Håkan Hagwall; Dagens namn – Sven Romanus
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Sven Romanus
När det drar ihop sig till regeringssammanträde inträder i lokalen en liten rund äldre
herre och slår sig ner på platsen bredvid
Gösta Bohman. Med en tung duns lägger
han Sveriges Rikes Lag i bordet. Landetsjustitieminister Sven Romanus har tagit plats.
Mannen som tagit som sin uppgift att bokstavligen läsa lagen för den övriga regeringen.
Sven Romanus har mycket få synpunkter
på regeringens allmänna politik. Medan de
politiska diskussionerna pågår sitter han
mestadels tyst och slår i lagboken. Men han
lyssnar, och bläddrandet är en kontinuerlig
kontroll av lagenligheten i de åtgärder som
planeras. Och rätt som det är häver justitieministern upp rösten: ”Jag ber att få påpeka
…” Då blir det i gengäld de övriga statsrå-
den som får lyssna. Sven Romanus har i regeringskretsen, liksom i alla andra kretsar
där han tidigare arbetat, tillvunnit sig en
fullständig respekt. Alla vet att han vet vad
han talar om, annars talar han nämligen inte. Och för det mesta fogar man sig efter
hans auktoritativa besked. När t ex energiminister Olof Johansson härförleden var ute
och försökte lägga någon sorts munkavle på
Vattenfall och Centrala Driftledningen, som
hade lite obekväma synpunkter på kärnkraftsfrågan, blev han eftertryckligt ledd på
rätta vägar av justitieministern, som kan sina
läxor om yttrande- och tryckfrihet.
Vid sitt tillträde som justitieminister sade
Sven Romanus: ”Lagarna skall spegla det allmänna rättsmedvetandet. Och de skall vara
skrivna så att vanligt folk begriper dem. Strider lagarna mot allmänhetens uppfattning
skall man inte försöka reformera allmänheten utan ändra lagarna i stället.”
I dessa ord ligger ju ett principprogram
för en totalgenomgång av hela den svenska
lagstiftningen. Om Romanus skulle lyckas
genomföra en reform i den andan och röja
upp i den gamla snårskogen av motstridiga
lagar, grumligheter, generalklausuler och
allsköns kautschukparagrafer, kommer han
att förtjäna eftervärldens tacksamhet i lika
höga grad som de som indirekt lagt bö;dan
på honom – hans företrädare – förtjänar
att försvinna i glömskan eller kanske tvärtom bli ihågkomna som varnande exempel.
Frågan är bara om Romanus hinner med
och om han får det erforderliga stödet för
en sådan i ordets egentliga mening revolutionär, dvs omvälvande, insats.
Sven Romanus var för den stora allmänheten totalt okänd, när han upphöjdes till statsråd. Han var inte särskilt välkänd i de innersta politiska cirklarna heller, i vart fall inte
som statsrådkandidaL Hans utnämning lär
också från början ha kommit till mest av en
slump. När det stod klart att smutskastningskampanjen mot Astrid Kristensson varit tillräckligt framgångsrik för att den mest naturliga kandidaten inte skulle få posten som justitieminister, stod man plötsligt utan kandidater. Inom de tre partiledningarna diskuterades fram och tillbaka. Under en sådan diskussion i folkpartiet dök chefredaktören i
Eskilstuna-Kuriren, Hans Schöier, upp och
slängde en passant ur sig: ”Ta Sven Romanus. Han är bra.”
När folkpartiets förhandlare dagen därpå
föreslog att Romanus skulle få justitieministerposten, blev det först – enligt vad som berättats – alldeles tyst. Hade Ahlmark och
hans rådgivare blivit alldeles galna? Det tog
ett tag innan man fick klart för sig att det inte rörde sig om Gabriel Romanus, en av folkpartiets mellanviktare i riksdagen, utan om
hans farbror, förre ordföranden i Högsta
Domstolen, justitierådet Sven R, sjuttio år
gammal och deklarerat opolitisk.
Enligt sin princip att acceptera alla uppdrag han anser sig kompetent till svarade
Romanus genast ja, när Fälldin ringde och
frågade om han var villig att ställa upp. Två
dagar senare kunde han glädjas åt att av den
nye statsministern presenteras som en man
som står höjd över all diskussion, en man av
högsta möjliga kompetens.
Herr Palme, som också samma dag fick sä-
ga sitt om den nya justitieministern, fick till
följande: ”Jag är nog lite för ung i politiken
för att ha något att säga om honom.” Det var
ju lustigt sagt- men fel. Om Palme inte kände till Romanus förtjänster som ordförande
i Högsta Domstolen under större delen av
Palmes statsministertid, så borde han väl ändå ha hört talas om ordföranden i pressens
opinionsnämnd och ordföranden i den av
Palmeministären tillkallade massmediautredningen.
Sven Romanus kallar sig opolitisk – och
det är han förstås i meningen ”icke parti- 351
gängare”. Men visst har han en allmänt borgerlig inställning. I sina egna frågor har han
en mycket stark politisk vilja. Justitieutskottets borgerliga ledamöter skall inte inbilla sig
att de kan ta sig några större friheter i förhållande till hans propositioner än vad som
gäller för andra utskott och statsråd. Det fick
t ex de moderata ledamöterna av utskottet
nogsamt veta, när de funderade på att avvika från Romanus’ proposition om att avskaffa lagen om förvandling av bötesstraff till
fängelse.
Men visst uppträder Romanus annorlunda i riksdagen än andra statsråd. Han inlåter
sig aldrig i polemik i annat än själva ämnet
och han är oomkullrunkeligt saklig. Fler än
en kommunist och ungradikal folkpartist
har misslyckats med att få honom arg. Han
bara fortsätter att lugnt tala om hur det förhåller sig.
Ä ven i andra avseenden kan han kosta på
sig att avvika från mönstret. Några dagar efter regeringsskiftet ringde en yngre kvinnlig
journalist upp honom för att ställa några frå-
gor. Romanus svarade snällt ett tag, men
plötsligt frågade han själv: ”Ursäkta, men
varför kallar ni mig du?”.
Det skulle ingen riktig politiker våga sig
på.
HÅKAN HAGWALL:
Sven Romanus
När det drar ihop sig till regeringssammanträde inträder i lokalen en liten rund äldre
herre och slår sig ner på platsen bredvid
Gösta Bohman. Med en tung duns lägger
han Sveriges Rikes Lag i bordet. Landetsjustitieminister Sven Romanus har tagit plats.
Mannen som tagit som sin uppgift att bokstavligen läsa lagen för den övriga regeringen.
Sven Romanus har mycket få synpunkter
på regeringens allmänna politik. Medan de
politiska diskussionerna pågår sitter han
mestadels tyst och slår i lagboken. Men han
lyssnar, och bläddrandet är en kontinuerlig
kontroll av lagenligheten i de åtgärder som
planeras. Och rätt som det är häver justitieministern upp rösten: ”Jag ber att få påpeka
…” Då blir det i gengäld de övriga statsrå-
den som får lyssna. Sven Romanus har i regeringskretsen, liksom i alla andra kretsar
där han tidigare arbetat, tillvunnit sig en
fullständig respekt. Alla vet att han vet vad
han talar om, annars talar han nämligen inte. Och för det mesta fogar man sig efter
hans auktoritativa besked. När t ex energiminister Olof Johansson härförleden var ute
och försökte lägga någon sorts munkavle på
Vattenfall och Centrala Driftledningen, som
hade lite obekväma synpunkter på kärnkraftsfrågan, blev han eftertryckligt ledd på
rätta vägar av justitieministern, som kan sina
läxor om yttrande- och tryckfrihet.
Vid sitt tillträde som justitieminister sade
Sven Romanus: ”Lagarna skall spegla det allmänna rättsmedvetandet. Och de skall vara
skrivna så att vanligt folk begriper dem. Strider lagarna mot allmänhetens uppfattning
skall man inte försöka reformera allmänheten utan ändra lagarna i stället.”
I dessa ord ligger ju ett principprogram
för en totalgenomgång av hela den svenska
lagstiftningen. Om Romanus skulle lyckas
genomföra en reform i den andan och röja
upp i den gamla snårskogen av motstridiga
lagar, grumligheter, generalklausuler och
allsköns kautschukparagrafer, kommer han
att förtjäna eftervärldens tacksamhet i lika
höga grad som de som indirekt lagt bö;dan
på honom – hans företrädare – förtjänar
att försvinna i glömskan eller kanske tvärtom bli ihågkomna som varnande exempel.
Frågan är bara om Romanus hinner med
och om han får det erforderliga stödet för
en sådan i ordets egentliga mening revolutionär, dvs omvälvande, insats.
Sven Romanus var för den stora allmänheten totalt okänd, när han upphöjdes till statsråd. Han var inte särskilt välkänd i de innersta politiska cirklarna heller, i vart fall inte
som statsrådkandidaL Hans utnämning lär
också från början ha kommit till mest av en
slump. När det stod klart att smutskastningskampanjen mot Astrid Kristensson varit tillräckligt framgångsrik för att den mest naturliga kandidaten inte skulle få posten som justitieminister, stod man plötsligt utan kandidater. Inom de tre partiledningarna diskuterades fram och tillbaka. Under en sådan diskussion i folkpartiet dök chefredaktören i
Eskilstuna-Kuriren, Hans Schöier, upp och
slängde en passant ur sig: ”Ta Sven Romanus. Han är bra.”
När folkpartiets förhandlare dagen därpå
föreslog att Romanus skulle få justitieministerposten, blev det först – enligt vad som berättats – alldeles tyst. Hade Ahlmark och
hans rådgivare blivit alldeles galna? Det tog
ett tag innan man fick klart för sig att det inte rörde sig om Gabriel Romanus, en av folkpartiets mellanviktare i riksdagen, utan om
hans farbror, förre ordföranden i Högsta
Domstolen, justitierådet Sven R, sjuttio år
gammal och deklarerat opolitisk.
Enligt sin princip att acceptera alla uppdrag han anser sig kompetent till svarade
Romanus genast ja, när Fälldin ringde och
frågade om han var villig att ställa upp. Två
dagar senare kunde han glädjas åt att av den
nye statsministern presenteras som en man
som står höjd över all diskussion, en man av
högsta möjliga kompetens.
Herr Palme, som också samma dag fick sä-
ga sitt om den nya justitieministern, fick till
följande: ”Jag är nog lite för ung i politiken
för att ha något att säga om honom.” Det var
ju lustigt sagt- men fel. Om Palme inte kände till Romanus förtjänster som ordförande
i Högsta Domstolen under större delen av
Palmes statsministertid, så borde han väl ändå ha hört talas om ordföranden i pressens
opinionsnämnd och ordföranden i den av
Palmeministären tillkallade massmediautredningen.
Sven Romanus kallar sig opolitisk – och
det är han förstås i meningen ”icke parti- 351
gängare”. Men visst har han en allmänt borgerlig inställning. I sina egna frågor har han
en mycket stark politisk vilja. Justitieutskottets borgerliga ledamöter skall inte inbilla sig
att de kan ta sig några större friheter i förhållande till hans propositioner än vad som
gäller för andra utskott och statsråd. Det fick
t ex de moderata ledamöterna av utskottet
nogsamt veta, när de funderade på att avvika från Romanus’ proposition om att avskaffa lagen om förvandling av bötesstraff till
fängelse.
Men visst uppträder Romanus annorlunda i riksdagen än andra statsråd. Han inlåter
sig aldrig i polemik i annat än själva ämnet
och han är oomkullrunkeligt saklig. Fler än
en kommunist och ungradikal folkpartist
har misslyckats med att få honom arg. Han
bara fortsätter att lugnt tala om hur det förhåller sig.
Ä ven i andra avseenden kan han kosta på
sig att avvika från mönstret. Några dagar efter regeringsskiftet ringde en yngre kvinnlig
journalist upp honom för att ställa några frå-
gor. Romanus svarade snällt ett tag, men
plötsligt frågade han själv: ”Ursäkta, men
varför kallar ni mig du?”.
Det skulle ingen riktig politiker våga sig
på.