Erik Anners; Karoliner
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Karoliner
Under 1960-talet har en ny typ av populärvetenskaplig litteratur kommit till. Man försöker kombinera text och bild till en enhet,
där det visuella intrycket av bilden spelar en
större roll som medium än förr. Tendenser i
samma riktning har naturligtvis funnits tidigare. Men tekniska hinder har legat i vägen.
Den grafiska färgtekniken har varit för outvecklad för att möjliggöra framställning av
färgbilder annat än till priser, som skulle
gjort böckerna osäljbara.
Krigshistorien med dess färgprakt och
dramatik har i detta sammanhang också
kommit att uppleva en förnyelse. Fransmännen tycks här ha spelat en pionjärroll, särskilt när det gäller den grafiska tekniken.
Denna förnyelse har också nått vårt land och
nyligen fått sitt hittills förnämsta uttryck i
Alf Åbergs och Göte Göranssons ”Karoliner” (Bokförlaget Trevi). De båda herrarna
representerar tillsammans en formidabel
kombination av sakkunskap och konstnärlig
förmåga. Bäst av allt, de har förmått integrera text och bild till en levande enhet: på en
gång informativ och fascinerande, för att inte säga gripande.
Förklaringen till att de lyckats så bra i sin
framställning av den karolinska tragedin ligger på två plan. Alf Åberg förenar på ett
lyckligt sätt fackhistorikerns kunskaper och
kulturskribentens på en gång lättillgängliga
och eleganta stilkonst. Göte Göransson måste ha lagt ner ett oerhört arbete på att tränga
in i den karolinska tidens miljö för att så väl
kunna förena romantik och realism i sin
bildkonst. Det bästa av allt är emellertid att
boken inte väsentligen är krigshistoria utan
folklivsskildring. Här har de båda lärt av modern folklivsforskning – karolinernas liv i
dåtida miljö rullas upp inför våra ögon i sviter av kongeniala texter och bilder.
Det sagda kan förefalla som väl mycket beröm på en gäng. Men jag tror att var och en
som sysslat med den karolinska epoken måste hälsa verket med glädje och att de trots
allt ännu många människor, som upplever
historien i ett personligt och emotionellt
engagemang, kommer att vara Alf Åberg
och Göte Göransson varmt tacksamma.
Vi har i Sverige under senare år fått genomlida ett otal historiska romaner, som ger
sken av att vara populärvetenskapliga. De
har vissa drag gemensamt – författarnas
praktiskt taget obefintliga historiska kunskaper och en marxistisk attityd, som går ut på
att framställa historiska skeenden som uttryck för härskande klassers förtryck av en
utsugen och värnlös massa. Därmed förvrängs ytterligt komplicerade sammanhang
till argument i vår tids politiska debatt.
”Karoliner” är något annat: en verklighetsbild ur det förgångna, återgiven med
kunskap och inlevelse. På en gång ett epos
om det krigiska vardagslivets hjältar och ett
dokument om offervilja, plikttrohet och gemenskap över alla klassgränser.
ERIK ANNERS:
Karoliner
Under 1960-talet har en ny typ av populärvetenskaplig litteratur kommit till. Man försöker kombinera text och bild till en enhet,
där det visuella intrycket av bilden spelar en
större roll som medium än förr. Tendenser i
samma riktning har naturligtvis funnits tidigare. Men tekniska hinder har legat i vägen.
Den grafiska färgtekniken har varit för outvecklad för att möjliggöra framställning av
färgbilder annat än till priser, som skulle
gjort böckerna osäljbara.
Krigshistorien med dess färgprakt och
dramatik har i detta sammanhang också
kommit att uppleva en förnyelse. Fransmännen tycks här ha spelat en pionjärroll, särskilt när det gäller den grafiska tekniken.
Denna förnyelse har också nått vårt land och
nyligen fått sitt hittills förnämsta uttryck i
Alf Åbergs och Göte Göranssons ”Karoliner” (Bokförlaget Trevi). De båda herrarna
representerar tillsammans en formidabel
kombination av sakkunskap och konstnärlig
förmåga. Bäst av allt, de har förmått integrera text och bild till en levande enhet: på en
gång informativ och fascinerande, för att inte säga gripande.
Förklaringen till att de lyckats så bra i sin
framställning av den karolinska tragedin ligger på två plan. Alf Åberg förenar på ett
lyckligt sätt fackhistorikerns kunskaper och
kulturskribentens på en gång lättillgängliga
och eleganta stilkonst. Göte Göransson måste ha lagt ner ett oerhört arbete på att tränga
in i den karolinska tidens miljö för att så väl
kunna förena romantik och realism i sin
bildkonst. Det bästa av allt är emellertid att
boken inte väsentligen är krigshistoria utan
folklivsskildring. Här har de båda lärt av modern folklivsforskning – karolinernas liv i
dåtida miljö rullas upp inför våra ögon i sviter av kongeniala texter och bilder.
Det sagda kan förefalla som väl mycket beröm på en gäng. Men jag tror att var och en
som sysslat med den karolinska epoken måste hälsa verket med glädje och att de trots
allt ännu många människor, som upplever
historien i ett personligt och emotionellt
engagemang, kommer att vara Alf Åberg
och Göte Göransson varmt tacksamma.
Vi har i Sverige under senare år fått genomlida ett otal historiska romaner, som ger
sken av att vara populärvetenskapliga. De
har vissa drag gemensamt – författarnas
praktiskt taget obefintliga historiska kunskaper och en marxistisk attityd, som går ut på
att framställa historiska skeenden som uttryck för härskande klassers förtryck av en
utsugen och värnlös massa. Därmed förvrängs ytterligt komplicerade sammanhang
till argument i vår tids politiska debatt.
”Karoliner” är något annat: en verklighetsbild ur det förgångna, återgiven med
kunskap och inlevelse. På en gång ett epos
om det krigiska vardagslivets hjältar och ett
dokument om offervilja, plikttrohet och gemenskap över alla klassgränser.