Stig Jonsson; Hur skall det gå med Gotland

STIG JONSSON:
Hur skall det gå med Gotland?
Svensk Tidskrift har bett redaktörenför
Gotlänningen StigJonsson att skriva en
artikel om gotländska problem. Sådana, menarförfattaren, finns det åtskilliga. Han delar upp dem underfem, för Gotlandfarliga
F, nämligen Förbindelserna, Företagsamheten, Folkmängden, Försvaret och Finansministern. Inte minst blir det klarlagt vadförsvaret betyderför Gotlands ekonomi. Redan
1977 blir denfrågan aktuell. Hr Palme lovade också Gotland i valrörelsen en ny elkabel, men det blir den nya regeringen, mer gotlandsvänligt inställd än den förra, somfår
försöka infria löftet.
Den förste som ställde rubrikens fråga var
antagligen Tjelvår, mannen som enligt gutarnas egen skapelseberättelse tände en eld
på ön och därigenom fick den att stanna
kvar över vattenytan. Tidigare hade den om
kvällen stigit upp ur havet men om morgonen åter försvunnit.
Sedan dess har frågan ställts många gånger när Gotlands problem diskuterats, och
det lär i kretsar i och omkring den förra regeringen ha funnits personer som livligt beklagade TjeJvars insats, när kraven från gotlänningarna på jämlikhet och solidaritet blev
alltför högljudda. Så långt som statsrådet
Arthur Engberg har dock ingen senare minister velat gå. Han föreslog en gång på 30-
talet att Gotland skulle överlämnas till Ryssland för att den svenska regeringen skulle
slippa ifrån bekymren.
Intressantare än själva frågan är dock vilka faktorer sop1 avgör Gotlands framtid.
Med Karlfeldt kan man här talas om fem F.
Det behöver inte nödvändigtvis vara fem farliga F, men följande fem F är fundamentala
för Gotland: Förbindelserna, Företagsamheten, Folkmängden, Försvaret, Finansministern.
Att förbindelserna placeras först i denna
uppräkning beror på att en lösning av kommunikationsproblemet är, eller uppfattas av
gotlänningarna vara, förutsättningen för att
Gotland över huvud taget skall ha någon
framtid. Det gäller då förbindelserna mellan
Gotland och fastlandet. Kommunikationerna på ön är inte sämre än i andra svenska
glesbygdsområden.
Vad begär då gotlänningarna? Över vattnet begär man flygförbindelser till priser
som motsvarar första klass på tåg. Detta motiveras med att man saknar sådana snabbförbindelser som finns på fastlandet (bil, snabbbuss och snälltåg) och att färjorna under
större delen av året endast går nattetid av
hänsyn till godstrafikens behov.
På vattnet begär man ”vägpriser”. Det innebär att man mellan Gotland och fastlandet
skall kunna frakta varor, föra personbil och
åka med allmänna kommunikationsmedel
för samma pris som man kan göra motsvarande sträcka på en landsväg.
Under vattnet slutligen begär gotlänningarna en ny elkabel, som möjliggör samma
elpriser på Gotland som i andra delar av Sverige. Idag betalar de gotländska elkonsumenterna ett överpris på ungefär 20 miljoner om året.
Även om mycket återstår innan gotlänningarna på dessa områden når jämställdhet
med sina grannar på det svenska fastlandet
bör det sägas att mycket positivt inträffat under de senaste tre åren. I motsats till många
andra har gotlänningarna haft anledning att
välsigna jämviktsriksdagen. När förre kommunikationsministern Bengt Norling skulle
göra Sverige rundare i flygprishänseende
hamnade Gotland ett gott stycke in i Sovjet.
En gotländsk flygbojkott sommaren 1973
pressade dock ned flygpriset för på Gotland
mantalsskrivna, och en lottseger i riksdagen
något år senare gav samma flygpris åt övriga
resenärer. Ännu är det dock en god bit kvar
till målet, pris enligt första klass järnväg.
Också på vattnet inträffade positiva saker.
Efter 25 års hårdnackat socialdemokratiskt
motstånd tvingades Gunnar Sträng öppna
kassakistan så pass att målet ”vägpriser över
427
vattnet” nåddes på fraktsidan. Däremot är
det fortfarande ett gott stycke kvar ifråga
om personbilar och passagerare.
Gotlänningarna har tre huvudargument
för sitt krav på vägpriser: l. Ölänningarna
fick sin bro och därmed är Gotland det enda
landskapet i Sverige utan fritt tillträde till rikets vägnät. För samma fordonsskatt som övriga svenskar kan den gotländske bilägaren
bara utnytya sitt fordon i en enda kommun.
2. Vägverket håller avgiftsfria bilfärjor som
skapar ett sammanhängande vägnät i hela
det övriga landet. 3. Funnes det en ödemark
istället för vatten mellan Gotland och fastlandet, skulle det allmänna utan minsta tvekan
ha bekostat minst två, troligen flera landsvä-
gar från Gotland till angränsande län. Byggnad och underhåll av dessa vägar skulle ha
kostat minst lika mycket som avgiftsfria bilfärjor.
Förbindelserna under vattnet är dock
idag det allra största gotländska problemet.
Förra gången Sverige hade en koalitionsregering beslutades att staten skulle bekosta en
likströmskabel till Gotland. Denna gav gotlänningarna samma elpris som grannlänen
på fastlandssidan. I mitten på 60-talet började emellertid behovet av en ny större kabel
att göra sig gällande. Nu bestämde dock socialdemokraterna ensamma, och trots upprepade framstötar och en utredning som fö-
reslog en ny kabel hände ingenting, utan oljekraftverket i Slite, som kompletterar kabeln, fick byggas ut och ett antal mindre aggregat fick installeras på skilda delar av ön. Så
kom oljekrisen och drev pro(iuktionskostnaderna i höjden, så att gotlänningarna, som
huvudsakligen måste lita till oljekraft, nu
428
har 5 öre högre pris per kWh än andra förbrukare.
När Olof Palme i somras inledde sin valrö-
relse i Visby lovade han äntligen att en kabel
skulle komma, men för hans del kom alltså
löftet för sent. En annan regering får nu
plocka fram de 150 miljoner som en ny kabel kostar.
Företagen och framtiden
Företagsamheten, gotlänningarnas andra
fundamentala F, har helt naturligt i många
år hämmats av de höga fraktpriserna och de
senaste åren av de onormala elpriserna. Och
är det någonting som inte tål att hämmas på
Gotland så är det företagsamheten. Den andel av befolkningen som sysselsätts i jordbruk är fortfarande fyra gånger så stor på
Gotland som riket som helhet. Men rationaliseringen går snabbt och man räknar med att
den gotländska landsbygden under de närmaste tio åren kommer att mista över 2 000
arbetstillfållen om utvecklingen inte kan
vändas.
Gotlands största industri är LM-fabriken i
Visby. Den har fram till 1975 successivt
byggts ut för l 200 anställda, vilket naturligtvis betyder mycket i ett län med knappt
55 000 innevånare. Under det senaste året
har det dock rått anställningsstopp, varför
antalet anställda nedgått till drygt l 000.
Industri nummer två, Slite Cement, skall
byggas ut för 600 miljoner, en för gotländska förhållande väldig investering. Tyvärr
ger dock detta inte arbete för en enda man
utöver de 400 som nu arbetar i Slite. Om inte investeringen gjorts hade emellertid 75
personer blivit arbetslösa och den gotländska cementindustrins framtid högst osäker.
Jordbrukets förädlingsindustrier med sockerbruk, slakteri, mejerier, foderfabrik och
sågverk sysselsätter inemot l 000 anställda,
och här kommer ett nytt slakteri att indirekt
ge arbete åt ytterligare cirka 200 gotlänningar. Ett nytt mejeri planeras också för ungefär 150 anställda. Man hoppas nu att detta
skall förläggas till den industrifattiga södra
delen av ön, men avloppsfrågan är ett bekymmer.
Från att norra Gotland varit öns stora avfolkningsbygd under 30-talets stenkris är nu
utflyttningen störst från södra Gotland. 01-
jefynden häromåret väckte förhoppningar
om en vändning, men nu tror ingen längre
särskilt mycket på dem. Den olja man möjligtvis kan komma att utvinna anses i huvudsak finnas ute i havet, och då lär den gå
gotlänningarnas näsa förbi. Kanske också
svenskarnas. Sverige och Sovjet har som bekant olika uppfattning om hur Östersjön
skall delas. Får ryssarna sin vilja fram kommer gränsen att gå strax öster om Gotland,
och då återstår inte stora områden att söka
svensk olja på. Det gotlänningarna hoppas
mest på är gasfyndigheter. Sådana skulle
bättre än olja lösa Gotlands eget energiproblem.
Mera än till olja och gas måste gotlänningarna sätta sin lit till den regering och den
riksdag som i höst fått ett annat utseende.
Eftersom över 60 procent av gotlänningarna
givit sina röster för detta regimskifte, är det
naturligt att man nu hoppas en del. Som ett
effektivt medel till ökad sysselsättning ser
man ett införande av Gotland i det inre stödområdet. In i det yttre kom Gotland 1971 sedan den socialistiska motståndslinjen brutits
genom att en gotlandsfödd kommunist hoppade av vid utskottsbehandlingen.
Någon riksdagsmajoritet för kravet på att
föra Gotland till inre stödområdet har ännu
inte nåtts, men eftersom såväl arbetsmarknadsminister Ahlmark som kommunminister Antonsson och försvarsminister Krönmark nu har betydligt mera att säga till om
än de hade, då de i valkampanjen var på
Gotland och anslöt sig till det gotländska kravet, så räknar gotlänningarna med att vara i
inre stödområdet före nästa valkampanj.
Folkmängden upp trots allt
Trots att antalet arbetstillfällen minskat på
Gotland har folkmängden stigit oavbrutet
ända sedan mitten av 60-talet. Förklaringen
är dels ett ständigt stegrat antal pensionärer,
dels en ökad ungdomsarbetslöshet och dels
en avsevärd undersysselsättning.
Pensionärernas antal har ökat inte bara
genom ökad medellivslängd och sänkt allmän pensionsålder utan också genom att en
mycket hög procent gotlänningar på senare
år förtidspensionerats. Undersysselsättningen beror till en del på att många sommartid
arbetar i turistnäringen – öns andra näring
efterjordbruket – och under det övriga året
drar sig fram med tillfalliga arbeten. På
grund av den stora omställning en flyttning
till fastlandet innebär, stannar isynnerhet
ungdomar gärna kvar hemma på ön i det
längsta även om de inte har full sysselsättning.
Detta har gjort att Gotland också i ett läng- 429
re perspektiv haft en måttlig befolkningsnedgång i jämförelse med andra glesbygdslän. 1945 nådde folkmängden sin topp, nästan 60 000 innevånare. Fram till mitten på
60-talet sjönk den sedan till 53 000 för att nu
närma sig 55 000. Under 60-talets senare del
berodde ökningen enbart på födelseöverskott, men efter 1971 har Gotland också haft
ett visst inflyttningsöverskott, framför allt
beroende på att 14 till stor del förtroendemannaskötta småkommuner blivit en enda
kommun med över 5 000 anställda, som
utom de kommunala uppgifterna också
handhar det nedlagda landstingets uppgifter.
Försvarets fyra forband
I konkurrens med LM är Gotlands försvar
sammantaget öns största företag ifråga om
antalet anställda och det klart största som
sysselsättningsskapare för öns näringsliv.
Den starka ställning försvaret har är en konsekvens av att Gotland i 1972 års försvarsbeslut ansågs vara ett av rikets tre strategiskt
viktigaste områden. Förklaringen härtill är
att Gotland försvarspolitiskt sett har ett utsatt läge. Främmande sjö- och flygmilitär
verksamhet från såväl öst som väst förekommer ständigt kring ön. För Sverige utgör
Gotland en framskjuten utsikts- och lyssnarpost med möjligheter till förvarning vid flygoch robotangrepp mot vitala delar av vårt
land.
På Gotland finns idag fyra militära förband, P 18, A 7 och Lv 2 i Visby samt Ka 3 i
Fårösund. Förslag finns att sammanföra visbyförbanden till ett armeregemente. Detta
430
skulle medföra vissa kostnadsminskningar
men också att ungefär l00 arbetstillfållen
försvunne, en allvarlig förlust i rådande arbetsmarknadssituation. Ännu viktigare ur
sysselsättningssynpunkt är dock att Ka 3 i Få-
rösund inte åderlåts. Detta förband är av avgörande betydelse för hela norra Gotland,
något som även de statliga myndigheterna
är väl medvetna om.
l januari ett norrnalår uppgår värnpliktsstyrkan på Gotland till omkring l 700 man,
av vilka drygt l 200 kommer från fastlandet.
Denna utbildningskapacitet är större än vad
som behövs för att rekrytera öns krigsförband, men det krävs en viss minimistyrka för
att upprätthålla anbefalld fredsberedskap.
De traditionellt försvarsvänliga gotlänningarna ser med spänning fram emot hur
Gotlands försvar kommer att formas när
den sittande försvarsutredningen någon
gång under 1977 lagt fram sitt betänkande.
För säkerhets skull har man sett till att den
nya regeringen satte den gotländske riksdagsmannen Torsten Gustafsson som ordfö-
rande i utredningen.
Finansministern fundamental
Det femte fundamentala F:et när det gäller
att avgöra hur det skall gå med Gotland är finansministern. Den avgångne, som gotlänningarna inte betraktade som någon gotlandsvän, fick öppna statens kassakista mera
än han ville när Gotland 1973 lyckades få en
förbättring av kommunens villkor för skatteu~ämningsbidraget, som gjorde att man
längre slapp ståta med landets högsta kommunalskatt. Också på kommunikationerna i
luften och på vattnet fick regeringen satsa
en hel del pengar.
Men klart är att om gotlänningarna får sin
vilja fram, så lär de nya finansministrarna,
även om de döljer sig bakom ekonomi- och
budgetministertitlar, få släppa ännu större
pengar till Gotland. Kabeln kostar som
nämnts 150 miljoner. Det inre stödområdets
förmåner ställer en hel del krav på statskassan liksom färdigställandet av ”landsvägen
över vattnet”.
En del gotlänningar tvivlar dock på att ens
dessa åtgärder räcker för att ge öns innevå-
nare – som har landets lägsta medelinkomst
– en med andra svenskar jämförbar standard. De tror att det krävs ett sjätte F, nämligen Frihandel. De anser att Gotland som frihandelsområde skulle ge den injektion för
företagsamhet och sysselsättning som behövs. Och en del av dem tycker dessutom att
det borde ligga den svenska riksdagen närmare om hjärtat att låta folk handla tullfritt
på färjorna till det svenska Gotland än till
det finländska Åland.