Gunnar Dahmén; Igelkotten och papperstigern
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR DAHMEN:
Igelkotten och papperstigern
Teollic Gunnar Dahmen har gjort en liten
studie i det politiska språket och dess bildvärld. Den senaste valrörelsen gav inte mycket nytt utom i ettfall, nämligen då hr Palme
liknade sin Rörelse vid en snigel. Den samtidiga tyska valdebatten innehöll mycketflera
invektiv mot motståndare än den svenska,
och vill man gå som allra längst får man sö-
ka hos !di Amin i Uganda. Men aspekterna
på det politiska språket kan vara andra än
bara att där söka defärgrika slagorden. Hur
mycketförstår människor av vad politikerna
säger, och, omvänt, hur skall man lägga upp
en allvarlig politiskframställning så att den
blir begriplig?
Hökar och duvor i den amerikanska utrikesdebatten, beredskapstidens svenska igelkott,
Maos papperstiger, det brittiska lejonet jämte övriga nationella djursymboler tillhör alla
det politiska bildspråkets djurvärld. Djuren
gör tjänst i det politiska symbolspråket såväl
som förpliktande ideal som avskräckande
exempel. Till den sistnämnda kategorin hör
även mytologiska djur som draken och hydran. Falstaff Fakir erbjuder i sin politiska
handledning för valtalare ett urval av hydror och rekommenderar den liberale kandidaten att inleda med ord om militarismens
hydra i Tyskland och det höga priset på
knäckebröd.
Djursymboler spelar som bekant en historisk roll icke bara som språkliga symboler
utan också på vapen och fanor. När Macchiavelli undervisar fursten om vikten av att vara både lejon och räv, har hans furstliga elever ingalunda visat sig oläraktiga när det gäller att låta sig representeras av stolta rovdjur
medan räven fått finna sig i att stå i bakgrunden. Negativa symboler som drakar och reptiler har delvis biblisk bakgrund, såtillvida
som draken och ormen personifierar det onda, Satan. I Kina och Japan har draken däremot en positiv innebörd. Från en senare
tids politiska bildspråk måhända någon erinrar sig Goebbels karakteristik av svenskarna
som ”svin i smoking”, och när Hitler talar
om sin upplevda erfarenhet av den sociala
nöden frammanar han sina år i Wien som en
tid i reptilens gap och endast den som varit
där lär ”känna dess gifttänder”.
”Europas sjuke man” eller ’järnridån”
från gårdagens och dagens bilder med en
politisk bakgrund har ingått i det allmänna
medvetandet. Det politiska bild- och liknell
J
432
sespråket har haft en stor betydelse särskilt Ännu egendomligare var hans kommentar
när det gäller att nå ut till massorna, ja inte att den tidigare avspänningen mellan socialbara till massorna utan också till en allmän- demokrater och folkpartiet brutits och i stälhet som trots bildning ingalunda har förmå- let hade man under valrörelsen ”blåst liv i alga att utan vidare förstå politiska och ekono- la läglarna”. Lägel är en behållare för vätska,
miska sammanhang. Hur väl skulle man inte en skinnpåse eller en flaska. Det är klart att
behöva några åskådliga bilder för att förkla- man kan fylla dem med luft men vad ger det
ra frågor kring t ex inflation, valuta och rän- för mening.
tepolitik? En amerikansk ekonom kan säga Gunnar Sträng har mera gripbara bilder.
att prisstoppet som medel mot inflation är I en tidigare riksdagsdebatt sade han om hr
som om en pannskötare, när han ser trycket Helen att han ”följer centern som jollen fölöka, slår sönder manometern. jer skutan”. Trivialare var hans bidrag i
Den svenska valdebatten i höstas ger inte första maj-talet då han talade om ”skattekvemånga napp för den som söker fånga bilder rulanternas fartyg som fått vind i segeln”.
och liknelser. Där fanns björnen och hans Hur som helst – Palme och Sträng bjuder
skinn, men i övrigt? Hrr Sträng och Palme till, vilket man knappast kan säga om övriga
bjöd visserligen till och den senares pest och valtalare.
kolera kan kanske leva som bevingat ord. Ledarkommentarerna var inte bättre.
Men eljest är PaJmes bilder vaga. Inför soci- Svenska Dagbladet skrev att Palme spelade
aldemokratisk ungdom liknade han rörelsen om ”sin vanliga vals” och ”ljudet av den allt
vid en snigel. Meningen var att gentemot raspigare skivan skär i öronen”. Dagens Nyfantasifulla utopier och slagord (”som rass- heter skrev att socialdemokraterna har ”obelar som kättingar kring fötterna på modera- stritt mästerskap i politisk fribrottning” och
tema”) framställa rörelsens tålmodiga, erfa- att Palme och Bohman gjorde försök att
renhetsmässiga, gradvisa reformarbete. ”svinga sig upp i den ideologiska trapetsen”.
Framåt om också sakta liksom ”snigeln med Dessa och liknande uttryck är ju icke bilder
sugfoten fast förankrad i verkligheten och som förklara utan endast invektiv.
med känselspröten speglande mot framti- Skulle någon eventuellt klaga över tonen i
den”. En bild av rörelsen som en snigel har valkampanjen, vet han inte vad han talar om
eftersom den vid tillfället vidhängande tolk- – åtminstone inte om han skulle tänka på
ningen snart försvinner en icke avsedd ef- hur det kan vara på annat håll. Willy Brandt
fekt. Att förena snigeln med nya djärva mål sade om Strauss och Helmut Kohl att den
kräver ett stort mått av god vilja. Efter valet som låter sig tvålas in av Kohl blir rakad av
sade Palme i en intervju, att de borgerliga Strauss, som han för övrigt rådde att söka
bjöd ”för löntagarna återhållsamhetens ta- psykiater eftersom han led av tvångsföregelskjorta, för sig själva överbudens silkes- ställningar. Strauss svarade med att Brandt
blus”. Man kan väl fråga sig hur de borgerli- var en uppblåst Michelinfigur, på en gång
l___g_a_k_u_n_d_e- fa_· _r_ö_s-te_r_ p_å_e_t_t_d_y_l-ik_t_ p_r_o_g.ra_m_ ?__d_r_ö_m_m_a’!”’r_e_o_c_h_ t•r•u•m· s-la_g_a_r_e_._B_r_a_n_d_t_, -W- eh_-_
ner och Schmidt var tre hästar för den ryska
släden. Helmut Schmidt bidrog med att
Kohl är visserligen källarmästaren men det
är Strauss som är kock.
Exempel på ännu mera drastiska bilder
kan man få av Idi Amin, som kallade sin
granne yerere för en sköka som spritt politisk gonorre över hela Afrika. Nu kan det sä-
gas att politiker har hård hud och vänjer sig,
liksom ålen, vid att flås. Lloyd George berättade självironiskt om en man so~ vid mottagandet av en Carnegiebelöning tackade med
orden att han endast gjort vad varje hederlig
engelsman skulle gjort i hans ställe. ”Jag såg
en man i livsfara och kastade mig utan att
tänka i vattnet, simmade ut till honom och
sedan jag förvissat mig om att det inte var
Lloyd George drogjag honom i land.”
Bildspråkets ändamål
En orsak eller en ursäkt att bildspråket kommit i bakgrunden är sannolikt att bilder fått
Uäna uppenbart demagogiska syften. Demagogen använder bilderna till att skrämma eller att locka. I bägge fallen innebär det som
regel grova förenklingar. Man försvarar gärna politiskt våld och terror med att det tyvärr inte går att göra revolution med välpressade byxor och intagning av regelbundna måltider. Det blev senast sagt om revolutionen på Kuba.
En minnesgod svensk, som varit med om
revolutionsvintern i Petrograd och Moskva
1918, erinrade om att detsamma hade man
sagt vid detta tillfålle.
Men missbruk bör inte utesluta ett rätt
bruk, och politiska tänkare och lärare har
433
ingalunda skytt bilder för att klargöra sina
tankar. När Thomas Hobbes på 1600-talet
vill klargöra det mäktiga regeringssystem
han anser vara det enda möjliga, manar han
för läsarna fram bilden av Leviatan, det skapelsens vidunder som omtalas i Jobs bok.
När Adam Smith vill illustrera den fria
marknadens balans av motsatta intressen, talar han om ”den osynliga handen” som ordnar allt till en harmoni till allas bästa. När
John Stuart Mill vill klargöra rätten till ingrepp i friheten, säger han att man har rätt
att hejda en person i fård med att beträda en
livsfarlig bro om man kan utgå ifrån att han
inte vill mista livet. Eller kan man erinra om
Marx och hans korta påstående om religionen som opium för folket. Från vår egen tid
har vi Arnold Toynbee, som för att beskriva
våldets tendens att öka och utmana faran talar om tigern, som i sin djärvhet vågar sig allt
närmare bebodda trakter till dess det blir
hans död.
Tigern, ja. Vi hade ”en svensk tiger” likaväl som den av Gösta Bagge framsläppta
igelkotten. skeptiska betraktare av vår politik tillät sig erinra också om detta senare
djurs skumrasktillvaro, då det söker matrester i skymningen.
Icke sällan har det politiska bildspråket
måst tillgripas av den orsaken att det var riskabelt eller icke opportunt att tala klarspråk.
Swift skrev ”Gullivers resa” som en politisk
satir, och från vår egen tid har vi ett utomordentligt exempel i George Orwells ”Animal
Farm” (Djurfarmen), som hade en mycket
välkommen effekt vid en tid då vapenbrödraskapet med Sovjet förbjöd varje antydan
om att inte allt där borta i öster stod väl till.
434
Man levde i en värld av önsketänkande och
ville inte störas. Inblicken i grisarnas land,
där alla var lika men somliga mera lika skingrade dimmorna. Men dimman kommer lätt
tillbaka, och det behövs nya och åskådliga
påminnelser om sanningen. Solz:jenitsyn har
talat om orimligheten i att förena demokrati
med socialism som ”kokande is”.
Språket och demokratien
Var och en som lever i en demokrati är skyldig att ta på sig politiskt ansvar, ja bär redan
på ett ansvar. För att kunna motsvara detta
ansvar behövs kunskaper och till politiska
kunskaper hör också idepolitik, frågan om
politiska principer. Det är nödvändigt för att
kunna taga ställning innan besluten presenterar resultaten ifråga om priser, skattekronor, lagar och andra påtagliga ting. Men
kunskaper om politiska sammanhang kan lika litet som andra kunskaper inhämtas utan
ansträngning. Men mödan kan underlättas
och gå människors förutsättningar att förstå
till mötes. Inom språkundervisningen har vi
kommit långt från ett enbart grammatikpluggande till moderna former av språkun~
dervisning. Men ifråga om samhällskunskap, ekonomi och politik sitter vi fast i abstrakta och ofta rent schablonmässiga ord
och uttryck.
George Orwell har skrivit om den politiska prosans förfall. Man behöver, säger han,
inte läsa många rader i en politisk framställning för att upptäcka bara genom fraserna
var författaren hör hemma, ty prosan består
av färdiga fraser som ”skruvas ihop likt delarna i ett Meccano”. Det är vad man i tysthet
österut kallar partikinesiska och som kan fylla flera timmar långa anföranden; det ger lika litet att lyssna till som att äta soppa med
gaffel.
Demokrati kan inte leva utan ett politiskt
intresse, men de politiska sammanhangen
måste förklaras. Där brister det icke minst
hos oss. Om detta förhållande fick vi i somras en allvarlig erinran genom språkforskaren Nils Frick som granskat partiledarnas
språk. Bohman och Fälldin stod som de
främsta syndarna i denna undersökning. De
facktekniska och abstrakta vändningarna i
deras politiska förkunnelse var inte bara svå-
ra att förstå – de uppfattades i åtskilliga fall
med rakt motsatt innebörd. Över hälften av
de i undersökningen tillfrågade visste inte
vad ”decentralisera” betydde. Många gissade
på ”sammanföra”, ”slå ihop” – alltså raka
motsatsen. Exemplen är många och skrattretande men kanske också skrämmande. Att
”bidrag skall utgå” uppfattas av många som
att det inte blir några pengar alls, och byrå-
krati är liktydigt med demokrati!
I engelska radion – för att nu återvända
till exempel på idepolitisk pedagogik – fördes vid tiden efter andra världskriget en stor
debatt, som sedan kom ut i tryck och kommenterades i insändare och i vardagens samtal. Serien hette ”The Challenge of our
time” och inleddes av Arthur Koestler. Han
hade kunnat hålla en statsvetenskaplig föreläsning sägandes att vår tids problem låg i relationen mellan individuella och kollektiva
intressen, mellan utilitet och moral. Som den
konstnär och pedagog han är (tänk bara på
titeln till hans bok ”Yogin och kommissarien”!) inledde han med att berätta om det di- ~———————-~—-~———————————————– ~
lemma som mötte polarforskaren Scott, när
han på hemväg över isen ställdes inför valet
att låta en insjuknad deltagare stanna kvar
på isen eller ta honom med sig med risk att
genom försening äventyra allas liv. Scott valde det senare, som också kostade expeditionens liv. Men han hade valt den mänskliga
solidaritetens linje i stället för den rationellt
logiska. Valet, sade Koestler, står mellan vad
som är praktiskt klokt och moraliskt riktigt
– vår tids dilemma.
Antag, fortsatte Koestler, att Scott med
hänsyn till de större intressen som stod på
435
ma – för att spara ytterligare människoliv!
Vi praktiserar Kaifas gamla sats att det är
bättre att en man dör för folket än att hela
folket förgås. Men låt oss följa också den
andra linjen. Om man av moraliska skäl avböjt hänsynslöst motstånd mot Hitler, skulle
han ha hållit sitt intåg i London och japanerna hade blivit herrar i Indien. Bägge vägarna synas leda till en återvändsgränd. Är detta
vår tids dilemma? Koestlers åskådliga inledning fick millioner att lyssna och deltaga.
Till sist det svar som en holländare under
kriget gav den som frågade honom vad det
spellämnat sin kamrat på isen. Av just såda- egentligen var för skillnad för den enskilde
na skäl utlämnades Tjeckoslovakien åt Tysk- att leva i en demokrati eller en diktatur. Jo,
land, delades Polen mellan Tyskland och svarade han, om man lever i en demokrati
Ryssland, började tyskarna avliva först sin- och det ringer på dörrklockan klockan sex
nessjuka, sedan judar och av samma skäl – på morgonen – så ve t man att det är mjölkhänsyn till kollektiva intressen – jämnades mannen.
tyska städer med marken. Till slut HiroshiTill Gunnar Ungers minne
Gunnar Ungers bortgång har efterlämnat ett publicistiskt tomrum och djup saknad bland hans många läsare och beundrare. Detektivromanen, operan, den svenska naturen och Europas kulturella och politiska arv ingick alla i hans högst personliga intresseregister och gav hans vässade penna stoff. Som stridbar konservativ publicist var han oefterhärmlig. Men inte ensam.
För att påminna om hans gärning och som en maning till dess fullföljande avses
på hans dödsdag den 6 februari l 977 ett stipendium att utdelas för framstående
publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda.
Innehavare utses av en nämnd under ordförandeskap av Svenska Dagbladets
chefredaktör Gustaf von Platen. Bidrag kan insättas på Svensk Tidskrifts postgirokonto nr 72744-6.
Märk talongen ”Till Gunnar Ungers minne”.
Stockholm i oktober l 976
Erik Anners Gunnar Biörck Arvid Fredborg
Axel Iveroth Gustafvon Ptaten Margaretha af Ugglas T G Wickbom
~
l
J
Igelkotten och papperstigern
Teollic Gunnar Dahmen har gjort en liten
studie i det politiska språket och dess bildvärld. Den senaste valrörelsen gav inte mycket nytt utom i ettfall, nämligen då hr Palme
liknade sin Rörelse vid en snigel. Den samtidiga tyska valdebatten innehöll mycketflera
invektiv mot motståndare än den svenska,
och vill man gå som allra längst får man sö-
ka hos !di Amin i Uganda. Men aspekterna
på det politiska språket kan vara andra än
bara att där söka defärgrika slagorden. Hur
mycketförstår människor av vad politikerna
säger, och, omvänt, hur skall man lägga upp
en allvarlig politiskframställning så att den
blir begriplig?
Hökar och duvor i den amerikanska utrikesdebatten, beredskapstidens svenska igelkott,
Maos papperstiger, det brittiska lejonet jämte övriga nationella djursymboler tillhör alla
det politiska bildspråkets djurvärld. Djuren
gör tjänst i det politiska symbolspråket såväl
som förpliktande ideal som avskräckande
exempel. Till den sistnämnda kategorin hör
även mytologiska djur som draken och hydran. Falstaff Fakir erbjuder i sin politiska
handledning för valtalare ett urval av hydror och rekommenderar den liberale kandidaten att inleda med ord om militarismens
hydra i Tyskland och det höga priset på
knäckebröd.
Djursymboler spelar som bekant en historisk roll icke bara som språkliga symboler
utan också på vapen och fanor. När Macchiavelli undervisar fursten om vikten av att vara både lejon och räv, har hans furstliga elever ingalunda visat sig oläraktiga när det gäller att låta sig representeras av stolta rovdjur
medan räven fått finna sig i att stå i bakgrunden. Negativa symboler som drakar och reptiler har delvis biblisk bakgrund, såtillvida
som draken och ormen personifierar det onda, Satan. I Kina och Japan har draken däremot en positiv innebörd. Från en senare
tids politiska bildspråk måhända någon erinrar sig Goebbels karakteristik av svenskarna
som ”svin i smoking”, och när Hitler talar
om sin upplevda erfarenhet av den sociala
nöden frammanar han sina år i Wien som en
tid i reptilens gap och endast den som varit
där lär ”känna dess gifttänder”.
”Europas sjuke man” eller ’järnridån”
från gårdagens och dagens bilder med en
politisk bakgrund har ingått i det allmänna
medvetandet. Det politiska bild- och liknell
J
432
sespråket har haft en stor betydelse särskilt Ännu egendomligare var hans kommentar
när det gäller att nå ut till massorna, ja inte att den tidigare avspänningen mellan socialbara till massorna utan också till en allmän- demokrater och folkpartiet brutits och i stälhet som trots bildning ingalunda har förmå- let hade man under valrörelsen ”blåst liv i alga att utan vidare förstå politiska och ekono- la läglarna”. Lägel är en behållare för vätska,
miska sammanhang. Hur väl skulle man inte en skinnpåse eller en flaska. Det är klart att
behöva några åskådliga bilder för att förkla- man kan fylla dem med luft men vad ger det
ra frågor kring t ex inflation, valuta och rän- för mening.
tepolitik? En amerikansk ekonom kan säga Gunnar Sträng har mera gripbara bilder.
att prisstoppet som medel mot inflation är I en tidigare riksdagsdebatt sade han om hr
som om en pannskötare, när han ser trycket Helen att han ”följer centern som jollen fölöka, slår sönder manometern. jer skutan”. Trivialare var hans bidrag i
Den svenska valdebatten i höstas ger inte första maj-talet då han talade om ”skattekvemånga napp för den som söker fånga bilder rulanternas fartyg som fått vind i segeln”.
och liknelser. Där fanns björnen och hans Hur som helst – Palme och Sträng bjuder
skinn, men i övrigt? Hrr Sträng och Palme till, vilket man knappast kan säga om övriga
bjöd visserligen till och den senares pest och valtalare.
kolera kan kanske leva som bevingat ord. Ledarkommentarerna var inte bättre.
Men eljest är PaJmes bilder vaga. Inför soci- Svenska Dagbladet skrev att Palme spelade
aldemokratisk ungdom liknade han rörelsen om ”sin vanliga vals” och ”ljudet av den allt
vid en snigel. Meningen var att gentemot raspigare skivan skär i öronen”. Dagens Nyfantasifulla utopier och slagord (”som rass- heter skrev att socialdemokraterna har ”obelar som kättingar kring fötterna på modera- stritt mästerskap i politisk fribrottning” och
tema”) framställa rörelsens tålmodiga, erfa- att Palme och Bohman gjorde försök att
renhetsmässiga, gradvisa reformarbete. ”svinga sig upp i den ideologiska trapetsen”.
Framåt om också sakta liksom ”snigeln med Dessa och liknande uttryck är ju icke bilder
sugfoten fast förankrad i verkligheten och som förklara utan endast invektiv.
med känselspröten speglande mot framti- Skulle någon eventuellt klaga över tonen i
den”. En bild av rörelsen som en snigel har valkampanjen, vet han inte vad han talar om
eftersom den vid tillfället vidhängande tolk- – åtminstone inte om han skulle tänka på
ningen snart försvinner en icke avsedd ef- hur det kan vara på annat håll. Willy Brandt
fekt. Att förena snigeln med nya djärva mål sade om Strauss och Helmut Kohl att den
kräver ett stort mått av god vilja. Efter valet som låter sig tvålas in av Kohl blir rakad av
sade Palme i en intervju, att de borgerliga Strauss, som han för övrigt rådde att söka
bjöd ”för löntagarna återhållsamhetens ta- psykiater eftersom han led av tvångsföregelskjorta, för sig själva överbudens silkes- ställningar. Strauss svarade med att Brandt
blus”. Man kan väl fråga sig hur de borgerli- var en uppblåst Michelinfigur, på en gång
l___g_a_k_u_n_d_e- fa_· _r_ö_s-te_r_ p_å_e_t_t_d_y_l-ik_t_ p_r_o_g.ra_m_ ?__d_r_ö_m_m_a’!”’r_e_o_c_h_ t•r•u•m· s-la_g_a_r_e_._B_r_a_n_d_t_, -W- eh_-_
ner och Schmidt var tre hästar för den ryska
släden. Helmut Schmidt bidrog med att
Kohl är visserligen källarmästaren men det
är Strauss som är kock.
Exempel på ännu mera drastiska bilder
kan man få av Idi Amin, som kallade sin
granne yerere för en sköka som spritt politisk gonorre över hela Afrika. Nu kan det sä-
gas att politiker har hård hud och vänjer sig,
liksom ålen, vid att flås. Lloyd George berättade självironiskt om en man so~ vid mottagandet av en Carnegiebelöning tackade med
orden att han endast gjort vad varje hederlig
engelsman skulle gjort i hans ställe. ”Jag såg
en man i livsfara och kastade mig utan att
tänka i vattnet, simmade ut till honom och
sedan jag förvissat mig om att det inte var
Lloyd George drogjag honom i land.”
Bildspråkets ändamål
En orsak eller en ursäkt att bildspråket kommit i bakgrunden är sannolikt att bilder fått
Uäna uppenbart demagogiska syften. Demagogen använder bilderna till att skrämma eller att locka. I bägge fallen innebär det som
regel grova förenklingar. Man försvarar gärna politiskt våld och terror med att det tyvärr inte går att göra revolution med välpressade byxor och intagning av regelbundna måltider. Det blev senast sagt om revolutionen på Kuba.
En minnesgod svensk, som varit med om
revolutionsvintern i Petrograd och Moskva
1918, erinrade om att detsamma hade man
sagt vid detta tillfålle.
Men missbruk bör inte utesluta ett rätt
bruk, och politiska tänkare och lärare har
433
ingalunda skytt bilder för att klargöra sina
tankar. När Thomas Hobbes på 1600-talet
vill klargöra det mäktiga regeringssystem
han anser vara det enda möjliga, manar han
för läsarna fram bilden av Leviatan, det skapelsens vidunder som omtalas i Jobs bok.
När Adam Smith vill illustrera den fria
marknadens balans av motsatta intressen, talar han om ”den osynliga handen” som ordnar allt till en harmoni till allas bästa. När
John Stuart Mill vill klargöra rätten till ingrepp i friheten, säger han att man har rätt
att hejda en person i fård med att beträda en
livsfarlig bro om man kan utgå ifrån att han
inte vill mista livet. Eller kan man erinra om
Marx och hans korta påstående om religionen som opium för folket. Från vår egen tid
har vi Arnold Toynbee, som för att beskriva
våldets tendens att öka och utmana faran talar om tigern, som i sin djärvhet vågar sig allt
närmare bebodda trakter till dess det blir
hans död.
Tigern, ja. Vi hade ”en svensk tiger” likaväl som den av Gösta Bagge framsläppta
igelkotten. skeptiska betraktare av vår politik tillät sig erinra också om detta senare
djurs skumrasktillvaro, då det söker matrester i skymningen.
Icke sällan har det politiska bildspråket
måst tillgripas av den orsaken att det var riskabelt eller icke opportunt att tala klarspråk.
Swift skrev ”Gullivers resa” som en politisk
satir, och från vår egen tid har vi ett utomordentligt exempel i George Orwells ”Animal
Farm” (Djurfarmen), som hade en mycket
välkommen effekt vid en tid då vapenbrödraskapet med Sovjet förbjöd varje antydan
om att inte allt där borta i öster stod väl till.
434
Man levde i en värld av önsketänkande och
ville inte störas. Inblicken i grisarnas land,
där alla var lika men somliga mera lika skingrade dimmorna. Men dimman kommer lätt
tillbaka, och det behövs nya och åskådliga
påminnelser om sanningen. Solz:jenitsyn har
talat om orimligheten i att förena demokrati
med socialism som ”kokande is”.
Språket och demokratien
Var och en som lever i en demokrati är skyldig att ta på sig politiskt ansvar, ja bär redan
på ett ansvar. För att kunna motsvara detta
ansvar behövs kunskaper och till politiska
kunskaper hör också idepolitik, frågan om
politiska principer. Det är nödvändigt för att
kunna taga ställning innan besluten presenterar resultaten ifråga om priser, skattekronor, lagar och andra påtagliga ting. Men
kunskaper om politiska sammanhang kan lika litet som andra kunskaper inhämtas utan
ansträngning. Men mödan kan underlättas
och gå människors förutsättningar att förstå
till mötes. Inom språkundervisningen har vi
kommit långt från ett enbart grammatikpluggande till moderna former av språkun~
dervisning. Men ifråga om samhällskunskap, ekonomi och politik sitter vi fast i abstrakta och ofta rent schablonmässiga ord
och uttryck.
George Orwell har skrivit om den politiska prosans förfall. Man behöver, säger han,
inte läsa många rader i en politisk framställning för att upptäcka bara genom fraserna
var författaren hör hemma, ty prosan består
av färdiga fraser som ”skruvas ihop likt delarna i ett Meccano”. Det är vad man i tysthet
österut kallar partikinesiska och som kan fylla flera timmar långa anföranden; det ger lika litet att lyssna till som att äta soppa med
gaffel.
Demokrati kan inte leva utan ett politiskt
intresse, men de politiska sammanhangen
måste förklaras. Där brister det icke minst
hos oss. Om detta förhållande fick vi i somras en allvarlig erinran genom språkforskaren Nils Frick som granskat partiledarnas
språk. Bohman och Fälldin stod som de
främsta syndarna i denna undersökning. De
facktekniska och abstrakta vändningarna i
deras politiska förkunnelse var inte bara svå-
ra att förstå – de uppfattades i åtskilliga fall
med rakt motsatt innebörd. Över hälften av
de i undersökningen tillfrågade visste inte
vad ”decentralisera” betydde. Många gissade
på ”sammanföra”, ”slå ihop” – alltså raka
motsatsen. Exemplen är många och skrattretande men kanske också skrämmande. Att
”bidrag skall utgå” uppfattas av många som
att det inte blir några pengar alls, och byrå-
krati är liktydigt med demokrati!
I engelska radion – för att nu återvända
till exempel på idepolitisk pedagogik – fördes vid tiden efter andra världskriget en stor
debatt, som sedan kom ut i tryck och kommenterades i insändare och i vardagens samtal. Serien hette ”The Challenge of our
time” och inleddes av Arthur Koestler. Han
hade kunnat hålla en statsvetenskaplig föreläsning sägandes att vår tids problem låg i relationen mellan individuella och kollektiva
intressen, mellan utilitet och moral. Som den
konstnär och pedagog han är (tänk bara på
titeln till hans bok ”Yogin och kommissarien”!) inledde han med att berätta om det di- ~———————-~—-~———————————————– ~
lemma som mötte polarforskaren Scott, när
han på hemväg över isen ställdes inför valet
att låta en insjuknad deltagare stanna kvar
på isen eller ta honom med sig med risk att
genom försening äventyra allas liv. Scott valde det senare, som också kostade expeditionens liv. Men han hade valt den mänskliga
solidaritetens linje i stället för den rationellt
logiska. Valet, sade Koestler, står mellan vad
som är praktiskt klokt och moraliskt riktigt
– vår tids dilemma.
Antag, fortsatte Koestler, att Scott med
hänsyn till de större intressen som stod på
435
ma – för att spara ytterligare människoliv!
Vi praktiserar Kaifas gamla sats att det är
bättre att en man dör för folket än att hela
folket förgås. Men låt oss följa också den
andra linjen. Om man av moraliska skäl avböjt hänsynslöst motstånd mot Hitler, skulle
han ha hållit sitt intåg i London och japanerna hade blivit herrar i Indien. Bägge vägarna synas leda till en återvändsgränd. Är detta
vår tids dilemma? Koestlers åskådliga inledning fick millioner att lyssna och deltaga.
Till sist det svar som en holländare under
kriget gav den som frågade honom vad det
spellämnat sin kamrat på isen. Av just såda- egentligen var för skillnad för den enskilde
na skäl utlämnades Tjeckoslovakien åt Tysk- att leva i en demokrati eller en diktatur. Jo,
land, delades Polen mellan Tyskland och svarade han, om man lever i en demokrati
Ryssland, började tyskarna avliva först sin- och det ringer på dörrklockan klockan sex
nessjuka, sedan judar och av samma skäl – på morgonen – så ve t man att det är mjölkhänsyn till kollektiva intressen – jämnades mannen.
tyska städer med marken. Till slut HiroshiTill Gunnar Ungers minne
Gunnar Ungers bortgång har efterlämnat ett publicistiskt tomrum och djup saknad bland hans många läsare och beundrare. Detektivromanen, operan, den svenska naturen och Europas kulturella och politiska arv ingick alla i hans högst personliga intresseregister och gav hans vässade penna stoff. Som stridbar konservativ publicist var han oefterhärmlig. Men inte ensam.
För att påminna om hans gärning och som en maning till dess fullföljande avses
på hans dödsdag den 6 februari l 977 ett stipendium att utdelas för framstående
publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda.
Innehavare utses av en nämnd under ordförandeskap av Svenska Dagbladets
chefredaktör Gustaf von Platen. Bidrag kan insättas på Svensk Tidskrifts postgirokonto nr 72744-6.
Märk talongen ”Till Gunnar Ungers minne”.
Stockholm i oktober l 976
Erik Anners Gunnar Biörck Arvid Fredborg
Axel Iveroth Gustafvon Ptaten Margaretha af Ugglas T G Wickbom
~
l
J