socialdemokratisk regering eller ett enstaka statsråd skulle
avgå. Erlander var inte främmande för tanken, och han beskriver också hur han reflekterade på att bli landshövding i Karlstad.
Ty han var trött. I verkligheten visade han
ofta sina mänskliga drag. I hans böcker har
det gjorts alltför litet. Nu, i fjärde delen, då
han gör det, skall man vara tacksam. I ett
sammanhang, i vilket han lika litet som annars framhåller sig själv, bör man understryka hans mänskliga bevekelsegrunder. Hans
eget uppträdande i Wallenbergaffären, vilket var honom till en heder som inte får
glömmas, baserades uppenbarligen på hans
djupa känsla för rättfärdighet.
Observera också att i denna bok glimtar
hans humor fram. Ingen annan än den som
har både humor och är i stånd till självironi
skulle kunna publicera helsidesbilden vid sid
324: Sveriges statsminister, sittande på sängkanten, snuvig och duven med fötterna i ett
fat varmt vatten, med en kraftfull rysk sjuksköterska vid sin sida och med två uppdragna·f1askor varav den ena förmodligen med
Krimkonjak inom räckhåll på nattduksbordet.
–
Tage Erlander: Fjärde delen
Fjärde delen av Tage Erlanders minnert har
kommit ut i höst. Den kommenteras mer än
recertseras av fil dr Thede Palm. Denne
framhåller att man kan ha olika åsikter om
författarens sätt att skriva boken, men man
kan inte kommaförbi den. ATP-striden,
Wallenbergaffären och annat hör till det
tidsavsnitt som behandlas. statsministern
själv i kontrast mot och ibland i konflikt med
andraframträder starkare i denna del än i
de föregående. Inte minst gällde detta Wallenbergaffären, där Tage Erlanders handlande ”var honom till en heder som intefår
glömmas.”
På skyddsomslaget till Tage Erlanders bok
”1955-1960” (Tidens förlag) har förlagsreklamen förklarat att denna fjärde del i författarens politiska serie ”omfattar en av de
mest dynamiska perioderna av vårt lands utvecklingshistoria i modern tid.” Om karakteristiken av denna tid är riktig eller inte skall
inte diskuteras här. Däremot är det lätt att
konstatera – tyvärr – att den dynamiska
perioden inte motsvaras av någon extra dynamik i skildringen av den. Boken är, liksom
de föregående delarna, föga inspirerande
och verkar splittrad. Oengagerat är kanske
ett riktigt ord för författarskapet.
Ingen nöjesläsning väntar alltså den som
försöker sig på boken. Erlanders ”imponerande memoarsvit” – för att fortfarande
hålla sig till förlagsreklamen – är inte alltid
imponerande och utgörs inte bara av memoarer. Boken är skriven pliktskyldigast, så
som början en gång blivit gjord, och det som
en gång imponerade hos statsministern –
hans politiska skicklighet, hans speciella talekonst som ryckte med även motståndare mot
deras vilja, hans ärliga övertygelse i vissa bestämda frågor som gjorde att man litade på
honom – allt detta finner man inte särskilt
klart uttryckt i det skrivna verket. Att boken
sedan inte innehåller bara hans minnen är
uppenbart. Det finns naturligtvis intet att invända mot att en memoarförfattare stöder
sig på handlingar eller dagboksanteckningar. Men i allt för många fall får man intrycket, att det inte var så som Erlander nu skriver utan att han skriver så som han önskar
att det varit.
Och ändå: man kommer inte förbi den
här boken. Den behandlar åtminstone en
fråga, som för socialdemokraten Erlander
var av yttersta vikt, nämligen ATP-striden.
Att skriva svensk modern historia utan att
kornrna in på den är naturligtvis omöjligt,
och här redovisar den dåvarande statsministern var han stod. Samtidigt avslöjar han för
första gången flera mänskliga drag: sin trötthet och ibland sitt missmod under striden.
Möjligen kan det också här vara så att den
trötthet, som han vid högre ålder känner,
kastar sin skugga över vad som varit. Men av
andra skäl är det troligt att missmodet var
äkta.
Det förefaller som om han i den föreliggande delen ger mer av andra människor än
han gjort i tidigare delar. Här behöver man
inte läsa mellan raderna. Man förstår exempelvis att Erlander så småningom blev tämligen irriterad på Östen Unden. Det fanns
också andra starka män, i partiet men utanför regeringen, som slet på statsministerns
krafter.
Fjärde delen av Tage Erlanders memoarer är en bok att penetrera och att fundera
över. Den som söker finner åtskilligt.
Utrikesministern
När Tage Erlander blev statsminister efter
Per Albin Hanssons död, var Östen Unden
utrikesminister och förblev så till 1962. Alla
vet att han höll tyglarna hårt i sin hand i sitt
departement. Inga utsvävningar av något
slag från de riktlinjer han dragit upp för
svensk neutralitetspolitik var tillåtna, allra
minst sådana som längre fram började med
Torsten Nilsson och som kulminerade under Olof PaJmes statsrninistertid.
423
För en yngre statsminister med starka utrikespolitiska intressen bör situationen ibland
ha varit ganska prövande. Erlander framhåller emellertid att han hade ett utmärkt sarnarbete med Östen Unden. Denne var ”ytterligt angelägen” att hålla statsministern orienterad om alla stora och små frågor. Ingen
kan tro något annat: Unden hade säkerligen
en starkt utvecklad pliktkänsla. Men han hade också en bestämd uppfattning om sina
rättigheter. Hans ogillande av Erlanders initiativ och ställningstaganden under de skandinaviska försvarsförhandlingarna ligger fö-
re den tid, som här behandlas. Det är alltså
ingenting att gå in på, men spåren efter den
tiden är märkbara.
När problemet uppstod om Sverige skulle
skaffa egna kärnvapen, bröts statsministerns
och utrikesministerns meningar bestämt. Erlander var från början böjd för saken, liksom bland många andra Per Edvin Sköld.
Det enklaste argumentet var, att om vi ensamma skulle driva vår neutralitetspolitik
och inte överenskornrna om något som helst
stöd utifrån, måste vi ha bästa möjliga vapen. Undens argumentering, bakom vilken
torde ha legat hans starka utrikespolitiska
bindningar, gick tvärtorn ut på att innehav
av kärnvapen skulle öka krigsrisken för oss.
Längre ifrån varandra kunde man inte gärna komma. Redogörelsen hos Erlander för
diskussionerna och sammanstötningarna
kan den intresserade komplettera från Ulla
Lindströms första minnesbok (”l regeringen
1954-1959” sid 312 ff). ”Hennes skildring
av det yttre händelseförloppet är korrekt”,
medger Erlander kärvt och motvilligt. Hon
var väl informerad, naturligtvis av Östen
424
Unden själv, vars förtrogna hon var.
Resultatet blev att Erlander gav upp sin
första ståndpunkt för att inte splittra sitt parti. Det vore alltför enkelt att säga att han satte partiet före landet. Naturligtvis övertygade han sig själv om att han gjorde rätt.
Fallet Hjalmarson
När man är inne på Ulla Lindström för~ä?-
nar en annan incident att nämnas, nämligen
den som rörde propositionen om u-hjälpen
1962. Erlander talar inte om den i sin bok.
Man hade kommit fram till att han undantagsvis skulle signera propositionen; Unden
eller Ulla Lindström hade varit närmare till
det, men den senares popularitet hos statsministern och framför allt hos hans medhjälpare Olof Palme var minst sagt begränsad.
Palme ville tydligen ha u-hjälpskomplexet reserverat för sin egen räkning. Vid den slutliga beredningen angrep Unden förfaringssättet både surt och hårt, och Erlander blev,
fortfarande enligt ögonvittnet Ulla Lindström, djupt årad. Förhållandet mellan de
två herrarna var inte så förtroligt eller glättat som Erlander nu vill göra gällande.
Han hade också starka skäl att ibland ifrå-
gasätta Undens omdöme. Fallet Hjalmarson var avslöjande. Utrikesministern hade
vid ett regeringssammanträde 1959 förklarat att det skulle verka utmanande på både
svensk och utländsk opinion om högerledaren skulle få resa till F för att där representera Sverige. Orsaken skulle vara hans uppträdande mot Sovjetunionen. Regeringen
fattade ”enhälligt” beslut om att Hjalmarson
var ovärdig uppdraget.
Men regeringens sammanträde hade letts
av Unden, som per telefon meddelade Erlander vad som bestämts; Erlander befann
sig på Harpsund. Denne kände ”en viss tveksamhet” – med fullaste skäl, det var dock ett
politiskt beslut som statsministern hade hållits utanför – då han också fick veta, att
utom han själv hade Torsten Nilsson, Gunnar Sträng, Sven Andersson, Gunnar Lange
och Rune Johansson varit frånvarande!
Unden hade uppenbarligen gjort en kupp,
naturligtvis stödd av Ulla Lindström, och Erlander hade ställts i valet mellan att desavouera sin utrikesminister eller att begå en uppenbar orättvisa mot en av oppositionsledarna. Han ”lät sig övertygas” och gjorde det senare; naturligtvis med gott samvete.
Erlander lämnar en lång förklaring, av vilken det också framgår att Unden vägrade att
hjälpa till med någon som helst kompromiss.
”Inom partiet var man mycket nöjd” med
det sätt på vilket den följande debatten genomfördes från regeringshåll. Då var ju allt
bra. Tage Erlander säger sig emellertid inte
förstå varför debatten blev så våldsamt bitter …
statsministern själv
Tage Erlanders lojalitet mot sitt parti och
mot dem som tillhörde partiet är välbekant.
För att nu för sista gången utnyt~a Unden
som exempel kan man konstatera, att Erlander försvarar dennes agerande även i
Wallenbergaffären. ågon har skrivit att det
blev större aktivitet inom UD i detta ärende
sedan Torsten Nilsson efterträtt Unden. Uttalandet är för mig ”helt obegripligt”, skriver Erlander. Det mesta som gjordes för att
klara upp affären gjordes under Undens
ledning på 50-talet.
Det är riktigt att det mesta, som alls gjordes, förekom på 50-talet, nämligen då Arne
Lundberg tillträtt som kabinettssekreterare.
Carl-Fredrik Palmstierna, som på den här
punkten måste anses vara speciellt välinformerad, talar i den nyligen utkomna tredje
delen av sina memoarer ”Fjädern i min
hand” (Bonniers) om Undens kompakta
olust mot att röra i saken. Samma intryck av
hans inställning torde alla ha haft, som av
någon anledning sett ärendet inifrån, om än
så flyktigt. Det är obegripligt att inte statsministern skulle sett och förstått detsamma.
Mot andra av sina medarbetare visar Erlander samma lojalitet. Någon kritik förekommer inte av en finansminister som oroade sig för att man ville föra en politik, som
kunde leda till inflation och som sedan förberedde den vi nu har. Det vore helt olikt Erlander att kritisera sina egna. Samtidigt skall
villigt erkännas, att han i denna del ändrat
tonen mot sin motståndare Bertil Ohlin.
Andra åsikter än dennes noteras, men överlägsenheten hörs inte mera av.
Att Erlander, som en gång var en ecklesiastikminister som både förstod och understödde högre forskning, kan ha gillat vad senare tiders mediokra ministrar i samma departement gjort för att underminera de
svenska universitetens standard, är otänkbart. Inte heller därom finner man någon- 425
ting i hans bok. Det är väl inte att begära, så
som han skrivit den. Men man tänker med
saknad på vad Tage Erlander skulle kunna
ha uträttat för framtiden, om han antagit anbudet att bli universitetskansler.
Det anbudet fick han en gång, då det ännu inte ansågs vara näst intill landsskadlig
verksamhet att föreslå att en socialdemokratisk regering eller ett enstaka statsråd skulle
avgå. Erlander var inte främmande för tanken, och han beskriver också hur han reflekterade på att bli landshövding i Karlstad.
Ty han var trött. I verkligheten visade han
ofta sina mänskliga drag. I hans böcker har
det gjorts alltför litet. Nu, i fjärde delen, då
han gör det, skall man vara tacksam. I ett
sammanhang, i vilket han lika litet som annars framhåller sig själv, bör man understryka hans mänskliga bevekelsegrunder. Hans
eget uppträdande i Wallenbergaffären, vilket var honom till en heder som inte får
glömmas, baserades uppenbarligen på hans
djupa känsla för rättfärdighet.
Observera också att i denna bok glimtar
hans humor fram. Ingen annan än den som
har både humor och är i stånd till självironi
skulle kunna publicera helsidesbilden vid sid
324: Sveriges statsminister, sittande på sängkanten, snuvig och duven med fötterna i ett
fat varmt vatten, med en kraftfull rysk sjuksköterska vid sin sida och med två uppdragna·f1askor varav den ena förmodligen med
Krimkonjak inom räckhåll på nattduksbordet.
–